"Have you ever seen the rain?"

Regn: "It´s been coming for some time"

Vet inte riktigt för vilken dag i ordningen jag möts av synen av regnvåta trottoarer när jag drar upp persiennerna och är nog på väg att hemfalla åt en smula självömkan. Men så läser jag några ord i en intervju med Ulla, 71, som återfått synen efter tretton års blindhet. Hon säger: "Jag gläds verkligen med att bara vara och kunna njuta. I dag regnar det till exempel. När jag kom upp var vattendropparna på fönstret som pärlor, det glittrade riktigt och det blir ju så otroligt mycket effekter i det. Det är mycket! Det blir så avskalat när man inte ser allting." Då inser jag att jag är en av dessa som inte ser allting, trots att jag har synen i behåll.

P-kategorier på export

Collage av Wikimediabilder

Senior Traveller 
***

Är Kommandoran och Krösa-Maja våra nästa exportprodukter om sockenstugan åter kommer till heders, nu i Indien?

***

Trots den starka kronkursen finns det glädjande nog exportgrenar som det går bra för. I pensionärspärlan Nora i Bergslagen har t.ex. ett förslag väckts om att skicka sina åldringar på export till Thailand. Kommunals lokala organisation i Nora säger: "Vi är positiva till förslaget. Det finns ett skriande behov av vårdplatser samtidigt som få unga vill jobba inom vården." Som den nyblivna pensionär jag är kan jag väl säga att inte heller jag ställer mig avvisande till en sådan utveckling, om den skulle bli aktuell för min del...

I Tyskland, där man redan satt planerna i verket och skickar sina äldre utomlands, verkar det dock finnas en annan syn på denna hantering, där talar man om "deportation". "Vi kan inte låta dessa människor, som byggde upp Tyskland till vad det är i dag, att bli deporterade", säger Ulrike Mascher på Sozialverband Deutschland enligt DN. Utlev(er)ade tyskar finns idag på boenden i Tjeckien, Polen, Ungern, Slovakien och Thailand. Kanske läge för Norapolitikerna att göra något studiebesök innan de skickar iväg sina seniormedborgare? 

En annan aktuell exportartikel är patienter. På grund av brist på vårdplatser och grasserande influensaepedemi bland personalen på redan tidigare underbemannade sjukhus skickas nu svårt sjuka människor utomlands för att få nödvändig vård. "Patienter med livshotande tillstånd tvingas inte bara åka mellan de svenska sjukhusen – utan även ut i Europa för att få rätt vård", skriver Expressen idag.

Samtidigt är uttrycket "sjukvårdshandel" redan ett begrepp. Moderata riksdagsmän har motionerat i riksdagen för ökad sjukvårdshandel, år 2011 lämnade två riksdagsmän  in en motion där de entusiastiskt beskriver fördelarna med sitt förslag. "Man kan handla med sjukvård genom att antingen tjänsten, patienten,personalen eller ett vårdföretag korsar gränsen. Idag är den globala vårdhandeln liten, även om det finns stort utbyte i vissa regioner, som mellan Tyskland och Schweiz eller Norrbotten och Finland".(>) "Drivkrafterna bakom den ökande rörligheten för patienter är köer i hemlandet, fallande resekostnader och stora prisskillnader. Behandlingen kan vara 70 procent billigare i Indien jämfört med USA eller Europa – inklusive resa och uppehälle." Man avslutar motionen: "Våra stora företag hade aldrig kunnat utveckla sådana produkter, anställa så många eller bli så viktiga för Sverige med bara hemmamarknaden att sälja till. Fördelarna med ökad vårdhandel blir bättre använda resurser, att vi köper den vård andra gör bättre och säljer den vi gör bäst, intäkter till vårdföretag som kan skapa nya jobb samt utländska investeringar som ger bättre vårdinfrastruktur och bättre tillgänglighet.” Detta fick PJ Anders Linder att utbrista på Svenska Dagbladets ledarblogg : "I torsdags avslog riksdagen motionen. I morgon eller i värsta fall övermorgon kommer den att betraktas som ett pionjärdokument." Kanske får förslagsställarna draghjälp av den påbörjade akuta patientexporten?

Samtidigt som olönsamma svenska patienter på sikt kan deponeras i Indien (Moder Teresas efterträdare, nu kommer vi!) så erbjuds förmögna utländska patienter redan nu kvalificerad vård i Sverige. Västerbottens läns landsting har siktat in sig på den ryska marknaden. "Utländska patienter kommer inte att tränga undan vare sig västerbottningar eller regionpatienter, dels för att det finns en möjlig överkapacitet inom dessa områden och dels för att man räknar med endast ett hundratal patienter totalt per år", försäkrar man där. (Hur ofta hör man talas om "överkapacitet" i samband med sjukvården annars?).

Pensionärer och patienter är alltså populära produkter för export. När vi kan skicka en tredje "P-produkt", politikerna på export är en annan fråga man kan fundera över. Någon överdriven avsättning finns nog tyvärr inte. Det får väl räcka med dem vi tvingat på omvärlden via EU-parlamentet...

Bräck och konsten att se teamet omkring sig

Passar på att vara "provpensionär" en vecka, har tagit semester för att försöka komma ikapp både kroppsligt och mentalt efter en lite slitsam höst.

Det har bl.a. gett mig tid att digitalbläddra lite extra i tidningarna, och nu på morgonen hittade jag ett guldkorn i Värmlands Folkblad. Motoresset Kenny Bräck har hållit ett föredrag för en gymnasieklass i Arvika som refereras i tidningen, och i anförandet kom han förstås in på den ödesdigra kraschen 2003 som så när höll på att kosta honom livet.

Det var när Kenny så småningom kvicknade till på sjukhuset som hans managementegenskaper visade sig. Kenny befann sig "för första gången i karriären i underläge", som han själv beskriver det. Oavsett om man är sjuk/skadad, arbetslös eller på andra sätt i händerna på andra är det lätt att väva in sig i något slags kokong och låta dem styra ens liv, men Kenny tog över ratten själv. Han gjorde återhämtningen till sitt eget projekt, där han i vårdpersonalen såg sitt eget team som det var viktigt att skapa en relation till. Han beskriver det så här: "Om jag höll modet uppe tyckte de säkert att det var roligare att hjälpa mig. Jag involverade hela teamet i en positiv anda som enbart gick ut på att vinna. Med entusiasm kan man påverka andra".

Visst, kan vi tycka, med en fet sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till den allra bästa sjukhusvården kan man diskutera så, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Minns att Kenny själv beskriver sin situation som att "befinna sig i underläge", så hans reaktion var säkert inte självklar. Att han hade vana att utnyttja teamets möjligheter från sin motorkarriär hjälpte givetvis till. Genom sin entusiasm uppmuntrade han nu det nya teamet runt omkring sig - jag skulle vilja kalla det en form av livsmod.

Frågan man kan ställa sig är om våra egna arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare och läkare tillåter oss att bli våra egna teamledare, eller om de trivs bäst med att tala över våra huvuden? Och kan vi själva skapa förutsättningar att göra det till ett nöje att hjälpa oss? För att jämföra med fotbollen så kan det ju vara självklart att läkaren skall vara coach med ansvar för det som händer på planen, men patienten borde få vara klubbdirektör och hejaklacksledare i en och samma person. Landstinget och andra vårdgivare står bara för arenan och arenakostnaderna. Jag tror att den som får vara delaktig i teamet runt sig har större chans att få jobb, tillfriskna snabbare etc.

Att Kennys initiativförmåga och viljestyrka inte var förgäves vet vi nu. Så här skildrade tidningarna "undret": "Den 12 oktober i fjol var racerföraren Kenny Bräck ytterst nära att dödskrascha i säsongens sista tävling. Ett halvår senare har han överraskat alla med en rekordsnabb återhämtning." Hur illa det verkligen var ställt kan man förstå när man hör specialisten Peter H. Edwards beskriva den värsta idrottsskada han sett: "Han borde ha dött multipla gånger. Först av själva kraschen, sedan av den oerhört komplicerade blodproppen. Den är allvarlig redan om man ligger inlagd, men Kenny var dessutom på rehab. Den var stor och hade gått upp i lungan", sade Edwards, medan Bräck fortfarande var konvalecent.

Ändå trodde Edwards redan då på att Kenny åter skulle kunna köra, och Kenny, som först troddes vara dömd till ett liv i rullstol, hann knappt resa sig på benen förrän han satt ner igen -nu i sittbrunnen på en racerbil! Nu blev inte comebacken så långvarig, men som Bräck sa till Aftonbladet den gången: "någon gång måste man säga att nu är det bra, nu får det vara nog". Vilket för oss tillbaka till föredraget i Arvika, där Kenny förklarade: " Det gäller att alltid vara förberedd på bästa sätt". Själv tror jag att det var under de där sex veckorna på sjukhus som Kenny verkligen blev förberedd för allt. Som talessättet lyder: "det som inte dödar dig, det stärker dig".

Tankar inför en sorts tidtabell

(Förlaga gammalt vykort)

Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.
(Nils Ferlin)

I dagens Aftonbladet står det saker att läsa om medellivslängden som vi nog redan visste. Det är nämligen så, att medan männen i Överkalix i genomsnitt lever till dess de blir 75, så kan herrarna i Danderyd i genomsnitt hänga med till dess de fyller 83. Damerna är ännu segare, och föga oväntat håller sig även oldgirlsen från Danderyd i topp - de står ut tills de är 86 i snitt (liksom medsystrarna från Waxholm och Ekerö). Men i Vansbro och Älvdalen är det godnatt lite tidigare för tjejerna, för där är medellivslängden 80, d.v.s. kortare än vad männen i Danderyd i allmänhet lever. Vad det är som gör att de lever så länge i Danderyd kan ni räkna ut själva...

Men sedan kommer det mer svåranalyserade. Folkhälsoinstitutet, som står för undersökningen, meddelar nämligen även att
a/ "Att livet är kortare i glesbygden kan bero på att fler lever i ekonomisk utsatthet och att ohälsotalen är höga. Männen har en hög självmordsfrekvens..."(o.s.v.)
Å andra sidan
b/"Däremot säger glesbygdsborna att de mår bra psykiskt.– Det är helt klart så att man mår psykiskt bättre i glesbygden. Det kan ju bland annat bero på att de är mindre stressade. Dessutom tyder mycket på att den sociala samvaron är bättre i glesbygden och att sammanhållningen är bättre. Man gör lite fler saker tillsammans." Som vad? Kollektivt självmord? Ursäkta om jag är lite ambivalent, men jag har svårt att se att någon som lever i ohälsa och ekonomisk utsatthet i en självmordsvänlig omgivning "mår bra psykiskt"! Men det rör sig ju förstås om statistik, och jag tror mig minnas att någon statistiker har sagt att den som har ena handen på en varm platta och den andra i en ishink genomsnittligt sett har det rätt okej. Det är nog han som gjort den här undersökningen.

Pillertrollare

Dagens tema skall tydligen bli "piller"! Är det inte konstigt att vi fått ett sådant grundmurat förtroende för piller, när vi så ofta misstror de som skriver ut dem? För några år sedan kunde vi läsa i media att en studie visat på hur effekterna av låtsasmedicinen placebo inte är inbillning. "Bara tanken på att en medicin kan minska smärta utlöser hjärnans egna smärtstillande endorfiner", skrev SvD då, och refererade till en studie på Universitetet i Michigan, där en skara tappra unga män utsattes för smärta genom att det sprutades in koncentrerad saltlösning i muskelvävnaden i käken. Sedan tillfördes fusksmärtlindring, och redan när försökspersonerna upplystes om att de skulle få en smärtdämpande spruta visade hjärnskanningen att kroppens egna smärtlindringsprocesser triggades igång av den förväntning på smärtlindring som fanns hos de medverkande. Utvärderingen efteråt visade att av de fjorton deltagarna så upplevde nio en smärtminskning med 20 procent eller mer.

Det här har en innovativ kvinna i USA tagit fasta på, när hon lanserat en fuskmedicin för barn.
"Pillren är utformade för att se ut och smaka som riktig medicin, så barnen kommer att tro att de faktiskt tar något med effekt. Sedan tar barnens hjärnor över och de säger ”oj, jag känner mig bättre” försäkrar entreprenören Jennifer Buettner enligt läkemedelsvärlden.se. Men det finns invändningar!
"Det här kan få barn att växa upp i tron att piller botar allt, utan att förstå att småblessyrer som ett skrapat knä faktiskt kan läka alldeles av sig själv ", säger en kritisk doktor till New York Times.

Fast dagens Tjavvel skall handla om andra medikamenter! I morse kunde vi höra på Vetenskapsradion att man för första gången har upptäckt ett medel som kan förlänga livet hos däggdjur. Ämnet heter rapamycin, och har bildas av bakterier som upptäckts på Påskön. Redan idag är rapamycin ett läkemedel som bland annat används för att förhindra att organ stöts bort vid transplantation, men det har nu även visat sig kunna förlänga livet på möss - något som får amerikanska forskare att i tidskriften Nature utropa att upptäckten banar väg för ett medel som bromsar åldrandet. Det förefaller också vara verkningsfullt mot åldersrelaterade sjukdomar även hos redan åldrade individer. Är det månne Cocoon man hittat? Nja, det verkar vara för tidigt att dra sådana slutsatser, Rapamycin kan ha skadliga effekter, och forskarna varnar för att redan idag använda det för att hålla sig ung. Jag skulle dock inte tro att det är svårt att få frivilliga åldringar att ta risken som försökskaniner, kanske finns det de som inte tycker sig ha så mycket att förlora?
Givetvis var det här ett lockande ämne för kvällspressen att hänga på, och Aftonbladet spekulerar i om framtiden kommer att bjuda på 180-årskalas, när "den livsförlängande substansen" kommit ut på marknaden. Den som lever får se!

Ett mer dystert åldersrelaterat ämne hittar vi i dagens GT. En 93-årig dam vädjar om hjälp att få avsluta ett liv som länge varit innehållsrikt. Nu upplever dock kvinnan att hon inte vill vara med längre, trots att hon är frisk för sin ålder, med undantag av att knäna inte fungerar så bra. Tidningen låter oss läsare tycka till om vi skall ha legal dödshjälp i Sverige, och som vanligt är det en stabil övervikt för dem som är för dödshjälp. Jag hör till majoriteten i den frågan, men har respekt för att man inte kan tvinga sjukvårdspersonal att utföra något som strider mot deras övertygelse. "Den som arbetar i sjukvården har som huvuduppgift att bota sjukdomar och ytterst rädda liv. Vad händer om vi öppnar för att läkare inte bara ska rädda liv utan också hjälpa till att släcka liv?", som några riksdagsmän från Folkpartiet frågade i ett debattinlägg förra året.

Tyvärr är det nog så att det redan idag finns flera andra yrkeskategorier som på ett betydligt otrevligare sätt får ta konsekvenserna när människor väljer att förkorta sina liv. Lok- och tunnelbaneförare och yrkeschaufförer i trafiken hör till dem som inte bara blir ofrivilliga bödlar, utan även riskerar sina egna och andra oskyldigas liv när de ställs inför en självmordskandidat. Givetvis skulle långt ifrån alla av dessa livströtta ha valt alternativet att svälja ett piller på en klinik, men om bara en hade gjort det hade det besparat räddningspersonal, spårsanerare och medtrafikanter från fruktansvärda synintryck att bära med sig resten av livet. För även i livets svartaste stund måste det väl för många självmordsfärdiga kännas tungt att veta att man kommer att dra andra med sig i sin olycka? Ett inplanerat kliniskt avslut kanske dessutom skulle kunna innebära att man fick en chans att omvärdera sin situation innan det blir dags att dra härifrån för gott?

Det blev mycket om piller idag, från sådana som förlänger livet till de som förkortar det, via de som gör effekt utan att egentligen vara avsedda för det. Sedan finns det ju sådana som förhindrar liv också, och då kommer jag att tänka på henne som åt p-piller i tron att det förhindrade p-böter. Det gick inte så bra, men hon slapp å andra sidan att investera i barnstol, så det gick väl jämnt ut med boten.

Apropå ingressbilden: pillren som gör oss smartare är redan här! Fast enligt en professor i neurologi vid Cambridge så förbehåller forskarna dessa kognitionsförbättrande piller för sig själva. Smart...

"Flink tilfods"?

För den som upplever bestigningen av de tre trappetapperna upp till sin våning som höjden av strapats känns det bittert att tänka på det hurtiga nabofolket i väst. Googlar man på Norge och "gå på tur" vimlar det av hyllningar till det sportiga norska folket. "Att gå på tur i Norge är en riktig klassiker. Var och varannan norrman går man ur huse på långhelger och går mellan hytter.Till fots på sommaren och med skidor på vintern". Jo, morn da - nu har vi kommit på dem! De tar trikken upp till Frognerseteren, sveper en Rignes eller två och beger sig hjem. Kortaste vägen!

Nej då, detta är inget jag har hittat på! Sanningen kryper faktiskt fram på på VG Nett under rubriken "Nordmenn slappast i Europa", och jag känner hur mitt dåliga samvete tillfrisknar allt snabbare ju mer jag läser av artikeln. "At nordmenn er et sprekt og sprettent folkeferd, er en myte", inleds artikeln, som jag skall printa ut och sätta upp ovanför min personvåg i badrummet. Det visar sig att åtta av tio norrmän och norskor totaldritter i "helsemyndighetens anbefalte minimum: 30 minutter med småsvett eller andpusten bevegelse, minst fem dager i uken." Detta konstateras i en undersökning gjord av Kreftforeningen, Norges bedriftsidrettsforbund och Helsedirektoratet.

Smaka på det här: "Nordmenn er blant de lateste i Europa, ifølge Statistisk sentralbyrå. Italienerne går tre ganger så mye som oss hver dag. Både belgiere, tyskere og svensker sykler mer enn oss". Att vi svenskar cyklar mer än broderfolket är nog snudd på lika chockerande nyheter för dem som om en svensk skulle besegra en norrman i nordisk kombination! (Jag är kanske som värmlänning lite halvnorsk, för jag har knappt cyklat sedan lumpen för 40 år sedan. Men jag har skavsåren från sadeln kvar.)

När man kombinerar ovanstående med vad som kunde läsas i DI för två månader sedan får man en bekräftelse på den nya bilden av grannarna. Där får vi under rubriken "Norrmännen slappar mest" veta vad dessa försoffade vikingaättlingar verkligen är värst på. Tidningen refererar till en OECD-undersökning bland 18 länder, och konstaterar "Men norrmännen är värst i fritidsligan: bland de jämförda länderna är det de som ägnar mest tid åt att vara lediga." Statistisk sentralbyrå fyller på: "Fra 2004 til 2007 har det vært en nedgang i andelen av befolkningen som har vært på dagstur på ski eller i motor- eller seilbåt. Det samme gjelder fisketurer, bading og bær- eller soppturer. Andelen på bær- eller soppturer har sunket betydelig de siste ti åra, fra 56 prosent i 1997 til 35 prosent i 2007." Kan man annat än älska ett sådant folk? Jag tror jag packar väskan och drar över Kölen direkt!

Till sist: det som jag mest tar till mig i VG-artikeln är undanflykterna. I fortsättningen när någon frågar om jag inte borde röra på mig lite mer vet jag vad jag skall svara. "Tilbudet er ikke tilpasset min fysikk".

Svårsmälta forskningsrön ett minne blott?

Fria bilder från Wikipedia.

"Eat it, eat it, eat it, eat it
If it's gettin' cold, reheat it
Have a big dinner, have a light snack
If you don't like it, you can't send it back
Just eat it, eat it, eat it, eat it"
WEIRD AL YANKOVIC

Någon som minns pådraget om akrylamid i livsmedel för fem-sex år sedan? Livsmedelsverket drog i gång stora larmet och kallade till en presskonferens som slogs upp stort i hela den chipsberoendedelen av världen. Aftonbladet skrev t.ex: " Chips, pommes frites och annan stärkelserik mat innehåller skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid. Samma ämne som läckte ut och orsakade stor skandal vid tunnelbygget i Hallandsåsen. Upptäckten presenteras på en presskonferens i dag och tros påverka livsmedelsindustrin över hela världen".

Nio månader senare, när vi satt och knaprade på moroten som vi förstås ersatt chipsen med, kunde vi i SvD läsa följande: "Den första undersökningen av akrylamidens effekt på människor ger inga belägg för att nervgiftet påverkar någon av de fyra stora cancersjukdomarna: tumörer i tjock- och ändtarm, njure och urinblåsa. Tvärtom finns vissa antydningar om att hög konsumtion av akrylamid skulle kunna minska risken för tarmcancer".

Det här är bara ett av många förvirrande larm om våra livsfarliga livsmedel som vi utsatts för de senaste åren, något som inverkat menligt på vårt välbefinnande. Säkert har larmen istället varit en bra födkrok för forskare av olika fack - toxikologerna har fått anslag när de hittat något skadligt i vår mat, medan epidemiologerna fått en slant när de bevisat att man lugnt kan käka vidare utan fara för livet. Men nu vill en forskargrupp bestående av de olika forskarkategorierna på Karolinska institutet försöka att förhindra onödiga larm genom att helt enkelt forska först och eventuellt larma därefter, när man vägt riskerna mot tänkbara nyttofaktorer. "I slutändan handlar det om att kunna balansera upp de olika budskapen. Till exempel att man inte ska äta fisk för att den innehåller gifter, men att man ska äta fisk för att det är så nyttigt å andra sidan", som Marika Berglund på Karolinska Institutet säger till Vetenskapsradion. Bara att hålla tummarna för att de lyckas med sitt projekt...

Apropå morötter förresten, så läste jag på nätet att EU-kommissionen i januari nästa år har tänkt komma med ett förslag om maxnivåer för vitaminer och mineraler i kosttillskott. För betakaroten föreslås maxhalten bli bli 7 mg, vilket tydligen motsvarar innehållet i en och en halv morot. Kanske har man kommit fram till att morötter är skadliga? Tur att man gick tillbaka till chipsen då...

Den diskreta hjälparen

"Ingen mening mä å prat!"

“Intuition becomes increasingly valuable in the new information society precisely because there is so much data.” ~ John Naisbitt.

Eftersom jag tror mig vara en intuitivt lagd person blev jag intresserad av att i ett pressmeddelande från Linköpings universitet läsa att intuition kan förklaras enligt en ny avhandling i didaktik. Forskaren Lars-Erik Björklund menar i den att det finns en neurobiologisk förklaring till hur erfarenhetsbaserad kunskap uppstår.

Det var för några år sedan som vetenskapsmännen upptäckte att vår hjärna använder sig av dubbla system när den tar emot och bearbetar sinnesintryck, ett medvetet och ett omedvetet. Det omedvetna systemet lagrar sina intryck i vad som kan jämföras med en bilderbok, där våra samlade erfarenheter infogas kontinuerligt. Till bilderna fogar det undermedvetna en liten kommentar av typen "bra" eller "dåligt". När det uppstår en situation som relaterar till någon av bilderna i "boken" bläddrar det omedvetna blixtsnabbt fram bilden och överlämnar den diskret till oss som ett tips om hur vi kan lösa problemet. Speciellt när vi ställs inför flera val och vid informationskorsningar är den här reaktionen oss till stor hjälp.

De här minnena ligger separerade från våra vanliga minnen, och vi kan inte berätta om dem för vi vet inte att vi har dem. Det är först när de känner igen någonting som vi får den där magkänslan eller den här idén hur vi ska hantera eller agera, förklarar Lars-Erik Björklund för Vetenskapsradion. En person som förlitade sig på sin intuition var enligt Björklund Ingemar Stenmark. ”Hä gå int å förklar för den som int begrip”, mina ben tänker fortare än jag”, kunde Stenmark säga, och han verkade faktiskt agera i enlighet med det. Satt i relation till det framstår "Dä ä bar´å åk" som något mer än en klyscha...

Som amatörtyckare i ämnet kan man ju spinna vidare och fundera över det välkända uttrycket att "livet passerar revy" när vi utsätts för en krissituation eller ligger på det yttersta. Kanske är det helt enkelt intuitionen som bläddrar febrilt i sitt album för att hitta något som passar för att lösa situationen, och som till slut slänger upp hela albumet i ren desperation? Prosaiskt lagda läkare hävdar förstås att det i det fallet rör sig om att syretillförseln till hjärnan stryps, så att det uppstår hallucinationsliknande tillstånd. Fast jag har själv upplevt den här "revyn" vid tre tillfällen, en gång i tidig barndom då jag ramlade ner från en tunna, och i det korta fallet såg jag mitt då så korta liv flimra förbi innan jag landade. Totalt oskadd, så någon syrebrist lär jag inte ha drabbats av! Något senare berättade en kamrat att han också haft en "revyföreställning", i hans fall tror jag att det hände i samband med en cykelvurpa, men det tog många år innan jag fick veta att det här är ett allmänkänt fenomen. Fast nu tror jag visst att jag kommit en bit O.T? Intuitionen säger mig åtminstone det...

Minnesmästaren

Lösningen?

"Först glömmer man namn, sedan glömmer man ansikten, så glömmer man att dra upp blixtlåset och till sist glömmer man att dra ner det." (Okänd.)

Det är bara att konstatera att vägen tycks vara snitslad till hemmet, om man nu hänger med så länge. Mitt en gång så välsorterade namnminne blir allt sämre, och ännu tycks inte läkarvetenskapen kunna lösa det problemet. Hade man fötts några decennier senare kanske man hade kunnat hoppas på att få ett USB-minne inplanterat, så att man hade kunnat koppla upp hjärnan mot hårddisken på datorn? Nu är trots allt inte allt nattsvart, för när Gud började släcka ner mitt minne så var han så hygglo att han kastade till mig en liten livboj i form av Google. Med lite list kan man således googla sig fram till den där personen som man så väl vad hon heter, det är bara det att det är stopp i maskineriet...

Ja, vad är det hon heter nu igen? Hon som är gift med han... Han som är så rolig på Kanal Lokal! "Lycka Till" hette ju programmet, det söker jag på...Ja, Peter Apelgren! Vad är det med honom? Jo, han är ju gift med henne...Söker på det: "Apelgren", "gift". Javisst ja, Anna Mannheimer, det visste jag ju! Fast kommen så långt laget har jag glömt varför jag ville veta vad hon heter. Men jag drog i alla fall upp blixtlåset.