Sensommarutflykt

Skall man tro att denna väderleksmässigt märkliga sommar är till ända nu? Kyligt i juni, stekhett i juli och regnrikt i augusti - i genomsnitt kanske det gör ett svenskt "lagom"?

Gårdagen började i alla så lovande att jag vågade ta en sväng in till Göteborgs konstmuseum för att strosa runt närmast i min ensamhet några timmar. Kändes lite lyxigt att i lugn och ro få fördjupa sig i konstverken! Eftersom utställningen "En målad historia" pågår en månad till fick man dessutom chansen att återse en del klassiker utlånade från Nationalmuseum.

Lunchen intogs på Hard Rock Café, samtidigt som ett störtskur hemsökte Avenyn. Kändes nästan som en utlandssemester eftersom restaurangpersonalen talar engelska. Att beställa hamburgare på engelska går riktigt bra...

Avslutade min lillsemester med att titta till barken Viking. Storslagna ovädersmoln tornade upp sig över Hisingen, därmed kändes det rätt att återvända hem till Solsidan igen.

Grannortens lockelse

"You Can Go Your Own Way"

Satte reserouletten i snurr på nytt idag, och den här gången placerade den mig på rosa express mot Mölnlycke.På bussen funderade jag vad som skulle bli dagens utmaning. Råda Portar är alltid värt ett besök, och ännu väntar utforskandet av östra slingan av vandringsleden Rådasjön runt, men svaret blev ett helt annat - mer om det snart!

Jag har blivit allt mer förtjust i Mölnlycke, tätorten i Härryda kommun. Till skillnad från grannen Mölndal som kulverterat Mölndalsån i stadskärnan låter Mölnlycke ån integreras i centrum, något som återverkar på hela samhällskärnan, även där ån inte är synlig för ögat.

Stilla flyter ån...

 Varje gång jag besöker Mölnlycke slås jag av att orten andas ett stilla lugn, och Mölnlyckeborna gör inte mycket väsen av sig, här finns en trygghet som jag tycker mycket om. Jag slås av uttrycket "laidback" i dess positiva form. Till och med den enda statyn jag sett i centrum är laid back...

"Johan" (Konstnär okänd.)

Johan har somnat i solen på muren utanför Hulebäcksgymnasiet med en bok på magen, en sinnebild för den lokala rofylldheten. Men själv känner jag mig inte lockad att slå mig ner i solgasset, utan färden går vidare.

Även Kanadagässen verkar tycka att det är lugna gatan i Mölnlycke...

En bild från en kurs på Wendelsberg folkhögskola för en del år sedan dyker upp i minnet. Jag minns att det var en spännande byggnad som jag tog en del bilder av, men jag är inte säker på exakt var den låg. Ändå anar jag att det är dit vandringen kommer att föra mig. Passar några broar över ån vid Mölnlycke Fabriker och stannar en stund för att njuta av stillheten.

När jag återupptar promenaden behöver jag inte behöva gå långt innan jag står framför en skylt som visar en karta över Wendelsbergs friluftsområde. Att det skulle finnas ett sådant område var helt obekant för mig, men det är bara att ge sig an den självpåtagna uppgiften! Snart strövar jag runt i en tät bokskog, fylld med dammar, jättegrytor, och flyttblock. Jag har gjort min första bekantskap med Wendelsbergs friluftsområde, och jag får nästan tvinga mig att avbryta vandringen för den här gången.  Går det som jag tänkt mig lär det följa en fortsättning, och då hoppas jag även kunna berätta något om Bruno Wendel, mannen bakom Wendelsberg.

För ögon känsliga för grönt...

Västkustpärlor

Mönster, Onsalalandet

Det känns som om det var alldels nyligen som det var april och kallvår, men hur det nu gått till så är vi i midsommarveckan och det är sommar på allvar! På den tiden man var yrkesaktiv var det väl ungefär vid den här tiden som man började fundera över vad man skulle göra på semestern. Lite grann sitter väl det där i så här under min första sommar som pensionär, det har inte riktigt gått upp för mig att jag har ständig semester nu...

Läste i GT om tips från allmänheten om västkustens pärlor, och där om inte annat märker man att tiden har gått. När det pratas om "nice häng", "soft hang out" o.s.v. så handlar det om kroglivet, och det är klart att det nog inte är så galet med att sippa på en paraplydrink med utsikt över folklivet på värsta vimmelbryggan. Fast mina västkustpärlor är lite mer stillsamma, och det har inget med ålder att göra. Ända från yngre dagar har jag gillat att söka mig ut till stränder med fri sikt över "oändligt" hav. Att få sitta i timtal i ensamhet och höra vattnet skvalpa mot strandklipporna och se fartygen avlösa varandra vid horisonten, det har alltid varit ett luivselexir för mig.

Så om jag nu skall dela med mig av mina västkustpärlor så väljer jag två havsnära utsiktspunkter. Att ta sig ut till dem kan innebära att man får gå en bit (skor med greppvänlig sula är nödvändig utrustning), men jag tycker förstås att målet är mödan värd! Min första pärla är ute vid gamla lotsutkiken vid Mönster på Onsalahalvöns sydligaste spets. Här har jag tillbringat en del vårdagar med att möta vårens bevingade budbärare, flyttfåglarna. Så här års kan man i stället ägna sig åt att studera halvöns fornlämningar i form av kummel och rösen, eller bara njuta av havsutsikten. En kikare kan förstärka synintrycken, annars ser man sandön Malö och den intressanta fyrplatsen Nidingen med blotta ögat. Den fågelintresserade kan med lite tur få se den i Sverige sällsynta häckfågeln tretåig mås. Det är en mås som normalt hör hemma på Nordatlanten, men som har hittat en svensk fristad på Nidingen, där den häckade första gången 1967.

Även min andra västkustpärla är halländsk. Några mil söderut från Onsala ligger Gamla Varberg. Utsiktsplatsen på vårdkaseberget har en del gemensamt med Mönster i form av ljungtäckta platåer och fornminnesrikedom. Från berget har man en hänförande utsikt över Getterön och Varberg samt den lilla Balgön, som påminner en hel del om de charmiga småöar som man kan se utanför den danska kusten.

Att få sitta på dessa utsiktsplatser och njuta av utsikten och tystnaden, kanske avbrutet av en stunds läsande i någon medhavd bok och en stilla fika, det är för mig bland de bästa upplevelser västkusten kan erbjuda. Och efter det konstaterandet återstår det bara för mig att önska en riktig trevlig midsommar, var du än befinner dig!

Bruca högre, lilla stad!

 Till och med en av statyerna (infälld) utanför Konstmuséet kliade sig i huvudet inför synen av den ödsliga Avenuen

Så är man då mitt i vad som bör vara livets sista ordinarie semester utan att riktigt begripa hur det gått till. Eftersom det ur flera aspekter väntar en betydligt längre sammanhängande ledighet snart så har jag inte ställt så stora krav på semestersysselsättning - praktiskt med tanke på vädret!

En liten tripp till Värmland har dock hunnits med, i övrigt har det varit mycket promenerande (jag törs inte använda ordet "motionerande"). Eftersom vädret plötsligt blivit riktigt somrigt förlade jag dagens strosande till Avenuen med omnejd. Det visade sig att vi inte var så många som hade den planeringen, för centrala Göteborg låg om inte öde så i alla fall ovanligt obefolkat. Detta då samtidigt som tidningslöpsedlarna meddelade att Jesus komm...förlåt, Bruce snart landar i Göteborg. Någon Springsteenfeber rådde det alls inte, jag såg endast två turister som jag tyckte var typiska Ullevister.

Och, turisterna på uteserveringarna till trots; dagens fräckaste val av utsiktsplats stod den fiskmås för, som lättjefullt skvalpade kring i fontänvattnet i Poseidons uppsträckta skål, samtidigt som den kunde njuta av härlig utsikt från Götaplatsen ända ner mot älven. Snacka om bra placerad bubbelpool!

Grodperspektiv

LCD Soundsystem: "New York, I Love You But You're Bringing Me Down". (Mer musik finns här.)

• Man har ju levt med föreställningen att de djur som återstår att upptäcka i regel håller till i någon avlägsen regnskog i Sumatra eller i en bambubuske i Vietnam. Fast biologen Jeremy A. Feinberg har upptäckt en leopardgroda som föredrar att bo "right through the very heart of it"- i Midtown Manhattan med omnejd!

• Mr Feinberg kom grodan på spåret när han gjorde en exkursion i Staten Island 2009 och hörde en leopardgroda som bara kväkte en gång, i stället för att dubbelkväka som den sydliga leopardgrodan. Nu har man fastslagit att det rör sig om en egen art, men man har dock inte hunnit döpa den ännu. Att "Feinberg" kommer att ingå i dess latinska namn är nog rätt troligt...

• När jag skulle dra mig till minnes andra ovanliga djur i storstäder kom jag att tänka på Stig Grybes fågelskådare, som såg en flock vita örnar. Han såg dem efter en Waxholmsbåt...

• Men om vi håller oss till kväkarna så är väl de största grodorna i Stockholm de mallgrodor som vill att budskapet ”Stockholm – the Capital of Scandinavia" "ska förmedlas i ord eller som symbol och ska finnas med i all stadens övergripande kommunikation”. Låter som en tanke knäckt bland de finniga ynglingar som häckar på huvudstadens hockeyläktare och som kallar alla från landet utanför tullarna för "bönder"...
  

• Oppositionen i Stockholm invänder att skjortan börjar kännas trång när tjänstemännen allt oftare tvingas "kommunicera ut" en borgerlig skönmålning av Stockholm. Om detta säger finansborgarrådet Sten Nordin (M): "”Vi stänger inte dörren för medborgarnas yttrandefrihet. Privat får de självklart tycka vad de vill”. Kanske skall man tillägga: "Än så länge"?

• Nu är det inte bara vi "bönder" som har reagerat, så har även representanter från övriga skandinaviska länder gjort. " Det är typiskt svenskt storhetsvansinne", säger en norsk författare, och knådar in alla svenskar i den surdegen. Norrmannen förordar istället länken Oslo-Göteborg (eller "Sveriges framsida" som de Go´a gubbarna helt berättigat säger) -Köpenhamn som en skandinavisk pulsåder.

• Det intressanta är att Skandinavien inte är ett välkänt begrepp utanför de länder som ingår i detta begrepp. Förre generalkonsuln i New York Olle Westberg skriver att "Sweden" är betydligt mer känt i USA och Kina än vad "Scandinavia" är.

• Det betyder väl då att om idésprutorna i Stockholms stadshus istället hade nöjt sig med "Stockholm - the Capital of Sweden" så hade man dels talat sanning, dels hade omvärlden förstått vad man talar om, och dessutom hade man inte retat upp de nordiska (!) grannar som man bland annat driver Scandinavia House i New York tillsammans med.
  

• Kanske hade det även varit en fördel om stockholmarna talat svenska till oss, sina landsmän, för även inrikes gäller denna engelskspråkiga slogan. Fast det är nog så att vårt gemensamma språk börjar bli skrotfärdigt. En bra indikator på detta är TV-tablån för kvällen.
  

• En snabb koll säger att SvT1 i kväll visar "The Missing", "White Chics" och "Game of Throns", SvT2 har premiär för den nya serien "The Shadow Line" följd av "The Wire".Går vi till TV3 så finner vi en orgie i engelska titlar: "Parenthood", Top model" "Project Runway", "Adam live", "Quantum of Solace", "Rise of the machines", "How I met your mother", "Daylight", "Summer G" och "The Bill Engvall show". TV4 visar "Biggest loser Sverige" (sic!), "The Voice Sverige" (lika "Sic!"), "Modern family", "Castle" och "Boomerang". På TV5 kan vi avnjuta "America´s funniest home videos", "Homeshopping", "Grey´s anatomy", "Rules of engagement", "The middle", "Wipeout Vinter" (!), "Criminal minds"och "Murdoch mysteries". Det finns massor av kanaler kvar att redovisa, men det får räcka med de här utdragen.

• Som en ropande röst i öknen i form av Aftonbladets Peter Kadhammar skrev för ett tag sedan: " Om det fortsätter kommer vi snart att snubbla fram i ett språkligt träsk där vi inte behärskar något uttrycksmedel. Vi blir ett folk av halvanalfabeter som hankar sig fram på ömsom svenska fraser, ömsom engelska, och när språket blir grovhugget blir mänskliga relationer det också."

• Hörde ni det uppe i "the Capital of Scandinavia"?
  

En vinterresa?

Dags att snöra på sig vandrarkängorna och ta en snabbtur genom riket igen! Börjar som sig bör i Ystad, där det är runt 4 grader och blåser runt 13 m/sek. Kanske inte rätt säsong att diskutera vinodling då, men jag vill ändå uppmärksamma er på vinodlaren Percy i Skillinge på Österlen. Just nu är det inte så mycket aktivitet på vinodlingen, så Percy kan förnöjt luta sig mot en av sina många vinstockar och glädjas över att han tog första pris för bästa gårdsvin vid SM i mathantverk i Stockholm. "Det är väldigt trevligt och himla roligt", säger Percy belåtet, och tacka för det! Ett vintips får vi med oss på vägen:ett rött chilenskt vin som heter Los Vascos skall passa bra till köttbiten på lördagsbordet - hoppas att det finns på Systemet!

Så hoppar vi raskt vidare till ostkusten och Kalmar Läns Tidning, en tidning fylld med små vardagliga detaljer, precis som jag vill ha det! Med deras hjälp hamnar vi på ett föredrag om Ölands klimat på Borgholms bibliotek. Visste ni att Ölands klimat är närmast att jämföra med Syditaliens vad nederbörden beträffar, och att man bara får hälften så mycket regn där som på västkusten? Inte underligt att vinodlandet ökar i den delen av landet! Hade jag inte varit så gammal så hade jag nog funderat på att flytta tvärs över landet till Öland, speciellt en sådan här dag när skurarna duggar tätt och det blåser tvärsurt. I Kalmar är det fem grader, blåser 11 m/sek, men solen skiner!

Nytt nedslag blir vid Tåkern, min favoritfågelsjö. Där är det bara några plusgrader, men vinden är måttliga sju m/sek och det är strålande solsken. Verkar vara rätt gott om fåglar i farten, vad sägs t.ex. om två stationära tranor, eller en vattenrall som låter höra sitt lockläte så här i december? Bilden av sensommar snarare än vintermånad förstärks...

Nästa anhalt Värmland, där tidningarna rapporterar om lite vinterkänning åtminstone, med många avåkningar på grund av halt väglag. I Karlstad är det minus 2, mulet och svag vind. Men i Kil sträcker en ensam trotsig vitsippa på nacken...

På Idre fjäll i Dalarna är det omkring nollgradigt med växlande molnighet, och där jublar åtminstone personalen i backen. Nu har man kört igång 100 snökanoner, och om vädret håller i sig räknar man med att öppna liftarna nästa helg, tre veckor senare än planerat.

I Sundsvall skiner solen, eller har åtminstone gjort det. Där är det några minusgrader, och en sydlig vind på 3 m/sek. Vad passar då bättre än en solskenshistoria? I april i år bar det sig inte bättre än att en flock på tio får rymde från naturbete i Långsele. En efter en har djuren kunnat fångas in, men ett lamm försvann och har betraktats som förlorat. Nu, sju månader senare, har dock det vilsegångna fåret kommit till rätta. Han gjorde det genom att söka sig till hundarna i hundgården hos en familj i Lagmansören vid Indalsälven, tio mil från den plats där han försvann! Under den här tiden har han förvandlats från lamm till en ståtlig bagge, och upphittarens förtjusta barnbarn har döpt honom till Malte. Hur fåret lyckats klara sig från rovdjur, jakthundar och bilar under den här tiden är en gåta som vi aldrig lär få svar på. Om inte Malte visar sig lika pratsam som sin artfrände Frank i TV-reklamen förstås! (Att får är duktiga på att hålla sig undan fick vi f.ö. ett exempel på i dagens tidningar...)

Vi avslutar dagens utflykt genom att ta ett stort kliv till Hanhivittikko fäbodområde nordväst om Övertornio. Där är det några plusgrader och snöblandade regnskurar. I helgen har ortsbefolkningen ägnat sig åt diverse julaktiviteter där, men körningen med häst och släde blev det nog inget av med, på grund av väglaget. Fast den som ändå vill avnjuta halkkörning kan göra det i filminslaget här ovan...

8848?

Mount Everest sett från Kala Patthar (foto från Wikipedia)

Vi är en ökande skara som ser oss om i världen med hjälp av webkameror. En del kanske letar efter farbror Gottfrid och tant Magda på playan i Magaluf för att se så de inte slarvar med solskyddsfaktorn, medan andra med kamerans hjälp jagar ett häftigt åskväder på Sri Llanka eller ser en tålmodig gjuse ruva ägg på en vindpinad hed i Skottland.

I de flesta fall är det förstås bättre att bege sig till utflyktsmålet i verkligheten än att uppleva det med kamerans hjälp, men de som hellre ser ovanstående vy på nätet än live har jag en viss förståelse för! Italienska forskare har nämligen riggat upp en kamera i närheten av toppen på det 5545 meter höga berget Kala Pathar, med linsen riktad mot Mount Everest. Kameran är uppenbarligen av det härdigare slaget, den tål temperaturer ned till minus trettio grader. Med hjälp av en solcellsdriven motor länkar den var femte minut (vid dagsljus?) bilder och färska väderdata till en närbelägen forskningsstation. Efter en första analys skickas resultatet därifrån vidare till Bergamo i Italien, där andra forskare tar vid.

Syftet med det här projektet är att få ökad kunskap om den globala uppvärmningen med tillhörande klimatförändringar, och resultatet beräknas ligga klart om två år. Dessutom hoppas man få svar på frågan om Mount Everests nuvarande höjd, något som ju inte minst är ett populärt frågesportsämne.

Det förnämliga är ju att vi skrivbordsalpinister också kan ta del av bilderna i realtid (minus högst fem minuter). Själv kommer jag nog någon gång när det drar lite extra kallt från fönstret att klicka fram en bild på Mount Everest, för att konstatera att allting är relativt, och att det kunde vara värre...

Optimisten och Pessimisten

Kanske är det "sentimental reasons" som gör att jag brukar försöka att orientera mig om läget i Säffle. Annars är det en stad som jag sällan besöker numera, men varje gång jag gör det får jag intrycket att det är en liten fridsam och idyllisk plats. Dock; när jag kollar in på Värmlands Folkblads Säfflesida blir jag lika förskräckt varje gång, eftersom man bara möts av rubriker om våld och social misär. Så här ser det ut på nätsidan idag:

Rubrik 1: "Person påkörd i Säffle". (Person förd till sjukhus med sårskada i huvudet)
Rubrik 2: "Knivhotade tre personer" (17-årig flicka misstänkt för olaga hot)
Rubrik 3: "Stal paket på Ica" (En kille bestals på ett paket han hämtat ut på ICA i Sunne. Artikeln har av okänd anledning placerats på Säfflesidan i tidningen.)
Rubrik 4: "Två män dömda för spritförsäljning"
Rubrik 5: " Mordbrand på Billerudsgatan i Säffle"
Rubrik 6: "Försäkringskassan ger sig inte – överklagar diskbråcksdom"

Ser ut ungefär som det brukar, och jag skall inte raljera över trafikolyckor och trilskande myndigheter - det ÄR viktiga lokalnyheter, men i övrigt verkar det som om lokalredaktören på tidningen verkligen vinlägger sig om att se allt i svart och leta upp de värsta sakerna att skildra, inte bara denna dag.

För att få lite perspektiv och kolla om det verkligen är så uschligt i Säffle som man kan frestas att tro tittade jag in på lokalkollegan NWT, vars sex första lokalnyheter från Säffle lyder som följer:

Rubrik 1: "Askås I&R belönades med Guld-Ess" (ett pris till någon som satt Säffle på kartan)
Rubrik 2: "Inspirationsdag lockade hundratalet till Säffle"
Rubrik 3: "Jag vill veta hur ni tänker" (En diskussion mellan lokalpolitiker)
Rubrik 4: "Ny matsal i Svanskog skall invigas av prinsessan Birgitta"
Rubrik 5: "Kvarnhjulet fortsätter att växa" (Hjälporganisationers Secondhandbutik)
Rubrik 6: "Dröm stort" uppmanade Starrin": "Var schyssta mot varandra. Säg ”vad snygg du är” till någon i din närhet. Vi är alldeles för dåliga på att peppa och berömma varandra, sa Björn Starrin när han föreläste inför ett stort gäng åhörare på Dream Big-arrangemanget i Herrgårdsgymnasiet i måndags kväll."

Det är inte utan att man ser en viss skillnad i synen på orten tidningar emellan, och jag fick nog min bild av Värmlands Folkblad som en synnerligen ängslig tidning ytterligare befäst...

Riksronden

Tänkte att vi, så här på randen till novembermörkret, skall ge oss ut på en irrfärd genom riket, i total avsaknad av styrsel. Häng med!

På Nabben i Falsterbo har två tappra fågelräknare konstaterat att 661 fåglar av 17 arter valt att lämna Sverige idag via den rutten. Mest flyttbenägna var stararna, som drog iväg i ett antal av 140 ex.

Ett raskt hopp för oss vidare till Öland. P4 Kalmar konstaterar att konstutställningsverksamheten på Himmelsberga museum tycks vara räddad, sedan två intressegrupper anmält sitt intresse att driva konstdelen av muséet vidare när Ölands Hembygdsförening inte längre orkar med det. Vänder jag mig om i mitt rum ser jag en affisch från Himmelsberga Museum 2002, då jag var där och såg den förnämliga utställningen "Målarna på Bo", så jag känner mig lite som part i målet. Heja Himmelsberga!

Tvärs över till andra kusten, där jag konstaterat att om jag varit hungrig i Halmstad idag så hade jag nog lunchat hos Kalervos i lokstallarna. "Shepherd’s pie (köttfärs- och potatismosgratäng) & lingonsylt" lät intressant. Fast det var innan jag bläddrat upp Wikipedia, där jag får veta att the term `shepherd's pie´ should be used when the meat is mutton or lamb with the origin being that shepherds are concerned with sheep and not cattle". Kalervo tycks alltså i god tro ha serverat sina gäster Cottage Pie under falsk flagg...

Nästa anhalt blir lite överraskande Kumla, där jag inte kan motstå att svara på Nerikes Allehandas quiz om orten. Kumla är en av de platser jag minst har varit i, så fyra rätt av tio på frågorna om Kumla får anses som tämligen väntat. Nu vet jag i alla fall att CA Hagendahl som var verksam i Kumla i slutet av 1800-talet var fröhandlare. Man kan aldrig få för mycket vetande att bära med sig i kappsäcken! (Ser f.ö. på annat håll att Carl Adolfs valspråk var "Crescent Anaris Honestas", så han kanske var cyklist också?)

Next stop Karlstad, där jag får svar på en sak som jag grubblat över i åratal: hur skall man bära sig åt att få in täcket i påslakanet utan att gripas av vansinne? Det enkla svaret är: "vänd ut och in på lakanet, stick in händerna genom hålen, ta tag i täcket, skaka rätt det och vips så är det klart". Tack Lena, you´ve made my bed!

Vart tar vi vägen nu då? Jo fingret hamnar på Gävle, där en snattare ställts inför skranket anklagad för att ha stulit en oxfilé och en blodtrycksmätare. Tycker mig se något slags strategi i valet, men det hade kanske varit ännu tydligare om hon norpat en Cola och en tandborste?

Vad sägs om att göra ett nedslag i Sundsvall? Vi bläddrar lite förstrött i Sundsvalls Tidnings modebilaga, och hittar en serie som heter "Fin på Halloween". Måste erkänna att jag inte förknippat "fin" med den helgen...

Avslutar kvällens spontana resa med att stifta bekantskap med bloggaren Gunnel från Arjeplog, som skriver klokt och vackert och visar fina bilder i Västerbottens Kuriren under rubriken "Gunnels Guldfyndigheter". Som avslutning på den här turnén tycker jag att Gunnels rader om att det finns flera perspektiv på begreppet att "bo centralt" passar bra! Bara att läsa och ta till sig...

"Om man snurrar på jordgloben, rund och grann, och följer Silvervägen norrut, sätter fingret strax norr om polcirkeln så är man med ens hemma hos oss. Mitt i prick på allt det runda. Om man sedan söker fram sin gamla trogna passare från skoltiden, slickar lite på rödpennan och gör en cirkel så ser man att inom en radie av ca en timmes färdtid så kan man välja mellan havsfiske i Atlanten, trolla i Hornavan, laxfiska i Norska älvar, flugfiska harr i Laisan eller parkera sin stillhetsträngtande själ i en båt på Tjaktjaure och njuta av ett fint rödingfiske. Allt enligt tycke och smak. Att sitta här på naturens första parkett en helt vanlig onsdagskväll och smaska nyfångade räkor som den värsta göteborgare gör att man verkligen tycks befinna sig i händelsernas centrum. Bioduken som fyller himlavalvet med årets stora norrskenspremiär är underhållning de luxe. I den här gallerian kan man stöta på verkliga celebriteter - stora och världskända stjärnor."

Norrsken ja - det har jag själv inte fått avnjuta live på många decennier. Men i samband med med det stora norrskensutbrottet för någon månad sedan tog jag lite skärmbildsdumpar på den himmelska ljusorgeln med hjälp av norrskenskamerorna i Porjus. Bl.a. denna:

(Klicka på bilden för förstoring!)

Inte ett spår av Argleton...

Det här är järnvägsstationen i Aughton, West Lancashire, close to nowhere...
(bild från Wikipedia)

"Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet."

(Carl Snoilsky)

När innevånarna i Ormskirk (häftigt namn!) i West Lancashire kollade på Google Map fann de till sin förvåning grannstaden Argleton. Ingen hade nämligen vetat om denna orts existens, men när de sökte på Google fann de under tilltagande häpnad att där fanns jobb att söka, lägenheter att hyra och skolor att sätta ungarna i.

En oförvägen ormskirkbo beslöt sig för att bege sig till Argleton, kanske för att finna Den Bortglömda Staden, varför inte Nils Holgerssons Vineta, staden som bara visar sig en gång var hundrade år som straff för medborgarnas övermod och praktlystnad? Men av Argleton fann spanaren inte ett spår, när han kom till den förväntade stadskärnan såg han bara åker och äng runt omkring sig!

Efter det har de fiktiva arbetsförmedlingarna, mäklarna och skolorna diskret utplånats från nätet. Nu lutar sig stigfinnare och andra vise män över Googlekartan och grubblar över varifrån och varthän staden kom och gick. Representanter från det holländska företag som svarat för kartbiten gnuggar sina ögon och vrider sina händer och säger att man inte har en aning om vad som gått snett och att sådana här saker inte händer så ofta, vilket man ju kan förstå.

Telegraph.co skriver: "Tantalisingly, “Argle” echoes the word “Google”, while the phantom town’s name is also an anagram of “Not Real G”, and “Not Large”, vilket ju låter lite skumt. Kanske är det på grundval av detta som en lärd man, möjligen med anlag för konspirationsteoretiserande, misstänker att kartmakarna helt frankt placerar in sådana här spökstäder här och där för att kunna se vilka som knycker deras kartor. Låter väl lite långsökt med tanke på att även folk i grannskapet, ormskirksbor och andra, troligen också kollar kartan ibland för att lokalisera sig? Om du inte kollat din plats på jorden på kartan nyligen så gör då det - du kan få en överraskning!

Som jag ser det finns det bara en lösning för ormskirkarna: ut och sätt spaden i marken för att bygga Argleton - kartan ljuger ju aldrig!

Om en stad i närheten

Gystav e änna tvehågsen: vad väljer man i charken till gôtt mos?

(Egna bilder)

Visste ni att det var Göteborgs grundare Gustav II Adolf som myntade det i staden så populära uttrycket "gott mos"? Det var vid Wittstock som konungen ropade "Gott mit uns", men han tänkte inte på att det fanns en göteborgare i hären, och när denne kom hem så påstod han att Gystav hade ropat "gôtt mos" hela tiden. Och sedan den dagen används uttrycket av göteborgare som tyckt de gjort något bra. Som ett mål på Heden till exempel.

Apropå Göteborg så rasar det en yrvaken debatt huruvida staden skall heta Göteborg eller Gothenburg på engelska. "Göteborg är konstigt!", utropar språkprofessorn Lars-Gunnar Andersson i GP, och som mölndalsbo är det inte svårt att hålla med honom. Fast nu gällde det visst bara stadens namn...
Annars är väl saken egentligen redan klar? Staden heter Gothenburg, och ligger i Nebraska. Och nu händer det märkliga, att när jag kollar deras alldeles egna tidning gothenburgtimes.com så visar det sig att man i dagarna haft besök av Osborne, som tydligen blivit något vid Nebraska State University. Var Kal höll hus för dagen framgick dock inte - han hade kanske bara gått till McDonalds och förhört sig om de hade gôtt mos?

Porthusek

Port Isaac (Wikipediabild)

Jag är förvisso ingen burkslav - det kanske blir några timmar i veckan framför apparaten på sin höjd, och knappt det så här års. Men ikväll satte jag mig framför TV:n för att se ett program som jag alltid försöker att se, Time Team. Jag har nog nämnt det programmet tidigare, det heter Tidsresenärerna på svenska, och är en dokumentärserie om en grupp arkeologer som har tre dagar på sig att göra en utgrävning av något intressant område. Programmet har en väldigt lättsam ton, utan att det blir slarvigt.

Hur som helst idag råkade jag bli sittande kvar i TV-fåtöljen, och hamnade i en "ny" engelsk läkarserie som heter Doc Martin. Serien påminner en del om såväl Dr Finlay och Skärgårdsdoktorn, men är lite roligare än dessa. Dr Martin har brutit upp från en framgångsrik karriär som kirurg för att bli allmänläkare i en liten landsortsstad, där han sina rötter. Staden heter Portwen i serien, men när jag kollade på nätet visade den sig heta Port Isaac, eller Porthusek på Cornish, och ligger alltså i Cornwall (eller hur, Lillan?). Det ser ut som en mysig plats, och det skall bli kul att följa Dr Martins äventyr i "Portwen", och den som har kanal 9 har härmed tipsats!

Til lykkeland

När jag var på väg hem från jobbet igår tog jag vägen runt butiken för att handla lite. Vid bröddisken satt en pappa på knä och småpratade med sin lilla dotter, ett bedårande barn! Det var som om de befann sig i en kapsel där tiden inte fanns. Jag blev närmast generad över att störa detta ögonblick av frid, och vände mig mot brödhyllan för att ta min brödkaka, då jag såg henne komma mellan varudiskarna. Kvinnan såg liksom jag pappan och barnet, och hennes nyss en smula trötta ansikte sprack upp i ett leende som fick henne att stråla. Hon log inte i samförstånd med pappan, för han var onåbar för omvärlden i det ögonblicket. Hon log heller inte för att markera något för mig eller någon annan, utan hon log över det hon sett. Kvinner försvann in bland fruktmontrarna, och hennes steg verkade plötsligt lättare. Medan jag lade brödkakan i korgen insåg jag att upplevelsen av denna kvinnas lycka inför någon annans lycka i sin tur gjort mig lycklig - på ett ögonblick hade något människor emellan spridit sig som ringar på vattnet! I morse när jag vaknade tänkte jag på den här stunden, och beslöt mig för att söka lyckan. Häng med om du vill...

(Foto: Dennis.)

Den här bilden symboliserar "lycka" för mig. Min storebror står där i hagen bland de stora vännerna och bara njuter. Jag som kände honom förstår varför. Hans liv var redan då hästar och skulle så förbli, men det är en annan historia. Du kanske bara ser en fin bild på en pojke bland hästar.

"Lycka är en inhägnad mindre åker eller äng", kan vi läsa på Wikipedia. Och det är det ju också, rent konkret, men en åker och en äng kan också innebära en abstrakt lycka för mig. Vi nordbor älskar ju vår natur, och vi tror oss kanske att vara ensamma om det. Men vi ser ju att allt fler holländare och tyskar söker sig hit, inte bara för att turista, utan för att bosätta sig här. I Lisskogsåsen i södra Dalarna bor t.ex. Astrid och Piet, som två av mer än trehundra invandrade holländare enbart i Dalarna. "Tänk bara att kunna gå ut och se bort över de här vidderna och bergen en solig dag", sade de till Dalarnas Tidning i ett reportage från december förra året. Visst låter det som de funnit lyckan?

Annars söker vi stressade nordeuropéer gärna lyckan "långt längre bort", kanske också en symbolhandling där själva antalet mil tycks bli betydelsefulla i resan bort från oss själva. På en bergstopp i Tibet, där väntar lyckan, eller...? Vem borde veta om inte Anna Bornstein, författare och journalist och livsvis! Hon säger till SvD att hon i likhet med tjuren Ferdinand istället älskar att ligga platt på gräsmattan och smälta samman med blommorna och träden. Eller borra näsan i mossan och känna en extatisk förening med alltet. "Medvetandet finns överallt. Och allt finns i medvetandet, där kan man vara och uppleva världen", anförtror hon SvD. "Det är som lyckliga ögonblick av evighet och klarhet som gör en stark. Den djupa kunskapen om världen och om andra människor finns i insikten att allt hänger samman. Och de gånger man känner samhörigheten med människorna, naturen, alltet – då finns inga avstånd. Det är som lyckliga ögonblick av evighet och klarhet som gör en stark", avslutar Anna Bornstein.

Efter dessa visdomsord blir jag inte längre förvånad över att läsa att Europas lyckligaste folk enligt vad forskare vid Cambridge University kommit fram till faktiskt bor i " en väderbiten landsortsstad allra längst ut på Danmarks västkust". Ringkøbing ligger på västjylland, vid Ringkøbing fjords nordöstra strand. I stans finns cirka 9700 innevånare, och bland dem alltså självaste lyckan - åtminstone om man skall tro forskarna! För ganska precis ett år sedan besökte Sydsvenskan Ringkøbing för att känna befolkningen på pulsen - hur lyckliga är de egentligen i denna småstad, där de de flesta arbetar inom fiske, jordbruk eller handel och turism?

Stadens borgmästare uppvisar en lätt ambivalent attityd över utnämningen. Efter att ha ägnat sig åt lite välförtjänt skryt över orten resonerar han sig fram till att man egentligen nog inte är så särskilt mycket lyckligare här än i grannstäderna, men det är godt nok! Danmark hamnar av tradition högt i sådana här undersökningar. Borgmästare Torben tror att det kanske handlar om allmänt väbefinnande, i kombination med kultur och arv. Man bryr sig om varandra helt enkelt.

Nere i byen träffar reportern på murare Jens Møller Madsen. Han instämmer i att Ringkøbingsborna nog rent allmänt är rätt lyckliga. "Ja, det tror jag faktiskt. Naturen och fjorden är bra för människorna och så är det en levande stad. Det tror jag också har betydelse", säger Jens.

Och med det slutar vår lilla jakt på lyckan, som började med ett leende vid en bröddisk och ledde till lyckans land, som visade sig ligga närmare än vi kunde ana. "Och lyckan är alls inte det som vi tror, inga stora bevingade ord", som det heter i visan. Men det visste vi ju redan!

Fotnot: Ringkøbing utsågs till den "lyckligaste regionen" efter en stor undersökning, där fler än 120 regioner i Europa ingick.

Nu dyker vikingarna upp i Säffle igen...

Bild från Projekt Gutenberg

Det hela började med att några inhyrda dykare från kustbevakningen råkade gå ner på fel ställe i Lurö skärgård. Plötsligt fann de något som stack upp ur bottensedimentet, vilket visade sig vara en spant tillhörande ett tjugo meter långt fartyg, i övrigt djupt nedsjunket i slammet. Efter ytterligare undersökningar tror man nu att det kan röra sig om ett skepp från vikingatid, i så fall en stor marinarkeologisk sensation. Man har lyckats bärga vad som kan vara ett svärd och ett spjut, och dessa har vidarebefordrats för åldersbestämning. Om det döljer sig ytterligare föremål i bottenslammet vet man ännu inte. Utöver föremålen har man även skickat ett träprov för analys med hjälp av dendrokronologi. Det ligger ytterligare sex fartyg i anslutning till det gamla vraket och väntar på att bli undersökta, och man kan inte utesluta att detta kan medföra ytterligare överraskningar i form av fler riktigt gamla skepp. Den närmaste tiden vill det till att man håller fyndplatsen under bevakning, så att inte skattsökare letar sig dit för att roffa åt sig av eventuella fynd!

Det är en storsatsning på vrakinventering i Vänern som givit detta jättenapp. Femtio av kustbevakningens sjuttio dykare har engagerats av marinarkeolog Roland Peterson på Vänermuseet i Lidköping för en treveckorskampanj, med målsättningen att hitta och undersöka så många vrak som möjligt. Till förfogande har de sex välutrustade båtar, som gör det möjligt att söka av bottnarna på ett helt annat sätt än vid tidigare undersökningar. Just Lurö skärgård är en välkänd fartygskyrkogård, så att dykningar förlagts dit är förstås självklart!

Om det visar sig att det rör sig om ett bärgningsbart fartyg så lär det bli dragkamp om var det skall placeras. Vänermuséet i Lidköping är förmodligen spekulanter, samtidigt som Säffle kommun säkert lockas av ett västsvenskt Vasamuseum. Närheten till Norge är i så fall ett tungt skäl som borde tala till Värmlandssidans fördel.

Näst efter den där kaffekoppen så är väl Säffle på gott och ont mest känt för Olof Trätälja. Om det nu verkligen är så att Olof vilar i storhögen i Säffle är omdiskuterat, men oavsett det så finns det gott om vikingtida minnen i bygden, t.ex. andra storhögar i Nysäter och Högsäter. En svensk motsvarighet till de norska Gokstad- och Osebergsskeppen skulle därför få en värdig placering i Säffle. Men dit är det långt - man vet ju ännu inte säkert om det verkligen rör sig om ett vikingtidaskepp, inte heller i vilket skick det befinner sig. Men Säffles hövdingar får kanske börja fila på en ny turistslogan. Vad sägs om "Säffle - ro hit med en bägare mjöd"?

Portar

Ser att Smulan skriver på sin blogg att portar är ett aktuellt ämne på nätet just nu. Passar då på att plocka över ett inlägg från Tankehållplatsen, med några intressanta kinesiska portar hämtade på mongabay.com (fria bilder!). Klicka på bilden för större format.

Ljus i mörkret

"Jag vill resa bort från snö och is" sjöng Sven-Ingvars en gång, och vem vill inte det? OK, snö och is går väl trots allt an, men mörkret...
Fredagen den 13 februari  2009 borde man i enlighet med detta förslagsvis befinna sig i Venedig! Då skall det nog gå att få fart på livsandarna under den färgsprakande karnevalen, som varar fram till den 24. Inte minst är det spännande med de fantastiska maskerna, som traditionellt spelar en central roll under festligheterna. Lokalbefolkningen hade på sin tid särskilt tillstånd att bära mask mellan starten vid festivalen till Santo Stefano den 26 december och fram till fettisdagen. Det är lätt att tro att maskerna var ännu pråligare då, men faktum är att det ursprungligen var enkla masker av papper som mest täckte ögonpartiet, och det var först när en maskmakare på 1980-talet släppte loss sin sin kreativa förmåga som den nya traditionen uppstod.
Själva karnevalen har förstås äldre anor: den finns nämnd redan 1268, men på 1930-talet förbjöds den av fascisterna och återhämtade sig egentligen fullt ut först i och med den nya masktraditionen. Temat för 2009 heter "Sensation: 6 sense for 6 sestiere".

Fotnot: Äldre inslag från YouTube som inte längre fungerade byttes ut 140114, samtidigt som länkarna sågs över.


 

Tobleroneberget

Bergsbestigning har jag sedan barnsben känt en skräckblandad fascination inför, och när jag gick i folkskolan var Everestbesegrarna Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay pojkhjältar fullt i klass med Indiana Jones.

Trots, eller kanske tack vare, att jag är så höjdrädd att jag knappt törs gå upp på en stol följer jag än idag klättringsäventyr på TV och nätet med stort intresse, även om folkvandringarna upp till topparna numera verkar ha blivit lite av sällskapsresor. Dock kräver bergen fortfarande sin tribut, och senast nu i helgen förolyckades fyra klättrare när de rasade en kilometer utför bergssidan på Aiguille du Midi nära Mont Blanc.

Det fantastiska berg som Gordon McMillen filmat här ovan är dock inte Mont Blanc utan Matterhorn, av många ansett som världens vackraste berg, med en höjd av 4478 m.ö.h. Visst är det väl underbara bilder när bergstoppen färgas i guld av den uppstigande solen, medan spegelbilden i sjön glöder som eld!

En annan sorts "avbild" av Matterhorn påstås chokladen Toblerone vara. Om nu Theodor Tobler verkligen hade bergstoppen som inspiration när han gjorde sin berömda choklad är väl inte helt bevisat, men åtminstone något decennium senare hade hans företag knutit an till Matterhorn i sin reklam. Berget finns f.ö. även i skala 1:100 på Disneyland i Anahem, Kalifornien, och var när det uppfördes 1959 den högsta "byggnaden" i Orange County.

Men Matterhorn är inte bara en idyll och sött "chokladberg". Sedan det först besegrades år 1865 av en grupp klättrare har berget krävt över femhundra dödsoffer bland dem som utmanat det, antalet offer ligger på runt tolv människor per år i genomsnitt. Många dör vid nerfärden, bland dessa tre av dem som först besegrade berget.

Tur att misstagen man gör på släta marken inte brukar bli så ödesdigra som de kan bli där uppe på berget, även om det förstås finns äventyr med lycklig utgång också - som i detta fall! Så nej, det är allt skönare att njuta på avstånd av anblicken av den solbelysta bergstoppen än dra på sig klättrarskorna och utmana Matterhorn...

Mer broar

Esfahanbron, foto Shahab Maghami

Återkommer till ämnet broar, med anledning av omröstningen i kanten t.v. Kanske borde Högakustenbron (eller hur, Smulan?), bron i Esfahan (ovan) och Svinesundsbron (Eivor!) ha varit med också, men annars är jag rätt nöjd med urvalet. En del av broarna att välja på finns att beskåda här eller här.

Pont du Gard, akvedukt från omkr. år 100 e. Kr. (fri bild från Wikipedia)

Utsikt från en bro

Brooklyn Bridge (fri bild)

Det internationella resemagasinet Travel and Leisure har gjort en inofficiell lista över världens mest fantastiska broar. Bland dessa finns en riktigt outsider, nämligen den så kallade Leonardobron i norska Akershus.

Som namnet väl antyder ritades bron ursprungligen av Leonardo da Vinci. Han gjorde det år 1502 på beställning av sultanen Bajazet den andre, och avsikten var att den skulle bli ett spann över Bosporen, men sultanen backade ur projektet. Istället blev det norrmannen Vebjørn Sand som realiserade planerna genom att placera den 108 meter långa bron över E18 i Akershus, och invigningen skedde 2001.

Så här ser Travel and Leisures topplista över broarna ut i sin helhet:

Langkawi Sky-Bridge, Malaysia.
Hangzhou Bay Bridge, Kina.
Leonardo's Bridge, Akershus, Norge.
The Bosphorus Bridge, Istanbul, Turkiet.
Gateshead Millennium Bridge, England.
Royal Gorge Bridge, USA.
Millau Viaduct, Frankrike.
Ponte dei Sospiri, Venedig, Italien.
Khaju bridge, Iran.
Alamilla Bridge, Spanien.

Nog saknar man en del broar, som den i ingressen t.ex., och för att inte tala om den här! Fast om jag själv på rak arm och stående fot får göra en lista över mina tre favoritbroar blir nog ordningen den här (klicka!):

Trea
Tvåa
Etta

Dit Arnbussarna inte letar sig

Den gamla ladugården. (Egen bild)

"Det tonar i blod och hjärtan
ur evigheten en sång,
det ropar långt bort genom seklen
från släkten som levde en gång.
Det spelar ur säden på åkern
och kyrkogårdens jord,
det klingar ur psalmer och vaggviselåt
och folkvisans vemodsackord."
(Carl Hesselgren)

Trots att vi bara är några kilometer från Västergötlands öppna slätter känns det som om vi befinner oss på en skogsväg i Värmland. Storskogen tränger ända fram till grusvägens dammiga dikesrenar, men efter någon mil upplöser sig skogen i en glänta och den gamla ladugården ligger framför oss. Den är nästan tvåhundra år gammal i sina äldsta delar, och därmed en av de mest ålderstigna i hela landskapet. Här ligger en av de återstående ensamgårdarna med anor från medeltiden som ännu finns ute i Falbygdens skogsmarker.

Länsstyrelsens rapport från 2004, "Västgötagårdar - en bebyggelsehistorisk översikt" (förf. Holmström/Odenbring Widmark), beskriver: "Skiftesverksladugården är en av de äldsta som finns bevarade i Västergötland. Loge och lador är byggda i skiftesverk med utskov på sidan. Virket är fur frånsett syllar och svallskift i återanvänd ek. Fähus och stall är knuttimrade, svinhuset byggt av stolpverk. Interiören från 1800-talet är föga förändrad med bl.a. svinstia med kätte, stall med krubbor och havrebinge, fähus med båsrader kring gödselrännan samt kalvkättar och i utskovet fårkätte. Taket täcks av vass på ett äldre halmtak. Vandringen är uppbyggd i sen tid, men är av samma typ som den som förr fanns här." (En vandring är en kuggaxel som drogs av hästar eller oxar och som användes till att driva tröskverk bl.a.)

Bara några kilometer härifrån ligger offerplatsen Finnestorp, där man från tiden för Kristi födelse och sex sekler framåt offrade krigstroféer i våtmarkerna från "strider då det skapades riken", som det står på Finnestorps förnämliga hemsida. Ytterligare några kilometer därifrån ruvar Larva Bäsing och Onsjö kullar på sina hemligheter från ungefär samma epok i vår historia, och där står runstenen från kristen tid som minner om den gode unge mannen Gunnar, Sigtryggs son. Här, på Larvs hed, samlades år 1529 en styrka underställd lagmannen Ture Jönsson Tre Rosor och biskop Magnus Haraldsson i Skara för att göra uppror mot Gustav Vasa, men sveket kom till kung Göstas kännedom, och Ture Jönsson och biskopen flydde till Danmark, medan några andra anstiftare hamnade under bödelsyxan.

Larvs hed var tidigt ett militärt övningsfält, och den hemsöktes vid flera tillfällen av härjande danska trupper, som använde den som läger. Idag härskar friden här - när inte idrottsklubben kallar till bingo på idrottsplatsen förstås, för då är det åter liv och rörelse på heden!