Oumbärlighetens välsignelser och förbannelser

Redan vid senaste tusenårsskiftet visste initierade bedömare att amerikanska sjukan var över oss. Det hotades med att att våra halvgudar till direktörer skulle bege sig utomlands och lämna landet i träda om de inte fick sina "skäliga" (=ohemula) ersättningskrav uppfyllda. Trots att talet om de förträffliga direktörerna förstås visade sig vara en myt lyckades man ändå sticka huvudet genom alla lönetak som fanns. "Sanningen är att det inte behövs miljoner, optioner, pensioner och andra förmåner för att få vettiga människor att göra ett bra jobb" skrevs det redan 2002, men det hjälpte föga då, lika lite som idag.

Snikenhetens dynastier som kommer att glänsa under århundraden framåt föddes, adelsläkter som de la Gardie och Wrangel vandrade ut ur sina sörmländska gods och ersattes av nyrikedomen. Nu är det ätterna Dahlbäck, Ramqvist, Braun, Schörling och Persson som kommer att njuta av en ljus framtid under ekars ljuva grönska vid Sörmländska gods och herresäten.

Lika övertygade om sin förträfflighet och oumbärlighet som direktörerna tycks styrelseproffsen vara. Att samla på sig många styrelseposter har fram till idag setts som mycket meriterande för näringslivets och politikens höjdare. Så sent som i höstas kunde vi på sajten Webfinanser ta del av vad en doktorand i ägarstyrning tyckte var viktigt vid en styrelsesammansättning. "Synen på styrelsesammansättning är alltför förenklad idag", säger Jenny Helin. "Man stirrar sig blind på kompetenser och att hitta ”styrelseproffs” och glömmer de viktigaste frågorna – brinner personen för företagets vision och känner man sig bekväm tillsammans? En styrelse blir slagkraftig när dialogen mellan deltagarna står i fokus vid sammansättningen." Att "brinna för företagets vision" låter vackert, men kan lika gärna vara en läpparnas bekännelse. Minst lika intressant är då att man skall känna sig "bekväma" tillsammans och ha en "bra dialog". Och det är väl där någonstans som skon klämmer? Livet i styrelserummen har blivit som ett slags logeväsende, dit man får tillträde genom personliga rekommendationer - "You scratch my back and I'll scratch yours". För företag och koncerner som vill slippa alltför engagerade styrelsemöten måste det kännas tryggt att ha sådana vid bordet som inte har tid eller ork att fördjupa sig i sitt uppdrag. Det räcker ju så bra att få pusta ut en stund och bli grundlurade tillsammans med likasinnade. "Jag accepterar den förklaring jag fick och ingen annan i styrelsen ställer några frågor. Skall vi gå och äta då?"

Ett av våra mesta (värsta?) styrelseproffs genom alla tider, Rune Andersson, säger i KvP angående Wanja Lundby-Wedins många styrelsuppdrag att " det verkar orimligt tufft att sitta i 24 styrelser, som Wanja Lundby-Wedin.Man hinner helt enkelt inte med. Särskilt inte om man dessutom har ett krävande heltidsjobb." Då känns det ju bra att WLW nu beslutat sig för att sovra bland uppdragen (vilken rolig slump det blev då hon behåller dem som hon tjänar pengar på!). I dessa tider när vi behöver en stark motkraft mot kapitalets arrogans skulle det kännas bättre med en LO-ordförande som platsar på listan över "Sveriges 49 bråkigaste kvinnor", än en som låter sig bländas av makten och blir ihågkommen för att ha svikit arbetarrörelsens ideal. "Jag har fått ett förtroende från medlemmarna. Jag kan inte svika det förtroendet”, säger WLW i ett uttalande till LO-tidningen angående ropen på hennes avgång. Idag förefaller det som en bevingad klyscha.

"Lägg märke till hur hastigt fackets pampar ändrar stil!
Man riktigt ser hur sosseglöden falnar!"
(Ronny Åström: "Pssst! Lunchen väntar på Stadshotellet" (ur "Den ensamma människan" 1976)