När mod blir vision

"Tänkaren". Foto från Wikipedia (Holger Ellgaard).

Vi som under vårt yrkesliv suttit av ett antal utbildningar har blivit itutade vikten av att sätta mål och närmast till leda lärt oss att då tillämpa begreppet SMART  ("Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidssatt", som det lyder i den svenska versionen). Mål är något mätbart, något som går att uppnå, något konkret som man arbetar med inom överskådlig tid. Att sätta mål är i mina ögon mer kravspecifikt än det luddiga begreppet "målsättning". Hur ofta hör vi inte någon i beslutande ställning rädda sig undan ansvar genom att tillgripa den verbala livbojen "det är vår målsättning" och därmed skjuta ett problem vidare ut i en diffus framtid?

Ovanför målet svävar visionen - "en vision är en idé om något man vill uppnå i framtiden som inte behöver uppfylla krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet." I bästa fall landar visionen i målformuleringar, men alltför ofta fladdrar den iväg i samma riktning som den till intet förpliktigande målsättningen. 

En visionär och en kreatör tänder ett förklarat skimmer i ögonen på beslutsfattarna. Här har vi grabben med guldbyxorna och tjejen med knutblus, de som låter fantasin flöda, befriade från all ekonomisk styrning och alla budgetramar! Budskapet är: "tala inte i mål vänner, tala i visioner!" Det bästa med visioner är att ingen i framtiden kan komma och påminna dig om att du inte uppfyllt målen,  för det är ju bara att peka på att det inte var ett mål, det var bara en vision man hade. Då.

Inte undra på att denna förföringskonst letat sig ut från tankesmedjor och reklambyråer till de tidigare så krassa statliga och kommunala verksamheterna - plötsligt har det blivit svårt att skilja en kommunal förvaltning från en reklambyrå! Inte märkligt då att visionerna och formuleringarna kring dessa blir därefter, och att det uppstår rena modeorden kommuner emellan. Ett populärt begrepp för tillfället är ordet "mod". Kommuner som vill hänga med, de skall vara modiga. Ja, kanske inte idag, men om sisådär tio-femton år. Vem kan komma år 2022 och säga att "nu skall vi kontrollera hur modiga vi har blivit"? Och hur många av dem som fattade beslut 2013 om att vi skall vara modiga 2022 kommer att finnas kvar på sina befattningar och ta ansvar för att de lovade att deras efterträdare skulle bli modiga? Ändå är det senare precis vad man gör! Bara några exempel:

Mölndals stad har 2013 klubbat igenom en "vision 2022" där man bestämt hur staden skall utvecklas fram till det årtalet. Parollen lyder: "Mölndal är den hållbara staden där alla får chansen. Med mod och kreativitet förstärker vi Västsverige." Vilken reklambyrå som helst skulle vara stolt över att ha släppt en liknande blå dunst...

Åmåls kommunfullmäktige formulerade hösten 2012 i sin vision för 2020 att "modig (är) ett betydelsefullt ord i varumärket Åmåls personlighet." (Samtidigt hade man modet att på annan plats förklara att "en vision kan beskrivas som ett önskat framtida tillstånd. Den behöver inte vara mätbar, eller ens nåbar".)

Nykvarn uttryckte det så här i Vision Nykvarn 2025: "Vi tror att du värdesätter en kommun som satsar och är modig"

Flen sökte förra året "en modig pedagog till en modig kommun".

Kommundaldirektören i Eskilstuna förkunnar stolt i en blogg att "Jag känner mig stolt över att arbeta i en kommun som faktiskt har ordet mod som en del i sin framtidsvision".

År 2009-2010 genomförde Svenskt Näringsliv en konferens med svenska kommuner med titeln just "Modiga kommuner". I utvärderingen slås det fast att "kombinationen av långsiktighet och anpassningsförmåga blir ett framgångsrecept". Och just den där långsiktigheten och anpassningsförmågan är ju perfekta livlinor! Sätt målen...förlåt, förlägg visionerna långt fram i tiden och anpassa dem efter behov under resans gång. Enkelt och smart, om än inte "SMART". Kanske har det under visionformuleringarna i respektive kommun suttit ett antal kreatörer med fötterna på skrivbordet  med blicken i taket och tickat kommunkronor för att formulera dessa visioner? Föga förvånande är att så många tycks ha kommit fram till samma resultat, för det är ju så att det enda budskap du finner uppe på berget är det du tar med dig dit. 

Fotnot: definitionerna av "mål" och "vision" är hämtade från CISV:s hemsida.

Not allowed...

Jag har fått förtroendet att under några dagar vara daghusse för en stor men otroligt snäll hund, låt oss kalla honom Edwin. Den här hunden är nog så nära tjuren Ferdinand man kan komma IRL, han älskar att sitta i gräset och njuta, men han kan lika gärna slå sig ner mitt i den brusande trafiken och kolla folklivet. Han hälsar förtjust men inte påträngande på människor som närmar sig honom, och han är lika vänlig mot andra hundar, utan att vara burdus. Kort sagt, en otroligt lugn individ.

Nu var det några år sedan jag rastade hundar i närmiljön, men något har hänt sedan dess i människors attityd mot hundar. Visst är Edwin en bjässe, men hela hans uppsyn skriker ut hur fridsam han är. Själv försökte jag att vara närmast övertydlig med att signalera att vi inte utgjorde något hot, men det hjälpte inte. Blickarna från omgivningen var ofta kritiska, för att inte säga fientliga. Även om man går ut för rastning försedd med alla bajspåsar i världen för att inte göra någon skada på den fimp- och glasflisbekransade jorden så känns det att hundar är inte välkomna här.

För några år sedan rastade jag ibland två hundar samtidigt, varav den störste föga mindre än Edwin. Då kom folk ofta fram och talade och berättade om egna hundar som de har eller har haft. På den tiden var det gott om hundar i kvarteret, och även om jag själv inte hade hund stadigvarande så tyckte jag ändå att andras hundar piggade upp omgivningen. Nu finns det knappt några hundar i vårt kvarter längre, och jag börjar förstå varför...

P-kategorier på export

Collage av Wikimediabilder

Senior Traveller 
***

Är Kommandoran och Krösa-Maja våra nästa exportprodukter om sockenstugan åter kommer till heders, nu i Indien?

***

Trots den starka kronkursen finns det glädjande nog exportgrenar som det går bra för. I pensionärspärlan Nora i Bergslagen har t.ex. ett förslag väckts om att skicka sina åldringar på export till Thailand. Kommunals lokala organisation i Nora säger: "Vi är positiva till förslaget. Det finns ett skriande behov av vårdplatser samtidigt som få unga vill jobba inom vården." Som den nyblivna pensionär jag är kan jag väl säga att inte heller jag ställer mig avvisande till en sådan utveckling, om den skulle bli aktuell för min del...

I Tyskland, där man redan satt planerna i verket och skickar sina äldre utomlands, verkar det dock finnas en annan syn på denna hantering, där talar man om "deportation". "Vi kan inte låta dessa människor, som byggde upp Tyskland till vad det är i dag, att bli deporterade", säger Ulrike Mascher på Sozialverband Deutschland enligt DN. Utlev(er)ade tyskar finns idag på boenden i Tjeckien, Polen, Ungern, Slovakien och Thailand. Kanske läge för Norapolitikerna att göra något studiebesök innan de skickar iväg sina seniormedborgare? 

En annan aktuell exportartikel är patienter. På grund av brist på vårdplatser och grasserande influensaepedemi bland personalen på redan tidigare underbemannade sjukhus skickas nu svårt sjuka människor utomlands för att få nödvändig vård. "Patienter med livshotande tillstånd tvingas inte bara åka mellan de svenska sjukhusen – utan även ut i Europa för att få rätt vård", skriver Expressen idag.

Samtidigt är uttrycket "sjukvårdshandel" redan ett begrepp. Moderata riksdagsmän har motionerat i riksdagen för ökad sjukvårdshandel, år 2011 lämnade två riksdagsmän  in en motion där de entusiastiskt beskriver fördelarna med sitt förslag. "Man kan handla med sjukvård genom att antingen tjänsten, patienten,personalen eller ett vårdföretag korsar gränsen. Idag är den globala vårdhandeln liten, även om det finns stort utbyte i vissa regioner, som mellan Tyskland och Schweiz eller Norrbotten och Finland".(>) "Drivkrafterna bakom den ökande rörligheten för patienter är köer i hemlandet, fallande resekostnader och stora prisskillnader. Behandlingen kan vara 70 procent billigare i Indien jämfört med USA eller Europa – inklusive resa och uppehälle." Man avslutar motionen: "Våra stora företag hade aldrig kunnat utveckla sådana produkter, anställa så många eller bli så viktiga för Sverige med bara hemmamarknaden att sälja till. Fördelarna med ökad vårdhandel blir bättre använda resurser, att vi köper den vård andra gör bättre och säljer den vi gör bäst, intäkter till vårdföretag som kan skapa nya jobb samt utländska investeringar som ger bättre vårdinfrastruktur och bättre tillgänglighet.” Detta fick PJ Anders Linder att utbrista på Svenska Dagbladets ledarblogg : "I torsdags avslog riksdagen motionen. I morgon eller i värsta fall övermorgon kommer den att betraktas som ett pionjärdokument." Kanske får förslagsställarna draghjälp av den påbörjade akuta patientexporten?

Samtidigt som olönsamma svenska patienter på sikt kan deponeras i Indien (Moder Teresas efterträdare, nu kommer vi!) så erbjuds förmögna utländska patienter redan nu kvalificerad vård i Sverige. Västerbottens läns landsting har siktat in sig på den ryska marknaden. "Utländska patienter kommer inte att tränga undan vare sig västerbottningar eller regionpatienter, dels för att det finns en möjlig överkapacitet inom dessa områden och dels för att man räknar med endast ett hundratal patienter totalt per år", försäkrar man där. (Hur ofta hör man talas om "överkapacitet" i samband med sjukvården annars?).

Pensionärer och patienter är alltså populära produkter för export. När vi kan skicka en tredje "P-produkt", politikerna på export är en annan fråga man kan fundera över. Någon överdriven avsättning finns nog tyvärr inte. Det får väl räcka med dem vi tvingat på omvärlden via EU-parlamentet...

Stallskriket

"Blanda inte in mig!"
---

Fotnot: En "fidus" inom hästsporten är en otippad häst med chans att överraska.

Drömvalutan?

Nya valutan? (Wikipediabild)

Natten mellan lördag och söndag förra veckan jobbade jag hårdare än jag någonsin gjort på min arbetsplats. Tyvärr bara i drömmens värld, så jag lär inte ha någon fet lön att vänta, men drömmen var så rolig att jag tyckte att jag fått valuta ändå för slitet när jag vaknade på morgonkvisten (jag brukar sällan komma ihåg mina drömmar, men den här satt där, åtminstone i vissa detaljer). Här är en resumé av gubbsnusket:

På vårt jobb har vi en tjusig kvinna som har rätt att utföra vigslar. Nu trädde hon fram i drömmen och kallade samman männen på arbetsplatsen och förklarade: "Vi fruntimmer på den här arbetsplatsen tycker faktiskt att ni män i alla åldrar här är fruktansvärt tråkiga. Därför vill vi muntra upp stämningen lite, så att den som först infinner sig i fiket med åtta EU-pallar kommer att få gifta sig med vem han vill av oss."

Därmed bröt den stora kalabaliken loss, jag minns hur horder av kollegor rusade runt i huset, vissa av gubbarna sådana som jag knappt sett röra på sig från kontorsstolen "in real life", men nu sprang de som galningar! Snart hade man fått korn på pallarna, som visade sig finnas i vårt garage. Jag minns att det inträffade flera våldsamma krockar mellan tjänstebilarna där, dock utan kända personskador.

Alla slet till sig så många pallar de bara orkade, så även jag. Därefter tog jag en genväg tillbaka som bara jag kände till, en spiraltrappa (som jag faktiskt går i flera gånger om dagen i vaket tillstånd). Jag fick dela upp mina åtta pallar i två lass, men det bar sig inte bättre att när jag skulle bära upp de fyra sista så fastnade jag i trappan (inte konstigt, så smal som den verkligen är!). Det sista jag minns av drömmen var att det uppstod en diskussion i fall jag skulle dömas som segrare eller ej - hur det gick fick jag dessvärre aldrig riktigt veta. Har grubblat på detta varje gång jag gått i trappan de här dagarna... 
 
När jag analyserade drömmen slog det mig vilket förträfflig valuta EU-pallen skulle vara, till skillnad från Euron! Pallarna finns och tillverkas över hela Europa, de har serienummer som vilken sedel som helst, och att tillverka dem skulle skapa massor av jobb inom olika sektorer. Vidare ökar pallarna ständigt i värde, de tål att cirkuleras ett otal gånger och de lämpar sig för att flyta om så behövs. Och inte minst skulle det vara svårt att begå rån för att komma över dem - att springa ut från en bank med en massa pallar med sig skulle vara rätt svårgenomförbart!

 Så här ECB får ni ett gratistips: inför EU-pallen som valuta! OK, pallarna kan upplevas som lite svårhanterbara, t.ex. vid utrikesresor, men man vänjer sig - en gång i tiden stuvade vi ju 10-dalersplåtar á 19,7 kilo i plånböckerna! Jo, det finns fler nackdelar, men jag pallar inte på att gå in på dem just nu...

Växelkassa? (Wikipediabild)

Rapport från gubbhyllan

 Bild Ziko C, Wikipedia

                            
Jo då, nog är man gubbe alltid - numera med ålderns rätt, om inte annat! Men det underliga är att gubbe, det är inget man blir, utan något man föds som. Redan när man tar sina första stapplande steg i sandlådan och råkar tratta på ändan får man veta det när mor utbrister "hur gick det lille gubben - slog du dig?" Sedan fortsätter gubbträningen när man börjar spela fotboll och pojklagstränaren skriker i omklädningsrummet att "kom igen nu gubbar, nu tar vi dom!" (Jag häpnade första gången jag hörde handbollslandslagets tränare Staffan Olsson tilltala sina spelare med "pojkar". Det lär gammaldags rejält på något vis, som något som Sigge Fürst kunde sagt som konstapel Björk i en film om mästerdetektiven Blomkvist - "Det gjorde ni bra pojkar!", följt av en käck honnör.) Med tiden bleknar käckheten bort från benämningen "gubbe", inte så sällan föregås den senare av förleden"j-la".

Desto underligaste är att när det gäller kvinnorna däremot så är de "gummor" i sandlådan, men sedan blir de "tjejer" resten av livet (eller "kvinnor" i högtidligare sammanhang). "Damer", "tanter" "gummor" eller  "kärringar" i svårartade fall, det är numera på gränsen till "icke-ord". På kultursidan i Expressen idag skriver  Anette Kullenberg om sossarnas partiledare under rubriken "Vad är grejen med gubben?". I sin krönika funderar hon över Löfvens attraktion på "kvinnor över 55 år" (ja, det är så hon benämner tant...förlåt de mogna kvinnorna). Hon skriver om "kvinnorna" och "gubben" Löfven, född i juli 1957. Intressant nog föddes Mona Sahlin några månader tidigare samma år. Undrar vad som hade hänt om någon på kultursidorna inför Sahlins förstamajtal skrivit "vad har gumman Sahlin som tilltalar oss män över 55?"

Här är lite utslag på några googlesökningar som studiematerial:

"killar i alla åldrar" 157.000 trf

"tjejer i alla åldrar" 645.000 trf

"kille 50+" 9350 trf ("grabb 50+" 0)

"tjej 50+" 22.500 trf

"gubbe 50+" 1480 trf

"gumma 50+" 1 trf (!)

Folkkorrektion V.1.0

"För många som skriver, oavsett genre, finns ständigt den svårfångade känslan av att det man uttrycker kan ha betydelse för omvärldens utveckling." 
 Malin Ullgren, DN 120418

Något har hänt och håller fortfarande på att hända med journalismen i vårt land. Det fanns en tid då nyhetsmedias självklara roll var att informera, skildra och åskådliggöra. Idag verkar detta ha ersatts av ledord som predika, propagera och styra upp. På alla tidningar med självaktning har ett antal härolder för Den Nya Tidsandans likriktning upphöjts till kolumnister, och där sitter nu dessa proppmätta höginkomsttagare och är fina i kanten. Nu visar man att man är karl för sin hatt eller ett rejält fruntimmer genom att skriva vad som förväntas av dem. Kommentarsmöjligheten under dagens kungörelser fyller enbart ett syfte - att bekräfta krönikören och hans åsikter. Som det heter i Medievärlden: "Sociala medier och läsarmedverkan kan vara fantastiskt – rätt använt."

Givetvis dyker det då och då upp häcklare i kommentatorskören, och de lyfts inte oväntat ut ur salongen ganska omgående. Egentligen är det inget fel i det, ingen lär vara omedveten om vem som står för spelreglerna. Det intressanta infinner sig när de allmänt kritiska kommentarerna börjar bli besvärande många. Då duger det inte med utrensningar längre, då utfärdas lagstraff och hela kommentarsfunktionen släcks ner  över såväl "goda" som "onda". Finns det något tydligare sätt att förnedra sina läsare än att först bjuda in dem att tycka till och sedan strypa diskussionen enligt parollen "den som inte är för oss är emot oss"?

Ett aktuellt exempel ser man i Den Största Kvällstidningen, där debattredaktören själv varit på skidsemester i Åre och uppenbarligen fått själsnöd över "ett nöje som kostar fyra personer i runda slängar 25 000 kronor för en vecka". Därför träder hon tagelskjortan på över folkflertalet i detta land genom konstaterandet "att sortera folk efter ­etnicitet är inget jag brukar ägna mig åt, men det går ­inte att tillbringa en vecka i de svenska fjällen utan att reflektera över hur vitt det är." Därefter skuldbelägges alla av "kaukasisk etnicitet" som råkar vara födda i detta land även om man är en städerska som utför hemtjänster i överklasshemmen eller lagerarbetare på undantag som aldrig skulle kunna drömma om att kunna lägga 25.000 kronor på en veckas fjällsemester för familjen. Man skall skämmas ändå, i den politiska korrekthetens namn för att tidningsmänniskan inte har sällskap i backen av kunoker, prusaner och amerinder. Föga oväntat kvävdes de invändningar som följaktligen dök upp  i kommentarsrutorna. Förmodligen sitter debattredaktören och njuter över hur vitt det blev i rutan...

(Eftersom jag inte tillhör dem som nyttjar Facebook är jag förhindrad att tycka i kommentarsrutorna och sörjer inte över det. Varför lämna kommentarer i en tråd som ändå är dömd att tystas ner om de för redaktionen misshagliga åsikterna blir för många? Förr hette det "censur", idag kallas det "åsiktsklimat".)

"Lat, latare - Wolfgang?"

 "Today I don't feel like doing anything
I just wanna lay in my bed
Don't feel like picking up my phone
So leave a message at the tone
'Cause today I swear I'm not doing anything

Nothing att all"

Bruno Mars: "The Lazy Song"

Så har arbetslättjan äntligen fått ett ansikte, tack vare den offentligt anställde ingenjören Wolfgang i Tyskland som satte punkt för sitt arbetsliv genom att skriva ett mail till sina arbetskamrater, där han berättade att han faktiskt inte gjort ett skapandes grand de sista 14 åren av sin karriär. Här i Göteborg har nog många hört talas om varvsarbetaren på Götaverken som ständigt höll sig undan allt jobb genom att gå omkring med en planka under armen och se målmedveten ut. Det är förstås lite av en vandringssägen, för på andra håll kan det t.ex. ha varit en pappersarbetare som drog på en skottkärra, vilket låter onödigt jobbigt i jämförelse med en av mina bekanta, som säger sig ha hittat ett bra cirkulationskuvert att bära omkring på i korridorerna hela dagen.

Men tittar man på "fallet Wolfgang" så har det nog fler bottnar än ren lättja. Wolfgang berättar själv att han hamnade "mellan stolarna" genom flera omorganisationer. Omorganisationer förväntas ju leda till effektiviseringar, men tyvärr är det inte ovanligt att det som såg så bra ut på papperet inte fungerar när det skall tillämpas i praktiken. Det finns ett känt citat som tillskrives den romerske författaren Gaius Petronius död år 66 e Kr som lyder: " Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering." Källforskning tyder dock på att det här citatet i själva verket myntades i Tyskland under andra världskriget, men att man tillskrev det den gamle romaren för att inte misshaga rikets egna ledare.

Det må vara hur det vill med den saken, för träffande är det, och det är väl i en sådan omorganisationssoppa som Wolfgang hamnade. Därefter tycks han och arbetsgivarna ha talat förbi varandra; arbetsgivaren beklagar att Wolfgang inte berättade om sin situation för dem, medan han själv säger att han "alltid erbjöd sin arbetskraft, och att man inte ville ha den var det inte hans problem".

Nu är det inte bara Wolfgangs bittra mail som är intressant -  tidningarnas kommentarsrutor fylls med åsikter om Wolfgang och hans moral, eller brist på sådan. Vissa kallar W.  för "kung", andra ser honom som en parasit. Påfallande ofta drar kommentatorerna jämförelser med vårt egna kungahus och våra politiker, vilket väl inte var så oväntat. 

Fast handen på hjärtat, visst har vi väl alla våra svackor i arbetslusten, även om det förhoppningsvis hör till undantagen att de blir 14 år långa? Det vi kallar "flit" har för resten kanske inte så sällan drag av rent ögontjäneri. Jag kom att tänka på historien om gubbarna på ett bruk i Värmland, som skulle gräva ett dike. Nu var det bara så att det fanns så mycket att prata om, så det blev nog inte så mycket bevänt med arbetet - till dess någon ropade att bruksingenjören var i antågande. I ett huj slet gubbarna åt sig spadar och hackor och skottade för glatta livet, men till en av dem blev det inget redskap över.
"Jaså", sa ingenjören sarkastiskt, "här står Johansson utan att ha något att jobba med?" Gubben plirade mot honom och svarade stilla: "om ingenschenjörn vänter te ingenschenjörn gått, så ska han få se att det nog blir reskap över te mej å".

Soppköksservitris - ett framtidsjobb?

Bildlänk

Uteätarna.
"Vid vårt besök öppnade menyn med en tunt skummig soppa på gurka och krondill med lättrökt lax och, påstod matsedeln, pepparrot. Visst kan man låta naturens egna smaker tala, men om de talar så lågmält som i denna menlösa anrättning, då måste vi tala klarspråk. Var fanns pepparroten? Och saltet?"

För bara tre månader sedan sänktes restaurangmomsen från 25 till 12%, och SHR (Sveriges Hotell och Restaurangföretagare) skrev under rubriken "Momsen sänks – nu skapar vi nya jobb!" bl.a. följande: "Vilket vägval man gör spelar mindre roll för våra beslutsfattare – det viktiga är att jobben skapas." Idag kan man läsa på Rapports hemsida om att när delmålen lägre arbetsgivaravgift och sänkt moms nu har uppnåtts så vill SHR ha möjlighet att anställa unga till 75 procent av den normala lönen. "Enligt en undersökning från Svenskt Näringsliv skulle sju av tio krögare anställa fler unga om lönen var lägre" kan man läsa, vilket väl är lika självklart som att tio av tio krögare skulle anställa ännu fler unga om man inte behöva betala några löner alls.

Annars verkar Alliansen skapa full gratissysselsättning inom andra delar av serveringsbranschen. "Matsvängen" har fått en ny innebörd, när soppköerna börjar ringla sig långa utanför fattigutspisningarna i kyrkor och hos andra ideellt arbetande organisationer. En bild på en soppkö utanför S:t Clara kyrka sprids nu på nätet, och den har uppenbarligen orsakat magont hos högern. Det kan göra ont att se sanningen i vitögat!

Barnfattigdomen fortsätter att öka i vårt land, En undersökning från SCB visar att 28.000 barn fler är fattiga i år än förra året. Rädda barnen skriver i ett pressmeddelande: "Enligt Barnkonventionen är Sverige skyldigt att se till att alla barn har en skälig levnadsstandard, och att inget barn diskrimineras på grund av sitt sociala ursprung. Rädda Barnen menar att den diskrimineringen finns i Sverige i dag, eftersom de barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer riskerar att få sämre hälsa, sämre utbildning, och sämre möjlighet till fritidsaktiviteter." På ett läger för fattiga barn som Frälsis anordnade i Lännersta förra sommaren berättade en flicka : "Min mamma slet så hårt för mig och var gång jag blev avundsjuk på något mina kompisar hade, någon utflykt de gjorde eller att de fick veckopeng så skämdes jag något enormt. Jag avskydde mig själv för att jag inte var tacksam mot min mamma för allt hon gjorde."

I Trelleborg är moderaten Marianne Ohrlander ordförande i Socialnämnden. Hon tycker, till skillnad från den här flickan, att hungriga barn skall skylla sin situation på egoistiska föräldrar. Kanske är det så att vi skall sänka rösträttsåldern till fosterstadiet, åtminstone så att barnen kan välja moderata föräldrar, för bland dem finns ju inga egoister - eller?

Blev det så mycket bättre?

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.

Turbulens!

Trots att det ser ut att bli en stilla och vacker höstdag kan tillståndet för dagen i riket närmast kallas för turbulent. Det politiska blåsvädret kring Håkan Juholt tycks visserligen ha mojnat för tillfället, men debatten lär inte ebba ut i och med detta. Allt fler av oss ur folkdjupet undrar varför våra folkvalda (det är förvisso inte bara Juholt som klantat sig) kan komma med undanflykter som "glömska" och "slarv" vid felaktiga ersättningar, när något sådant inte är giltigt skäl för den gräsrot som missbrukat bidragssystemet?

I Riksförsäkringsverkets "Rättvisebok" kan man t.ex. läsa: "Osäkerheten är stor om vad som kan betraktas som en icke likvärdig behandling till följd av inverkan av attityder och värderingar och vad som kan sägas bero på den s.k. mänskliga faktorn, dvs. att misstagen inte går att direkt förklara men att de beror på slarv eller bristande kompetens. Det finns dock, som angetts redan i inledningen, studier som visar att det finns tecken på att vissa grupper har särbehandlats och att tillämpningen av socialförsäkringslagstiftningen därför kan ha varit olikformig, och i så fall orättvis, i vissa situationer."

Nu handlade just detta om socialförsäkringslagstiftningen, men raderna om attityder, värderingar, bristande kompetens och särbehandlade grupper är annars något som politikerna borde ta till sig en gång för alla! Att det är större utrymme för förlåtande attityd hos riksdagsförvaltningen än i vilken socialförvaltning som helst framstår tydligare än någonsin...

Skammen som Juholt talar om gäller rimligen inte bara honom själv, utan förnedringen borde gälla hela det asocialdemokratiska partiet, och om detta påskyndar valet av en tronarvinge är det välkommet. Länge höll jag en tumme för Anna Johansson från Göteborg, inympad i partiet av pappa Göran. Men frågan är om hon inte redan diskvalificerat sig själv genom att i samband med bestickningsskandalerna inom sin hemkommun Göteborg yttra sig: "alltså, normaltillståndet i Sverige är att det inte går att fuska sig fram. Vi har en fungerande byråkrati. Vi har fungerande regelsystem." Tack för den, du! (Ser f.ö. att Anna skall hålla föredrag den 16 november för sina lokala partikamrater i ämnet "etik och moral". Borde bli knôkat i lokalen av tagelskjorteförsedda partikamrater...)

Även i övrigt är det stökigt i nationen för tillfället - knappt en elitseriematch utan medvetslösa killar på isen, och även tjejerna verkar ha käkat taggtråd till frukost. I Ullared frontalkrockade två damer igår med sina kundvagnar på Gekås vilket ledde till handgemäng, och i Skutskär misshandlade två svampplockande 15-åriga tjejer varandra och använde kniven till att hota med i stället för att rensa svamprötter. Vad är det som händer?

Ja, må dom leva!

Ernest Borgnine är en gammal skämtare, med betoning på båda orden, och han lever såvitt jag vet än idag, i så fall 94 år gammal. Han har varit gift fem gånger, varav det kortaste äktenskapet, med skådespelerskan Ethel Merman, varade i 32 dagar. Snabba ryck! Det är väl f.ö. något liknande han säger i Fox News Channel 2008 om receptet för ett långt liv också (Ernst var då 91)...

Skämt (?) åsido så hittade jag en uppgift i Sundsvalls tidning från 1888 som gjorde mig intresserad. Där kunde man nämligen läsa följande:


Vid denna tid hade Sverige en befolkning på c:a 4,8 miljoner. Blev då nyfiken på hur det är i dagsläget och fann hos SCB att i december 2010 var antalet åldringar 90 och mer 85743 st., fördelat på 61678 kvinnor och 24065 män, av en befolkning på drygt 9,4 miljoner.

Skall man gå på sådana som är exakt 90 år så visar det sig att år 1920 föddes det 138753 människor (okänd könsfördelning). Av dessa återstår idag 16%, eller 23310, fördelat på 15942 kvinnor och 7368 män.

Fann sedan hos SR en artikel om framtida pensioner (vilken vi i övrigt kan lämna därhän) som meddelar att "mer än varannan flicka som föds i dag kommer att få uppleva sin 90-årsdag och av pojkarna beräknas 43 procent uppleva den dagen. Det visar siffror från Statistiska centralbyrån." Vid en koll med SCB på nytt fick jag fram att år 2010 föddes 59385 pojkar och 56256 flickor i Sverige, totalt 115641 individer. Det innebär att Sverige kommer att ha c:a 53670 90-åringar år 2100 (plus alltså även sådana som är ännu äldre).

Om siffrorna stämmer så är det en svindlande förändring inom loppet av drygt tvåhundra år (även om den maximala livslängden inte förändrats i takt med antalet som lever längre). Och det mesta tyder på att svenskarna inte bara lever längre, utan kan bibehålla spänsten längre upp i åldrarna. Även om vissa av oss inte kommer att innebära en plusfaktor i just den statistiken...

Jobbannonser då och nu

Annons ur Sundsvalls Tidning 17 mars 1888.

Även om jag inte längre läser platsannonser med samma frenesi som jag gjorde för några år sedan händer det dock att jag ibland tar en koll på tidningssidornas lediga jobb, inte minst för att annonserna har en del att säga oss om den berömda "tidsandan". För några veckor sedan presenterades i "Språket" på P1 en avhandling om vilka egenskaper arbetsgivare har efterfrågat hos nya medarbetare under en 50-årsperiod (1955-2005). "Den egenskap som värderas högst i våra dagar är ’drivkraft’ och ’självständighet’, medan man på 50-talet efterlyste ’energi’, sade forskaren Karin Helgesson till Språket.

Sedan dess har sajten monster.se presenterat en lista över de egenskaper som arbetsgivarna efterfrågat mest i totalt 8400 annonser på sajten. De fem mest efterlysta egenskaperna 2011 är (med fjolårsplaceringen inom parantes):

1. Noggrann (19),
2. Strukturerad (1)
3. Självgående (2)
4. Flexibel (9)
5. Serviceminded (8)

"Noggrann" har som synes gjort ett kraftigt hopp sedan förra året, och andra rusare är "samarbetsvillig", ny på listan som nia, och "tävlingsorienterad", som tagit ett språng från plats tjugo upp till plats nummer tio. Ut från topp tio har "initiativrik", "utåtriktad", "positiv" och "säljinriktad" åkt. Känns lite som om den kreative (plats 14!) medarbetaren, eller glada skiten om man så vill, fått stryka på foten för den trägne arbetshästen! Gamla hederliga "stresstålig" har efter några år i vanrykte f.ö. jobbat sig upp till åttonde från elfte plats (fast formuleringen "många bollar i luften" som var så populär en period verkar numera försvunnen). Jämför man då med avhandlingen ovan så motsvaras väl "självständighet"av "självgående", medan "drivkraften" motsvaras av flera beskrivningar.

Sökte på färska annonser på nätet, och hittade en med följande kravbeskrivning: " Vi söker dig som är analytisk, noggrann, strukturerad, självgående, flexibel, lugn, stresstålig och en lagspelare." Inte illa att lyckas både med att pricka in alla de tre populäraste orden och undvika de devalverade i en och samma annons! Fast jag är tveksam till om de verkligen lyckas hitta någon med precis alla de efterfrågade egenskaperna.....

I USA är f.ö. de här de fem mest önskade egenskaperna hos nya medarbetare enligt flera källor: "Communication Skills", "Honesty", "Teamwork Skills", "Interpersonal Skills" och "Strong Work Ethic".

Konsten att överleva arbetsmarknadens ättestupa

Raka spåret mot ättestupan? (Egen bildbearb).

"Vid 33 är man passé,
vid 35 så kan man hälsa hem.
Vid 40 jämnt är man ett skämt
och högre upp så åker man väl på en propp."
(HasseåTage)

Jag skall inte påstå att jag följer svensk arbetsmarknadspolitik särskilt väl; några år i maskineriet ger mig övermättnadskänslor vid blotta tanken på hur det (inte) fungerar. Jag skall därför hålla mig undan allmänt tyckande om Fas 3 och liknande äventyr. Däremot vänder jag mig lite mot en predikotext som flitigt sprids inte minst av arbessökande själva, nämligen myten om vid vilken ålder vi blir svårplacerade på arbetsmarknaden på grund av åldersskäl. För inte så länge sedan drogs repet över spåren vid fyllda 55, men nu hörs det påståenden om att man börjar bli för gammal för att få jobb vid 35.

För runt fem år sedan nu var jag utsatt för arbetsmarknadsutbildning under ledning av några empatiska men ganska rådvilla jobbcoacher. Av någon anledning ansågs jag ligga långt framme i min produktion av jobbsökningar, så jag fick ofta frigång på stan under lektionstid, och jag har väl aldrig hunnit med så många museibesök och biblioteksbesök som jag gjorde under den perioden! Något jobb fick varken jag eller (vad jag vet) någon annan av mina olycksbröder och -systrar i klassen genom denna utbildning. Däremot fick jag i den ett ord på vägen som förde mig vidare, nämligen att man idag, oavsett ålder, inte kommer någon vart på arbetsmarknaden utan kontakter. När jag tog vara på den tanken dröjde det inte länge innan jag av en ren slump träffade en f.d. arbetskamrat som såg mig som en resurs och gav mig ett jobb som jag behärskade. Två år senare var jag kvar hos samma arbetsgivare, om än i en annan roll (och är det än idag).

Det slumpade sig då, efter två år, att jag satt med vid ett möte som hade till syfte att vi inom mitt arbetsområde var uttagna att bli "fältassistenter" åt några arbetssökande som skulle beredas sysselsättning över sommaren då deras utbildning låg nere. Någon frågade vår kontaktperson om åldersfördelningen på våra tillfälliga kollegor, och hon svarade att det var personer i alla åldrar. Hon tillade att det ibland hände att man kunde bereda fortsatt jobb för en del av dessa som var under arbetspolitiska åtgärder, och att man t.o.m. lyckats anställa en 56-åring. Då kunde jag, kanske med viss triumf i rösten, berätta att jag själv med liknande förutsättningar blev anställd av dem som 59-åring, och fortfarande kvar i tjänst (jag var 61 fyllda då). Vår kontaktperson tittade på mig med häpen blick, uppenbarligen kom det som en överraskning att man kunde komma in på annat sätt än "medlidandevägen". Och jag tror att det är någonstans där som skon klämmer! Om vi lite till mans försöker att "tänka utanför lådan" och undvika att till varje pris blint följa "formulär 1A" så kanske vi ser möjligheterna istället för problemen? Jag skall själv inte slå mig för bröstet för sättet jag råkade hitta mitt jobb mer än på en punkt, nämligen att jag faktiskt tycker att "den som lyder råd är vis". Dessutom är jag glad över att jag inte lät mig slå mig till ro med svepskälet att jag var förbrukad på arbetsmarknaden.

Kungajakten

Från Wikipedia

Inte för att jag är rojalist, tvärtom - men någon måtta på upphetsningen över kungens påstådda snedsteg får det väl ändå vara! Gemene man har ju i åratal hört skvaller över fikabord på jobbet eller läst på Flashback och andra skvallersajter på nätet om kungens eskapader, men tidningarna har tigit still. Fast när boken alla talar om kommit ut verkar det som 0m ketchupflaskan öppnats på alla tidningsredaktioner norden runt, Aftonbladet exempelvis fyller sidorna 6,7,8,9,10,11,12,13,13 samt ledare- och kultursidorna med det gamla drängstugeskvallret (det är väl en tidsfråga innan det hamnar på sporten också...) Plötsligt har vår snart åldrade monark förvandlats till en tjur värdig en plats hos kollegorna kungarna av Tylösand! OK, för mig får man gärna avskaffa kungahuset, men inte av den här anledningen. Tjejerna som kungen sägs ha rumlat om med har säkert inte varit nödbedda - det enda som förvånar är att de hållit tyst under alla år. Åtminstone i våra dagar brukar det ju höra till att man går ut och skryter om sina jakttroféer i skvallerpressen...

"Skottlossning i lokalen undanbedes"

Carl Fredrik Reuterswärd: "Non Violence". (Den här upplagan står i Malmö.) Wiki.

Det hör till vardagen att det skjuts på krogar och öppna gatan numera. I går kväll t.ex. blev en man skjuten i axeln på en krog i Malmö. Ett talande bevis för hur långt det är gått är kanske polisens talesmans rubricering av det som skett. Han säger att förfarandet att skjuta någon i en tätbesatt krog är "respektlöst". Låter som om den som höll i puffran närmast begått ett etikettsbrott - att det är OK att skjuta bara man gör det i rätt omgivning. Precis som när man snyter sig.

Törnrosasömn

Vissa arbetsdagar råkar bli mer spännande än andra! Som igår, då jag hade ärende till de gamla fabriksruinerna i kommunen, och i samband med det fick möjlighet att fotografera lite. Spännande ja, men även lite skrämmande att se hur snabbt allt förfallit, där människor bara för några år sedan var i full verksamhet. Fast när staden nu har köpt in området kan man ju hoppas på att området snart blir återupprättat igen!

Änglamakarnas förbund

"Likkista" är förvisso inget trevligt ord, men det är invant och funktionellt och står för vad det är. Men nu har Sveriges Begravningsbyråers Förbund (SBF) lanserat ett nytt namn för kistan, nämligen "angelbox". Man gör detta i samband med att man ersätter det gamla "livsarkivet" med en ny folder kallad "Never ending story".

Visst, låt gå för ett trevligare benämning för kistan - men "angelbox"? "Bevare mig väl", som ha sa som skulle balsameras! Varför engelska, och varför en så fånig benämning? Jag tycker att det är en falsk varubeteckning att kalla det för "änglalåda"! Alla som dör har inte varit änglar, och det är tveksamt om alla kommer att bli det i akt två heller.

Och "Never ending story"? Återigen varför engelska, och finns det en garanti inbygd i namnet? Skall det vara på det här sättet så vägrar jag att dö tills vidare! I protest spelar jag Angel Eyes med Willy DeVille, som visserligen nyligen avled, men som aldrig kommer att dö. Hoppas jag.

(Videoklippet med Willy är borttaget eftersom det inte längre finns på YouTube.)

Om "at(t) inmängia främmande språk"

"The Capital of Sweden" 1725, Johan Mynde (Wikimedia)

"För att ett språk ska fortleva krävs att människor fortsätter att tala och berätta på det språket. Vidare krävs att det används som undervisningsspråk och att det finns ett skriftspråk som används i olika samhällsfunktioner."

Elisabet Engdahl, professor i svenska språket vid Göteborgs universitet

År 1713 satt Carl XII nere på slottet Timurtasch utanför Adrianopel och försökte styra Sverige. Vid det laget hade kungen varit ute i fält i nästan tretton år, och det är lätt att förstå att administrationen på hemmaplan tagit skada av kungens frånvaro. Han beslöt därför att tillsätta en kunglig ombudsman, vars uppgift var att övervaka att ämbetsmännen var plikttrogna och följde rikets lagar och påbud. Titeln ändrades 1719 till justitiekansler, men ordet "ombudsman" hade kommit för att stanna, och är ju ett av de få svenska ord som gått på export. Det finns nu i många språk, bl.a. engelska, italienska, holländska och ungerska, och EU har sin egen ombudsman som " undersöker klagomål om administrativa missförhållanden inom Europeiska unionens institutioner och organ". Föga visste Karl XII vilken genomslagskraft det nya ordet skulle få, men just 1713 visade han prov på att det svenska språkets ställning betydde mycket för honom. Kungen undertecknade nämligen detta år en kansliordning där det infogades en paragraf angående främmande ord. "Kongl: Maij:tt will och att dess Cantzelij uti alla de Bref och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tÿdelig Svenska, samt så mÿcket som möijeligt är undflÿr fremmande ord". Kanske hade kungen ärvt denna omtanke om svenskan från sin far Karl XI, som på sin tid hade ålagt kammarrätten att uttrycka sig i "klare och tydelige ord, utan att till at inmängia något främmande språk eller ordasätt." I kansliordningen från 1661 fanns föreskriften att all korrespondens på främmande språk som ankom rikets administration skulle besvaras på svenska (med enda undantag för brev från den franske monarken).

Om Karl XII haft möjlighet att tala med administratörer i sin huvudstad av idag skulle han kanske ha behövt en engelsk tolk. ”The Capital of Scandinavia”, som Stockholm nu kallar sig, har nämligen gått ner sig i språkträsket. Stockholms turistbyrå heter Stockholm Visitors Board, och det kommunägda bolag som har ansvar för näringslivspolitiken är omdöpt till Stockholm Buisness Region. Både språkvetare och ledarskribenter börjar mullra om att nu räcker med vurmerierna för det engelska språket, och den ideella sammanslutningen Språkförsvaret har JO-anmält såväl regeringen som Stockholms stad för brott mot språklagen, då de favoriserar engelskan före vårt eget språk. Kanske är Språkrådets hemsida och deras lista med förslag över användbara svenska ord och uttryck något att botanisera i för språkförlamade makthavare?

Expressen skriver: "Det är lätt att ha kul åt svenska politikers svaghet för engelskan, men det är ingen bagatell. Det lilla svenska språket blir alltmer utarmat. Unga människor använder engelska ord även när det finns svenska. Kanske för att de inte läst tillräckligt mycket svensk litteratur för att behärska och leka med sitt modersmål. Det offentliga har en viktig uppgift att hålla spjärn mot den utvecklingen och värna svenskan, men i stället beter sig många politiker precis som de tonåringar som tycker att svenskan bara ("ba´") är såå trist."

Kanske är tiden mogen för en svensk språkombudsman, eller en språkkommissionär som man har i Kanada? Där svarar kommissionären för att balansen mellan franskan och engelskan upprätthålls, hos oss skulle språkombudsmannen kunna försöka tillse att jämvikten mellan svenskan och engelskan bibehålls. Åtminstone så länge det är möjligt - vartåt det barkar kan vi bl.a. se i EU. Språklagsutredningen "Värna språken" föreslog för några år sedan att ”Den som företräder Sverige i Europeiska unionen ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk.” Detta gick dock regeringen emot, och nu kan vi se resultatet. Spraktidningen.se skriver: "Svenskarnas tolkanvändning i Europeiska unionen är bottenlåg. Sedan systemet att medlemsländerna själva betalar för tolk infördes i EU, har svenskarnas tolkanvändning rasat med 80 procent. Svenskarna talar i stället engelska, som sedan tolkas till spanska, franska och vad nu åhörarna har för modersmål." Detta har föranlett två debattörer att för någon månad sedan i Stockholms Fria Tidning uppmana våra EU- parlamentariker och -tjänsteman att ta tillvara på möjligheten att använda sitt bästa språk mer än vad de gör nu. "Svenskans ställning i EU kan bara försvaras om den används i praktiken", skriver de, och Carl XI hade säkert nickat gillande! "Om Keijsaren eller andre Potentater, Princer och Stater, skrifwa till Kongl. M:t på sitt modersmåhl, schall på Kongl. M:t Kongl. Maij:tz sijda them swaras på Swensche tungemåhlet igen", som det hette på hans tid.

Fotnot: "Kortfattad svensk språkhistoria" av Gösta Bergman är en intressant läsning för den som vill veta mer. Jag hittade skrivelserna från Karl XI och Karl XII där (dock ej om ombudsmannabefattningen).

Pillertrollare

Dagens tema skall tydligen bli "piller"! Är det inte konstigt att vi fått ett sådant grundmurat förtroende för piller, när vi så ofta misstror de som skriver ut dem? För några år sedan kunde vi läsa i media att en studie visat på hur effekterna av låtsasmedicinen placebo inte är inbillning. "Bara tanken på att en medicin kan minska smärta utlöser hjärnans egna smärtstillande endorfiner", skrev SvD då, och refererade till en studie på Universitetet i Michigan, där en skara tappra unga män utsattes för smärta genom att det sprutades in koncentrerad saltlösning i muskelvävnaden i käken. Sedan tillfördes fusksmärtlindring, och redan när försökspersonerna upplystes om att de skulle få en smärtdämpande spruta visade hjärnskanningen att kroppens egna smärtlindringsprocesser triggades igång av den förväntning på smärtlindring som fanns hos de medverkande. Utvärderingen efteråt visade att av de fjorton deltagarna så upplevde nio en smärtminskning med 20 procent eller mer.

Det här har en innovativ kvinna i USA tagit fasta på, när hon lanserat en fuskmedicin för barn.
"Pillren är utformade för att se ut och smaka som riktig medicin, så barnen kommer att tro att de faktiskt tar något med effekt. Sedan tar barnens hjärnor över och de säger ”oj, jag känner mig bättre” försäkrar entreprenören Jennifer Buettner enligt läkemedelsvärlden.se. Men det finns invändningar!
"Det här kan få barn att växa upp i tron att piller botar allt, utan att förstå att småblessyrer som ett skrapat knä faktiskt kan läka alldeles av sig själv ", säger en kritisk doktor till New York Times.

Fast dagens Tjavvel skall handla om andra medikamenter! I morse kunde vi höra på Vetenskapsradion att man för första gången har upptäckt ett medel som kan förlänga livet hos däggdjur. Ämnet heter rapamycin, och har bildas av bakterier som upptäckts på Påskön. Redan idag är rapamycin ett läkemedel som bland annat används för att förhindra att organ stöts bort vid transplantation, men det har nu även visat sig kunna förlänga livet på möss - något som får amerikanska forskare att i tidskriften Nature utropa att upptäckten banar väg för ett medel som bromsar åldrandet. Det förefaller också vara verkningsfullt mot åldersrelaterade sjukdomar även hos redan åldrade individer. Är det månne Cocoon man hittat? Nja, det verkar vara för tidigt att dra sådana slutsatser, Rapamycin kan ha skadliga effekter, och forskarna varnar för att redan idag använda det för att hålla sig ung. Jag skulle dock inte tro att det är svårt att få frivilliga åldringar att ta risken som försökskaniner, kanske finns det de som inte tycker sig ha så mycket att förlora?
Givetvis var det här ett lockande ämne för kvällspressen att hänga på, och Aftonbladet spekulerar i om framtiden kommer att bjuda på 180-årskalas, när "den livsförlängande substansen" kommit ut på marknaden. Den som lever får se!

Ett mer dystert åldersrelaterat ämne hittar vi i dagens GT. En 93-årig dam vädjar om hjälp att få avsluta ett liv som länge varit innehållsrikt. Nu upplever dock kvinnan att hon inte vill vara med längre, trots att hon är frisk för sin ålder, med undantag av att knäna inte fungerar så bra. Tidningen låter oss läsare tycka till om vi skall ha legal dödshjälp i Sverige, och som vanligt är det en stabil övervikt för dem som är för dödshjälp. Jag hör till majoriteten i den frågan, men har respekt för att man inte kan tvinga sjukvårdspersonal att utföra något som strider mot deras övertygelse. "Den som arbetar i sjukvården har som huvuduppgift att bota sjukdomar och ytterst rädda liv. Vad händer om vi öppnar för att läkare inte bara ska rädda liv utan också hjälpa till att släcka liv?", som några riksdagsmän från Folkpartiet frågade i ett debattinlägg förra året.

Tyvärr är det nog så att det redan idag finns flera andra yrkeskategorier som på ett betydligt otrevligare sätt får ta konsekvenserna när människor väljer att förkorta sina liv. Lok- och tunnelbaneförare och yrkeschaufförer i trafiken hör till dem som inte bara blir ofrivilliga bödlar, utan även riskerar sina egna och andra oskyldigas liv när de ställs inför en självmordskandidat. Givetvis skulle långt ifrån alla av dessa livströtta ha valt alternativet att svälja ett piller på en klinik, men om bara en hade gjort det hade det besparat räddningspersonal, spårsanerare och medtrafikanter från fruktansvärda synintryck att bära med sig resten av livet. För även i livets svartaste stund måste det väl för många självmordsfärdiga kännas tungt att veta att man kommer att dra andra med sig i sin olycka? Ett inplanerat kliniskt avslut kanske dessutom skulle kunna innebära att man fick en chans att omvärdera sin situation innan det blir dags att dra härifrån för gott?

Det blev mycket om piller idag, från sådana som förlänger livet till de som förkortar det, via de som gör effekt utan att egentligen vara avsedda för det. Sedan finns det ju sådana som förhindrar liv också, och då kommer jag att tänka på henne som åt p-piller i tron att det förhindrade p-böter. Det gick inte så bra, men hon slapp å andra sidan att investera i barnstol, så det gick väl jämnt ut med boten.

Apropå ingressbilden: pillren som gör oss smartare är redan här! Fast enligt en professor i neurologi vid Cambridge så förbehåller forskarna dessa kognitionsförbättrande piller för sig själva. Smart...