Jag, ett saxofån

Tenorsax - det ser väl vem som helst? (Wikipediabild)

Jag har ovanan att ibland köpa en aftontidning på helgerna, bara för att få ställa maten på något (jag glömmer alltid att köpa tallriksunderlägg!). Understundom händer det att jag ögnar igenom någon artikel, jag blir till exempel alltid lika glatt överraskad när Alex Schulman är på sitt blygsammaste humör - då kan han vara riktigt underhållande! Det var han den här gången, då han avväpnande berättar hur han skrev autografer för en mängd ungar i Lindesberg som, skulle det visa sig, inte hade en aning om vem han var.

Det väcker liv i ett smärtsamt minne hos mig! En gång när Luma och jag cyklade in i Grums på väg till Karlberg för att skriva bilnummer spanade vi in en VW-buss parkerad på gatan i höjd med folktandvården. Vi såg på långt håll att det här var något extra, som om John Wayne hade stigit av tåget eller så. Bussen var tom, men intill den stod en kille i blommig skjorta, väst, jeans och vita jympadojjor (bara det!) och höll vakt. Vi bromsade in, och läste unisont: "Rock-Boris" på bussens sida. Luma, som alltid var mer fräck än jag, kastade cykeln och rusade över gatan, och först när han skrek "autograaaf!" förstod jag vad det var frågan om. Försiktigt parkerade jag cykeln mot vägräcket och korsade gatan.

Killen som höll vakt log glatt. "Tjena grabbar!", sade han på en dialekt som man bara hört talas om.
"Hur ere i Grums då?"
"Vi vet inte, för vi kom nyss...", började jag försiktigt, men Luma puttade mig i sidan.
"Dä ä kul!", sa han. "Kul" var ett vedertaget uttryck då, men är töntförklarat sedan länge. "Cool" skall det ju vara!
"Schysst!", sa blomskjortan. "Å nu vill ni ha attograferna fesstår jag?"
"Ja, tack!", sa Luma och bockade så artigt att jag tror att fräknarna rasade som mjäll från hans kinder.
"Boris å grabbarna dricker en kopp kaffe", urskuldade sig vår nyvunne idol (man "fikade" inte i forntiden). "Jag lirar alt, vet ni vad det är?", fortsatte han.
"Allt?", stammade jag förvirrad, "spelar du alla instrument?"
Luma fnös.
"Altsax", sa han världsvant. "Saxofon, så klart!"
"Självklart!", sa saxofonisten, som han nu visade sig vara. "Du kan det här!"
Jag, som var expert på Tommy Steels knä- och tandställningar var tillintetgjord! Jag fick min autograf, men jag brände nog upp den under rituella former samma kväll. För övrigt tror jag att snubben (man lär sig!) senare var en habil blåsare i Telstars. Känner ni till honom?