Gårdagens hamnkranar

I morgon får vi se om någon av kranarna från Cityvarvet går att rädda kvar som minne från den forna hamn- och varvsmiljön kring älvstränderna. Tanken på det fick mig att rota fram den här gamla diabilden som jag tog en tidig morgon för säkert dryga trettio år sedan, och det bör ha varit vid Masthuggskajen någonstans med tanke på avståndet till Älvsborgsbron i bakgrunden.

Örngottet

Örngottet, daterat 1988

Jag har inte många saker kvar från mitt föräldrahem. Även om det förvisso heter "minnessaker" så sitter dels inte minnena för mig i prylar, och dels bestod bohaget mest av bruksföremål som slitits på under två långa liv. Saker av "släkthistoriskt värde" hade mina föräldrar vett att fördela redan under sin levnad, och jag har själv slussat en del småsaker vidare till yngre generationer, med information om varifrån i släkten arvegodset ursprungligen kommer (i de fall jag själv känt till det). Den bakgrunden är numera "arvtagarnas" sak att tradera vidare. 

Fast en och annan sak har även jag kvar, och det behöver inte vara någon sak värd att dra till Antikrundan för att visa upp. Ur senaste tvätten halade jag upp ett pandaörngott från WWF, och det väcker minnen varje gång jag ser det. Min far var, i likhet med mig, en slarver med pengar. Min mor var långt ifrån någon snåljåp, men det var hon som fick hålla i hushållskassan. Jag råkade befinna mig hemma hos dem den där dagen för tjugofem år sedan när min far stolt kom och förevisade sitt fynd, örngottet från WWF som han köpt av ungdomar på stan. Jag minns inte hur mycket det kostade, men priset räckte för att göra min mor upprörd, hon förklarade att för den summan hade man fått tio örngott  hos IKEA. Det hjälpte inte att min far invände att pengarna gick till ett gott ändamål och att örngottet var av prima kvalitet.

Nu är de borta sedan länge, både min far och mor. Men örngottet finns kvar, och det har varit hållbart, både i tryck och tyg, så där hade min far rätt! Fast nu börjar det bli lite fransigt, och det är dags att låta det göra en sista insats som dammtrasa. Jag kände dock en liten förpliktelse att ge det ett erkännande för lång och trogen tjänst, vilket härmed är gjort.

Gosedjur eller politisk infiltratör?

"P.g.a trafiken kunde jag inte hjälpa den gula nallen som låg på en avsats på Klarastrandsleden mot Solna. Kanske var det någons bästa vän?", skrev någon i dag på middagen i ett twitter som jag av en tillfällighet kom att läsa.

I tisdags morse när jag var på väg till jobbet gjorde jag en liknande reflektion, när jag såg en lealös nalle hänga på ett staket längs min väg. Det är något med borttappade kramdjur som triggar igång något hos många av oss; inte bara omtanke om barnet som tappat sin vän, utan vi lider även med tygdjuret som kommit på avvägar. Kanske är det vetskapen om alla känslor som impregnerat leksaken och alla hemligheter som viskats i förtroende i nallens tygöron som gör den så levande för oss?

Tittar du förresten närmare på någon sopbil som korsar din väg så är chansen ganska stor att du kommer att se ett eller flera kramdjur hänga på bilen, för sopåkarna verkar inte kunna förmå sig att skicka en vän i nöd på tippen.

En annan yrkeskår som inte tvekar att ingripa och förena åtskilda vänner är polisen. Vid midsommartid kom Tyra,1, och hennes nalle ifrån varandra. Det fick Södermalmspolisen att utfärda en efterlysning av kramdjuret på sin facebooksida, vilket genast utlöste reaktioner i landet - en del ansåg att det var en gest av medmänsklighet, medan andra tyckte att polisen minsann borde syssla med annat. Men inte i bara i vårt land blev det stor uppmärksamhet; stora tidningar utomlands skrev om fallet, och människor som sätter pris på allt uppskattade den PR som den svenska polisen fick till miljontals kronor. Men det viktigaste av allt var förstås att efterlysningen resulterade i att Tyras kompis kom till rätta!

Inte ens storpolitiken går fri från nalleinterventioner, vilket kanske inte är så konstigt, då teddybjörnen ju är uppkallad efter den amerikanske presidenten Theodor "Teddy" Roosevelt! Nu senast var det en svensk PR-byrå som släppte ner flera hundra fallskärmsförsedda nallebjörnar med ett politiskt budskap över Vitryssland, vilket orsakat en diplomatisk kris mellan Vitryssland och Sverige.

Så vem vet, kanske den gula nallen på Klarastrandsleden i sin tur jobbar för Lukasjenko? Dags att mobilisera björnskinnsmössorna, försvarsministern!

Törnrosaslottet i Bäsksele

En person med insyn i bebyggelsen i våra trakter berättade för en tid sedan om en man som bott i rätt knappa omständigheter i ett hus i stadens utkanter. För en del år sedan vann mannen en stor summa pengar på Lotto, och då lär han ha knackat på hos grannarna och sagt att "nu slänger jag nyckeln och drar - mors!" Sedan dess skall huset ha stått obebott. Nu finns det ju flera bottnar i den historien - blev han t.ex. utsatt för ett brott, kanske är det bara en skröna? Egentligen spelar det ingen roll, för det är själva tanken på tidskapseln, huset, som lämnats i oförändrat skick som lockar. En ännu äldre tidskapsel har stått i Bäsksele i Västerbotten i form av ett hus som två äldre systrar lämnade i orört skick för fyrtio år sedan. Nu har huset övertagits av ett par där frun i huset turligt nog är släktforskare och har vett att ta tillvara husets historia. Den nya ägaren Ann-Kristin berättar för Västerbottensnytt att många har tyckt att många av inventarierna borde lämnas till något museum, men hon tycker att sakerna är där de hör hemma, och jag tror nog att hon därmed handlar så som de gamla ägarna önskat. Det som inte riktigt framgår av inslaget i lokalnyheterna är hur huset klarat sig så bra under dessa år. Inga fuktskador på tapeter, ingen skadegörelse eller andra synliga skador gör att man anar att någon tittat till huset under årens lopp. 

(P.S.Känner du för lite mer läsning med lokalfärg kan jag tipsa om att lagret är nyuppdaterat med en liten berättelse om vad som kan hända i en korvkö. Finns att läsa här!)

 

 

                                                                                                    

Varför får vi inga vykort från typ Sveg längre?

På den tiden varje resa utanför länsgränsen var ett äventyr var vi ett folk av vykortspostare. I våra dagar kommer det inte längre några vykort från moster Beda på hälsohemmet i Bergslagen eller gruppledaren Stig på konferens i det fjärran Skagen. Jag besöker ett stort antal kontorsrum varje arbetsdag, och gemensamt för dem är att det inte finns några vykort uppinnade på anslagstavlan numera. Den som samlade på vykort från Mallorca är förmodligen omplacerad till en diskret skrubb, och de fina stämplarna på korten från Hamburg är idag bara töntstämplar och underklassmarkörer.

I en tid då minste lagernisse åker på konferens i avlägsna platser som Karachi är det inte längre någon status i att skicka vykort till arbetskamraterna, så varför mödosamt plita ner en reseberättelse på vykort som når några stycken, när man kan skryta för hela världen per Twitter? "Jobblunchen på Sorbonne en fullträff, trots att Nicolas och Carla som vanligt var några minuter sena och sniglarna något fadda", skriver enhetschefen Ulla, medan Persson på posthanteringen twittrar från semestertrippen att "Igår gjorde vi ett lyckat toppförsök på K-2. Slappar lite i övre etappcampen idag, men i morgon blir det full sula i baslägret. Wish U were here!"

Fast i stunder av sentimentalitet händer det ännu att jag smyger fram min vykortslåda och grubblar över bleknade postala meddelanden från släkt och vänner på upptäcktsresa i världen. Så tack, faster Hedvig för meddelanden som det att rödbetssalladen på hotellet i Palma var för vattnig, vilket förstörde hela resan i maj 1967. Tack även till salig kusin Sune, som i augusti 1973 per vykort föreställande kyrkan Richmond Hill i Bornemouth kortfattat informerade om att han missade att se fotbollsmatchen mot Wycomb på grund av att han tillbringat natten på en toalett på vad han trodde kunde ha varit "en pub eller nå ´t".

Och slutligen: skönt ändå att det ännu finns inbitna vykortspostare som Elisa La´verne!

Tio i topp - vilken nostalgitripp!

Tittade på en minneskavalkad på SvT i kväll med anledning av att Tio i topp fyllde 50 i oktober förra året. F-e-m-t-i-o å-r! Var det inte igår? Nej, det var det förstås inte, men ännu kan jag dra mig till minnes när jag satt framför radion och skrev upp poängen för låtarna, och sedan, närmast i protest skrev min egna lista direkt efter. För det mesta överensstämde den inte med den som Lill Lindfors läste upp.

Väck mig mitt i natten och jag kan ännu rabbla upp massor av listfavoriter, som "I can´t stop loving you" med Ray Charles, "If I had a hammer" med Trini Lopez och "Oh Pretty Woman" med Roy Orbison t.ex., men jag väljer att hylla Tio i topp med ettan från 23 juni 1973, "Clap Your hands" med Bonnie St. Claire & Unit Gloria, mest för att det är en så absurd video. Låten minns jag knappt, och inte artisten heller, men jag har tjuvkikat på nätet och vet nu att Bonnie är holländska, att hon egentligen heter Cornelia Swart, och att hon är född 1949.

Som framgår på sidan så finns mina musikaliska val annars på Lyssnerian, det här är ett undantag för att fira ett gammalt favoritprogram.

Arkiven kommer inte att ha svaren

Egen bild efter filmförlaga.

SvT sänder just nu en serie som heter Allt för Sverige, där tio amerikaner med svenska anor tävlar mot varandra, och där vinnaren så småningom får möta sina svenska släktingar. De utslagna får trösta sig med att få en antavla, plus lite upplysningar om sin släkt här över. Detta har gjort att serien fått en stämpel som ett släktforskningsprogram, medan det i själva verket mer verkar röra sig om etnologi.

Den ansvariga för att "hemvändarna" skall få veta mer om sin släkt är Helena Seger, som arbetar på landsarkivet i Uppsala och tituleras forskningsutredare. Med anledning av TV-serien har Uppsala Nya Tidning gjort ett reportage om henne. "Många kan inte något om sin släkt, det är så tragiskt. Tänk när du själv får barnbarn och de inte vet vem du var eller vad du gjorde. Ett helt människoliv försvinner i samma ögonblick som det sista andetaget", säger hon till tidningen.

Jag kan både hålla med och inte hålla med i det. Visst är det tragiskt när människor inte känner till sina förfäder och varifrån man själv kommer. Däremot tror jag inte att de redan händangångna eller vi som köar för att bli det förr eller senare lider någon skada av att bli bortglömda. Man kan kanske hålla sig illa över det i livet, men när man väl dragit det där sista andetaget så kan man nog "leva med" att bli bortglömd. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död", som Ferlin uttryckt det.

För övrigt kommer nog framtida släktforskare att ha lättare än oss att snabbt få fram uppgifter om sina förfäder. De som forskat under min generation kan vittna om hur besöken på arkiven ersatts av knappande på datorn, och den som är beredd att betala en slant kan få tillgång till ett snabbt ökande antal register och arkiv hemma från sitt skrivbord. I framtiden är nog problemet inte om det går att få veta mer om sina förfäder, utan om man är intresserad av att få veta det - precis som det är idag. Men den dag man kan få hela sin antavla utskriven med hjälp av ett knapptryck kanske inte undanflykter som "tidsbrist" längre kommer att ha något fog...

Den som är angelägen om att följande generationer skall få veta mer om oss och hur livet gestaltade sig behöver därmed inte tänka så mycket på på att lämna efter sig personbevis och dopattester i första hand, det fixar arkiven! I stället gör man kommande släkten och släktingar en större tjänst genom att skriva dagbok och fotografera mycket. Det är genom det de verkligen kan få veta "vilka vi var var och vad vi gjorde"!

Tallyho!

Dront (G. Edwards 1759). Bild från Wikipedia.

"Ordet natur har en klang av evighet. Men den är falsk. Naturen förändras hela tiden. Arter kommer och går."
Så inleds en artikel i Expressen, som handlar om att vissa forskare vill "försöka vrida den ekologiska klockan tillbaka" genom att återinplantera arter som utrotats ur vår fauna. Nu har vi ju redan upplevt hur utrotade arter kommit tillbaka på mer eller mindre konstlat sätt. Bävern återinplanterades med hjälp av importerade individer från Norge, vildsvinen planterades ut av egen kraft (och kanske med lite hjälp) genom att rymma från vilthägn, medan myskoxen kommit vandrande över gränsen från Dovrefjell efter att ha planterats där.

Nu finns det krafter som vill återinföra Visenten i vårt land. Visenten har en gång vandrat i sydsverige upp till Tiveden, men arten har en gång utrotats som vilt levande djur, och har överlevt på en skör tråd genom djurparksavel. Skansen har där spelat en aktiv roll för artens fortlevnad, och ansträngningarna att rädda arten har lett till att det nu finns flera tusen frigående exemplar i Polen, främst i naturreservatet Bialowiezaskogen.

Att arten blivit i ropet för återutplantering beror inte minst på jaktintressen, och Expressens artikel hymlar inte med den saken. Det är lite trist att det måste jägarnytta till att få tillbaka djurarter som tidigare tidsåldrars jägare utrotat. Om jägarna gjorde det för att sona sina gamla kollegors synder vore det en sak, men det hela går nog ut på att s.a.s. få "skjuta djuren en gång till".

Kanske får vi med tiden får uppleva hur jägarna inte bara återutplanterar räddade djurarter, utan med DNA-hjälp ger oss tillbaka arter som man lyckats totalutrota? Då kan det åter bli dags för Harret Löwenhjelms jägare att ropa sitt "Tallyho" igen, efter att ha nedlagt en dront. Kanske blir han trodd den här gången, vem vet?

"Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro."

Jag, ett saxofån

Tenorsax - det ser väl vem som helst? (Wikipediabild)

Jag har ovanan att ibland köpa en aftontidning på helgerna, bara för att få ställa maten på något (jag glömmer alltid att köpa tallriksunderlägg!). Understundom händer det att jag ögnar igenom någon artikel, jag blir till exempel alltid lika glatt överraskad när Alex Schulman är på sitt blygsammaste humör - då kan han vara riktigt underhållande! Det var han den här gången, då han avväpnande berättar hur han skrev autografer för en mängd ungar i Lindesberg som, skulle det visa sig, inte hade en aning om vem han var.

Det väcker liv i ett smärtsamt minne hos mig! En gång när Luma och jag cyklade in i Grums på väg till Karlberg för att skriva bilnummer spanade vi in en VW-buss parkerad på gatan i höjd med folktandvården. Vi såg på långt håll att det här var något extra, som om John Wayne hade stigit av tåget eller så. Bussen var tom, men intill den stod en kille i blommig skjorta, väst, jeans och vita jympadojjor (bara det!) och höll vakt. Vi bromsade in, och läste unisont: "Rock-Boris" på bussens sida. Luma, som alltid var mer fräck än jag, kastade cykeln och rusade över gatan, och först när han skrek "autograaaf!" förstod jag vad det var frågan om. Försiktigt parkerade jag cykeln mot vägräcket och korsade gatan.

Killen som höll vakt log glatt. "Tjena grabbar!", sade han på en dialekt som man bara hört talas om.
"Hur ere i Grums då?"
"Vi vet inte, för vi kom nyss...", började jag försiktigt, men Luma puttade mig i sidan.
"Dä ä kul!", sa han. "Kul" var ett vedertaget uttryck då, men är töntförklarat sedan länge. "Cool" skall det ju vara!
"Schysst!", sa blomskjortan. "Å nu vill ni ha attograferna fesstår jag?"
"Ja, tack!", sa Luma och bockade så artigt att jag tror att fräknarna rasade som mjäll från hans kinder.
"Boris å grabbarna dricker en kopp kaffe", urskuldade sig vår nyvunne idol (man "fikade" inte i forntiden). "Jag lirar alt, vet ni vad det är?", fortsatte han.
"Allt?", stammade jag förvirrad, "spelar du alla instrument?"
Luma fnös.
"Altsax", sa han världsvant. "Saxofon, så klart!"
"Självklart!", sa saxofonisten, som han nu visade sig vara. "Du kan det här!"
Jag, som var expert på Tommy Steels knä- och tandställningar var tillintetgjord! Jag fick min autograf, men jag brände nog upp den under rituella former samma kväll. För övrigt tror jag att snubben (man lär sig!) senare var en habil blåsare i Telstars. Känner ni till honom?

Jag längtar till Italien...

 

Kan inte låta bli att återvända till veckans stora event - invigningen av karnevalen i Venedig. Skönt att kunna drömma sig bort en stund med hjälp av alla praktfulla inslag därifrån på YouTube! Fast jag har faktiskt själv varit i staden en gång, en sommar, ett annat sekel...

Traffic Jam?

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114, samtidigt som länkarna reviderats.

Mästaren har lämnat ringen

Bild: Wikipedia

Så ljöd då det sista gonggongslaget för Ingemar Johansson, men legender dör som bekant aldrig, de bara bleknar bort, och så också med Ingo. Hans sjukdom gjorde ju att han redan satt i dödens karantän sedan länge, vilket vi dessvärre kunde konstatera i Tom Alandhs TV-program för några år sedan. Det finns många boxningsvänner som hävdar att hans alzheimer inte var sviter av skadorna, men det är nog dessvärre ingen slump att Ingo, liksom Mohammed Ali, Floyd Patterson och Bosse Högberg bland många andra, fått betala ett högt pris för sin karriär.

Dagens unga som är bortskämda med svenska idrottsframgångar förstår nog inte vilken ikon Ingo verkligen var! När Ingemar i dubbel bemärkelse slog igenom var det i en boxningsvärld där det bara fanns en tungviktsklass, idag kan det finnas flera tungviktsmästare från olika organisationer. Att han var vit spelade stor roll i det dåtida USA som fortfarande var otäckt rassegregerat, och hans roll som "the White Hope" förstod nog vi naiva svenskar inte riktigt fullt ut.

Till legendbildningen bidrog förstås också radioutsändningen på Radio Luxemburg från första titelmatchen 1959. Sveriges Radio hade inga nattsändningar och kunde inte tänka sig att göra ett undantag, och TV var ju bara på blöjstadiet på den tiden. (SR håller fortfarande på att revanschera sig, det finns en hel del Ingo på SR minnen nu!) Fortfarande är vi veteraner som minns exakt vad vi gjorde den natten, det år de stora idolerna hette Rock-Olga och Rockande Samen. Aftonbladet skriver "raggarna satt stilla i sina bilar utanför sta'n, busarna lämnade tunnelbanan eftersom det inte gick att höra radio där, och nattklubbarna stängde före klockan 3 för att folk skulle hinna hem till radioutsändningen" (hade verkligen nattklubbarna öppet så länge då?). I Göteborg hade 15.000 personer ringt Telia och beställt väckning, vilket säkert inte var helt lätt att lösa, då väckningarna var manuella!

För egen del purrades jag mitt i natten av mina föräldrar för att få följa matchen tillsammans med dem. Själva hade de förstås vakat in evenemanget i goda vänners lag - det var ju faktiskt midsommardagens morgon, så de hade liksom legitimt skäl att hålla sig uppe! Klockan 03.47 slog "Tors hammare" ner för sjätte gången på Floyds käke, och resten är historia. Ingo kom inte att bli någon av de stora mästarna (Floyd tog ju tillbaka titeln "direkt"), men det förringar inte hans prestation.

Ingemar Johansson var en outspoken person, som kom att medverka i ett tiotal filmer och pröva lyckan som grammofonartist (svågern får fortfarande något vått i ögonvrån när han hör "Västkustens vals" i Ingos version). Massor av lycksökare hängde förstås på, jag nöjer mig med att nämna den illasmakande läskedrycken "Ingo". Själv såg jag Ingemar i ringen en gång, när han i karriärens slutskede uppvisningsboxades mot "Silver-Gunnar" Nilsson vid idrottsmässan på Strandvallen i Slottsbron. Ingen dramatisk fight direkt, om man säger så...

När skribenter idag ställer sig frågan om varför en fiktiv figur som Rocky Balboa kan bli en större legend än boxare av kött och blod kan vi svenskar nog hävda att vi faktiskt ändå har vår egen legend att hylla. Tack för väl genomförd match, och för kämpainsatsen in i det sista Ingemar!


Den här biljetten hittade jag i ett ärvt album. Den 4 juli 1959 landade Ingemar Johansson som nybliven nationalhjälte med helikopter på ett fullsatt Ullevi, och det hela finns dokumenterat på en journalfilm (tyvärr utan ljud).

Sändningsuppehåll?

Vi var ett gäng äldre herrar på jobbet idag som vid förmiddagsfikat kom att prata om TV, och vi mindes alla med häpnad den tid då det var sändningsuppehåll på TV alla onsdagar (någon som minns när det upphörde?). B., som varit med några år äldre än jag, konstaterade att han idag får in mer än 700 kanaler med sin parabol! Tiderna då hela Sverige diskuterade gårdagens TV-program nästa morgon är förbi för länge sedan, hur mycket tidningarnas nöjessidor än kämpar för att göra skridskoåkande halvkändisar , målbrottsoffer och modeikonerna Larz Kristerz till riksangelägenheter.

Det måste väl låta som rena stenåldern för yngre generationer med bara en TV-kanal, som inte ens ens sände veckans alla dagar? Och då skulle de bara veta att vissa av oss är så vansinnigt gamla att vi hann komma upp i tioårsåldern innan vi fick TV hemma! Jag hittade en TV-tablå från den tiden, så här såg TV-programmet ut en julafton i slutet av 1950-talet:

Måndag 24 december - julafton

19.00: För er som fått tv i jul: Betlehems stjärna
Siluettfilm av Lotte Reiniger med sång av Glydebourne Festival Chorus

20.00: Andy Pandy

20.35 - 21.10: Chaplinfilmer
Hälsobrunnen och Äventyraren

Det var det hele! Ännu ingen Arne Weise i sikte, men han hade i alla fall börjat höras i radio.

Själv har jag för länge sedan resignerat inför mångfalden, och ju fler program och kanaler det blir, desto mindre tittar jag på TV. Fast hatkärleken Lost blir det väl till att titta på även i nästa omgång - same presidier as last year! I övrigt kämpar jag mig febrilt igenom gamla videoband med inspelningar av program som jag missat att titta på för sådär fem år sedan. Det händer att man stundtals känner en viss upptäckarglädje över oväntade fynd, och bättre sett än aldrig!