Den felmedicinerade

Howlin Wolf: " I´ll be back someday" (1964)

"You know I'm the Wolf baby, you know I stays in the woods
You know I'm the Wolf babe, you know I stays in the woods.
Well when you get in trouble, you call the wolf out of the woods."

("I´m the Wolf", text Chester Burnett a.k.a. Howling Wolf.)

Jon, Nils-Ersas pojken från Ljustaby, gav sig åt skogen. Det var länge sedan, man tror att det här hände i början av 1700-talet. Till skillnad från sina syskon var Jon svår till humöret, och för att få honom lugnare såg fadern ingen annan råd än att ta hjälp av Klockagubben, bygdens kloke gubbe. Klockagubben rekommenderade att man skulle ge Jon björngalla, något som ansågs vara ett gott botemedel mot svårt humör. Endera hade någon skvallrat för Jon, eller också hade han sina aningar om vad som var på gång, för han flydde bort. Påföljande dag återvände han dock, nu fullständigt okontrollerbar. Byfolket såg sig nödsakade att infånga och binda gossen, och därefter tillkallades Klockagubben. Nu fick Jon sin medicin, och alla trodde att det därmed skulle bli bra. Men när Jon släpptes loss reste han sig snabbt och löpte till skogs.

När den kloke gubben kom hem upptäckte han vad som hänt: istället för björngalla hade han råkat behandla ynglingen med varggalla! "Då blev han nog varulv, ska ni få si!", sade gubben bedrövad, och det visade sig att han skulle få rätt. Jon dök upp både här och där, alltid med något ofog som resultat. Fadern sökte upp prästen, som drog sig till minnes att om man kallade en varulv vid namn så skulle förtrollningen släppa.

Tiden gick och veckor blev till månader utan att man lyckades infånga Jon. Byborna hade nu fått annat att engagera sig i: det hade samlas mycket varg på skogen, så man hade börjat gräva gropar och kalla till drev. En söndagsmorgon var några ynglingar från Färsta ute på skogsfågeljakt. De hade råkat gå vill från vägen, och delade på sig för att hitta rätt igen. En av dem hittade tillbaka och ropade på sin kamrat, som händelsevis också hette Jon. I det samma klämtade kyrkklockorna i Skön för första gången. När de tystnat svarade den andre ynglingen inifrån skogen, och frågade samtidigt vad det var för ynkligt läte han hörde. Pojken som ropat hörde det också, och de letade sig tillsammans fram till en av varggroparna. Insnärjd i ett nät påträffade de där Jon, varulven. Han var nu lugn och foglig och lät sig föras hem. Väl hemma föll han i en djup sömn som varade flera dagar. När Jon vaknade var han fullständigt återställd, och han kunde berätta hur han hört kyrkklockorna, följt av att någon ropat hans namn. I det samma hade det som tryckt över hans bröst och gjort honom fullkomligt vild till sinnes släppt, och efter den dagen var han helt återställd.

"I'm gonna leave you, I'm goin' away
I'm gonna leave, I'll be back someday
Oh well I can't stay here, no need in me stayin'
Here's nothin' for me to lose.

Wooooo, woooooo,
Wooooo, I'm goin' away,
Well I can't stay, 'til you hurt my feelings
I'm goin' away.

I'm going to the woods, I'm worried about you
I be so broken hearted, I won't know what to do
So good bye babe, I hate to go
Here's nothin to lose".

(Howling Blues, Chester Burnett)

Den här berättelsen återgav den då åttioåriga Erik-Nils-Brita i Ljusta för en nedtecknare 1888, och den sattes på pränt 1947 av Mattias Oskar Johannes Svedberg i hans bok "Från gamla Skön", del I". Min berättelse bygger på denna nedteckning.  Idag skulle vi troligen kalla Jon för "bokstavsbarn under psykos", men på den tiden gjorde man andra tolkningar.