Två dagars vintersolståndsfirande i år?

Redan första advent - det känns ju som om det nyss var sommar! En tröst är att hösten varit skonsam, även om vi haft en lång period med mulet väder och avsaknad av sol har vi dock så här långt förskonats från höststormar. Detta trots att havsvattentemperaturen är osedvanlig hög just nu, vilket annars sägs vara en blåsvädersframkallande faktor.

Någon längtan efter jul har jag inte numera, däremot ser jag fram emot vintersolståndet, som enligt mina almanackor infaller den 21 december. Men inte enligt SMHI, för på deras hemsida kan man läsa: "I år 2014 är det sista gången det här århundradet som vintersolståndet inträffar den 22 december det tredje året i skottårscykeln. Från och med år 2018 inträffar vintersolståndet den 21 december även det tredje året i skottårscykeln." Det lär väl bli ett utdraget midvinterblot i år då, för de som vill högtidlighålla dagen med en ceremoni...

Bland tomtar och troll

Min kvällslitteratur för tillfället är "Nordiska väsen" av Johan Egerkrans, en mycket trivsam läsning och med hans egna fantastiska illustrationer som känns som en sammansmältning av Jenny Nyström, John Bauer och Hans Arnold. Att vid dagens slut tillbringa en stund i svartalvers, lyktgubbars och myllingars sällskap skänker en god och trygg sömn!

Kanske var det några väsen från boken som fick mig att lägga om min promenad igår? Nja, egentligen var jag på jakt efter en hasselskog som jag nyligen fått vetskap om, men istället hamnade jag i ett skogsparti fyllt med slumrande jättar i gestalt av stenblock, spretiga mossgröna grenar som sträckte sig efter mig längs stigen likt häxfingrar, men också en liten älva som lyste upp min stig. Det halvkulna vädret och en svag vintersol som knappt orkade igenom molnslöjorna gav den rätta sinnesstämningen för en dag i Bauers och kanske Stephen Kings anda...

Men bortsett från fantasierna så gav dagens vandring uppslag till en del studier under vintern, för jag såg också torpruiner, dammar och annat som talade om en tidigare bebyggelse som jag gärna vill veta mer om.

Åter till mitt äventyr i skogen - här är några bilder från dagens upplevelser...

(Klicka på bilderna för större upplaga!)

 

 a/ Solen bjöd på ett trolskt sken dagen till ära!

b/ Redan ut första stenröset tittade en mystisk figur fram. Svartalven måhända?
Och vad är det för märkliga bruna figurer i processionen uppe till höger?

c/ I dammens yta framträdde omvärlden tydligare den här dagen.

d/ Brunnen vid dammvallen såg ut som en offerkälla...

e...och dess innehåll bekräftade upplevelsen. En rävunge eller kanske en katt mötte sitt öde här -
 "curiosity killed the cat?" Sorgligt...
        

f/ Gröna grenar krälade fram ur skogens gömmor.

g/ Och hördes det inte tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där?

 

  h/ Solen strålar fångades upp av den lilla bautastenen.

i/  Inne i skogen trådde märkliga varelser en sinnlig parningsdans.  

j/ Trollen i sina gröna pälsar inväntade solens nedgång så att försteningen skulle släppa.

k/ Skönt att få sällskap av en liten vänlig älva när mörkret lägrar sig!

l/ Vakande ögon finns längs stigen...

m/ ...och när jag åter passerar dammen ser det ut som om stockarna krupit längre upp på vallen sedan jag var här förra gången.

Bäst att skynda sig hemåt! 

"Och skuggan faller så tjock, så tjock,
som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen."

 (E.G. Geijer: "Den lilla kolargossen") 

Visst kan vi tro på storken!

Vita storkar på Skånes djurpark. Foto David Castor.

 Som återfallsbesökaren kanske noterat har jag ett förflutet som hobbyornitolog. Under årens lopp samlade man förstås på sig en och annan minnesrik observation, till dem hör en handfull syn av storkar på svensk mark. De första storkarna såg jag dock på en bilresa ner i Europa för femtio år sedan. Minns att jag blev riktigt exalterad över synen av den första storken, sedan såg jag en till, och en till...och till slut tappade jag räkningen, så vanlig var den...

Fortfarande är storken vanlig i våra sydliga grannländer. I Holland häckar 1000 par årligen, i Tyskland 4500 par, och i Polen hela 41.000 par. Det har även hörts rapporter om att storken verkar vara på offensiven norrut både i Tyskland och Holland. Också från Danmark har hörts positiva rapporter, där man väntar tillökning från åtminstone tre par, bland annat ett par som etablerat sig  på Als, där storken inte häckat sedan 1954. Det var för övrigt samma år som storken upphörde att vara häckfågel i Sverige (med ett undantag för ett par som sökte sig hit 1966). På Als hoppas man att ungar finns framme till St. Hans, vilket väl är vårt midsommar, d.v.s. den här veckan.

Det som har störst betydelse för storkens framtid i Sverige är dock vad som sker med Storkprojektet. Föreningen har som målsättning att åter få storken att etablera sig som häckfågel hos oss igen, och nu börjar man få återbäring för sina ansträngningar. I år kommer inte mindre än 180 ungar att ringmärkas i Sverige! De har fötts i eller i anslutning till hägn, men redan 2014 hoppas man på att ha ett dussin vildhäckande storkar i landet. Återstår vilka som får påhälsning av storken då! Den som inte kan hålla sig så länge kan själv hälsa på häckande storkar, det finns gott om streamade sändningar från storkbon på nätet, bl.a. denna från Polen. (Där verkar det finnas två ungar plus två okläckta ägg.)

Familjen Bigfoot på Sverigebesök

Det jag kanske uppskattar mest med min relativt nyvunna frihet är att jag kommit igång riktigt bra med mina strövtåg, såväl i terräng som på gatumark. För någon vecka sedan begav jag mig ut på en vandringsled som jag inte besökt på åratal. Vid en liten glittrande sjö brukade jag förr endera påbörja eller avsluta vandringen, och den här gången blev det avslutningen på några timmars skogspromenad.

Jag visste att det gamla övernattningsvindskyddet hade brunnit, och att det har ersatts av en kur där man endast kan sitta. I ärlighetens namn är det väl inte mycket att fotografera, men innan jag ägnade mig åt sjön tog jag i alla fall en rutinmässig bild på skyddet. Så idag, när jag gick igenom bilderna, hajade jag till lite när jag kom till den här bilden, för jag tyckte jag skymtade något i skogsbrynet. (Som jag nämnt har jag fått rådjur och annat på linsen på sistone, så beredskapen är hög!)

Jag drog upp bilden några snäpp, och kunde konstatera att det ju bara var herr och fru Bigfoot som smugit sig in på bilden! Han står framåtböjd i riktning mot björken i förgrunden och tittar lite frågande mot kameran , medan hon sitter på eller kliver över en sten till vänster om honom, lätt lutad åt andra hållet. Hennes ansikte och de övriga kvinnliga attributen framträder ju tydligt!

 Okej då, innan jag blir avförd som mer galen än vad jag kanske egentligen är så skall jag väl erkänna att jag är medveten om att det förstås är en fixeringsbild, och att det är skuggornas lek i lövverken som syns. Fast lite retar det mig att bilden inte är tagen i Georgia, då hade man kunnat kränga den till någon blaska! För Expressen och Aftonbladet duger väl bara Jennifer Aniston, bröderna Skarsgård eller liknande - här bryr sig ingen om Sasquatcherna minsann! Läge att kontakta DO?

P.S. Den som inte kan få nog av Bigfoot kan ha glädje av den här länken till ett museum tillägnat storfötterna. 

Så här ser bilden ut körd i Foto Sketcher i "pennteckningsformat".

Till syndabockens försvar

 Finns det något djur så mytomspunnet som geten? Vi känner ju till att vagnen som Tor färdades med över himlavalvet drogs av två bockar, vi har hört talas om Pan som liksom satyren och faunen delvis hade en gets kropp, och om Heidrun, geten på Valhallas tak som levererade sin mjölk till kämparna. Vidare har vi Dionyses, som ju sades kunna förvandla sig till get, och vi har inte minst hört sägnerna om den märklige figuren med bockfot som dök upp på danstillställningar och fick ungdomarna i Hårga och annorstädes att dansa sig till döds.

Ja, detta djur har blivit syndabock för mycket, och då är vi automatiskt inne på bibeln, där en bock fick bära folkets synder ut i öknen - därav "syndabock". I mitt senaste inlägg skrev jag helt kort om hur bilen blivit syndabock för förarens förseelser, och det fick mig att grunna lite över det här fenomenet. Jag sökte på nätet, och fann att det i forngrekisk religion finns ett begrepp pharmakoi. Det var också en syndabock fast i mänsklig gestalt, i regel en slav, någon vanlottad eller en kriminell person. I en rituell cermoni, pharmakos, offrades syndabocken för att råda bot mot väderkatastrofer, krig eller andra olyckor. Offret drogades i samband med ritualen av cermonimästaren, som kallades pharmakon och var utövare av pharmakeia. Nu kommer det intressanta, för om mina källor håller måttet så finns det ett språkligt släktskap med det för oss bekanta ordet farmakologi. För att hårddra det en smula så kan vi kanske därmed tacka syndabockarna för våra farmaceupter (åtminstone indirekt). Alltid en liten upprättelse för syndabocken, som så många har ett horn i sidan till!

Tack till fil.dr. Lars Gahrn för faktagranskning.

Kraftfullt missnöje med årets tomtekår

(Jag förstår dig, tomtefar...)

"Sillarna är inlagda, köttbullarna rullade, skinkan griljerad och tomten har setts i krokarna. Granen är klädd och julbordet dukas fram i morgon kväll." Personalen på konferensanläggningen i Hälsingland anade förstås inte när de skrev de raderna vad som väntade, att en av julgästerna skulle bli skogstokig när han fick se att tomten inte hade röd jacka, utan en grå vadmalsrock. Alla vi som sett Gustav Svenssons reaktion över den uteblivne Arne Weise som julvärd känner igen reaktionen: "Vad är det där för ett jävla stolpskott? Tomten skall ju ha röd jacka!" 

Vakthavande vid polisen i Gävleborg har, förmodligen med mycket möda och stort besvär, skrivit en rapport om vad som hände. En 40-årig gäst hade väl tagit in en del under kvällen, men vad han inte kunde ta in var att den tomte som infann sig på juldagsmorgonen inte förmådde leva upp till förväntningarna. Polis fick tillkallas, och språkförbistringar gjorde inte saken bättre när det hela skulle utredas. (Visst är vi väl några stycken som ser Basil och Manuel i Fawlty Towers framför oss?)

"Det här kommer att bli ett civilrättsligt ärende", säger det luttrade polisbefälet. "Gästen vill stämma företaget för han bland annat tyckte att tomten hade en grå jacka och inte en röd, så han var kraftfullt missnöjd. Det stämde inte med bilden av tomten", avslutar han kommunikén. 

Överhuvudtaget verkar inte tomtarna ha varit till belåtenhet i år, det krävs nog en haveriutredning av något slag. I Finland var det främst nissarna som inte höll måttet. Engelska turister som betalat hemska pengar för att flyga in för ett exklusivt möte med tomten & co. var inte översvallande positiva direkt. " Vi hade blivit lovade att vi skulle få ha snöbollskrig med tomtenissarna men de var sura och kunde inte ens prata med oss. Det fanns inte ens någon julgran", säger en uppbragt kvinna efter att ha tinats upp från den trettiogradiga arktiska kylan. Till råga på allt vägrade flygplanet att fungera i kölden, så resenärerna blev fast på Kittila flygplats. Och så vitt jag vet sitter de fortfarande under sin julgran och luktar på sina julpiroger, och de är inte såå lyckliga....

Breaking News: nu meddelas från engelskt håll att "Christmas is cancelled next year".

Det våras för Krösa-Maya

Julafton för alla domedagsprofeter infaller i år några dagar tidigare än för oss vanliga dödliga. I morgon sägs ju vara dagen då vi kommer att mötas av ett vitt blad när vi river fram dagens datum i vår väggkalender. Då upphör Mayafolkets 5125 år gamla kalender, vilket jag inhämtat från en högst vederhäftig källa, nämligen Kalix Bandys hemsida. Profeten, som kallar sig "Sargvakten" ser dock inga problem med att matchen mellan  Kalix och Haparanda kan genomföras under fredagskvällen, vilket känns betryggande att veta.

Skulle det gå så illa för världens alla undergångshärolder att vi även får uppleva den 22 december o.s.v. så har man redan garderat sig det mot det (de är duktiga på sådant!), genom att snabbt föra fram julafton som alternativ slutpunkt - därmed får man ju chansen att förstöra julefriden för barnfamiljer med flera! Skulle det gå så illa att Jorden även står pall då så är det självklart läge att lansera nyårsnatten som nästa slutpunkt o.s.v.

Men jag säger som gamle kungen jag: "nu vänder vi blad och går vidare!"

De vilda djuren närmar sig

För oss som skummar igenom nätavisorna är det ingen nytt med vissa parallella händelser inom någon nyhetskategori tycks uppstå oberoende av varandra "bara just så där", och min spaning idag gäller människa och djur. Bland annat verkar det ha inträffat ovanligt många konfrontationer med mellan rovdjur och människa på kort tid, med för människorna tragisk utgång. Drar mig rent spontant till minnes vargöverfallet i Kolmården, fallet med den tigerdödade ynglingen på Köpenhamns Zoo, djurvårdaren som dödades av en tiger på ett zoo i Köln för några dagar sedan, och likaså för några dagar sedan blev en vandrare dödad av en grizzlybjörn i Denali nationalpark i Alaska.

Som en liten tröst har vi dock under den senaste veckan även sett bevis på djur som har en mer förtroendefull och rent av lekfull inställning till människan. På en camping i Lidingö dök en räv upp för att vara deltagare i bollekande, Emil som spelade golf i Åmål fick plötsligt sällskap av en grävling på greenen, och i Australien simmade en koala ut till ett gäng paddlare och fick skjuts till en koloni med artfränder. Som om detta inte kunde vara nog gav sig igår några förrymda elefanter i Östergötland på en vägskylt med texten Jägarvallen...

Och där någonstans mitt emellan lek och allvar har vi då dessa engelsmän med sina my(s)tiska vilda kattdjur! I vintras ryktades det om en panter i Woodchester (vilken senare devalverades till en trolig räv), och nu i dagarna har man spanat efter ett påstått lejon i Essex. Även den efterforskningen har varit resultatlös - det pratas om att det rört sig om en ovanligt stor tam- eller vildkatt. Fast en och annan essexbo kanske ändå böjer sig ner och kollar misstänksamt under sängen innan bedtime i kväll. Man vet ju aldrig...

111111

Känner ni hur allt vibrerar? Inte? Det borde ni göra, eftersom det är den 11 november idag. Okej då: 11/11-11, ja jag vet! Fast de där vibrationerna har jag inte känt av, och ändå är det starka vibrationer och rent av kaos i universum. Åtminstone om man skall tro en numerolog som kommer till tals i Norrländska Socialdemokraten. "11:ans starka vibrationer gör att den är väldigt svår att balansera, därför borde vi vara lite försiktiga just den 11:e. Dessutom är det fullmåne och det gör allting starkare. Efter den 11:e kommer vi att bli mer känslomässiga, mer närvarande", säger kvinnan. Påminn mig gärna - i morgon går bra! Nu skall jag gå ut och yla under månen.

Den felmedicinerade

Howlin Wolf: " I´ll be back someday" (1964)

"You know I'm the Wolf baby, you know I stays in the woods
You know I'm the Wolf babe, you know I stays in the woods.
Well when you get in trouble, you call the wolf out of the woods."

("I´m the Wolf", text Chester Burnett a.k.a. Howling Wolf.)

Jon, Nils-Ersas pojken från Ljustaby, gav sig åt skogen. Det var länge sedan, man tror att det här hände i början av 1700-talet. Till skillnad från sina syskon var Jon svår till humöret, och för att få honom lugnare såg fadern ingen annan råd än att ta hjälp av Klockagubben, bygdens kloke gubbe. Klockagubben rekommenderade att man skulle ge Jon björngalla, något som ansågs vara ett gott botemedel mot svårt humör. Endera hade någon skvallrat för Jon, eller också hade han sina aningar om vad som var på gång, för han flydde bort. Påföljande dag återvände han dock, nu fullständigt okontrollerbar. Byfolket såg sig nödsakade att infånga och binda gossen, och därefter tillkallades Klockagubben. Nu fick Jon sin medicin, och alla trodde att det därmed skulle bli bra. Men när Jon släpptes loss reste han sig snabbt och löpte till skogs.

När den kloke gubben kom hem upptäckte han vad som hänt: istället för björngalla hade han råkat behandla ynglingen med varggalla! "Då blev han nog varulv, ska ni få si!", sade gubben bedrövad, och det visade sig att han skulle få rätt. Jon dök upp både här och där, alltid med något ofog som resultat. Fadern sökte upp prästen, som drog sig till minnes att om man kallade en varulv vid namn så skulle förtrollningen släppa.

Tiden gick och veckor blev till månader utan att man lyckades infånga Jon. Byborna hade nu fått annat att engagera sig i: det hade samlas mycket varg på skogen, så man hade börjat gräva gropar och kalla till drev. En söndagsmorgon var några ynglingar från Färsta ute på skogsfågeljakt. De hade råkat gå vill från vägen, och delade på sig för att hitta rätt igen. En av dem hittade tillbaka och ropade på sin kamrat, som händelsevis också hette Jon. I det samma klämtade kyrkklockorna i Skön för första gången. När de tystnat svarade den andre ynglingen inifrån skogen, och frågade samtidigt vad det var för ynkligt läte han hörde. Pojken som ropat hörde det också, och de letade sig tillsammans fram till en av varggroparna. Insnärjd i ett nät påträffade de där Jon, varulven. Han var nu lugn och foglig och lät sig föras hem. Väl hemma föll han i en djup sömn som varade flera dagar. När Jon vaknade var han fullständigt återställd, och han kunde berätta hur han hört kyrkklockorna, följt av att någon ropat hans namn. I det samma hade det som tryckt över hans bröst och gjort honom fullkomligt vild till sinnes släppt, och efter den dagen var han helt återställd.

"I'm gonna leave you, I'm goin' away
I'm gonna leave, I'll be back someday
Oh well I can't stay here, no need in me stayin'
Here's nothin' for me to lose.

Wooooo, woooooo,
Wooooo, I'm goin' away,
Well I can't stay, 'til you hurt my feelings
I'm goin' away.

I'm going to the woods, I'm worried about you
I be so broken hearted, I won't know what to do
So good bye babe, I hate to go
Here's nothin to lose".

(Howling Blues, Chester Burnett)

Den här berättelsen återgav den då åttioåriga Erik-Nils-Brita i Ljusta för en nedtecknare 1888, och den sattes på pränt 1947 av Mattias Oskar Johannes Svedberg i hans bok "Från gamla Skön", del I". Min berättelse bygger på denna nedteckning.  Idag skulle vi troligen kalla Jon för "bokstavsbarn under psykos", men på den tiden gjorde man andra tolkningar.