Om "at(t) inmängia främmande språk"

"The Capital of Sweden" 1725, Johan Mynde (Wikimedia)

"För att ett språk ska fortleva krävs att människor fortsätter att tala och berätta på det språket. Vidare krävs att det används som undervisningsspråk och att det finns ett skriftspråk som används i olika samhällsfunktioner."

Elisabet Engdahl, professor i svenska språket vid Göteborgs universitet

År 1713 satt Carl XII nere på slottet Timurtasch utanför Adrianopel och försökte styra Sverige. Vid det laget hade kungen varit ute i fält i nästan tretton år, och det är lätt att förstå att administrationen på hemmaplan tagit skada av kungens frånvaro. Han beslöt därför att tillsätta en kunglig ombudsman, vars uppgift var att övervaka att ämbetsmännen var plikttrogna och följde rikets lagar och påbud. Titeln ändrades 1719 till justitiekansler, men ordet "ombudsman" hade kommit för att stanna, och är ju ett av de få svenska ord som gått på export. Det finns nu i många språk, bl.a. engelska, italienska, holländska och ungerska, och EU har sin egen ombudsman som " undersöker klagomål om administrativa missförhållanden inom Europeiska unionens institutioner och organ". Föga visste Karl XII vilken genomslagskraft det nya ordet skulle få, men just 1713 visade han prov på att det svenska språkets ställning betydde mycket för honom. Kungen undertecknade nämligen detta år en kansliordning där det infogades en paragraf angående främmande ord. "Kongl: Maij:tt will och att dess Cantzelij uti alla de Bref och Skrifter, som därifrån utgå, beflijtar sig om en ren och tÿdelig Svenska, samt så mÿcket som möijeligt är undflÿr fremmande ord". Kanske hade kungen ärvt denna omtanke om svenskan från sin far Karl XI, som på sin tid hade ålagt kammarrätten att uttrycka sig i "klare och tydelige ord, utan att till at inmängia något främmande språk eller ordasätt." I kansliordningen från 1661 fanns föreskriften att all korrespondens på främmande språk som ankom rikets administration skulle besvaras på svenska (med enda undantag för brev från den franske monarken).

Om Karl XII haft möjlighet att tala med administratörer i sin huvudstad av idag skulle han kanske ha behövt en engelsk tolk. ”The Capital of Scandinavia”, som Stockholm nu kallar sig, har nämligen gått ner sig i språkträsket. Stockholms turistbyrå heter Stockholm Visitors Board, och det kommunägda bolag som har ansvar för näringslivspolitiken är omdöpt till Stockholm Buisness Region. Både språkvetare och ledarskribenter börjar mullra om att nu räcker med vurmerierna för det engelska språket, och den ideella sammanslutningen Språkförsvaret har JO-anmält såväl regeringen som Stockholms stad för brott mot språklagen, då de favoriserar engelskan före vårt eget språk. Kanske är Språkrådets hemsida och deras lista med förslag över användbara svenska ord och uttryck något att botanisera i för språkförlamade makthavare?

Expressen skriver: "Det är lätt att ha kul åt svenska politikers svaghet för engelskan, men det är ingen bagatell. Det lilla svenska språket blir alltmer utarmat. Unga människor använder engelska ord även när det finns svenska. Kanske för att de inte läst tillräckligt mycket svensk litteratur för att behärska och leka med sitt modersmål. Det offentliga har en viktig uppgift att hålla spjärn mot den utvecklingen och värna svenskan, men i stället beter sig många politiker precis som de tonåringar som tycker att svenskan bara ("ba´") är såå trist."

Kanske är tiden mogen för en svensk språkombudsman, eller en språkkommissionär som man har i Kanada? Där svarar kommissionären för att balansen mellan franskan och engelskan upprätthålls, hos oss skulle språkombudsmannen kunna försöka tillse att jämvikten mellan svenskan och engelskan bibehålls. Åtminstone så länge det är möjligt - vartåt det barkar kan vi bl.a. se i EU. Språklagsutredningen "Värna språken" föreslog för några år sedan att ”Den som företräder Sverige i Europeiska unionen ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk.” Detta gick dock regeringen emot, och nu kan vi se resultatet. Spraktidningen.se skriver: "Svenskarnas tolkanvändning i Europeiska unionen är bottenlåg. Sedan systemet att medlemsländerna själva betalar för tolk infördes i EU, har svenskarnas tolkanvändning rasat med 80 procent. Svenskarna talar i stället engelska, som sedan tolkas till spanska, franska och vad nu åhörarna har för modersmål." Detta har föranlett två debattörer att för någon månad sedan i Stockholms Fria Tidning uppmana våra EU- parlamentariker och -tjänsteman att ta tillvara på möjligheten att använda sitt bästa språk mer än vad de gör nu. "Svenskans ställning i EU kan bara försvaras om den används i praktiken", skriver de, och Carl XI hade säkert nickat gillande! "Om Keijsaren eller andre Potentater, Princer och Stater, skrifwa till Kongl. M:t på sitt modersmåhl, schall på Kongl. M:t Kongl. Maij:tz sijda them swaras på Swensche tungemåhlet igen", som det hette på hans tid.

Fotnot: "Kortfattad svensk språkhistoria" av Gösta Bergman är en intressant läsning för den som vill veta mer. Jag hittade skrivelserna från Karl XI och Karl XII där (dock ej om ombudsmannabefattningen).