Den belgiska myran

När solen oväntat visade sig en stund på middagen och temperaturen steg till över 12 grader tog jag en liten promenad på stan. Gottegris som jag är kunde jag inte motstå frestelsen att smyga in i fruktaffären för att köpa jordgubbar. Eftersom de svenska bären stiger i pris nästan lika snabbt som bensinen nöjde jag mig att köpa en liter belgiska. Samtidigt gjorde jag ju en god gärning för EU-samarbetet, även om belgarna nog har så de klarar sig ändå.

Väl hemma började jag rensa jordgubbarna, och det var då jag fick se den i botten av kartongen - den lilla belgiska myran! Myran klättrade på plastväggen och såg ganska panikslagen ut. Den var liten och svart och påminde om sina svenska släktingar, kanske med aningen mer vallonska drag bara. Medan myran oroligt kravlade på kartongväggen funderade jag på vad jag skulle göra.  De här alternativen for genom mitt huvud:

1. Avliva den och skicka kroppen till jordbruksverket.
2. Ringa migrationsverket och rapportera en ensamkommande myra.
3. Gå tillbaka till affären och återlämna den med ett "ursäkta, men den här är nog er?"

Till slut fastnade jag för ett fjärde alternativ: jag släppte ut den på balkongen. Fast jag hade knappt gjort det innan jag började fundera på om den skulle kunna kommunicera med sin svenska släkt. Jag tog en koll på balkongen igen, men då hade myran redan givit sig ut på sin svenska expedition. Fast kanske var den kanske inte alls belgisk - den kan ha klivit ner i kartongen vid partihallarna, eller varför inte i fruktaffären. I så fall har den nog snart travat hem igen! Tot ziens, myran - vi kanske ses igen när jag öppnar potatispåsen till midsommar...