Tids nog - längre fram

(Egen bild)

"Släkten följa släktens gång"

I detta nu är vi knappt 7,2 miljarder människor som är i livet, och vi är hittills 83,6 miljarder individer som delar erfarenheten av att någon gång ha levat som människa på denna jord. En del fick en livslåga som bara varade någon minut, andra har haft, eller kommer att få, ett långt liv. Vissa levde lyckliga, andra hade inte samma tur. Men alla har vi det gemensamt att vi fötts och att vi kommer att dö, utan det endaste undantag. 83,6 miljarder individuella dödsögonblick - visst svindlar det lite?

Barn sägs bli medvetna om sin egen dödlighet när de är cirka fem år gamla, och det stämmer med min egen erfarenhet. Jag minns att jag satt i mörkret i källartrappan medan min far lade in ved i pannan nere i pannrummet. Än idag, sextio år senare kan jag återkalla den stunden.
"Varför måste man dö?" Frågan var föredömligt rättfram. Min far gjorde inget uppehåll i vedklyvandet.
"Därför att man måste", svarade han. "Det är bara så."
"Men de kanske uppfinner hur man slipper dö innan jag hinner bli gammal?", fortsatte jag någonstans mellan förtvivlan och hopp.
"Ja, kanske det". Min far visste förstås det rätta svaret, men han valde att vara skonsam. Tids nog skulle jag förstå...

Nu har jag haft förmånen av att få ett liv som blivit längre än vad många andra av vår art fått, samtidigt som jag är medveten om att återstående tid är begränsad och kan vara kortare än jag anar. Jag grubblar faktiskt sällan över den saken, däremot så förvånas jag lite över att jag under min vuxna tid aldrig föreställt mig att jag som alla andra löpt risken att få lämna livet i förtid genom en olyckshändelse eller på grund av sjukdom. Döden fanns inte i min närhet under lång tid, jag var närmare femtio innan jag bevistade en begravning.

Varför skriver jag nu detta och riskerar att göra någon illa till mods? Jo, det är för att plötsligt gör sig döden påmind allt oftare. Inte för att människor jag har haft i min omgivning dör - det är ju en naturlig följd av att man själv varit med länge. Nej, det är för att det skrivs och talas om döden i media som aldrig förr.  Visste man inte bättre kunde man tro att döden är en pinfärsk upptäckt! Den som haft intresse har kunnat följa hur en person bearbetat sin egen dödsångest genom att grotta ner sig i döden i åtta avsnitt på TV, och vi har kunnat läsa om kändisars eller halvkändisars sista kamp mot det oundvikliga. En utländsk fotbollstränare i relativt mogen ålder som aldrig varit uppmärksammad i vårt land under sitt yrkesverksamma liv på grund av någon yrkeskompetens blir plötsligt intressant genom sin situation som varande döende. Jag frågar mig varför? Det finns människor på närmare håll som just i detta nu drar sina sista tunga andetag innan lågan har brunnit ut. Vi är 7,2 miljarder människor som står mer eller mindre nära gravens kant - vad gör då denna fotbollstränare så unik? Är det för att han är på lagom långt borta för att vi skall tycka att det är spännande, eller är det för att hans snygga döttrar gör sig bra på bild där de sitter och berättar om sin egen smärta? För mig känns det lite grann som dödspornografi, en nekrofili light.

En annan variant av lånad sorg är den där tidningarna slår upp kända människors sorg över avlidna föräldrar. Även föräldrar som gått bort i hög ålder för kanske tio år sedan slinker med på sorgetåget, och jag kan inte hjälpa att jag får en känsla av att dessa människors död exploateras på ett tvivelaktigt sätt. Detta oavsett om det är kändisen själv som spelat ut sorgekortet eller om det är journalisten som hakat på sorgtrenden i media. Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att sorg hör hemma i den privata sfären, inte på löpsedlar och kändissidor? Det påstås ibland att det hjälper andra människor i samma situation, men jag upplever det mest som en spekulation i empati. Ungefär så här känns det att snacket går:
 Journalisten: "Jaha, vad skall vi skriva om idag - har du några hemligheter för oss?
Mellodeltagaren: "Nej, vad skulle det vara? Ni har ju skrivit om allt!"
J: "Ja, men någon släkting som har dött har du väl åtminstone?"
M: "Nej, min farmor dog för elva år sedan, men..."
J: "Jamen va bra! Stod ni varandra nära du och din farmor?"
M: "Nja, hon var gammal och senil de sista åren så det blev väl inte att vi talades vid så mycket..."
J: "OK, vi kör den här rubriken: Stjärnans svåra sorg efter chockbudet - Hon betydde allt för mig!"
 
Men kända personers tal om döden kan ibland få oväntade följder. Astrid Lindgren berättade att hon och hennes syster när de talades vid per telefon klarade av "dösnacket" och avfärdade mörkret genom mantrat "döden, döden, döden", sedan var den saken avklarad. Det paradoxala är att just det där uttrycket blivit bevingat (googla det gärna!) och genom att ständigt upprepas påminner det massor av människor just om det som Astrid och systern avsåg att snabbt bocka av för att sedan gå vidare till något mer levande ämne.

Jag har märkt att det finns  bildade personer som tycker att det lättar att skriva om sin egen rädsla -  Herbert Tingsten och Ingmar Bergman hade ju dödsskräcken som en del av sina varumärken. Men det är som om det är förbehållet en förfinad samhällsklass att kokettera med sin dödsångest, gärna på bra sändningstid på TV en söndagskväll. Inte sitter grabbarna på rörfirman och pratar om döden på fikarasten, om nu inte någon kompis nyss mulat! Men ett gäng akademiker kan nog tycka att det livar upp stämningen vid kaffebordet att påminna om den där avgrundsdjupa intigheten som förr eller senare är ett faktum. "Vi måste våga tala om döden!" klingar parollen från de "dösmarta".

För egen del tycker jag att det hela stod klart under de där minuterna i källartrappan. Någon uppfinnare hörde aldrig av sig till patentverket med mirakelkuren mot döden. Och jag är säker på att det just nu sitter någon annan femåring någonstans och ställer samma fråga, med samma bävan i rösten.

-

Inser plötsligt att med detta har även jag sällat mig till skaran som behandlat det trendigaste ämnet för dagen.