"Tale som fôlk mä ongera!" töcker Monica

Jag minns en gammal historia som lär komma från Arvika. Förr i tiden när det kanske inte var så vanligt att affärsbiträdena kunde tala med turister på deras egna språk så satte en del upp skyltar på dörren med upplysningar som "We speak english", "Wir sprechen deutsch" o.s.v. En handlare retade sig lite på det där och satte upp en skylt med texten "Vi prater fôlkmål".

Kom att tänka på honom när jag läste om Monica i Deje, som reagerar på att lärare som pratar dialekt inbördes med varandra tilltalar barnen på rikssvenska. Och inte bara det - Monica upptäckte att hennes väninna som lär ha en vacker Sunnedialekt pratade rikssvenska med sin lille son.
"Vaffer gör di på dette vise?", undrar Monica, som nu går ut med uppmaningen "prat värmländska me ongera!" Ja, om man är värmlänning då, vill säga...

Örngottet

Örngottet, daterat 1988

Jag har inte många saker kvar från mitt föräldrahem. Även om det förvisso heter "minnessaker" så sitter dels inte minnena för mig i prylar, och dels bestod bohaget mest av bruksföremål som slitits på under två långa liv. Saker av "släkthistoriskt värde" hade mina föräldrar vett att fördela redan under sin levnad, och jag har själv slussat en del småsaker vidare till yngre generationer, med information om varifrån i släkten arvegodset ursprungligen kommer (i de fall jag själv känt till det). Den bakgrunden är numera "arvtagarnas" sak att tradera vidare. 

Fast en och annan sak har även jag kvar, och det behöver inte vara någon sak värd att dra till Antikrundan för att visa upp. Ur senaste tvätten halade jag upp ett pandaörngott från WWF, och det väcker minnen varje gång jag ser det. Min far var, i likhet med mig, en slarver med pengar. Min mor var långt ifrån någon snåljåp, men det var hon som fick hålla i hushållskassan. Jag råkade befinna mig hemma hos dem den där dagen för tjugofem år sedan när min far stolt kom och förevisade sitt fynd, örngottet från WWF som han köpt av ungdomar på stan. Jag minns inte hur mycket det kostade, men priset räckte för att göra min mor upprörd, hon förklarade att för den summan hade man fått tio örngott  hos IKEA. Det hjälpte inte att min far invände att pengarna gick till ett gott ändamål och att örngottet var av prima kvalitet.

Nu är de borta sedan länge, både min far och mor. Men örngottet finns kvar, och det har varit hållbart, både i tryck och tyg, så där hade min far rätt! Fast nu börjar det bli lite fransigt, och det är dags att låta det göra en sista insats som dammtrasa. Jag kände dock en liten förpliktelse att ge det ett erkännande för lång och trogen tjänst, vilket härmed är gjort.

Konsten att få tid över

Idag var det dags för den oundvikliga rengöringen av utrymmet under badkaret. Baserat på tidigare tidsåtgång för lossning av frontplåt, rengöring av avloppslocket, löstagning av mellanrör och diskning av det, tillbakamontering av rör plus lock, sopande och skurande under badkaret samt återsättning av frontplåten beräknade jag arbetet till c:a 4,15 timme baserat på tidigare försök, så jag gav mig själv beting på den tiden. Det tog 20 minuter, så nu har jag 3 timmar och 55 minuter över. Nu slår det mig att det här är ett lysande exempel på hur man kan tjäna tid till lyxtillvaron: det är ju bara att sätta beting på allt man gör och ta till ordentligt - laga frukost två timmar, borsta tänderna 90 minuter, kolla lokalnyheterna tre timmar o.s.v. Tänk vad tid jag kommer att få över till... ja, till vad?  Det får jag fundera på! Beräknad tidsåtgång: resten av livet.

Kändisselfiegamarna och deras byten

I ungdomen samlade jag på autografer. Tillsammans med mina skolkamrater köade jag i trappan på baksidan av festplatsens scen för att få autograf av Zarah Leander och Anders Börje och andra av den tidens kändisar (innan det ordet fanns). Artister som jag inte gillade det minsta, men som ändå hade sin givna plats i mitt herbarium av torkat bläck. Det jag minns mest nu på äldre dagar är att så många av artisterna var påtagligt berusade bara minuter efter att de gått av scenen (en del var nog fulla redan på scenen, när man tänker efter).

Men trots allt var det bara en nedrafsad namnteckning - hade man tagit ett kort av sig själv med artisten hade man nu kunnat se sig själv poserande bredvid en i många fall full artist i nedförsbacken. Ingen trofé jag skulle ha känt mig stolt över idag! Har tänkt på det några gånger på sistone, t.ex. i somras, när jag läste hur en kypare blivit avstängd för att han låtit sig fotograferas tillsammans med fotbollsspelaren Robert van Persie som gästade restaurangen. På bilden ser man en artigt uppställd van Persie (med amatörfotoröda ögon) tillsammans med storviltsjägaren själv som ser lagom blasé ut. Jag tycker faktiskt att den restaurangägaren var väldigt snäll som lät kyparen överhuvudtaget få visa sig på jobbet igen!

Så i morse när jag läste om den store aktören Robin Williams död var det dags igen! Ett av de allra sista fotografier, kanske det allra sista, som togs på Williams kommer från en snabbmatssylta i närheten av den behandlingsklinik han vistades på. En ung servitris strålar mot kameran poserande med sitt byte, en nedbruten man som skyggt tittar ner. Hela hans kroppsspråk skriker ut att här ser vi ett människospillra som inte orkar annat än stillsamt ställa sig till förfogande för sin publik en sista gång. Hade den servitrisen haft den minsta barmhärtighet hade hon rivit det kortet i samma ögonblick hon såg det. Och har hennes chef det minsta folkvett lyfter han ut den unga damen på restaurangen och tackar för den tid som varit.

Väderstoicism, vår arvedel

"Gud glädje och styrke de mänskor som här bo"

Det är skönt att ha lämnat arbetslivet bakom sig, inte minst så här i semestertider! Ännu ligger den yrkesmässigt aktiva tiden så nära att jag minns stressen sådana år då semestervecka efter semestervecka regnade bort, och det här verkar vara ett sådant år. Att rusningen efter solresor är panikartad är inte oväntat, och att det gått så långt att meteorologer får skäll för det dåliga vädret kan nog tas som ett utslag av samma panik. Som pensionär kan man vänta in de soliga dagarna med förvissning att om solen inte skiner i morgon så gör den väl det så småningom...

Bortsett från den mentala överhettningen just nu är väl vi nordbor annars lite fatalister vad gäller vädret - varför skulle vi annars ha slagit oss ner i detta ogästvänliga hörn av världen? På ett sätt är vi nog t.o.m. något av stoiker* inför vädret, och paret på bilden som jag spanade in vid gårdsgrillen vid en av sommarens hittills längsta och mest intensiva regnskurar skall jag bära mig som en symbol för sommaren 2014 och för det tappra folk som inte låter petitesser som vädret rubba en schemalagd grillning. (Kanske kan man även se bilden i ett genusperspektiv: när solen råder är det herrar i shorts och med ölen uppslagen som bemannar grillarna, medan damerna tar sin chans när herrarna regnat inne...)

* Stoicism "orubbligt jämnmod inför alla ödets skickelser" - inklusive vädret?

Tänd grillrökelsen!

Förresten: har ni tänkt på att grillarna tenderar att bli allt mer altarliknande? Det kanske bara är en tidsfråga innan grillningen blir upphöjd till statsreligion och grillförklädet förklaras som liturgiskt plagg jämbördigt med kaftanen...

Too Much Monkey Business!

"Det här går illa!"

Det verkade som om man hade tänkt på allting inför övningen i djurparken på Teneriffa i måndags. Scenariot var att ett vilt djur hade kommit loss, och för att göra övningen än mer realistisk hade en av djurskötarna (kanske den som var mest teaterapa?) styrts ut i en gorilladräkt. När den utklädde figuranten apade sig visade det sig dock att man faktiskt hade glömt att informera en viktig person om övningen: parkens veterinär!

Veterinären reagerade med bestörtning när han såg den lösspringande människoapan, och eftersom han hade geväret med bedövningsmedel inom räckhåll satte han en pil i baken på djuret. Belåtet såg han att skottet satt perfekt och kunde notera hur parkpersonalen skrikande av glädje kom honom till mötes. Strax därefter lär han ha uppmärksammats på sin felaktiga artbestämning...

Den 35-årige djurskötaren fick en allergisk reaktion av bedövningsmedlet doserat för en 200 kilo tung gorilla. Han kvicknade dock till på sjukhuset och är nu på bättringsvägen. Obekräftade uppgifter gör gällande att den skjutglade veterinären kommer att kräva gorillorna i djurparken på legitimation i fortsättningen för att försäkra sig om att det inte är en arbetskamrat han behandlar, medan djurskötaren förväntas sjunga som i Djungelboken:  "jag vill inte längre apa mej, jag vill bara va en man! Oh!"

En tur i reservatet

Sagoträdet vid Lackarebäck

Igår blev så årets efterlängtade första långpromenad i Svejserdalen och Delsjöreservatet av - i år tänker jag uppleva bokskogen så mycket som möjligt! Trodde inte att konditionen skulle vara den bästa, men jag avverkade närmare två mil och gick i fem timmar, och även om det var motigt på slutet kändes det bättre än vad jag hade vågat hoppats.

Lördagen visade en bra dag att vandra i Delsjön, inte bara på grund av det gudomliga vädret utan även för att Göteborgsvarvet gick av stapeln, vilket helt klart hade inverkan på antalet motionärer ute till skogs.

Vildmark i storstadens utkant

Även om det blev en mängd positiva intryck av turen så lämnar "den vilda campingen" vid ÖIS-gården
en viss bitter eftersmak. Där finns nu en större koloni människor som bor i tält och bilar och som annekterat ett hörn av reservatet. Jag tog lite bilder på hur det såg ut, men på en del av parkeringen pågick en sorts verksamhet som uppenbarligen inte var avsedd att observeras, så där blev det inget fotograferande. Det flyttades varor mellan bilar med "vaktposter" utställda, och det kändes direkt obehagligt att passera på nära håll.

Givetvis så lider man med dessa utsatta människor, men som naturvän lider man också att se den fina bokskogen belamrad med kastade sopor, utgallrade kläder från klädlämningsboxar, slängda bildäck, plundrade datorer, och inte minst, mänskliga exkrementer på gångstigarna, med diverse former att toapapper blåsande omkring. Det är ju faktiskt ett naturreservat och dessutom ett område där många barnfamiljer rör sig i anslutning till fotbollsplanerna!

Göteborgs kommun har ställt i utsikt att ordna campingplatser för denna typ av nybyggare. Det är bara att hoppas det även omfattar dem som håller till vid Kallebäck, och ju snarare desto bättre!

P.S.  Den 11 juni verkar äntligen dödläget kring soptippsboendet i Kallebäck ha brutits, då Göteborgs stad polisanmält de 80 ockupanterna efter att ha erbjudit dem olika former av lösningar som de inte accepterat. Hoppas nu att det innebär att naturreservatet blir städat, att ungdomarna kan spela fotboll på ÖIS-gården utan störningar, att pendlarna inte behöver känna obehag vid bussresandet, samt att de som lever i misären får hjälp till en lösning av boendeproblematiken. D.S. 

Sisten ut låser och slänger nyckeln...

Så har det kommit ännu en larmrapport som förutspår vår civilisations snara undergång, denna gång är det NASA som agerar Jeremias i Tröstlösa. Enligt deras utredare kan det bli överbefolkning i förening med klimatförändringar som kommer att bli början till slutet på vår show.

Nu tror jag inte att det blir så, det kommer säkert något nytt dataspel som räddar världen (Civilization VI?). Men jag vill i alla fall utlysa en liten tävling om vad ni tror kommer att bli anledningen till vår civilisations, och i förlängningen väl hela jordens, slutgiltiga haveri. (Något pris är inte att tänka på, för det finns knappast någon prisutdelare som kan överlämna priset, som i så fall ändå skulle vara postumt. Men lycka till!)

Här är era ballonger!

Begav mig ut på spaning idag efter den vår som är i annalkande och jodå, det händer saker!

Men det som satte mest färg på dagen fann jag i ett videsnår, nämligen ett knippe ballonger som fastnat i buskens topp. Så ni som avbröt födelsedagspartyt för er mamma när ballongerna slet sig kan lämpligen bege er till videsnåret längs motorvägen mellan Mölndal och Kållered och återuppta festandet där...

Happy Birthday, Mum!

Också en recension...

(Eget bakverk som inte har med texten att göra)

"Jag har gått här förr men jag märkte då

inget särskilt med de smulor som jag trampat på"

(Fritt ur My Fair Lady)

En städerska i Bari upptäckte lite utspridda kakbitar på golvet och gjorde vad som väl föll sig naturligt i den situationen - hon sopade helt enkelt upp bitarna och slängde dem i sopsäcken. Problemet var att kakbitarna var en del av ett konstverk som förvarades i lokalen i väntan på att ställas ut vid en större konstutställning i staden. Nu krävs hennes arbetsgivare på i runda slängar 100.000 kronor för de kastade kakbitarna. Inga småsmulor direkt!

"Hon gjorde bara sitt jobb" säger hennes chef, som uppenbarligen inte är något kakmonster. Kostnaderna (gissningsvis inräknat kostnader för smör, sirap, socker och jäst) lär täckas av försäkringen, så allt verkar sluta lyckligt.

Personligen är jag tacksam över att ha fått en bra motivering  nästa gång jag får besök och det visar sig att städningen slagit lite fel ut. Då är det ju bara att hävda att smulorna på golvet inte alls är skräp, utan delar av en konstnärlig installation.   

Tids nog - längre fram

(Egen bild)

"Släkten följa släktens gång"

I detta nu är vi knappt 7,2 miljarder människor som är i livet, och vi är hittills 83,6 miljarder individer som delar erfarenheten av att någon gång ha levat som människa på denna jord. En del fick en livslåga som bara varade någon minut, andra har haft, eller kommer att få, ett långt liv. Vissa levde lyckliga, andra hade inte samma tur. Men alla har vi det gemensamt att vi fötts och att vi kommer att dö, utan det endaste undantag. 83,6 miljarder individuella dödsögonblick - visst svindlar det lite?

Barn sägs bli medvetna om sin egen dödlighet när de är cirka fem år gamla, och det stämmer med min egen erfarenhet. Jag minns att jag satt i mörkret i källartrappan medan min far lade in ved i pannan nere i pannrummet. Än idag, sextio år senare kan jag återkalla den stunden.
"Varför måste man dö?" Frågan var föredömligt rättfram. Min far gjorde inget uppehåll i vedklyvandet.
"Därför att man måste", svarade han. "Det är bara så."
"Men de kanske uppfinner hur man slipper dö innan jag hinner bli gammal?", fortsatte jag någonstans mellan förtvivlan och hopp.
"Ja, kanske det". Min far visste förstås det rätta svaret, men han valde att vara skonsam. Tids nog skulle jag förstå...

Nu har jag haft förmånen av att få ett liv som blivit längre än vad många andra av vår art fått, samtidigt som jag är medveten om att återstående tid är begränsad och kan vara kortare än jag anar. Jag grubblar faktiskt sällan över den saken, däremot så förvånas jag lite över att jag under min vuxna tid aldrig föreställt mig att jag som alla andra löpt risken att få lämna livet i förtid genom en olyckshändelse eller på grund av sjukdom. Döden fanns inte i min närhet under lång tid, jag var närmare femtio innan jag bevistade en begravning.

Varför skriver jag nu detta och riskerar att göra någon illa till mods? Jo, det är för att plötsligt gör sig döden påmind allt oftare. Inte för att människor jag har haft i min omgivning dör - det är ju en naturlig följd av att man själv varit med länge. Nej, det är för att det skrivs och talas om döden i media som aldrig förr.  Visste man inte bättre kunde man tro att döden är en pinfärsk upptäckt! Den som haft intresse har kunnat följa hur en person bearbetat sin egen dödsångest genom att grotta ner sig i döden i åtta avsnitt på TV, och vi har kunnat läsa om kändisars eller halvkändisars sista kamp mot det oundvikliga. En utländsk fotbollstränare i relativt mogen ålder som aldrig varit uppmärksammad i vårt land under sitt yrkesverksamma liv på grund av någon yrkeskompetens blir plötsligt intressant genom sin situation som varande döende. Jag frågar mig varför? Det finns människor på närmare håll som just i detta nu drar sina sista tunga andetag innan lågan har brunnit ut. Vi är 7,2 miljarder människor som står mer eller mindre nära gravens kant - vad gör då denna fotbollstränare så unik? Är det för att han är på lagom långt borta för att vi skall tycka att det är spännande, eller är det för att hans snygga döttrar gör sig bra på bild där de sitter och berättar om sin egen smärta? För mig känns det lite grann som dödspornografi, en nekrofili light.

En annan variant av lånad sorg är den där tidningarna slår upp kända människors sorg över avlidna föräldrar. Även föräldrar som gått bort i hög ålder för kanske tio år sedan slinker med på sorgetåget, och jag kan inte hjälpa att jag får en känsla av att dessa människors död exploateras på ett tvivelaktigt sätt. Detta oavsett om det är kändisen själv som spelat ut sorgekortet eller om det är journalisten som hakat på sorgtrenden i media. Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att sorg hör hemma i den privata sfären, inte på löpsedlar och kändissidor? Det påstås ibland att det hjälper andra människor i samma situation, men jag upplever det mest som en spekulation i empati. Ungefär så här känns det att snacket går:
 Journalisten: "Jaha, vad skall vi skriva om idag - har du några hemligheter för oss?
Mellodeltagaren: "Nej, vad skulle det vara? Ni har ju skrivit om allt!"
J: "Ja, men någon släkting som har dött har du väl åtminstone?"
M: "Nej, min farmor dog för elva år sedan, men..."
J: "Jamen va bra! Stod ni varandra nära du och din farmor?"
M: "Nja, hon var gammal och senil de sista åren så det blev väl inte att vi talades vid så mycket..."
J: "OK, vi kör den här rubriken: Stjärnans svåra sorg efter chockbudet - Hon betydde allt för mig!"
 
Men kända personers tal om döden kan ibland få oväntade följder. Astrid Lindgren berättade att hon och hennes syster när de talades vid per telefon klarade av "dösnacket" och avfärdade mörkret genom mantrat "döden, döden, döden", sedan var den saken avklarad. Det paradoxala är att just det där uttrycket blivit bevingat (googla det gärna!) och genom att ständigt upprepas påminner det massor av människor just om det som Astrid och systern avsåg att snabbt bocka av för att sedan gå vidare till något mer levande ämne.

Jag har märkt att det finns  bildade personer som tycker att det lättar att skriva om sin egen rädsla -  Herbert Tingsten och Ingmar Bergman hade ju dödsskräcken som en del av sina varumärken. Men det är som om det är förbehållet en förfinad samhällsklass att kokettera med sin dödsångest, gärna på bra sändningstid på TV en söndagskväll. Inte sitter grabbarna på rörfirman och pratar om döden på fikarasten, om nu inte någon kompis nyss mulat! Men ett gäng akademiker kan nog tycka att det livar upp stämningen vid kaffebordet att påminna om den där avgrundsdjupa intigheten som förr eller senare är ett faktum. "Vi måste våga tala om döden!" klingar parollen från de "dösmarta".

För egen del tycker jag att det hela stod klart under de där minuterna i källartrappan. Någon uppfinnare hörde aldrig av sig till patentverket med mirakelkuren mot döden. Och jag är säker på att det just nu sitter någon annan femåring någonstans och ställer samma fråga, med samma bävan i rösten.

-

Inser plötsligt att med detta har även jag sällat mig till skaran som behandlat det trendigaste ämnet för dagen.

Den smutsiga sanningen

Bearbetad bild från Wikipedia

Under samlingsrubriken "galna klipp" visar Expressen ett inslag om en åttioårig iranier som bor i en jordkula och inte har badat på sextio år, han påstås vara "världens smutsigaste man". Mannen uppges livnära sig på ruttet kött och dricka vatten ur en skitig oljekanna. Klippet avslutas med den förnumstiga kommentaren "det där med att inte hinna duscha en morgon kanske inte är så farligt ändå?" Kanske det skulle vara nyttigt för Expressens reporter att byta plats med gamlingen några dagar och leta efter duschar i omgivningen?

Sådana här personer har vi fortfarande även i vårt välfärdssamhälle, men här kallas de "original". I storstaden Oslo bodde t.ex. den högt begåvade  "Huleboeren på Blindern" mellan 1978 till 2006 i en jordhåla mitt i Oslo utan att tvätta sig. När han därefter tvingades in på ett sjukhem på grund av sviktande hälsa vägrade han fortfarande att hålla sig ren, vilket fick Oslo kommun att överväga rättslig prövning för att utröna om han han verkligen kunde välja att inte sköta sin hygien.

Mycket av det här påminner om de gamla skrönorna (?) om människor som levt lortaktigt i hela sitt liv men som när de blivit sjuka och tvättade på sjukhuset avlidit på grund av att kroppen berövats det immunförsvar den byggt upp under åratal i smutsen, historier typ "Där bodde två bröder, Oskar och Frans, två riktiga original. Det sägs att Frans blev sjuk och togs in på sjukhus. Där tvingades man bada honom. Efter det dog han."

Allt detta kommer för mig efter att jag av en slump snubblat in på en rapport från Medicinalstyrelsen anno 1904 om inspektioner från provinsialläkare i den dåtida privata sinnessjukvården i landet. (Det var alltså på den tiden "sinnessjukdom" var en diagnos och inte ett modeord.) De upprättade 368 rapporter om bristande vård och  23 fall av rent omänskligt vanvård. Innan vi tittar närmare på det så skall jag villigt erkänna att jag inte haft anledning till att fundera över mentalvården för ett sekel sedan. Liksom många andra har jag kanske levt med Rickard Berghs målning av skalden Fröding under sin sjukdomstid,  sittande i sin sjuksäng på hospitalet och med blicken profetiskt riktad mot Det Outsägliga långt i fjärran. Gustaf Fröding var intagen på Ulleråkers hospital 1898 till 1905. Av nutida skildringar får vi veta att "Fröding var en av de privilegierade som åtnjöt speciellt fin omvårdnad, t ex maten inburen på rummet. Fröding tillbringade mesta tiden i sängen iklädd nattrock. Den store skalden läste, forskade, hörde röster och svarade förvirrat på tilltal. Han matvägrade och måste övervakas p g a sina självmordsförsök."
 Men som sagt, Fröding hörde till de privilegierade. De 23 som upptäcktes i sanitärt elände var långt från en sådan tillvaro. Här är två av de upprättade rapporterna, och vi kan väl börja med en person som verkade haft en liknande tillvaro som några av de redan nämna groplevarna.
"Anders M.L. f.32; sinnessjuk sedan 20 år; bodde i en grop i marken, täckt med en ytterst bristfällig överbyggnad av omaka brädstumpar: ligger i sin grop så länge den hoptiggda provianten räcker; bädden utgörs av lumpor och halm, söndersmulad av långvarigt begagnade och besväras av ohyra i stor myckenhet."

Trots detta elände fanns det rapporter från ännu mer ohyggliga interiörer, men jag skall bespara oss från dessa här. Men en person som jag ändå vill lyfta fram som ett exempel på att det gick att hålla sig ren även under de vidrigaste förhållanden  är "Hilda K.R.", född 1875.  Om henne skriver läkaren: "Epilepsi sedan konfirmationsåren. Hösten 1902 de första tecknen på sinnessjukdom och våren 1903 våldsam, hotande både sig själv och andra med tillhygge. I stället för att fullfölja ansökan om asylvård, vartill läkarintyg då blev utfärdat, beslöt fadern sig för att hålla henne inspärrad, och hon har sedan dess haft sin bostad i en cell, vilken bildats genom en avbalkning uti ett ett rum bakom köket, 8x10 fot (en fot var c:a 3 dm); dörren till denna cell var tillspikad, och belysningen erhölls från ett fönster framför avbalkningen, i vilken det fanns en lucka nära detta; maten inlämnades genom denna lucka, medan nattkärl och sopor utlämnades direkt på gården genom en lucka i ytterväggen. Den sjuka, som vid läkarens besök var fullkomligt redig med ganska bitter klagade över inspärrningen, städade själv sin cell, som var minitiöst renlig, även var hon mycket arbetsam och särskilr road av virkning. Föräldrarna förklarade emellertid, att de ej vågade ha henne lös i huset, då man aldrig kunde förutse, när hennes våldsamhet kunde bryta ut." Man kan ju inte låta bli att tänka på hur denna "fullkomligt rediga person"  genom vår tids medicin och läkarkunskap idag förmodligen kunnat leva fri ute i samhället som alla andra.

För att då knyta ihop det här inlägget vill jag hävda att välfärssamhällets reaktion över den 80-årige iraniern i sin grop säger minst lika mycket om oss själva som om honom.

"Have you ever seen the rain?"

Regn: "It´s been coming for some time"

Vet inte riktigt för vilken dag i ordningen jag möts av synen av regnvåta trottoarer när jag drar upp persiennerna och är nog på väg att hemfalla åt en smula självömkan. Men så läser jag några ord i en intervju med Ulla, 71, som återfått synen efter tretton års blindhet. Hon säger: "Jag gläds verkligen med att bara vara och kunna njuta. I dag regnar det till exempel. När jag kom upp var vattendropparna på fönstret som pärlor, det glittrade riktigt och det blir ju så otroligt mycket effekter i det. Det är mycket! Det blir så avskalat när man inte ser allting." Då inser jag att jag är en av dessa som inte ser allting, trots att jag har synen i behåll.

Det var katten!

Två linjer som passerar T-banestationen Church Avenue i Brooklyn stängdes av under en timme i rusningstid i går kväll. Orsaken var att man skulle leta reda på två kattungar som setts i tunneln tidigare under dagen och då förgäves eftersökts av både civil och uniformerad poliser plus tunnelbanepersonal. Nu hade man återfunnit kattungarna fridfullt sovande bland tomburkar och kasserade batterier intill ett spår, och för att de skulle kunna tas om hand fick tunnelbaneresenärerna vackert vänta.

Om detta kan man förstås ha olika åsikter - någon stressad resenär förbannade katter, andra tycker nog med mig att mänsklig omtänksamhet är värd att hyllas var den än uppträder, i stort som i smått.

"Och så tittar alla på linsen! Hallå?"

Alla som i något sammanhang försökt att ställa upp människoflockar av typ Tjocka Släkten eller Föreningen Vilsegångarna för gruppfotografering har råkat ut för dessa som vägrar att ta regi när de skall fotograferas. Det kan vara morbror Ruben som efter tredje groggen blivit så upplivad att han nödvändigtvis måste vrida på huvudet för att med en besvärad bredvidstående diskutera i vilken matchminut Ralf Edström blev utbytt i sin sista match. Eller så kan det vara tant Signe som tappar väskan och böjer sig efter den precis när du knäpper bilden. Typiskt är att du nästan aldrig ser vad som hänt förrän du kommit hem och granskar bilden, och då upptäcker Ruben och hans höjda grogglas eller Signes hårtestar (det enda man ser av henne).

Jag skall erkänna att jag inte tittade på prinsessbröllopet igår, men jag slökollade lite på gruppfotografierna i morse, och upptäckte då kungafamiljens bildsabbare. När alla storhertiginnor och lillprinsar och operettgrevar rätat in sig i leden och klirret från kraschaner och garnityr börjat avta och det är klart att knäppa, då är det en person som tittar i annan riktning eller snyter sig - H.K.H. Prinsessan Birgitta! Prinsessan råkar enastående konsekvent missa knäppögonblicket, och påminner lite om en överaktiv sjuåring som inte lyckas stå still på första klassfotot. Beror det på spring i benen, eller är det en fördold antirojalistisk demonstration vi bevittnar? Någon nedåtvänd tumme eller uppåtriktat pekfinger har jag dock inte sett på någon bild. Ännu...

Huller om muller

Kanske har jag vid något tidigare tillfälle berättat om min dragning till sajten blixtar.se?  Vad kan man man annat än älska en sida, skräddarsydd för en samling vädernördar som en fantastisk sommardag lik gårdagen sitter inne framför datorerna och febrilt söker åskväder i omvärlden med förhoppning om att de skall nå  hem till dem? På den här sidan är det därför fullt normalt att fråga saker som "tror ni man kan hoppas på åskväder här i Laxå i eftermiddag?" Och finns det inget åskväder på gång kan man alltid hitta ett utbrottsfärdig vulkan i Latinamerika eller en virvelvind i Ligurien - huvudsaken är att det rör på sig!

TV-kanalernas femdagsprognoser är blaha blaha, här pratar man väderutsikter månader framöver! Till stöd för sina teorier kan man hitta modeller hos vilken obskyr bakgårdsmeteorologstation som helst, och man rör sig vällustigt med fackuttryck som vädernissarna på SvT nog skulle behöva ett lexikon för att begripa.

När besökarna skall rösta mellan förväntade rubriker för 2013 finns följande alternativ att välja emellan:  

 

Sommaren regnar bort

Värmerekord 

Rekordfå soltimmar

 Ännu en extrem åskfront på ingång
 Rekordtidig vår
 Regnig midsommar
 Översvämmningar
 Nya snökanoner skapar kaos
 Torka skapar skogsbränder
 Varning för ny Gudrunstorm

Som väntat finns inte alternativet "normalsommar" med, och kanske är det därför jag gillar sidan där ytterligheter är det normala. För vädret på blixtar.se finns ingen mellanmjölksvariant, det är bara så! Fast det får ju inte gå till överdrift - extrema vädersituationer vållar ofta såväl humanitära som materiella skador, det får man aldrig glömma mitt i all fascination över elementens raseri!

I skämskuddens land

Skämskudden "Tjavvel"

Lika given pryl framför teven som TV-kannan var för mor och far en gång i tiden tycks skämskudden ha blivit för oss. Var och varannan tittare verkar numera vara försedd med en snabbt greppbar kudde att hålla framför ansiktet när upplevda anledningar till skam strålar ut från rutan. Speciellt överkänsliga tycks vi som kollektiv vara när en svenskfödd person råkar tala engelska på sådant sätt att det nationella ursprunget kan anas. "Åhh nej, hjälp! Det hörs ju att hon är svenska!" Kan det bli värre?

"Jag skäms lite över Petra Mede och hennes svengelska", hördes således någon mumla ur sin skämskudde efter gårdagens ESC-semi. Jag kan utan att behöva tillgripa kudden erkänna att jag inte såg utsändningen. Kollade på hockeymatchen i VM mellan Sverige och Danmark i stället, och där kunde man ha behövt kudden, så dåligt som svenskarna spelade...

Åter till språkkudden - här är lite framgooglat i ämnet:

"Åh herregud, nu har jag kollat in Morgan och Ola-Connys första etapp på sin starka resa i Usa. Hur man kan vara så urdålig på engelska som de där två begriper jag inte, speciellt inte när man inte är äldre. De måste skolkat på varenda engelskalektion i skolan. Jag kommer slita upp alla skämskudde som finns om jag ska titta vidare på hela serien."
(Borde det inte vara skämskudde där för stavningen av "Usa" då? Heter det inte deras (starka) resa? Och bör det inte vara "skämskuddar" i plural? Just wondering...)


"Skämskudde fram när Ranégie gästar Udinese Tonight och pratar engelska. "Yäs, yäääs, yääääs" på bredaste göteborgska dialekten." 

 "Skämskudden. Jag måste jobba på det här med att jag inte kan se svenska programledare göra intervjuer på engelska. Jag är så säker på att de kommer att göra bort sig att jag stänger av innan de ens har hälsat på veckans hollywoodkändis."

 "Jag fick ta fram skämskudden. Dåliga sångerskor/sångare, tråkiga, okänsliga framförande, dåliga texter för att inte tala om de engelska uttalen!"

Och så vidare i all oändlighet! Det är ju samtidigt lite kul att vi sitter där med vår skämskudde i högsta beredskap när våra landsmän pratar engelska, men blir så barnsligt förtjusta när en gästande engelskspråkig artist försöker säga några stapplande fraser på svenska. Kanske är det så att vi då känner oss "sedda på rätt sätt" av omvärlden, medan om vi tror att någon engelskspråkig hör en svensk tala undermålig engelska så finns anledning till nationell oro över det?

Fast nej, jag blir faktiskt inte riktigt klok på det där kollektiva svenska språkliga mindervärdeskomplexet! Hur kan man skämmas för att andra svenskar råkar tala engelska dåligt, eller kanske ibland t.o.m. utmärkt, men med knappt skönjbar svensk betoning? Vi borde skämmas! 

När plockade vi fram våra kuddar för första gången då? Lite vägledning kan vi få av att "skämskudde" var månadens ord från Språkrådet i mars 2008, men efter att man föreslagit det som nyord känt tidigast 2002 så kom det läsarreaktioner från sådana som stött på ordet redan på 1980-talet. Själva ordet förklarar rådet så här: "Skämskudde är ett lite skämtsamt uttryck för situationer när man skäms, rodnar eller tycker att något är så pinsamt att man (bildligt talat) skulle vilja ha en kudde att gömma ansiktet bakom. Det används särskilt ofta om tv-tittare som vill plocka upp en kudde ur tv-soffan och gömma sig för pinsamheterna i tv-rutan."  

Jag har en affärsidé: jag tänker försöka avtala med alla TV-försäljare att leverera min ljudisolerande och bitvänliga skämskudde med varje såld TV-apparat. Det borde väl kunna bli en given försäljningssuccé?

Not allowed...

Jag har fått förtroendet att under några dagar vara daghusse för en stor men otroligt snäll hund, låt oss kalla honom Edwin. Den här hunden är nog så nära tjuren Ferdinand man kan komma IRL, han älskar att sitta i gräset och njuta, men han kan lika gärna slå sig ner mitt i den brusande trafiken och kolla folklivet. Han hälsar förtjust men inte påträngande på människor som närmar sig honom, och han är lika vänlig mot andra hundar, utan att vara burdus. Kort sagt, en otroligt lugn individ.

Nu var det några år sedan jag rastade hundar i närmiljön, men något har hänt sedan dess i människors attityd mot hundar. Visst är Edwin en bjässe, men hela hans uppsyn skriker ut hur fridsam han är. Själv försökte jag att vara närmast övertydlig med att signalera att vi inte utgjorde något hot, men det hjälpte inte. Blickarna från omgivningen var ofta kritiska, för att inte säga fientliga. Även om man går ut för rastning försedd med alla bajspåsar i världen för att inte göra någon skada på den fimp- och glasflisbekransade jorden så känns det att hundar är inte välkomna här.

För några år sedan rastade jag ibland två hundar samtidigt, varav den störste föga mindre än Edwin. Då kom folk ofta fram och talade och berättade om egna hundar som de har eller har haft. På den tiden var det gott om hundar i kvarteret, och även om jag själv inte hade hund stadigvarande så tyckte jag ändå att andras hundar piggade upp omgivningen. Nu finns det knappt några hundar i vårt kvarter längre, och jag börjar förstå varför...

Vi förstår inte varandra!

Förra veckan tittade jag på ett trevligt program om öl, som lämpligt nog gjorde ett nedslag i Danmark, där man ju inte har några problem med at svinge en bajer til frokost utan att skämmas. Det jag reagerade mest på var inte det avspända förhållandet till öl, utan mera att den svenske programledaren och de danska medverkande mestadels konverserade på engelska (trots att man var på nykter kaluv!). Det verkar föreligga ett accelererande kommunikationsproblem, som inte bara är svenskt-danskt utan även norskt-danskt. "Det har skett en utveckling där man talar snabbare och otydligare, vissa ändelser försvinner och vissa ljud uttalas mindre distinkt än förut", säger Sabine Kirchmeier om det danska uttalet, och som chef på danska språknämnden vet hon nog vad hon talar om.

Inte nog med detta: forskare påstår att danska småbarn föredra att tiga allt längre innan de ger sig i kast med modersmålet, eftersom de tycker att danskan är svårbegriplig. Redan på det första ord som barn brukar tycka är användbart, "mor", kör det ihop sig för de små, enligt språkforskaren Dorthe Bleses.

Nu är det inte bara språkligt som det går grus i det mellanfolkliga umgänget ibland. "Far, far, det är danskar i affären!", skrek Elof upphetsat i en gammal galenskaparsketch. Nu verkar danskarna säga det samma, fast om oss. "Svenska arbetare upprör Danmark", skriver Kvällsposten. "De kommer her og tager vores job, tag hjem til Sverige", tycker många kunder, medan arbetsgivarna däremot gillar den svenska arbetsmoralen. "Jag anställer bara svenskar. Den danska personalen jag har haft har varit lat. Det låter grovt att säga men det är mycket "mañana, mañana" över dem. Man måste vara efter dem för att få dem att städa, även om det står i deras kontrakt", säger en (svensk) butikschef. Någon mer än jag som kommer att tänka på Manuel i Fawlty Towers? Nåja, lite syskongnabb vi hör till, vi kan nok godt lide hinanden, trots allt!

Fast det är inte bara det talade danska språket som kan vara knepigt! Ekstra Bladets rubrik här nedan vållade mig lite huvudbry innan jag läste mig till att det rörde sig om att man hittat den 370 millioner år gamla fisken Euphanerops, som tros vara en av de första som uppvisat parvisa bakfenor. Detta lär ha varit något som hos senare arter utvecklades till ben, vilket visade sig bra att ha när de tog klivet upp på torra land. En betydligt intressantare historia än vad rubriken utlovade för en svensk...

Ingripanden på hög nivå

"Högt uppe på berget fanns ingen polis" sjöng Alice Babs en gång i tiden, men då kände hon nog inte till poliserna i Solukhumbu, Nepal. När polischefen på stationen där nåddes av nyheten att det varit slagsmål på hög höjd i Mount Everest mellan schweiziska och italienska klättrare och deras guider skickade han nämligen ut en patrull för att ta upp anmälan. "Det råder kommunikationssvårigheter så högt uppe på berget", förklarar polischefen Sitaram Karki möjligen något urskuldande till AFP.

För några dagar sedan kunde vi läsa om en man som efter att ha varit inblandad i slagsmål på en nöjesbåt hoppade överbord och simmade i land vid Slussen i Stockholm. När Polis anlände försökte killen först hoppa tillbaka i sjön, men istället klättrade han upp i en lyktstolpe. Där stannade han kvar, så man var tvungen att tillkalla förhandlare för att få honom att klättra ner igen. Även om det inte utspelade sig på så hög höjd som i Nepal verkar det ha varit vissa kommunikationssvårigheter också vid Slussen. Undrar hur stockholmspoliserna hade tacklat slagskämparna på Mount Everest - kanske med ett "nej kom ner nu gubbar, det börjar bli kyligt!"...