Många komiker men få humorister

"We're filled with our own lightness, our own autobiography. We want to be understood. Our conversations become collective monologues, and we never really understand what's going on inside another human being." ~ Stephen R. Covey

Kvällstidningarna brukar ha små rutor med bild där man frågor allmänheten på stan om vad de tycker i olika frågor, från vintervädret till hur många guld Sverige kan tänkas ta i OS. Bland dessa intervjuade finns det en tidigare åtminstone till titulaturen närmast okänd yrkesgrupp som dyker upp allt oftare - jag talar om "komiker". En gång i tiden påstods det att vi levde i titelsjukans land, där det fanns gott om viktigpettrar som kallade sig "direktör". Numera tycks det som om "komiker" ligger högt upp på snobbtiteltoppen, och gemensamt för de båda titlarna är att det inte verkar finnas krav på någon uppnådd kvalifikation innan man trycker dem på visitkortet. OK, en del "komiker" bildar något sorts kotterier, där affärsidén är att man garanterar varandras förmåga till att vara roliga - "boka honom, jag lovar att han är skitrolig!"

Det trista med dessa nutida komiker är att de tycks ha förväxlat humor och elakhet. Förr i tiden stod det människor på våra torg och marknader och krängde rökt korv eller knallestrumpor genom att vara "slängda i käften", och det känns som om det är deras efterträdare som nu tagit klivit in på krogscenen. Just så här års är det extra stor efterfrågan på denna yrkeskår. Det skall ju delas ut idrottspriser, guldbaggar, musikutmärkelser och skådespelarstatyetter, och då är det tydligen nödvändigt att ha några som även står och delar ut oförskämdheter till vinnarna så att de inte tror att de är något bara för att de vunnit pris. "Jante for dummies"...

Häromkvällen hade travsporten sin årliga galaföreställning, som till skillnad från många andra evenemang hade det försonande draget att den bara sändes över nätet. Och lika bra var väl det! Efteråt konstaterade travbloggaren Lennart Persson: "Läser också att en inhyrd komiker gjorde vad han kunde för att förstöra tillställningen. Det är heller ingen överraskning. Är det inte märkligt att arrangörer av galor så ofta prickar rätt i sin iver att hyra in komiker som nästan alltid misslyckas med att nå fram till publiken? Jag är övertygad om att galapublik och tv-tittare inte skulle protestera om det blev komikerförbud på sådana här fester."  Den kommentaren skulle kunna skrivas om samtliga liknande galor de senaste veckorna...

Efter Guldbaggegalan och i samband med senaste "melloshowen" "rasade" svenska folket på välbekant  kvällstidningsmanér för att det framförts rasistiska skämt i föreställningarna. Det "roliga" med dessa skämt var att det ena skämtet var producerat av en öppet homosexuell manusförfattare och att det andra levererades av en komiker (?) med invandrarbakgrund. Man tycker att just de borde ha lite hum om skillnaden mellan mobbning och humor, men när den ironiska generationens istäcke drog sig tillbaka en smula lämnade det efter sig en humorrelikt som bara sprider iskyla omkring sig på scenerna.  En föraktspridande "ståuppkultur" som kräver en dyngrak drängstugestämning för att nå sin rätta publik har baxats upp på krogscenen. Skillnaden mellan hjärtligt skratt och asgarv har blivit en humorklassindikator.
 
Vem kunde väl tro att det skulle vara prins Carl Philip som skulle leverera de stilfullaste skämten de här galorna, först på idrottsgalan och därefter vid krönandet av "Årets kock" 2013? Men Carl Philip verkar ha uppfattat något som alla självbelåtna häcklare missat, nämligen de gamla sanningarna att "den finaste formen av humor är den som innehåller självironi, för den drabbar ingen annan än den som har den" och "all verklig humor börjar där man inte tar sig själv på allvar". 

Som Sir David Frost uttryckte det: "helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska". Det var väl heller inte riktigt snällt, men nog så sant - åtminstone på en punkt...