Inte roligt alla gånger...

"Jag satt på en skattkista av humormaterial: mannen, svärmor, hängbrösten, vardagskaoset..."

~Karin Adelsköld, "komiker".

Så har det stora pajkastningskriget utbrutit bland svenska standupkomiker. Äntligen. säger jag, som länge irriterat mig på detta ständigt inbördes ryggkliande följe, som levt under devisen " I'll scratch your back if you scratch mine", d.v.s. "säger du att jag är rolig så säger jag samma sak om dig". 

Bråket började med att Mårten Andersson, "komiker" enligt varubeteckningen, inför arrangemanget Amelia Comedy Queen", dit biljettrycket var minimalt, suckade att "Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem?" Därmed tog det icke oväntat fyr i helsicke!  "Komikern" Karin Adelsköld tog plats i motsatt ringhörna sekunderad av förnärmande typregistrerade kvinnliga ståuppare som blivit avhoppare från arrangemanget. 

Nu har det infekterade bråket mellan de två avblåsts även om de inte lämnar ringen som vänner. Vinnare blev väl förmodligen "humorgalans" arrangör, som antagligen får sina biljetter sålda i ett nafs till militanta kvinnliga "komiker".   

Det hela får mig att göra två ställningstaganden. 1/ Jag gillar inte kvinnliga ståuppkomiker. 2/ Jag gillar inte manliga ståuppkomiker heller. Inte ens om jag vore dyngrak, vilket brukar vara ett normaltillstånd hos deras publik, skulle jag förfalla till de "asgarv" dessa "artister" ständigt tycks sträva efter.

Jag har upplevt några föredragshållare som inte sällan talat om rätt torra ämnen. De gör det i regel utan manus, och de har en sällsynt förmåga att fånga upp stämningar hos publiken. Och när talare och publik kommer varandra till mötes och talaren med exakt timing "helt apropå" bjuder på ett skämt, det är då den varma ståuppkomiken jag gillar uppstår. Hans Rosling är ett lysande exempel på den sortens talare och underhållare. De där kringresande "komikerna" med sina manusbundna elakheter förklädda till "humor" ger jag inte mycket för...     

Här är era ballonger!

Begav mig ut på spaning idag efter den vår som är i annalkande och jodå, det händer saker!

Men det som satte mest färg på dagen fann jag i ett videsnår, nämligen ett knippe ballonger som fastnat i buskens topp. Så ni som avbröt födelsedagspartyt för er mamma när ballongerna slet sig kan lämpligen bege er till videsnåret längs motorvägen mellan Mölndal och Kållered och återuppta festandet där...

Happy Birthday, Mum!

Melodramfestivalen

(Eget festivalbidrag)

 Efter att ha svävat i ovisshet de senaste fem veckorna tänker jag nu på lördag bänka mig framför TV:n för att ta del av det som nationen under samma tid fött fram under liv och kiv och visst röstfusk, jag tänker förstås på det s.k. "mellot". Även utan att höra själva bidragen så har man ju inte kunnat undgå att notera kacklet i spalterna. Senast igår blev vad jag förstår Sanna Nielsen (29) tantförklarad av en av deltagare av konfirmandmodell, vilket hon kvitterade med förminskningen "vad söt han är" - en uppvisning i härskarteknik som rent av borde kunna få Göran Persson att mysa. Eftersom jag med åren blivit något värdekonservativ kommer jag nog att vifta med flaggan lite extra för Sanna.

I kölvattnet på melodifestivalen  har en annan musikalisk skapelse seglat upp. Jag tänker på Babels tävling mellan ett antal författare, som tävlar i att skriva bästa texten till en låt komponerad av självaste Benny Andersson, som också skall framföra den tillsammans med  Helen Sjöholm. I startfältet finner vi namn som Jan Guillou, Susanna Alakoski, Horace Engdahl, Björn Ranelid och Camilla Läckberg, och att det är ett triggat startfält som tar tävlingen på största allvar förstår man av att Alakoski säger att  "Benny Andersson är som Dalai Lama för mig". Till och med den annars så orubbligt Jan Guillou tycks skakad och frågar oroligt om han skall tvingas rimma.

För att underlätta lite för honom har jag för hans räkning lånat och travesterat en text som borde passa i marschtakt. Den börjar så här: 

"Carl Hamilton, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sin pickadoll från bälte
Och bröt i striden fram." (O.s.v.)

Även Ranelid kan behöva hjälp på traven, och då kan det kanske passa att kombinera en av hans redan odödliga verk med en välkänd dänga:

"Nu reser jag till söderns land, till varm och solig strand
Att leva är att simma från stranden jag… till stranden du… i havet vi.
Jag surfar över vågorna som tar mig in mot land
i mitt eget Blue Hawaii."

OK, versrytmen haltar väl en aning, men det tror jag inte bekommer rapparen Ranelid...

Vad gäller Babeltävlingen hoppas jag att vi får se Horace Engdahl stiga ut genom den världsberömda akademiedörren och förkunna vem som vunnit - allt annat skulle vara en besvikelse!

P.S. Så har jag då gjort min plikt (dock utan att rösta) och lyssnat på årets melodifestivalbidrag, och jag blev nästan lite positivt överraskad -  fem, sex låtar höll skaplig standard enligt min åsikt. Mina tre i topp var Sanna Nielsen först och sedan dött lopp mellan Ace Wilder och Yohio om andraplatsen, så jag var väl inte så snett ute? Återstår att se hur långt "Undo" räcker ute i Europa - en topp femplacering är nog  inom räckhåll. I övrigt tyckte jag allt mer synd om programledarna i takt med att deras skämt dalade mot golvet utan reaktioner. Bäst var pauspotpurriet med ABBA - det räddade min stund framför TV:n! D.S.

.

Många komiker men få humorister

"We're filled with our own lightness, our own autobiography. We want to be understood. Our conversations become collective monologues, and we never really understand what's going on inside another human being." ~ Stephen R. Covey

Kvällstidningarna brukar ha små rutor med bild där man frågor allmänheten på stan om vad de tycker i olika frågor, från vintervädret till hur många guld Sverige kan tänkas ta i OS. Bland dessa intervjuade finns det en tidigare åtminstone till titulaturen närmast okänd yrkesgrupp som dyker upp allt oftare - jag talar om "komiker". En gång i tiden påstods det att vi levde i titelsjukans land, där det fanns gott om viktigpettrar som kallade sig "direktör". Numera tycks det som om "komiker" ligger högt upp på snobbtiteltoppen, och gemensamt för de båda titlarna är att det inte verkar finnas krav på någon uppnådd kvalifikation innan man trycker dem på visitkortet. OK, en del "komiker" bildar något sorts kotterier, där affärsidén är att man garanterar varandras förmåga till att vara roliga - "boka honom, jag lovar att han är skitrolig!"

Det trista med dessa nutida komiker är att de tycks ha förväxlat humor och elakhet. Förr i tiden stod det människor på våra torg och marknader och krängde rökt korv eller knallestrumpor genom att vara "slängda i käften", och det känns som om det är deras efterträdare som nu tagit klivit in på krogscenen. Just så här års är det extra stor efterfrågan på denna yrkeskår. Det skall ju delas ut idrottspriser, guldbaggar, musikutmärkelser och skådespelarstatyetter, och då är det tydligen nödvändigt att ha några som även står och delar ut oförskämdheter till vinnarna så att de inte tror att de är något bara för att de vunnit pris. "Jante for dummies"...

Häromkvällen hade travsporten sin årliga galaföreställning, som till skillnad från många andra evenemang hade det försonande draget att den bara sändes över nätet. Och lika bra var väl det! Efteråt konstaterade travbloggaren Lennart Persson: "Läser också att en inhyrd komiker gjorde vad han kunde för att förstöra tillställningen. Det är heller ingen överraskning. Är det inte märkligt att arrangörer av galor så ofta prickar rätt i sin iver att hyra in komiker som nästan alltid misslyckas med att nå fram till publiken? Jag är övertygad om att galapublik och tv-tittare inte skulle protestera om det blev komikerförbud på sådana här fester."  Den kommentaren skulle kunna skrivas om samtliga liknande galor de senaste veckorna...

Efter Guldbaggegalan och i samband med senaste "melloshowen" "rasade" svenska folket på välbekant  kvällstidningsmanér för att det framförts rasistiska skämt i föreställningarna. Det "roliga" med dessa skämt var att det ena skämtet var producerat av en öppet homosexuell manusförfattare och att det andra levererades av en komiker (?) med invandrarbakgrund. Man tycker att just de borde ha lite hum om skillnaden mellan mobbning och humor, men när den ironiska generationens istäcke drog sig tillbaka en smula lämnade det efter sig en humorrelikt som bara sprider iskyla omkring sig på scenerna.  En föraktspridande "ståuppkultur" som kräver en dyngrak drängstugestämning för att nå sin rätta publik har baxats upp på krogscenen. Skillnaden mellan hjärtligt skratt och asgarv har blivit en humorklassindikator.
 
Vem kunde väl tro att det skulle vara prins Carl Philip som skulle leverera de stilfullaste skämten de här galorna, först på idrottsgalan och därefter vid krönandet av "Årets kock" 2013? Men Carl Philip verkar ha uppfattat något som alla självbelåtna häcklare missat, nämligen de gamla sanningarna att "den finaste formen av humor är den som innehåller självironi, för den drabbar ingen annan än den som har den" och "all verklig humor börjar där man inte tar sig själv på allvar". 

Som Sir David Frost uttryckte det: "helvetet är det ställe där tyskarna är poliser, svenskarna står för humorn, italienarna sköter försvaret, fransmännen bygger vägarna, belgarna står för musiken, spanjorerna lägger järnvägsnätet, turkarna lagar maten, grekerna sköter regeringen och alla talar holländska". Det var väl heller inte riktigt snällt, men nog så sant - åtminstone på en punkt...

Filmtajm!

Håller just på att läsa boken "Enkel, vacker,öm - boken om Monica Zetterlund" av Klas Gustafson, och när jag upptäckte att vår biograf skulle visa filmen "Monica Z" idag så passade det ju bra att se den och jämföra. Nu påpekas det ju i filmens inledning att den bara bygger på historien om Monica Zetterlund och inte är någon dokumentär, och om man bara har det i åtanke så är det lätt att gilla filmen (regi dansken Per Fly och manus av Peter Birro). Som kritikerna påpekat så är filmens stora behållning Edda Magnason i rollen som Monica Zetterlund. Edda Magnason övertygar som bild- och röstlik Monica Z,  det märks minsann inte att hon varken har gjort film eller sjungit jazz tidigare! Mitt betyg för filmen blir 4 tjavlar.

Vår lokala biograf hade förresten nyinvigning idag efter att ha legat i malpåse i flera år. Biografen kör nu digital filmvisning och salongen har fräschats upp med sköna fåtöljer bl.a. Första föreställningen var klockan 13.00, medan jag gick på 15-föreställningen. Vid visning den tiden på en vardag blir förstås medelåldern hög, den låg säkert på närmare 70 år. Man märkte snabbt att det var människor som växt upp med att man skall se film under tystnad, det hördes varken kommentarer, mobilsignaler eller pappersprassel en enda gång under filmen - fantastiskt! Fast jag är ingen van biobesökare som kan göra jämförelser i det fallet - vid ett snabbt överslag kom jag fram till att det var drygt 25 år sedan jag besökte en biograf senast, då var det "Amadeus" jag såg (två gånger t.o.m). När vi nu återigen fått en biograf (befogat i en stad med över 60.000 innevånare!) så kommer det nog att bli biobesök oftare för min del, speciellt när filmerna visas på dagtid.

The Art of Disappearing

   

Art Garfunkel som skulle ha uppträtt i Göteborg och Malmö i helgen uteblev av okänd anledning, och en efterlysning med bild kablades ut över världen. Det är dock osäkert om bilden verkligen föreställde Art - det finns de som hävdar att det i själva verket var en bild på Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det framkommit uppgifter om att att Art lämnade Göteborg med tåg i går 15.42. Vittnena säger att sångaren "vid flera tillfällen ska ha varit framme vid kartan där man kan följa de stationer där tåget stannar". Jag säger bara "Homeward Bound"! Eller hur?

.

 ”I'm sittin' in the railway station, 

got a ticket for my destination, 

on a tour of one-night stands, 

my suitcase and guitar in hand, 

and every stop is neatly planned,

 for a poet and a one-man band”.

Art Garfunkel uppträdde i Globen i torsdags, och enligt de som hörde honom där så kom göteborgarna och skåningarna undan med blotta förskräckelsen, recensionerna sägs ha varit ljumma. Skåningarna fick f.ö. inte vilket inhopp som helst som tröst - självaste Måns Zelmerlöw lär ha svingat sig upp på scenen och rev av "Änglahund" av Kvennaböskarn. Visserligen inte Central Park 1981, men ändock något!

Ja ja, man kan skoja om det, men det är ju i grund och botten en sorglig händelse. Hoppas att Art repar sig, så att han kan uppträda i Morristown, NJ på fredag som planerat. Han och orkestern har i alla fall redan tagit plats på flyget - homeward bound...

P.S. Musiken här ovan är bara på tillfälligt gästspel hos Tjavvel. Den håller ju till på Lyssnerian annars!

Bruca högre, lilla stad!

 Till och med en av statyerna (infälld) utanför Konstmuséet kliade sig i huvudet inför synen av den ödsliga Avenuen

Så är man då mitt i vad som bör vara livets sista ordinarie semester utan att riktigt begripa hur det gått till. Eftersom det ur flera aspekter väntar en betydligt längre sammanhängande ledighet snart så har jag inte ställt så stora krav på semestersysselsättning - praktiskt med tanke på vädret!

En liten tripp till Värmland har dock hunnits med, i övrigt har det varit mycket promenerande (jag törs inte använda ordet "motionerande"). Eftersom vädret plötsligt blivit riktigt somrigt förlade jag dagens strosande till Avenuen med omnejd. Det visade sig att vi inte var så många som hade den planeringen, för centrala Göteborg låg om inte öde så i alla fall ovanligt obefolkat. Detta då samtidigt som tidningslöpsedlarna meddelade att Jesus komm...förlåt, Bruce snart landar i Göteborg. Någon Springsteenfeber rådde det alls inte, jag såg endast två turister som jag tyckte var typiska Ullevister.

Och, turisterna på uteserveringarna till trots; dagens fräckaste val av utsiktsplats stod den fiskmås för, som lättjefullt skvalpade kring i fontänvattnet i Poseidons uppsträckta skål, samtidigt som den kunde njuta av härlig utsikt från Götaplatsen ända ner mot älven. Snacka om bra placerad bubbelpool!

Längsta dagen, största mörkret?

Har ni tänkt på att vi har fått en ny traditionell rätt i vår matkultur? Lutfisk på jul, hummer på nyår och sill på midsommarafton har nu följts av kebabpizza på midsommardagen. 

Eftersom det inte finns några tidningar med färska nyheter att läsa på midsommardagen i väntan på att pizzerian skall öppna så har jag plockat ihop lite av det som hänt medan du snapsade dig grön tillsammans med de små grodorna i natt. Håll till godo!

IKEA skall etablera sig i Indien, så man håller väl redan på att söka en chef för klagomålsavdelningen. Den här mannen (Lars Noréns indiske kusin?) skulle kunna vara som klippt och skuren för jobbet!

                            

Lider annars mest med det grekiska folket just nu. Stryk mot Tyskland i fotboll, och ekonomin är så darrig att den grekiske finansminstern har hamnat på sjukhus för överansträngning. Tufft jobb? Ja, det kan man säga - han har inte ens hunnit tillträda! Så här skrev GP på sin förstasida:

 Kanske inte så konstigt då att ett charterplan på väg till Grekland fick varningslarm och återvände till Landvetter? Fast enligt uppgift berodde inte varningslarmet på att bankomaterna blivit plomberade i Grekland utan på problem ombord. Vidbränd kebabpizza i personalens micro kanske?

Läser vidare att fyrtiofyra politiker (inte i Grekland!) har låtit omskära sig som ett led i att minska sexuellt överförda sjukdomar. Kompisen ringde och tyckte att om det här blir en trend kanske alla politiker skulle kunna ta steget fullt och sterilisera sig samtidigt? Han är nämligen lite kritisk till politiker, kompisen. En gång berättade han att hans brorsa kämpat i fyra år för att bli lokalpolitiker.
"Jaha, och vad gör han nu då?", undrade jag.
"Ingenting", sa polarn. "Han blev vald".

Sterilisering har förresten blivit en populär preventiv åtgärd numera, och den lär inte vara mer smärtsam än att göra ett bankbesök. Det är inte som med spindelarten Tidarren sisyphoides som t.o.m. kastrerar sig själv för att få sex. Läste i Illustrerad Vetenskap hur det går till: "Amputationen går till så att hannen spinner ett litet nät och fäster ena könsorganet i det (den har två, en som nödraket kanske?). Därefter går han i cirklar runt nätet och knuffar till det med benen, tills könsorganet slits av." Nej, då känns det trots allt bättre att gå i cirklar runt midsommarstången, även om det inte blir något sex...

Så se det från den ljusa sidan, bakfyllan går över! När du läser det här är det bara några timmar kvar till dess att pizzerian öppnar. Om de inte har helgstängt förstås! Lycka till...

Europhoria?

Skulle inte tro att det varit något större problem att hitta dagens mest populära bloggämne i Sverige idag - "eufori" och "Euforia" lär förekomma i en mängd bloggrubriker!

Fast man slår ju inte kvällstidningarna; efter att tidigare ha ropat "bojkott av Baku" på ledar- och kultursidorna ägnar en av dem idag sidorna 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43 och mitten åt Loreens ESC-seger - så var det med den "bojkotten"...

Man skriver att det är "en världsnyhet" och att "tidningar runtom i Europa grattar Sverige och den svenska sångerskan". Kvällsblaskekollegan vill inte vara sämre, utan drar till med "Loreens succé ger eko i världen. Har tagit Europa och världen med storm". Fast bläddrar man runt på europeiska nättidningar så skrivs det inte särskilt mycket om tävlingen som sådan, och om man gör det klagar man mest på det egna landets bidrag.

Med detta sagt kan jag inte låta bli att tycka att det svenska bidraget i år var värt segern, både artisten och låten har vinnarkvalitéer. Själv såg jag inte hela tävlingen, utan smög mig in från balkongen bara för att kolla Loreen. Sedan nickade jag till i soffan, och när jag vaknade hade Sverige redan långt över 200 poäng och tävlingen var i princip avgjord.

Nu väntar det final i Sverige nästa år. Lika bra att redan nu börja att kalkylera in höjd TV-licens i nästa års hushållsbudget...

Tio tidningsbloggare

Tänkte passa på att slå ett slag för tidningarnas nätbloggare. De har det ju inte särskilt lätt numera, när framfusiga mode- och kändisbloggare lägger beslag på alla marknadsandelar som går att uppbringa - utan att ta den besvärliga vägen runt tidningsredaktionerna.

Nu skall jag sanningsenligt säga att jag inte är någon trägen läsare av någon bloggare eller krönikör på nätet. Några av dem jag tipsar om är nya bekantskaper även för mig, men en 6-7 av skribenterna återvänder jag till någorlunda regelbundet.
Det kan hända att jag återkommer med uppdateringar med nya fynd, och jag tar förstås gärna emot tips om tidningsbloggare inom olika genrer. Fast det måste vara bloggare på dagstidningar- egenföretagande reklambloggare är diskade från listan på förhand!

And here are the nominees!

1. Ulf Ivars historia (Arbetarbladet) behandlar intressanta ämnen med anknytning till Gävle och Gästrikland, och trots att jag inte har några känningar där läser jag med nöje de välarbetade texterna. Att Ulf Ivar Nilsson dessutom är en roande tecknare ger ytterligare pluspoäng.

2. "Gunnels Guldfyndigheter" (Västerbottens-Kuriren). Fjällgårdsinnehavaren, demenssjuksköterskan och föreläsaren Gunnel Forsberg har jag nyligen upptäckt, och hennes texter och bilder får mig att ana att det finns ett annat och bättre liv inom våra gränser.

3. Osevärdheter: "Mats Areskoug" (DN). Jag älskar att grotta ner mig i trivialhistoriska skildringar, och i den här spalten ser man stora skeenden i de små detaljerna.

4. Zandra Lundberg (Aftonbladet) "om att vara reporter på Aftonbladet"
Zandra Lundberg är en ung nöjesjournalist och någon som egentligen inte borde locka till läsning för en gubbe som jag, men den här tjejen skriver så roligt och medryckande att jag bara inte kan låta bli att smygkolla vad hon skriver om. Finns även som krönikör.

5. Claes Svahn bloggar om märkligheter. (DN). Claes Svahn är en allmänreporter som även lyckats skriva om "ovanliga fenomen och händelser" i 37 år utan att förlora sin journalistiska integritet, vilket är ett konststycke om något. Att han lyckats reta upp en och annan foliehatt på den vägen är ju ofrånkomligt...

6. "Epsteins Stockholm", Lars Epstein bloggar om Stockholm (DN). Epstein skriver om stockholm så att även en göteborgare förstår tjusningen med huvudstaden.

7. "Skruvat och korkat" - Thomaz Grehn tipsar om drycker (GP). Bra och lättläst information om vad som händer på vinmarknaden även för oss måttligt intresserade.

8. "Z:s fotoblogg". Pressfotografen K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter delar med sig av sina tankar om fotografering, och bevisar att en bild - nästan - säger mer än tusen ord.

9. Daniel Erlandsson, språkspalten (Corren). En språkspalt måste ju finnas med, tyvärr blir de inte alltid så långvariga. Håller tummarna för att den här består, och lovar att läsa in mig på den.

10 "På bordet" (Vasabladet). För mig som hellre äter mat än tillagar den är det här en lagom blandning! Anna Granér skriver, och tar hjälp av Linus Lindholm med en del fotograferande. I likhet med Z visar de bildens betydelse för att skapa en aptitretande blogg.

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

Blev det så mycket bättre?

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.

Titta TV!

Under de senaste åren har TV-tittande varit något lågprioriterat för min del, utvecklingen med förnedringsunderhållning och infantila tävlingar har inte varit direkt lockande. Men helt plötsligt har det hänt något - det vimlar av bra program, inte minst så här i veckosluten! Som igår, med nypremiärerna för "Så mycket bättre" (Laleh!) och Downton Abbey, och i kväll med "Allt för Sverige", "Starke man" och Mad Dogs. Lägg därtill "1790" som kommer med sitt andra avsnitt i morgon, det nyss avslutade "Moraeus med mera" plus "Vem tror du att du är?" Bara att tacka och ta emot!

Skål och tack?

Original: Henry Singleton, "The Ale-House Door" omkr. 1790

Kan inte påstå att jag varit någon frekvent besökare av engelska pubar - av naturliga skäl, eftersom jag bara varit i England en gång. I och för sig håller sig ju varenda svensk tätort med självaktning numera med en engelsk pub, men det känns inte särskilt genuint. "The Old Inn" i Xköping låter inte lika lockande som "Carpenter Arms" någonstans i öriket! Hur som helst, vid mitt Londonbesök hann jag avverka några pubar som absolut levde upp till mina förhoppningar. På det första stället vi kom till dröjde det inte många minuter innan jag, med mina bristfälliga engelska språkkunskaper, fann mig involverad i en diskussion om engelsk ligafotboll, och fast mina grannar vid disken höll på Arsenal och jag på Queens Park Rangers skiljdes vi så småningom åt med största högaktning.

Nu läser jag att Storbritanniens pubverksamhet blivit en krisbransch, det stängs 25 ställen per vecka nu, och även om det finns uppskattningsvis 50000 att ta av anses det som alarmerande siffror. En talesman för "Campaign For Real Ale" (CAMRA) säger bedrövat till express.com.uk att det nu förmodligen finns fler platser i Storbritannien utan pub än det gjort sedan Domesday Book, och då skall vi veta att därmed vi talar om år 1085, när Vilhelm Erövraren hade makten! Camramannen säger att när ortsborna protesterar mot att deras stampub läggs ner så är det så dags - hade de varit flitigare besökare hade det aldrig hänt. "Men folk går helt enkelt inte så ofta på puben numera", konstaterar han. Det finns flera faktorer som spelar in. Lågkonjunkturen har förstås betydelse, liksom rökförbudet som inträdde 2007, plus det billiga spritutbudet på stormarknaderna.

Det finns huvudsakligen tre olika sorters pubar: de privatägda, de som ingår i ett större företagsnät, samt "Pubcos". Det senare är en sorts säljrättskedjor, där den som driver puben blir uppbunden till att servera öl från vissa bryggerier. De två största rättighetsinnehavarna styr vardera över 7000 pubar i Storbritannien. Säljrättstagarna klagar nu på oskäliga hyror och produktpriser, det sägs att de betalar mer för sina varor än vad dessa kostar i allmän handel.

"Den lokala puben är otroligt viktig som en samlingspunkt", påpekar talesmannen från Camra. "Och den som hävdar att pubarna bidrar till spritmissbruket bör känna till att på den tiden som 90% av spriten serverades över pubdiskarna så var missbruksproblemen mindre än de är nu, då 50% av all alkohol saluförs av butikskedjor och "off-licenses". Det är viktigt att våra pubar får leva!", avslutar han.

Så kommer du till England så se till att knô dig in på närmaste pub innan den hinner stänga. För gott...

Fotnot: The Lost Pubs Project som dokumenterar nedlagda pubar anger något annorlunda siffror än express.co.uk över antalet pubar och i vilken takt de läggs ner. Svenska Expressen har tidigare skrivit om pubkrisen i England.

Tillkännagivande: "Ja, det är jag!"

"Solsidan fångar vår tid på ett helt unikt sätt, och det är tydligt att svenska folket tagit serien till sitt hjärta. Det är helt makalöst underbart!"
Programdirektör Åsa Sjöberg, TV4, i ett pressmeddelande.

"Jag tror svenska folket visat sin kärlek till Solsidan, de vill inte missa en minut."
Åsa Sjöberg igen, nu i Dagens Media.

Om ni läser någonstans att det bland svenska folket finns en person som aldrig sett ett enda avsnitt av "Solsidan" så skall ni veta att det är jag. Bara så att det inte kommer som en chock, menar jag...

"Flink tilfods"?

För den som upplever bestigningen av de tre trappetapperna upp till sin våning som höjden av strapats känns det bittert att tänka på det hurtiga nabofolket i väst. Googlar man på Norge och "gå på tur" vimlar det av hyllningar till det sportiga norska folket. "Att gå på tur i Norge är en riktig klassiker. Var och varannan norrman går man ur huse på långhelger och går mellan hytter.Till fots på sommaren och med skidor på vintern". Jo, morn da - nu har vi kommit på dem! De tar trikken upp till Frognerseteren, sveper en Rignes eller två och beger sig hjem. Kortaste vägen!

Nej då, detta är inget jag har hittat på! Sanningen kryper faktiskt fram på på VG Nett under rubriken "Nordmenn slappast i Europa", och jag känner hur mitt dåliga samvete tillfrisknar allt snabbare ju mer jag läser av artikeln. "At nordmenn er et sprekt og sprettent folkeferd, er en myte", inleds artikeln, som jag skall printa ut och sätta upp ovanför min personvåg i badrummet. Det visar sig att åtta av tio norrmän och norskor totaldritter i "helsemyndighetens anbefalte minimum: 30 minutter med småsvett eller andpusten bevegelse, minst fem dager i uken." Detta konstateras i en undersökning gjord av Kreftforeningen, Norges bedriftsidrettsforbund och Helsedirektoratet.

Smaka på det här: "Nordmenn er blant de lateste i Europa, ifølge Statistisk sentralbyrå. Italienerne går tre ganger så mye som oss hver dag. Både belgiere, tyskere og svensker sykler mer enn oss". Att vi svenskar cyklar mer än broderfolket är nog snudd på lika chockerande nyheter för dem som om en svensk skulle besegra en norrman i nordisk kombination! (Jag är kanske som värmlänning lite halvnorsk, för jag har knappt cyklat sedan lumpen för 40 år sedan. Men jag har skavsåren från sadeln kvar.)

När man kombinerar ovanstående med vad som kunde läsas i DI för två månader sedan får man en bekräftelse på den nya bilden av grannarna. Där får vi under rubriken "Norrmännen slappar mest" veta vad dessa försoffade vikingaättlingar verkligen är värst på. Tidningen refererar till en OECD-undersökning bland 18 länder, och konstaterar "Men norrmännen är värst i fritidsligan: bland de jämförda länderna är det de som ägnar mest tid åt att vara lediga." Statistisk sentralbyrå fyller på: "Fra 2004 til 2007 har det vært en nedgang i andelen av befolkningen som har vært på dagstur på ski eller i motor- eller seilbåt. Det samme gjelder fisketurer, bading og bær- eller soppturer. Andelen på bær- eller soppturer har sunket betydelig de siste ti åra, fra 56 prosent i 1997 til 35 prosent i 2007." Kan man annat än älska ett sådant folk? Jag tror jag packar väskan och drar över Kölen direkt!

Till sist: det som jag mest tar till mig i VG-artikeln är undanflykterna. I fortsättningen när någon frågar om jag inte borde röra på mig lite mer vet jag vad jag skall svara. "Tilbudet er ikke tilpasset min fysikk".

Sändningsuppehåll?

Vi var ett gäng äldre herrar på jobbet idag som vid förmiddagsfikat kom att prata om TV, och vi mindes alla med häpnad den tid då det var sändningsuppehåll på TV alla onsdagar (någon som minns när det upphörde?). B., som varit med några år äldre än jag, konstaterade att han idag får in mer än 700 kanaler med sin parabol! Tiderna då hela Sverige diskuterade gårdagens TV-program nästa morgon är förbi för länge sedan, hur mycket tidningarnas nöjessidor än kämpar för att göra skridskoåkande halvkändisar , målbrottsoffer och modeikonerna Larz Kristerz till riksangelägenheter.

Det måste väl låta som rena stenåldern för yngre generationer med bara en TV-kanal, som inte ens ens sände veckans alla dagar? Och då skulle de bara veta att vissa av oss är så vansinnigt gamla att vi hann komma upp i tioårsåldern innan vi fick TV hemma! Jag hittade en TV-tablå från den tiden, så här såg TV-programmet ut en julafton i slutet av 1950-talet:

Måndag 24 december - julafton

19.00: För er som fått tv i jul: Betlehems stjärna
Siluettfilm av Lotte Reiniger med sång av Glydebourne Festival Chorus

20.00: Andy Pandy

20.35 - 21.10: Chaplinfilmer
Hälsobrunnen och Äventyraren

Det var det hele! Ännu ingen Arne Weise i sikte, men han hade i alla fall börjat höras i radio.

Själv har jag för länge sedan resignerat inför mångfalden, och ju fler program och kanaler det blir, desto mindre tittar jag på TV. Fast hatkärleken Lost blir det väl till att titta på även i nästa omgång - same presidier as last year! I övrigt kämpar jag mig febrilt igenom gamla videoband med inspelningar av program som jag missat att titta på för sådär fem år sedan. Det händer att man stundtals känner en viss upptäckarglädje över oväntade fynd, och bättre sett än aldrig!