"Jag satt på en skattkista av humormaterial: mannen, svärmor, hängbrösten, vardagskaoset..."
Så har det stora pajkastningskriget utbrutit bland svenska standupkomiker. Äntligen. säger jag, som länge irriterat mig på detta ständigt inbördes ryggkliande följe, som levt under devisen " I'll scratch your back if you scratch mine", d.v.s. "säger du att jag är rolig så säger jag samma sak om dig".
Bråket började med att Mårten Andersson, "komiker" enligt varubeteckningen, inför arrangemanget Amelia Comedy Queen", dit biljettrycket var minimalt, suckade att "Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem?" Därmed tog det icke oväntat fyr i helsicke! "Komikern" Karin Adelsköld tog plats i motsatt ringhörna sekunderad av förnärmande typregistrerade kvinnliga ståuppare som blivit avhoppare från arrangemanget.
Nu har det infekterade bråket mellan de två avblåsts även om de inte lämnar ringen som vänner. Vinnare blev väl förmodligen "humorgalans" arrangör, som antagligen får sina biljetter sålda i ett nafs till militanta kvinnliga "komiker".
Det hela får mig att göra två ställningstaganden. 1/ Jag gillar inte kvinnliga ståuppkomiker. 2/ Jag gillar inte manliga ståuppkomiker heller. Inte ens om jag vore dyngrak, vilket brukar vara ett normaltillstånd hos deras publik, skulle jag förfalla till de "asgarv" dessa "artister" ständigt tycks sträva efter.
Jag har upplevt några föredragshållare som inte sällan talat om rätt torra ämnen. De gör det i regel utan manus, och de har en sällsynt förmåga att fånga upp stämningar hos publiken. Och när talare och publik kommer varandra till mötes och talaren med exakt timing "helt apropå" bjuder på ett skämt, det är då den varma ståuppkomiken jag gillar uppstår. Hans Rosling är ett lysande exempel på den sortens talare och underhållare. De där kringresande "komikerna" med sina manusbundna elakheter förklädda till "humor" ger jag inte mycket för...
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar