Ormarna i paradiset

Den som läst ett par inlägg i den här bloggen anar väl att jag är en skogsflanör. Ja, jag älskar att ströva omkring i skogen, njuta av fågelsång men även av tystnaden, sjunka in i ensamheten men ändå gilla att kunna byta ett ord någon gång med andra vandrare.

Ibland man man nog känna sig lite resignerad över någon vårdslös crosscountrycyklist som sveper förbi i farlig närhet trots att man stigit av stigen, men på det hela taget klarar väl de flesta av oss att leva upp till de enkla skrivna och oskrivna regler som hör samman med vistelsen i skog och mark.

Dessvärre finns det dock ett antal skogsbesökare som saknar förståelse för de mest fundamentala reglerna. Jag talar om dem som släpar med sig kassar fyllda av engångsgrillar, ketchupflaskor, gurkburkar, drickflaskor och annat, och som lämnar skräpet kvar efter sig på rastplatser och utsiktspunkter, trots att de tomma emballagen bör vara lättare att bära hem. Park Rangers som finns i USA lär vi aldrig kunna få, men vårt grannland Finland verkar en väg att gå genom att aktivera frivilliga unga och gamla i projektet Europarc som naturvårdare och -värdar. Även  Sverige är medlem i den organisationen, men i vårt land verkar det mer intressant att sitta runt ett bord och diskutera än att jobba praktiskt...

Inte bara skräppellarna är ett otyg. När jag igår kom gående längs stigen vid en vacker liten tjärn möttes jag av en skällande stor jycke av "kamphundstyp" och med "arttypiskt" nithalsband. Jag stod stilla, och fick hunden nosande på mig i hälsenshöjd. Även om jag normalt inte är hundrädd kändes situation obehaglig.
"Hon vaktar bara!", ropade hundens fulltatuerade matte från stranden trettio meter bort, utan att göra någon ansats att kalla till sig hunden. "Vaktar mot vad?", tänkte jag. "Fredliga skogsfilosofer, familjer med barn på pakethållaren på cykeln och flåsande joggare?" Tillsammans med matte satt en man som blickade ut över tjärnen med ett försmädligt leende, och jag insåg att situationen inte var den rätta att ta upp en diskussion med paret. Kommen lite längre fram hörde jag hur nästa passerande fick sig en utskällning...

I lagen står att under perioden 1 mars till 20 augusti skall "hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt". Att de springer lösa där det finns människor verkar inte så viktigt...
I rättvisans namn måste jag tillägga att en mycket stor majoritet av hundägarna man möter i skogen har mycket bra pli på sina hundar, det är ju tyvärr avarterna som man märker.

Ja, nog finns det ormar i vårt paradis alltid...

Inte roligt alla gånger...

"Jag satt på en skattkista av humormaterial: mannen, svärmor, hängbrösten, vardagskaoset..."

~Karin Adelsköld, "komiker".

Så har det stora pajkastningskriget utbrutit bland svenska standupkomiker. Äntligen. säger jag, som länge irriterat mig på detta ständigt inbördes ryggkliande följe, som levt under devisen " I'll scratch your back if you scratch mine", d.v.s. "säger du att jag är rolig så säger jag samma sak om dig". 

Bråket började med att Mårten Andersson, "komiker" enligt varubeteckningen, inför arrangemanget Amelia Comedy Queen", dit biljettrycket var minimalt, suckade att "Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem?" Därmed tog det icke oväntat fyr i helsicke!  "Komikern" Karin Adelsköld tog plats i motsatt ringhörna sekunderad av förnärmande typregistrerade kvinnliga ståuppare som blivit avhoppare från arrangemanget. 

Nu har det infekterade bråket mellan de två avblåsts även om de inte lämnar ringen som vänner. Vinnare blev väl förmodligen "humorgalans" arrangör, som antagligen får sina biljetter sålda i ett nafs till militanta kvinnliga "komiker".   

Det hela får mig att göra två ställningstaganden. 1/ Jag gillar inte kvinnliga ståuppkomiker. 2/ Jag gillar inte manliga ståuppkomiker heller. Inte ens om jag vore dyngrak, vilket brukar vara ett normaltillstånd hos deras publik, skulle jag förfalla till de "asgarv" dessa "artister" ständigt tycks sträva efter.

Jag har upplevt några föredragshållare som inte sällan talat om rätt torra ämnen. De gör det i regel utan manus, och de har en sällsynt förmåga att fånga upp stämningar hos publiken. Och när talare och publik kommer varandra till mötes och talaren med exakt timing "helt apropå" bjuder på ett skämt, det är då den varma ståuppkomiken jag gillar uppstår. Hans Rosling är ett lysande exempel på den sortens talare och underhållare. De där kringresande "komikerna" med sina manusbundna elakheter förklädda till "humor" ger jag inte mycket för...     

Mitt i ordflödet

Klicka för större bild!

Som vanligt så här års så presenterar Språkrådet sin lista över nyord, uttryck och benämningar som berikat vårt ordförråd under det gångna året. Kände att det var läge för en Tjavvometer om detta, där rött betecknar ett "hett ord" och sedan sjunker det i skala så att ord på den blå markeringen är ute i kylan för min del.

Annars är det nog så att jag mera oroar mig för de ord som vi får ta farväl i SAOL, Svenska Akademins Ordlista. Visste ni att det pågår en formlig massaker på gamla hedervärda ord i vårt språk och att inte mindre än 7000 ord står i kö vid språkets ättetupa?

Ta gamla brukbara ord som apgaffel, avelsam, burschikos och ruckinrättning - vad var det för fel på dem?

Och kommer vi någonsin att över förlusten av twistmelodi, ungflicksskratt. ungherrskap, tårmildhet, vekhjärtenhet,  velocipedlykta, utsocknesfolk, obygdssocken, dunderkarl och gamlafrun?




Så var det här med gamla fina yrkesbenämningar. Följande jobb hör till sådana som det numera inte är lönt att söka hos AF: expovärdinna, marketentare, nomadskolinspektör, vaudevilleförfattare, korsarkapten, månadskarl, ladufogde och lantpolis.

Men de nya orden skall inte känna sig för säkra på att de kommer att överleva särskilt länge! Ta ordet "Mobilblottare" t.ex. I februari 2002 var det Månadens Ord på Språkrådets hemsida och presenterades då på följande vis: "Mobilblottare är personer som talar högt i mobiltelefon om mycket privata saker utan att bry sig om att omgivningen hör vad de säger. Snarast verkar de njuta av det på ett sätt som påminner om personer som har en sjuklig drift att blotta sig offentligt. Sociologer kan avslöja att några till och med bara låtsas ha ett samtal för att exempelvis kunna få skryta om någon erotisk bragd. Motsvarande ord finns också i norskan (mobilblotter). Problemet torde dock vara spritt var helst en mobiltelefon finns - och mänsklig svaghet."

Nu visar det sig att detta utmärkta ord raderas i SAOL - högst kuriöst!

Ett annat ord som jag tycker blir svårt att avvara är paskillant, som är benämningen på en smädesskriftsförfattare. I dessa tider då vi har fler paskillanter är någonsin på nätet tvingas vi alltså skiljas från denna utmärkta benämning, Beklagligt!


Fotnot: Gick du bet på orden så är här deras betydelse enligt SAOB, Svenska Akademiens Ordbok.
APGAFFEL; sjöterm,  "På skepp benämnes .. stormastens (gaffel) "ap-gaffel".
AVELSAM : "På desse senare 10 års tid (har) afvelsamheten här bestigit sig til något mera än 5. barn på hjonelaget. GADD Intr. i VetA 1761"
BURSCHIKOS: "om person o. sak (sätt, väsen o. d.): som är på studentmaner, otvungen o. lefnadsglad, uppsluppen, studentikos"
RUCKINRÄTTNING. "inrättning i fjäderur, medelst vilken storleken av orons svängningar o. därmed urets gång regleras."

Ljusklara hägring

Man vet att det är Lucia när det hörs högljudd utrensning av pepparkaksgubbar och tomtar ut skolornas Luciatåg. Om nu rektorerna vill ikläda sig dörrvaktens roll och neka fel klädda besökare tillträde så...visst! Och vill de att killarna skall bära nattlinne istället för tomtedress så kanske det också skulle gå an (åtminstone om man själv inte är kille och går i den skolan eller är förälder där). Men när chefsideologen säger saker som att  "vi bestämde att vi skulle ha ett traditionellt luciatåg. Ett vitt tåg, men bara tärnor, stjärngossar och en lucia. Det var inget konstigt med det", då blir man som iakttagare lite fundersam.

 Det moderna Lussefirandet verkar för övrigt vara rena glädjeyran för förbudsivrarna och tillkrånglarna bland oss. På vissa håll får inte ungarna fotograferas, på andra håll måste föräldrarna betala entré för att få se sina barn i tåget. Uppfinningsrikedomen är imponerande när det gäller att komplicera högtidsfirandet i skolorna!

Luciatågandet i skolorna är faktiskt ingen ålderdomlig tradition, den kom någon gång under förra seklet sägs det. Jag googlade runt lite, och fann då hos Nordiska Muséet en bild från 1906 av en Luciatrupp. Och nog fanns det tomtar i det gänget! Eller "tomtor" kanske man skall säga, eftersom det är tjejer som är tomtar. Däremot lyser stjärngossarna med sin frånvaro på bilden. Så var det med den ursprungligheten...

För det kan väl inte vara så att man menar det riktigt ursprungliga Lussefirandet? Så här skildras det av en dam född 1847 i en uppteckning från Kila: "Mor gick upp först på lussemorgon och ställde i ordning mat. Vid tretiden steg samtliga upp för att äta och supa. Om morgonen fick även de mer försigkomna barnen en liten brännvinstår i glaset. När de hade ätit och supit bra, gick de och lade sig och sov långt fram på förmiddagen." Fast det där låter nog mer som de äldre elevernas egna Luciatåg nuförtiden...

        

När mod blir vision

"Tänkaren". Foto från Wikipedia (Holger Ellgaard).

Vi som under vårt yrkesliv suttit av ett antal utbildningar har blivit itutade vikten av att sätta mål och närmast till leda lärt oss att då tillämpa begreppet SMART  ("Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt, Tidssatt", som det lyder i den svenska versionen). Mål är något mätbart, något som går att uppnå, något konkret som man arbetar med inom överskådlig tid. Att sätta mål är i mina ögon mer kravspecifikt än det luddiga begreppet "målsättning". Hur ofta hör vi inte någon i beslutande ställning rädda sig undan ansvar genom att tillgripa den verbala livbojen "det är vår målsättning" och därmed skjuta ett problem vidare ut i en diffus framtid?

Ovanför målet svävar visionen - "en vision är en idé om något man vill uppnå i framtiden som inte behöver uppfylla krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet." I bästa fall landar visionen i målformuleringar, men alltför ofta fladdrar den iväg i samma riktning som den till intet förpliktigande målsättningen. 

En visionär och en kreatör tänder ett förklarat skimmer i ögonen på beslutsfattarna. Här har vi grabben med guldbyxorna och tjejen med knutblus, de som låter fantasin flöda, befriade från all ekonomisk styrning och alla budgetramar! Budskapet är: "tala inte i mål vänner, tala i visioner!" Det bästa med visioner är att ingen i framtiden kan komma och påminna dig om att du inte uppfyllt målen,  för det är ju bara att peka på att det inte var ett mål, det var bara en vision man hade. Då.

Inte undra på att denna förföringskonst letat sig ut från tankesmedjor och reklambyråer till de tidigare så krassa statliga och kommunala verksamheterna - plötsligt har det blivit svårt att skilja en kommunal förvaltning från en reklambyrå! Inte märkligt då att visionerna och formuleringarna kring dessa blir därefter, och att det uppstår rena modeorden kommuner emellan. Ett populärt begrepp för tillfället är ordet "mod". Kommuner som vill hänga med, de skall vara modiga. Ja, kanske inte idag, men om sisådär tio-femton år. Vem kan komma år 2022 och säga att "nu skall vi kontrollera hur modiga vi har blivit"? Och hur många av dem som fattade beslut 2013 om att vi skall vara modiga 2022 kommer att finnas kvar på sina befattningar och ta ansvar för att de lovade att deras efterträdare skulle bli modiga? Ändå är det senare precis vad man gör! Bara några exempel:

Mölndals stad har 2013 klubbat igenom en "vision 2022" där man bestämt hur staden skall utvecklas fram till det årtalet. Parollen lyder: "Mölndal är den hållbara staden där alla får chansen. Med mod och kreativitet förstärker vi Västsverige." Vilken reklambyrå som helst skulle vara stolt över att ha släppt en liknande blå dunst...

Åmåls kommunfullmäktige formulerade hösten 2012 i sin vision för 2020 att "modig (är) ett betydelsefullt ord i varumärket Åmåls personlighet." (Samtidigt hade man modet att på annan plats förklara att "en vision kan beskrivas som ett önskat framtida tillstånd. Den behöver inte vara mätbar, eller ens nåbar".)

Nykvarn uttryckte det så här i Vision Nykvarn 2025: "Vi tror att du värdesätter en kommun som satsar och är modig"

Flen sökte förra året "en modig pedagog till en modig kommun".

Kommundaldirektören i Eskilstuna förkunnar stolt i en blogg att "Jag känner mig stolt över att arbeta i en kommun som faktiskt har ordet mod som en del i sin framtidsvision".

År 2009-2010 genomförde Svenskt Näringsliv en konferens med svenska kommuner med titeln just "Modiga kommuner". I utvärderingen slås det fast att "kombinationen av långsiktighet och anpassningsförmåga blir ett framgångsrecept". Och just den där långsiktigheten och anpassningsförmågan är ju perfekta livlinor! Sätt målen...förlåt, förlägg visionerna långt fram i tiden och anpassa dem efter behov under resans gång. Enkelt och smart, om än inte "SMART". Kanske har det under visionformuleringarna i respektive kommun suttit ett antal kreatörer med fötterna på skrivbordet  med blicken i taket och tickat kommunkronor för att formulera dessa visioner? Föga förvånande är att så många tycks ha kommit fram till samma resultat, för det är ju så att det enda budskap du finner uppe på berget är det du tar med dig dit. 

Fotnot: definitionerna av "mål" och "vision" är hämtade från CISV:s hemsida.

Ett aldrig övergående ämne

Bilen har inget samband med texten i inlägget

En amerikansk undersökning om olika kategorier bilisters uppförande som publicerats i svenska tidningar går stick i stäv med mina egna erfarenheter. Studien ingår i ett forskningsprojekt rörande beteende kontra rikedom. Ett av momenten gällde uppträdande i trafiken, bland annat hur man bemötte fotgängare vid övergångsställe. Det visade sig där att bilisterna i slitna fordon var de som var mest benägna att visa hänsyn till de gående, medan de i finare bilar oftast struntade i sina gående medtrafikanter, och  bland de senare så var BMW-förarna värst.

Studien visade dessutom att manliga förare verkade mer ovilliga att släppa fram fotgängare än vad kvinnliga bilister var, med undantag för om fotgängaren var en kvinna. I det senare fallet stannade de manliga förarna inte oväntat lika ofta som sina bilburna kvinnliga medtrafikanter.

Har inom parentes läst om en annan ganska färsk amerikansk studie som bekräftar påståendet att ju vräkigare bil, desto mer ohyfsat beteende vid övergångsställena. En intressant upptäckt i den undersökningen var f.ö. att omkring var tredje av alla Prius-förare struntade i lagarna vid övergångsstället, vilket placerade hybridbilen i topp på listan av "oetisk körning". Kanske har de förarna inställningen att de sliter mer på jordens resurser om de lämnar en gående företräde? 

Nu vet jag inte hur den amerikanska lagstiftningen är beskaffad beträffande väjningsplikten vid övergångsställe, det är möjligt att den skiljer sig från vår. Men här hemma upplever jag faktiskt att ju "finare" bil bilisten har, desto mer belevat uppträder man vid övergångsställena. Förarna av "busebilarna" är oftast de som totalt struntar i fotgängarna vid de markerade övergångarna enligt mina personliga "studier". Likaså upplever jag att det oftast är kvinnliga förare som med blicken riktat stelt framför sig passerar övergångsställena utan att verka se att en fotgängare står i begrepp att korsa vägbanan.

Nu är jag ingen fotgängaraktivist, jag dröjer gärna på stegen för att släppa fram en bilist. Men om det kommer bilar bakom den första som ökar farten och försöker att köra så nära bilen framför för att hindra fotgängaren att gå över gatan, då är det påfallande ofta en kvinna som sitter bakom ratten i den bilen.

Det här är som sagt mina egna erfarenheter, och jag har inga svenska undersökningar att luta mig emot.
Däremot har jag läst att även svenska manliga bilister är vänligare mot kvinnliga fotgängare, men trots det är det fler kvinnor än män som blir påkörda vid övergångsställen. Vid olyckor med dödlig utgång för den korsande fotgängaren är det i stor majoritet män som suttit bakom ratten i bilen.

Pilgrim på hemmaplan?

 Nidarosdômen 1857 (Wikipedia)

"I hjärtat nomadernas oro

och pilgrimstaven i hand -

vart gingo de irrande vägarna

långt bort genom främlingars land?"

(Carl Hesselgren)

 

Till min nyvunna pensionärtillvaros större glädjeämnen hör strövtågen i hemmamarkerna. En riktig långpromenad kan i bästa fall bli en stunds meditation, där man får tillfälle att rensa sinnet från allehanda slaggprodukter. Men det går inte att stänga omvärlden ute, plötsligt kan uppmärksamheten fångas av det oväntade! En ekorre på en trädstam, några porslinsskärvor i åkerkanten - upplevelserna är som små presenter som ger näring åt tanke och fantasi.

Under dagens utflykt blev min rutt delvis parallell med en utstakad kyrklig vandring som tydligen skall äga rum i morgon. Såg att promenaden innehåller sju "kontroller", där deltagarna förväntas diskutera olika bibelcitat. Inget att ta anstöt av, finns det en Gud så är det väl troligt att det är ute i skog och mark hen håller till - åtminstone gör min det! Men så var det då namnet på den kyrkliga promenaden - den benämns "pilgrimsvandring". Jag har känt en viss leda över vad jag upplever som överexploatering av det ordet! När jag hör det ser jag framför mig bilden av medeltida människor som under svåra strapatser och umbäranden drog fram på de gamla lederna till heliga platser som Nidaros eller Santiago de Compostela. Sådana vandringar förekommer ännu idag, fast numera kanske oftare  i formen "sakral turism". Wikipedia förklarar sakral turism som "en term som beskriver hur turister besöker platser som förknippas med andliga värden, utan att besökaren nödvändigtvis har religiösa skäl till besöket". Kanske då inte för inte som boken "Pilgrimsvandringar i Sverige" är utgiven av Svenska Turistföreningen?

Vad som skett med pilgrimsvandringen skulle sålunda kunna vara att vallfarten i många fall har "devalverats" till en motionsaktivitet ungefär som Hallandsleden, och där de forna religiösa prövningarna ersatts av sakral turism. Pilgrimsvandringarna med religiösa förtecken förläggs istället gärna på hemmaplan, kanske i form av en "guidad poängpromenad", och man gör det tillsammans med bekanta, trots att det latinska ursprungsordet för pilgrim, peregrinus, ju egentligen betyder "främling". Av de katolska strapatsfyllda vandringarna till helgonens viloplatser har det blivit protestantiska söndagspromenader i trygg miljö. "Finns det svenskt kaffe på pilgrimsvandringen?" kanske Stig-Helmer skulle undra. (Observera nu att det inte är själva vandringen jag ironiserar en smula över, utan att vissa lånar metoder från reklamfolket - man tar ett inarbetat begrepp och gör det till sitt eget.)

 Svenska kyrkan i Härnösands stift ger oss sin beskrivning av pilgrimsvandring: "Allt fler börjar upptäcka pilgrimsvandringarnas tjusning. Människor ger sig ut på vägar i sitt sökande efter livets djup och inre balans, men också ett sug efter aktivitet i vardagens stillasittande liv. En paus under vandringen vid en vacker utsikt ger perspektiv, kanske inte bara över naturen utan också över det egna livet."

Kanske ett tema för nästa strövtåg! Är jag en pilgrim som söker efter livets djup och inre balans och njuter av den vackra utsikten? Men å andra sidan, eftersom de andliga värdena för mig finns i naturen kan jag ju även betrakta mig som sakral turist. Fast man kan förstås alltid kalla sig flanör - enligt en beskrivning är det "någon som som promenerar långsamt och som har tid att reflektera över existensen". Snäppet värre är då att i likhet med Snoddas vara skogsflanör, och "gå i lugn och ro över myr och mo". Så får det bli - huvudsaken är att sulorna håller...

Variationer på att "gå genom rutan"

Det har ju varit kravaller i vissa förorter utanför Stockholm, där mer än femtio bilar satts i brand, en mängd rutor har krossats och poliser och brandmän utsatts för stenkastning. Svaret på vad det hela beror på varierar med vem man frågar, så det är lika bra att lämna den frågan utanför den här gången. (Fast om jag skall tillåta mig att ha en egen teori så visst händer väl sådana här saker tillräckligt ofta i vissa områden just när de första varma kvällarna infunnit sig för att det skall vara mer än en tillfällighet? Kan det ha uppstått en tradition av något slags lokala valborgsmässoliknande firanden?)

Våra kvällstidningar, som ju numera producerar egna direktsändningar av minst sagt varierande kvalitet på webben, kunde förstås inte motstå frestelsen att "sända direkt" från oroshärdarna, och i takt med att rubrikerna blev allt fetare gjorde jag några nedslag i de två stora drakarnas bataljmålningar. Vad var det då man fick se? Jo, upphetsade reportrar som stod i trapphusen och intervjuade varandra, lika upphetsade bomberuniformerade trettonåringar som drog runt och kände samma spända förväntningar som journalisterna inför att något kunde hända, och däremellan instick från förvirrade "redaktioner" som förtvivlat försökte krama ut det hetaste från varje bränd bil som inrapporterats. Efter en stund  insmög sig känslan av att man beskådade något slags ungtuppsdans i koreografi av de stora drakarna, där de senare välvilligt spred information till upprorsmakarna om var det var stökigast för tillfället.

Det värsta av allt var dock den reporter som ihärdigt upprepade ett rykte från en en kollega som påstod sig hört någon spoling yttra att "i natt skall en polis dö". Att på så lösa boliner sprida detta rykte är omdömeslöst, det känns som om det gränsar till anstiftan av brott! Alla kan nog dessutom tänka sig vilken oro ett sådant uttalande kan skapa hos webbtittande anhöriga till de utkommenderade poliserna...  
     
 Självklart skall medierna skildra oroligheterna, men det är illa om de inte kan eller vill skilja på att rapportera nyheter och vara medskapare till dem...

Not allowed...

Jag har fått förtroendet att under några dagar vara daghusse för en stor men otroligt snäll hund, låt oss kalla honom Edwin. Den här hunden är nog så nära tjuren Ferdinand man kan komma IRL, han älskar att sitta i gräset och njuta, men han kan lika gärna slå sig ner mitt i den brusande trafiken och kolla folklivet. Han hälsar förtjust men inte påträngande på människor som närmar sig honom, och han är lika vänlig mot andra hundar, utan att vara burdus. Kort sagt, en otroligt lugn individ.

Nu var det några år sedan jag rastade hundar i närmiljön, men något har hänt sedan dess i människors attityd mot hundar. Visst är Edwin en bjässe, men hela hans uppsyn skriker ut hur fridsam han är. Själv försökte jag att vara närmast övertydlig med att signalera att vi inte utgjorde något hot, men det hjälpte inte. Blickarna från omgivningen var ofta kritiska, för att inte säga fientliga. Även om man går ut för rastning försedd med alla bajspåsar i världen för att inte göra någon skada på den fimp- och glasflisbekransade jorden så känns det att hundar är inte välkomna här.

För några år sedan rastade jag ibland två hundar samtidigt, varav den störste föga mindre än Edwin. Då kom folk ofta fram och talade och berättade om egna hundar som de har eller har haft. På den tiden var det gott om hundar i kvarteret, och även om jag själv inte hade hund stadigvarande så tyckte jag ändå att andras hundar piggade upp omgivningen. Nu finns det knappt några hundar i vårt kvarter längre, och jag börjar förstå varför...

"Tiden är inne"

Så skedde då invasionen, och i stora horder vällde de över gränsen och spred skräck och förvirring i grannlandet. Nordkoreanerna? Nej, jag talar om norrmännen, som igår traditionsenligt intog sin gamla besittning Strömstad. Sverige svarade med hästpatruller, polisbåtar, -helikopter och stängda systembolag. Fast den lokale polischefen verkar ganska luttrad, och säger till norsk press att  "han synes det er hyggelig med det norske besøket". Ja, det är ett friskt folk, dessa norrmän! Medan vi, søta bror, kryper ihop i kylan och ber om vårens snara ankomst så ropar norrmännen något om "tidenes beste påskevvær" innan de frustande försvinner in i första bästa snödriva.

Vi har ju redan varit inne på Nordkorea, och många av oss har nog fått morgonkaffet i vrångstrupen inför de svarta extravinjetterna och krigsfeta rubrikerna i framförallt svensk kvällspress. Kim Jung-Un står i begrepp att angripa USA, och det verkar bara vara ren tur om inte vargavintern skall övergå i atomvinter redan innan påsken är över. Ja, situationen är förvisso bekymmersam, men det underliga är att när jag nu på morgonen surfat runt till de större tidningarna i omvärlden så finns det ingenting eller på sin höjd små notiser om det eskalerande läget på Koreahalvön. Man skall givetvis inte underskatta den galne diktatorn, men frågan är varför just vi Sverige tycks bedöma läget så mycket allvarligare än vad omvärlden verkar göra. Om vi verkligen står på randen till WWIII borde väl FN:s generalförsamling suttit i extramöte vid det här laget?

I övrigt kan noteras att Vatikanen gått ut hårt den här påsken. Den nytillträdde påven Franciscus har under skärtorsdagen varit  i Romfängelset Casal del Marmo och tvättat och kysst tolv unga (och troligen) generade  fångars fötter. Kanske en oväntad konkurrent för fotfiskpedikyristerna att se upp med? 

Franciscus företrädare Benedictus XVI har å sin sida önskat ge katoliker runt om i världen "en sista gåva" i samband med sin avgång genom att åter visa Turinduken, den svepning som Jesus påstås ha legat i efter korsfästelsen. Motiveringen till visningen låter kryptisk och skulle kanske kunna duga för Dan Brown att skriva något på. Nu visar det sig dock att det "händelsevis" är en bok av andra författare på gång redan idag. Den heter  Il Mistero della Sindone, Mysteriet med svepningen, och sägs innehålla "häpnadsväckande uppgifter" om svepningen. Att påven i samband med boklanseringen visar svepningen är väl ett tecken på att även Vatikanen är med sin tid.

Till sist fick jag igår ett bevis på de hårda livsvillkoren för oss pensionärer. Träffade en för dagen något framåtböjd f.d. kollega på stan. På frågan hur det var fatt berättade han att han hade ryggskott, vilket jag i och för sig redan anat. "Jaha, du kanske gjorde något tungt jobb igår då?", frågade jag försiktigt. "Ja, jag löste Soduko", stönade han.  

Nu mobiliserar kvällspressen gråterskorna

Lunchdags i folkhemmet (montage)

En 97-årig dam avlider stilla i sitt hem, omgiven av sina närmaste. När en så gammal människa befrias från alzheimer och kroppsliga krämpor ser väl de flesta av oss det som en lättnad för huvudpersonen själv och de närmaste. När kvinnan råkar vara prinsessan Lilian försöker dock gråterskorna i kvällspressen förvandla det till något slags tragedi, och Aftonbladet ber oss "skriva vår sista hälsning till prinsessan Lilian".

Jag vet inte särskilt mycket om denna dam, mer än att hon var en kvinna född under mycket enkla förhållanden i Wales. Hon sägs ha varit mycket en mycket charmig och rolig person, och hennes liv med framlidne prins Bertil beskrivs ofta som "århundradets kärlekssaga".

Allt detta är gott och väl, men det som gör mig beklämd är medias svassande för kungligheterna. Tidningarna skriver om "kungabarnen" i ett tonläge som påminner om femtiotalets veckotidningar och SF-journaler. Att kronprinsessan har gift sig och fått barn med en man av folket hindrar inte denna nyunderdånighet som infunnit sig. Nu finns det förvisso motpoler även bland journalisterna t.o.m. på Aftonbladet. Peter Kadhammar, skrev för några år sedan följande: "Så fort det kommer till kungahuset blir svensken underdånig intill yttersta fjantighet eller oresonligt bitter och föraktfull. Fjantigast av alla blir journalisterna. Vardagens språkliga ambitioner slängs över bord och fjäsket känner inga gränser." Även Åsa Linderborg på samma tidnings kultursida har reagerat, och skrev (också för några år) sedan just om att "kungafjäsket vet inga gränser".

Men vad hjälper det när nyhetsredaktionen vällustigt inbjuder oss att skriva hyllningar "till Madde och Chris", och tidningens speciella hovbloggare skriver propaganda som "Låt er inte luras av att kungen ofta kan ge ett bistert intryck när han representerar vid mer högtidliga tillfällen eller håller tal. Den sidan finns inte hos honom när han träffar folk ute på gatorna. Istället är det en ganska varm kung som visar sig..."?

Allra värst är dock förstås Expressen och deras speciella hovlakej. Hans skriverier i samband med Madeleines tidigare relation med en djursholmsbrat borde bilda skola i avskräckande syfte på alla rikets journalistutbildningar. Fast det värsta är ju faktiskt trots allt inte dessa enstaka individer, utan som Jan Guillou har uttryckt det: "Det sorgliga är att denna förljugna journalistik är så lönsam, trots att den fjäskar för människans lägre instinkter. Eller i värsta fall just därför."

Men allt detta jordiska tingeltangel är förstås prinsessan Lilian nu lyckligen befriad ifrån. Så min sista hälsning till prinsessan via Aftonbladet skulle nog ha blivit ett enkelt "grattis!"

P.S. Hovet låter nu meddela att kronprinsessan Victorias namnsdag som skulle ha firats på Yttre borggården i morgon ställs in. Om det inte heller blir allmän flaggdag framgår inte av Aftonbladets kungörelse.

 Jag har alltid haft för mig att namnsdagar är något att fira till dess man börjar i skolan ungefär,  eller möjligen med kaffe och kakor inom familjen för vuxna. Men det här firandet av trettiofemåriga "kungabarns" namnsdag med allmän flaggdag i hela riket påminner lite grann om personkult á la Nordkorea. Är det inte dags att förpassa även de kungliga namnsdagarna dit de här hemma - inom familjen? Det räcker mer än nog att flagga på de kungliga födelsedagarna... D.S.

"Fritt" eller "förbud"?

För några dagar sedan skrevs det i tidningarna om en kaféägare på Kungsholmen i huvudstaden som tröttnat på föräldrar som låter sina barn leka fritt bland borden medan de själva ägnar sig åt sina egna bekanta, per pad eller IRL.  "En dag kunde personalen räkna till 18 barnvagnar inne i lokalen samtidigt", konstaterade innehavaren. Så i lördags satte han helt sonika upp en skylt med texten "För allas trevnad råder barnförbud i lokalen"  på dörren, vilket inte helt oväntat lett till en veritabel ström av "för- eller emot"-åsikter. En tidning har frågat sina läsare om man ska kunna förbjuda barn på fik och restauranger, och av 37002 hittills inkomna svar har 77% svarat "ja" på den frågan, och liknande svarsbild blev det när SR ställde samma fråga till sina lyssnare.

Nu spelar det ingen roll vad allmänheten tycker, för nu har DO yttrat sig om att det inte är "tillåtet att ha åldersgräns av kommersiella skäl", och ställd inför hot om saftiga böter valde kaféägaren att rent bokstavligt "ta ner skylten". Frågan är dock om förbudet verkligen är upprättat av "kommersiella skäl" - ägaren berättade att en ur personalen blev bränd av spillt kaffe när hon snubblade över ett barn. Vad skulle t.ex. huvudskyddsombudet säga om olycksriskerna - och än värre: vad hade hänt om det gått så illa att barnet hade fått det heta kaffet över sig? Hade ägaren drivit ärendet som en skyddsfråga kan man ju fundera över hur myndigheterna sett på saken. Eller vad händer vid en utrymningssituation när det står 18 barnvagnar mellan bord och i gångar? Hur som helst, något säger mig att Nellys Café kan räkna med en ökad tillströmning av föräldrar med barn den närmaste tiden - det brukar ju fungera så...

Som av en ren händelse (?) kunde man på radionyheterna i morse höra om hur "hotell med lägsta åldersgräns 16 år är charterbranschens nyaste snabbväxare både i Sverige och utomlands", och sedan tidigare vet vi att undersökningar har visat att nästan 75% av resenärerna på flyget stör sig på barn ombord (vilket ju väl överensstämmer med procentsatsen för alla som vill kunna förbjuda barn på fiket!). Återstår att se om DO:s långa arm även når ända till Platanias och Kamalas beacher...

Till sist är väl den springande frågan - "var kommer barnen in"? De som en dag tvingas ta ansvar för sina latteföräldrar...

Vad är det som händer?

Oskyldig resenär

Knappt har vi hunnit hämta oss från meteoritnedslaget vid Uralbergen förrän en husvagnsägare i England drabbas av ett oväntat nedfall av mindre trevligt slag. En isklump bestående av avföring från en flygplanstoalett brakade nämligen rätt genom taket på hennes husvagn, lyckligtvis utan att orsaka någon kroppsskada. "Isblocket måste ha varit minst 45 centimeter brett. Det var brun och gul is överallt. Efter sex, sju timmar hade fortfarande inte allt smält än", säger husvagnsägaren. Verkar som om hon drabbades av apati av chocken, eftersom hon uppenbarligen satt och iakttog hur isklumpen långsamt smälte! (Till skillnad från nedfallet i Ural har inte allmänheten synts försöka plocka upp delar av det här nedfallet.)

En talesman för engelska flygfartsverket ("flight fart" på engelska kanske?) tror att det hela beror på något slags "läcka", och att ingen kan hållas skyldig, mot vilket husvagnsägaren helt förståeligt invänder att "någon borde vara det, jag hade kunnat dö".
 
Och så var det här med hästarna i köttbullarna på IKEA. Det är klart att vi blev upprörda, men vad skall IKEA-kunderna i Kina säga då, som fått två ton chokladkakor från Sverige innehållande avföringsbakterier? Om bakterierna kommer från häst eller människa framgår väl inte riktigt, och inte blir man riktigt klokare av vad den pressansvariga på IKEA säger, nämligen; "Jag vet för lite om det här just nu, men är det så att vi hittat de här ämnena kan det vara så att vi har gjort oss av med produkten". Jo, det är klart, men frågan är väl på vilket sätt. (Senare har IKEA låtit meddela att föroreningen i chokladen fanns i tårtor av märket Almondys. Att man påpekar att tårtor ur samma parti inte sålts i Sverige gör det ändå lätt motbjudande att någonsin plocka upp min icke IKEA-köpta Almondytårta ur frysen... Som sagt - vad är det som händer?)

Nej, jag tror att vi s.a.s. skiter i det ämnet, och kastar över oss nästa mysterium. Hovdestalunds krematorium i Västerås har under natten drabbats av att någon krossat en ruta. Från insidan, eller "från andra sidan", som de väl skulle säga i något av alla dessa parapsykologiprogram som det dräller av på TV! Jag förmodar att polispatrullen kollade så att det var fullbelagt i köande kistor, så att någon inte tröttnat på väntetiden och gått sin väg...

Vet inte riktigt vad det beror på, men det känns som om det senaste nyhetsdygnet gjort tillvaron lite mer oförutsägbar. 

Frånvarande

"Frånvarande? Vem -jag?"

Denna dags uppmärksamhet från min sida har handlat om frånvaro i olika former. Passade under förmiddagen på att avlägga ett besök på min arbetsplats efter att ha varit pensionär ett par veckor. Räknade väl inte med att det skulle vara totalkaos på jobbet sedan jag slutat, och det var det mycket riktigt inte heller. Fast några hade nog märkt att jag försvunnit. Eller ja, någon åtminstone. Tror jag...

En annan som lyser med sin frånvaro är den som placerat ut en tiggande docka i centrala Göteborg. Kanske var det någon som tagit ett break i tiggandet och gått för att fika och satt in dockan som stand-in? När GT besökte dockan hade den lyckats riktigt bra på egen hand, den hade dragit in 23 spänn alldeles själv. Det mest anmärkningsvärda med dockan kanske var polisens presstalesmans kommentar, att utplaceringen av dockan kunde vara "en form av bedrägeri, beroende på om det har stått någonting på någon lapp och om det då har varit vilseledande". Slutsatsen är väl då den att om det sitter en levande person och tigger med en lapp med ett okontrollerbart meddelande så är det OK, men sätter man en docka där med samma lapp, då kan det vara bedrägeri. Man kanske därmed kan utgå från att dockan sitter häktad vid det här laget? Det kan nog vara olagligt för en docka att utge sig vara en människa. Pinocchio är härmed varnad!

Nu är jag alltså pensionär, men ett arbete som jag aldrig skulle vilja ha haft är att jobba i gruva - min klaustrofobi skulle ha satt stopp för det. Några andra som uppenbarligen inte vill jobba i gruvan verkar vara de 25 anställda vid statliga LKAB, som enligt SVT:s Nordnytt under flera år ska ha fuskat till sig lön i mångmiljonklassen. Det skall ha gått till så att en person har stämplat in åt de andra i skiftlaget, som stannat hemma med full lön. "Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå". Not. Vad det kan bli för straff beror kanske på om det jobbat över eller under jord. Kanske är det lägre straff för dagbrott, vad vet jag...

Därmed gör jag mig själv frånvarande. Åtminstone till i morgon.

Uppdatering: trastiggaren hade inte gjorts av någon tjänstledig tiggare. I stället är det Adam, 13, som skapat honom som ett konstprojekt i skolan. Adam förklarar för GT: "Dels var det en rolig grej, dels är det så att tiggarna blivit en del av miljön ute på stan. Så att vissa bryr sig inte utan bara lägger pengar utan att titta vem det är. Jag ville visa att allt inte är vad man tror det är." Jag tror att du gick i land med den uppgiften, Adam!

Näthatare utan nät (1960)

I februari 1960 spårade jag ur för en dag och blev som nybliven 12-åring den kanske första näthataren. Eftersom det varken fanns persondator eller nät på den tiden fick jag dock i stället hålla mig till blyertspenna, och lika bra var det...

De senaste veckorna har näthatet varit ett hetare debattämne än kanske någonsin tidigare. Inte bara mediapersonligheter träder fram och berättar om hur de kränkts i olika sammanhang, utan även idrottare vittnar om hur de råkat ut för nedsättande kommentarer och t.o.m. dödshot. För den tyska skidskytten Magdalena Neuner gick det så långt att hon valde att avsluta sin karriär som 25-åring. Inga hyllningar i världen uppvägde det faktum att hon upplevde känslan av att "det finns någon därute som hatar mig".  Den amerikanske basketbollspelaren Royce White beskriver liknande upplevelser. Han skriver "Även om vi försöker intala oss att det bara handlar om människor vid en datorskärm så är de våra grannar. De sitter vid datorskärmar på skolor och sjukhus, de jobbar i Washington. Det är riktiga människor. Hur länge måste detta hålla på innan vi erkänner att här händer nåt väldigt oroväckande. Jag tycker det är oroväckande om en enda person skriver 'Dra åt helvete, gå och dö'. Men det handlar om hundratals tweet, tusentals. Jag ser många som är mentalt störda utan att få hjälp. Jag läser deras tweet och ser att dom inte bara skriver till mig, dom skriver till alla möjliga. Om nån hotar mig fem gånger på sju minuter för att jag spelar för ett lag som dom inte håller på... det är inte okej. Det tyder på mentalsjukdom. Och även om dom säger 'men jag älskar mitt lag in i döden' betyder det bara att dom lägger för stor vikt vid underhållning. Man mår inte bra av det."

Skidstafett är en spännande gren, som ofta kan innebära snabba omkastningar i ställningen om någon av lagmedlemmarna har en sämre dag. Inte minst kan detta hända om loppet avgörs på hög höjd, som fallet var 1960, då OS gick av stapeln i Squaw Valley, USA när jag var tolv år gammal. Allt hade börjat så bra när Lars Olsson hade hemfört första sträckan. Den tystlåtne "Finnskoga-Lasse" var något av idol bland grabbarna där hemma i samhället, inte minst förstås för att han var värmlänning liksom vi. Men så på andra sträckan hände något; den svenske deltagaren klappade ihop totalt och tappade över tre minuter på sträckan, och sedan hjälpte inte fenomenala svenska insatser på de återstående sträckorna, Sverige fick knappt stryk av Ryssland i striden om bronsmedalj.

Jag minns fortfarande skamset hur jag i ilskan rev ner skolschemat på väggen och skrev "jävla NN (namnet)" med blyertspenna. Min far (själv gammal elitidrottare för övrigt) hörde att jag var upprörd, så han kom in på mitt rum och såg lappen jag skrivit. "Hördu du, så där skriver man inte!", förklarade han strängt. "Killen försökte göra sitt bästa, och han är säkert mer förkrossad än någon annan att det inte höll."  Efter en stund insåg jag hur dumt jag burit mig åt, så jag suddade ut min kommentar och satte upp schemat på väggen igen. Men varje gång en idrottsman misslyckas och jag läser alla hånfulla och bittra kommentarer på nätet (av personer ofta betydligt äldre än tolv år) så tänker jag att om det funnits Internet 1960 så hade jag nog skrivit av mig där i stället för på en papperslapp. Så vad man skulle kunna önska idag är att även personerna bakom dagens elaka kommentarer liksom jag den gången hade någon som konfronterade dem med deras intolerans. Det kan bli en lärdom för livet!       

"Den som gör en resa har något att betala"

Västtrafik har orsakat lika delar munterhet och panik när de infört betalning med SMS som enda metod att komma in på toaletten i Lidköpings Resecentrum. Människor som inte äger mobiltelefon har setts irra omkring i stadens rabatter med ett frånvarande uttryck i ansiktet, andra har ringt nödnumret, medan de som haft ogiltig mobil med kontantkort fått ringa upplysningen och begära behovsprövning. Ett fåtal lyckades forcera dörren, några av dem hann in innan det var försent. 

Allt fler funktioner i samhället styrs ju med knappande på telefoner numera, och nedanstående dialog är därför högst möjlig. Scenen är - t.ex. - Lidköpings Resecentrum. Nödställd kund med benen i kors skickar SMS till den automatiska åtgärdsstrategen.

Fråga: När jag kommit in, skall jag slå en #sjua" om jag skall kissa?
Autosvar: Bussen går 12.17, var god sitt ner!
F: Skall jag alltså sitta och kissa?
A: Vill du beställa pizza, var god tryck två följd av fyrkant.
F: Du verkar trevlig, kan vi inte ses någon gång?
A: Vill du ha trekant, tryck fyrkant.
F: Nej, jag vill inte ha #6, jag vill ju kissa!
A: Sitt ner på perrongens vänstra sida, riv av blanketten mot den tandade fyrkanten. Slå en #sjua.
Glöm ej att fälla ner kanten på pizzakartongen! Är papperet slut, tryck på ringen och invänta nästa tåg.
Trevlig resa!

Kom förresten att tänka på en gammal god historia som egentligen skall framföras på dialekt för att komma till sin rätt. En man på besök i Skövde fick behov av att uppsöka en toalett, så han frågade förste bäste ortsbo var urinoaren var belägen. Gubben kliade sig i huvudet och tittade på besökaren med tvivel i blicken innan han svarade "Å de sulle alltså vara här i Skövde?"

Gosedjur eller politisk infiltratör?

"P.g.a trafiken kunde jag inte hjälpa den gula nallen som låg på en avsats på Klarastrandsleden mot Solna. Kanske var det någons bästa vän?", skrev någon i dag på middagen i ett twitter som jag av en tillfällighet kom att läsa.

I tisdags morse när jag var på väg till jobbet gjorde jag en liknande reflektion, när jag såg en lealös nalle hänga på ett staket längs min väg. Det är något med borttappade kramdjur som triggar igång något hos många av oss; inte bara omtanke om barnet som tappat sin vän, utan vi lider även med tygdjuret som kommit på avvägar. Kanske är det vetskapen om alla känslor som impregnerat leksaken och alla hemligheter som viskats i förtroende i nallens tygöron som gör den så levande för oss?

Tittar du förresten närmare på någon sopbil som korsar din väg så är chansen ganska stor att du kommer att se ett eller flera kramdjur hänga på bilen, för sopåkarna verkar inte kunna förmå sig att skicka en vän i nöd på tippen.

En annan yrkeskår som inte tvekar att ingripa och förena åtskilda vänner är polisen. Vid midsommartid kom Tyra,1, och hennes nalle ifrån varandra. Det fick Södermalmspolisen att utfärda en efterlysning av kramdjuret på sin facebooksida, vilket genast utlöste reaktioner i landet - en del ansåg att det var en gest av medmänsklighet, medan andra tyckte att polisen minsann borde syssla med annat. Men inte i bara i vårt land blev det stor uppmärksamhet; stora tidningar utomlands skrev om fallet, och människor som sätter pris på allt uppskattade den PR som den svenska polisen fick till miljontals kronor. Men det viktigaste av allt var förstås att efterlysningen resulterade i att Tyras kompis kom till rätta!

Inte ens storpolitiken går fri från nalleinterventioner, vilket kanske inte är så konstigt, då teddybjörnen ju är uppkallad efter den amerikanske presidenten Theodor "Teddy" Roosevelt! Nu senast var det en svensk PR-byrå som släppte ner flera hundra fallskärmsförsedda nallebjörnar med ett politiskt budskap över Vitryssland, vilket orsakat en diplomatisk kris mellan Vitryssland och Sverige.

Så vem vet, kanske den gula nallen på Klarastrandsleden i sin tur jobbar för Lukasjenko? Dags att mobilisera björnskinnsmössorna, försvarsministern!

De dansade en vecka

Sedan en vecka tillbaka brinner OS-elden i London, men för många av oss startar nog inte OS förrän nu, när friidrotten tar sin början. Sverige har ju haft några framgångar, och jag gläds med de aktiva som lyckats pricka in formen i rätt ögonblick. Män ändå; trots att såväl fälttävlan, lerduveskytte och triathlon säkert är bra TV-sporter känner jag mig inte särskilt "storsvensk" för svenska medaljer. Jag tycker inte att jag har någon anledning att följa sådana grenar som jag annars är ointresserad av, men jag förstår att de finns de som tycker att det är nu man har chansen att bekanta sig med "nya" sporter.

Något som varit signifikant för den här olympiaden är hur de blågula bollspelarna i handboll och fotboll har misslyckats. Det är lite underligt, för just i lagidrotterna brukar svenska deltagare annars ha förmågan att växa med motståndet. Den berömda lagandan känns som bortblåst, alla tjusiga målgester till trots. Därför känns det lite märkligt när kolumnisten Jennifer Wegerup skriver i Aftonbladet att "Jag skulle älska att se en dam­spelare som springer ifrån alla lagkamraterna för att jubla så länge som möjligt själv framför tv-kamerorna." Det är ju just dit vi är på väg! Zlatan är en världsstjärna på många sätt, men han har åtminstone inte tidigare fått sina lagkamrater att växa - det har varit "allt ljus på mig!". Vårt landslag har inte förmått  förbättra sin position i världsrankingen med denna megastjärna i laget (där han givetvis ändå hör hemma), och den berömda lagandan är inte längre bättre i det svenska laget än i andra.

Jag tror därför inte alls det är rätt väg att gå med mer egocentrisk inställning hos spelarna. De svenska fotbollstjejerna övade in en målgest utan Dennerbys vetskap. "Vi får en väldig boost av den", förklarade lagkaptenen efter att man fått visa upp sin dominogest under första matchen mot dåligt motstånd. Nu när det visar sig att den där "boosten" inte blev så långvarig hör man inte av några självförebråelser från spelarna. Nej, Dennerby skall bort och Sundhage in  (varför inte tillsammans med en koreograf?) Sedan är man bäst i världen - till dess allvaret kommer ikapp danstruppen...

En liten uppdatering: svenska killarna har verkligen växt med uppgiften och visat fantastisk lagmoral! De kämpade till sista svettdroppen mot fransmännen, men hade inte riktigt marginalerna på sin sida.

Misantropins dag

Nej, San Gerolamo var ingen misantrop vad jag vet,

men Caravaggios målning passade bra här.

(Från Wikipedia.)

Idag ,och kanske inte bara idag, känner jag för att odla mina misantropiska drag. Kanske är det så att ett flertal negativa nyheter hopat sig just denna dag, eller också har jag i min svartsyn sökt upp dem. Men här är de då, några av skälen till min temporärt (?) förlorade tillit till mänskligheten:

Alla vi som någon gång uppsöker en kvällstidnings hemsida på nätet är vana att varje gång något dramatiskt inträffat mötas av de hetsande tillropen "Är du på plats?" eller "Har du bilder"? Igår var ett sådant tillfälle när ett antal läsarbilder slogs upp på nyhetsplats i Expressen och Aftonbladet i samband med en tragisk drunkningsolycka utanför Göteborg. Hur personer på plats reagerade över denna hyeneliknande nyhetsjakt berättade ett vittne i GP: "Det var förfärligt att se alla människor som plockade fram sina mobiler för att filma. Respektlöst", tyckte hon.Vad kan man annat än instämma?

Nästa skäl till nedslagenhet blir läsningen som berättar om den 29-åriga kvinna som lurade av sin 83-åriga granne 1,6 miljoner genom att falskeligen uppge att hon drabbats av bröstcancer, att hennes make och barn avlidit samt att hon saknade pengar till hyran.

För att fortsätta eländesvandringen läser vi om det polska par som skulle resa på utlandssemester med sin tvååriga dotter. När det uppdagades vid incheckningen att dotterns biljett var ogiltig lämnade paret helt sonika sitt gråtande barn i flygplatsbyggnaden, där hon slutligen plockades upp av sin farmor, medan paret själva redan satt i planet mot semesterdestinationen. 

En annan rubrik för dagen handlar om en man som körde omkring flera mil med sin hund släpande efter i dragkroken flera mil, innan han till sist kastade den då döda hunden längs vägkanten. "Bilen som användes för att släpa ihjäl hunden sågs tidigare under dagen krocka med en annan i Växjö och körde på en person i Kosta", kan vi läsa.

Som om allt detta inte skulle vara nog kan vi idag ta del av nyheten om hur långfingrade tjuvar inte drar sig för att stjäla metaller från gravar i Borås och andra orter. "Ansgars kyrkogård är helt rensad. Det finns inget kvar", berättar kyrkogårdsavdelningschefen Lars Öhrn. Bl.a.  har tjugo meter staket av koppar stulits, och nu rekommenderar kyrogårdsansvariga att man inte använder stöldbegärliga metaller vid utsmyckning av sina anhörigas sista vilorum. Inte ens de små duvorna får längre vara i fred...

Kanske förstår du en gammal misantrop något bättre nu?

Ord för dagen: "samfund"

Ordet `samfund´ i daglig svenska är väl av tradition främst förknippat med religiösa rörelser, trossamfund. Det används också av lätt pompösa organisationer, typ Sällskapet De Nio", eller "Samfundet S:t Erik".  Men främst förekommer det i begreppet `världssamfundet´, = "det internationella samfundet, politisk sammanfattande benämning på FN och dess medlemsstater, liksom andra internationella institutioner med kompetens att fatta beslut med verkan för de internationella relationerna", som NE skriver.

"Världssamfundet" är något av en klassmarkör (i likhet med ordet "incitament" t.ex.), alltså inget ord som vi på golvet svänger oss med, utan mer reserverat för de finare kretsarna av forskare, mediafolk och andra språksnobbar. Nu verkar det sprida sig, i dagens morgoneko hörde jag ordet  i två nya sammanhang, ett var "forskarsamfundet".  Känns som läge för att hålla koll på vilken grupp som anammar ordet härnäst!

I norskan och danskan används ordet ´samfund´ mer i dagligt tal som en beteckning på samhället i stort. "Den danske ordbok" skriver följande om ordets ursprung: " oldnordisk samfundr 'sammenkomst' sidste led er gammeldansk fund 'møde, sammenkomst', egentlig 'det at finde sammen'". 


Enligt Googles Ngram Viewer hade ordet `samfund´ sin senaste topp i mitten av nittonhundraåttiotalet, därefter har det dalat i popularitet, men om min spaning håller så kommer vi snart att höra det oftare igen.