Konsten att få tid över

Idag var det dags för den oundvikliga rengöringen av utrymmet under badkaret. Baserat på tidigare tidsåtgång för lossning av frontplåt, rengöring av avloppslocket, löstagning av mellanrör och diskning av det, tillbakamontering av rör plus lock, sopande och skurande under badkaret samt återsättning av frontplåten beräknade jag arbetet till c:a 4,15 timme baserat på tidigare försök, så jag gav mig själv beting på den tiden. Det tog 20 minuter, så nu har jag 3 timmar och 55 minuter över. Nu slår det mig att det här är ett lysande exempel på hur man kan tjäna tid till lyxtillvaron: det är ju bara att sätta beting på allt man gör och ta till ordentligt - laga frukost två timmar, borsta tänderna 90 minuter, kolla lokalnyheterna tre timmar o.s.v. Tänk vad tid jag kommer att få över till... ja, till vad?  Det får jag fundera på! Beräknad tidsåtgång: resten av livet.

Kändisselfiegamarna och deras byten

I ungdomen samlade jag på autografer. Tillsammans med mina skolkamrater köade jag i trappan på baksidan av festplatsens scen för att få autograf av Zarah Leander och Anders Börje och andra av den tidens kändisar (innan det ordet fanns). Artister som jag inte gillade det minsta, men som ändå hade sin givna plats i mitt herbarium av torkat bläck. Det jag minns mest nu på äldre dagar är att så många av artisterna var påtagligt berusade bara minuter efter att de gått av scenen (en del var nog fulla redan på scenen, när man tänker efter).

Men trots allt var det bara en nedrafsad namnteckning - hade man tagit ett kort av sig själv med artisten hade man nu kunnat se sig själv poserande bredvid en i många fall full artist i nedförsbacken. Ingen trofé jag skulle ha känt mig stolt över idag! Har tänkt på det några gånger på sistone, t.ex. i somras, när jag läste hur en kypare blivit avstängd för att han låtit sig fotograferas tillsammans med fotbollsspelaren Robert van Persie som gästade restaurangen. På bilden ser man en artigt uppställd van Persie (med amatörfotoröda ögon) tillsammans med storviltsjägaren själv som ser lagom blasé ut. Jag tycker faktiskt att den restaurangägaren var väldigt snäll som lät kyparen överhuvudtaget få visa sig på jobbet igen!

Så i morse när jag läste om den store aktören Robin Williams död var det dags igen! Ett av de allra sista fotografier, kanske det allra sista, som togs på Williams kommer från en snabbmatssylta i närheten av den behandlingsklinik han vistades på. En ung servitris strålar mot kameran poserande med sitt byte, en nedbruten man som skyggt tittar ner. Hela hans kroppsspråk skriker ut att här ser vi ett människospillra som inte orkar annat än stillsamt ställa sig till förfogande för sin publik en sista gång. Hade den servitrisen haft den minsta barmhärtighet hade hon rivit det kortet i samma ögonblick hon såg det. Och har hennes chef det minsta folkvett lyfter han ut den unga damen på restaurangen och tackar för den tid som varit.

Too Much Monkey Business!

"Det här går illa!"

Det verkade som om man hade tänkt på allting inför övningen i djurparken på Teneriffa i måndags. Scenariot var att ett vilt djur hade kommit loss, och för att göra övningen än mer realistisk hade en av djurskötarna (kanske den som var mest teaterapa?) styrts ut i en gorilladräkt. När den utklädde figuranten apade sig visade det sig dock att man faktiskt hade glömt att informera en viktig person om övningen: parkens veterinär!

Veterinären reagerade med bestörtning när han såg den lösspringande människoapan, och eftersom han hade geväret med bedövningsmedel inom räckhåll satte han en pil i baken på djuret. Belåtet såg han att skottet satt perfekt och kunde notera hur parkpersonalen skrikande av glädje kom honom till mötes. Strax därefter lär han ha uppmärksammats på sin felaktiga artbestämning...

Den 35-årige djurskötaren fick en allergisk reaktion av bedövningsmedlet doserat för en 200 kilo tung gorilla. Han kvicknade dock till på sjukhuset och är nu på bättringsvägen. Obekräftade uppgifter gör gällande att den skjutglade veterinären kommer att kräva gorillorna i djurparken på legitimation i fortsättningen för att försäkra sig om att det inte är en arbetskamrat han behandlar, medan djurskötaren förväntas sjunga som i Djungelboken:  "jag vill inte längre apa mej, jag vill bara va en man! Oh!"

Inte roligt alla gånger...

"Jag satt på en skattkista av humormaterial: mannen, svärmor, hängbrösten, vardagskaoset..."

~Karin Adelsköld, "komiker".

Så har det stora pajkastningskriget utbrutit bland svenska standupkomiker. Äntligen. säger jag, som länge irriterat mig på detta ständigt inbördes ryggkliande följe, som levt under devisen " I'll scratch your back if you scratch mine", d.v.s. "säger du att jag är rolig så säger jag samma sak om dig". 

Bråket började med att Mårten Andersson, "komiker" enligt varubeteckningen, inför arrangemanget Amelia Comedy Queen", dit biljettrycket var minimalt, suckade att "Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem?" Därmed tog det icke oväntat fyr i helsicke!  "Komikern" Karin Adelsköld tog plats i motsatt ringhörna sekunderad av förnärmande typregistrerade kvinnliga ståuppare som blivit avhoppare från arrangemanget. 

Nu har det infekterade bråket mellan de två avblåsts även om de inte lämnar ringen som vänner. Vinnare blev väl förmodligen "humorgalans" arrangör, som antagligen får sina biljetter sålda i ett nafs till militanta kvinnliga "komiker".   

Det hela får mig att göra två ställningstaganden. 1/ Jag gillar inte kvinnliga ståuppkomiker. 2/ Jag gillar inte manliga ståuppkomiker heller. Inte ens om jag vore dyngrak, vilket brukar vara ett normaltillstånd hos deras publik, skulle jag förfalla till de "asgarv" dessa "artister" ständigt tycks sträva efter.

Jag har upplevt några föredragshållare som inte sällan talat om rätt torra ämnen. De gör det i regel utan manus, och de har en sällsynt förmåga att fånga upp stämningar hos publiken. Och när talare och publik kommer varandra till mötes och talaren med exakt timing "helt apropå" bjuder på ett skämt, det är då den varma ståuppkomiken jag gillar uppstår. Hans Rosling är ett lysande exempel på den sortens talare och underhållare. De där kringresande "komikerna" med sina manusbundna elakheter förklädda till "humor" ger jag inte mycket för...     

Oväntat besök på jobbet?

Ser i bladet rubriken "Rappare straff mot dålig arbetsmiljö" och får omedelbart associationen av ett arbetsplatsbesök av Timbuktu, som inskärper att "alla vill till himlen men ingen vill dö".

Ja, jag vet förstås att "rappare" i det här fallet är liktydigt med snabbare, fast jag känner en och annan  som nog skulle ta ett besök av en rappare på jobbet som ett straff och en försämring av arbetsmiljön i sig...

Också en recension...

(Eget bakverk som inte har med texten att göra)

"Jag har gått här förr men jag märkte då

inget särskilt med de smulor som jag trampat på"

(Fritt ur My Fair Lady)

En städerska i Bari upptäckte lite utspridda kakbitar på golvet och gjorde vad som väl föll sig naturligt i den situationen - hon sopade helt enkelt upp bitarna och slängde dem i sopsäcken. Problemet var att kakbitarna var en del av ett konstverk som förvarades i lokalen i väntan på att ställas ut vid en större konstutställning i staden. Nu krävs hennes arbetsgivare på i runda slängar 100.000 kronor för de kastade kakbitarna. Inga småsmulor direkt!

"Hon gjorde bara sitt jobb" säger hennes chef, som uppenbarligen inte är något kakmonster. Kostnaderna (gissningsvis inräknat kostnader för smör, sirap, socker och jäst) lär täckas av försäkringen, så allt verkar sluta lyckligt.

Personligen är jag tacksam över att ha fått en bra motivering  nästa gång jag får besök och det visar sig att städningen slagit lite fel ut. Då är det ju bara att hävda att smulorna på golvet inte alls är skräp, utan delar av en konstnärlig installation.   

Det var katten!

Två linjer som passerar T-banestationen Church Avenue i Brooklyn stängdes av under en timme i rusningstid i går kväll. Orsaken var att man skulle leta reda på två kattungar som setts i tunneln tidigare under dagen och då förgäves eftersökts av både civil och uniformerad poliser plus tunnelbanepersonal. Nu hade man återfunnit kattungarna fridfullt sovande bland tomburkar och kasserade batterier intill ett spår, och för att de skulle kunna tas om hand fick tunnelbaneresenärerna vackert vänta.

Om detta kan man förstås ha olika åsikter - någon stressad resenär förbannade katter, andra tycker nog med mig att mänsklig omtänksamhet är värd att hyllas var den än uppträder, i stort som i smått.

Lite på sniskan

Föregående inlägg handlade ju om "världssömndagen", vilket får mig att tänka på den relaterade p-dagen. P-dagen eller Påskebrygdagen är den dag då de danska bryggerierna avtäcker årets kollektion av påsköl. Detta sker den första fredagen i mars, vilket i år lämpligt nog inföll den 1 mars. Enligt danska Wikipedia har man tradition att "på universiteter, hjere læreanstalter og andre undervisningsinstitutioner fejre P-dag, når denne bryg lanceres". Något sådant skulle väl inte kunna komma ifråga här i Sverige, inte ens på Chalmers? Där har studenterna nog aldrig helt lagt ner tanken på en pipeline mellan Pripps och kårpuben, men en påskebrygpipeline från Danmark skulle väl bli lite mer svårgenomförbar, om än inte omöjlig.

För att detta inlägg inte skall tas som ohöljd reklam för dansk ölkultur vill jag genast inflika att jag inte är någon anhängare av danskt påsköl. Numera. Annat var det i ungdomen, då jag likt många andra unga på den tiden var ölromantiker, där man i triumf hemförde full ranson (vilken då var betydligt blygsammare än i dag)  paaskebryg från Danmark. Enda inköpsskälet var att den var starkare än vanlig dansk luxusøl. "Heliga enfald" säger jag idag (vilket inte hindrar att jag faktiskt har två Three Hearts påskebrygd på kylning...). I Danmark fortsätter man dock med att hylla sitt paskebryg, och försäljningen har ökat med hela 19% i jämförelse med fjolåret, enligt danska källor. "Højtidsbryg i almindelighed bliver mere og mere populært, fordi det jo stikker ud i forhold til almindelige hverdagsting. Den almindelige frikadellepilsner, altså øl, der har fin kvalitet, men ikke tænder festlysene i ret manges øjne, vinder ikke længere ret mange hjerter, "säger ölkännaren Ole Madsen en smula poetiskt till foodculture.dk.

När vi ändå är inne på det detta skadliga ämne ser jag i dagens NA exempel på vad alkoholen kan ställa till med. Det så pampigt lanserade Bergslagens Destilleri i Nora hotas nu med vräkning, en inte helt ovanlig följd där alkohol varit inblandat. Destilleriet, som tänkt sig tillverka whisky, har haft en motig uppstart. Nyckelpersoner har slutat, och för en månad sedan hotades man av konkurs. Nora kommun, som satsat tjugo miljoner av skattebetalarnas pengar för att skapa lämpliga lokaler för verksamheten, lär ha huvudvärk idag på grund av spritproblemen. På frågan om man gjort rätt som som satsat så mycket pengar på att anpassa sig efter destilleriets behov svarar vd för Nora fastigheter "I det här skedet så kan man ju ställa sig den frågan förstås. Men det här affärsprojektet har fängslat många, och vårt fastighetsbolag har varit berett att göra de här investeringarna för att få till den här attraktionen." Ja, nog kan projektet fängsla många, men om det är en "attraktion" värd pengarna, det kan väl bara noraborna svara på.

I Norge har man däremot lagt krut på annat! Där tänker försvaret handla sprit för sextio miljoner enligt vg.no. Inte för att supa fienden under bordet, utan för att man tagit kontroll över spritförsäljningen på landets militära mässar. Det norska försvaret tänker spara in på utgifterna genom att själva köpa in och potionera ut spriten. Skönt ändå med vår nordiska militär - andra länders militär tar kontroll över regeringsbyggnader och liknande, här tar man kontroll över spritförsäljningen på mässarna! Att militären inte spottar i glasen kan man utläsa i att det på en enskild norsk mäss såldes dryckjom för 1,2 miljoner förra året, och då kostar ändå ölen, vinet och brännvinet bara ungefär hälften av vad det skulle kosta ute i en bar på byn. "Årsaken er at messene drives som medlemsklubber, alkoholen selges til selvkostpris, og ingen av dem går med overskudd", konstaterar VG. Enda oroshärden i sammanhanget tycks vara att spriten är reserverad för officerare, vilket det länge grymtats över ute i leden. De värnpliktiga tycker att även de borde "få nyte en kald pils når arbeidsdagen er over". Någon revolution som hotar deras kaptenlöjtnant lär dock inte de norska officerarna behöva frukta, utan bassarna får nog fortsätta att smyghutta på luckan. Drar mig i sammanhanget till minnes en manöver i Kilsbergen i slutet på sextiotalet, där vi hade en kompaniafton som blev riktigt blöt, från befäl och ner till oss beväringar. En av mina kompanikompisar blev så full och glad att han knallade in på fältmässen, som händelsevis var tom för tillfället. Där satt han och spelade grammofon, drack konjak och rökte cigarr till dess fienden (=befälen) kom på honom. Vi hälsade på honom i arresten veckan efter.  

Vaket

Morgonnyheterna på TV är en lyx som jag som nybliven pensionär inte riktigt tagit till mig riktigt, trots att jag är uppe i ottan såväl i helg som i socken. I morse bänkade jag mig dock framför apparaten, och hamnade mitt i ett samtal med råd om sömn, uppenbarligen är det internationella sömndagen idag. Då var det för sent att gå och lägga sig igen, annars borde man kanske fira den här dagen som sig bör - med att sova! Speciellt som vädret inbjuder till att hålla sig i idet...

Men nu var jag som sagt redan uppe, och i stället för att ta en sovmorgon har jag surfat runt lite på begreppet internationella sömndagen. Det märkliga är att detta evenemang enligt kalenderuppgifter och nyhetskällor mycket riktigt infaller idag, men lika många verkar fira sömndagen den 15 mars, t.ex. worldsleepday.org, och de borde ju veta, kan man tycka! Kan det vara så att några har försovit sig?

En som definitivt gjort det är den taiwanesiska golftjejen Yani Tseng.Yani hade på onsdagen chansen att återta sin position som världsetta på damernas golfranking. Dessvärre råkade hon dock försova sig, och missade sin tee time (ej att förväxla med tea time!), enligt vad US LGPA Tour låter meddela till en förmodligen yrvaken golfvärld. Nu är nästa starttillfälle den 4 april för Yani Tseng, och det är bara att hoppas att hon vilat ut till dess!

Så här med arbetslivet bakom mig sedan några månader måste jag medge att jag finner viss njutning i att läsa spännande ursäkter från medmänniskor som kommit för sent till jobbet. Här är några berättelser direkt ur livet. Observera att ingen antydde att de försovit sig (eller firat World Sleep Day)...

• En morgontrött kvinna råkade på vägen till jobbet tappa sin portmonnä i en tidningsautomat med myntinkast och kunde inte få ut den eftersom växeln låg i portmonnän.
• Killen gick hemifrån och såg inte förrän han satt i bilen att han råkat ta sin sambos skor på fötterna, så han måste gå tillbaka för att byta.
• En kvinna påstod att hon blivit försenad för att körriktningsvisaren inte fungerade åt vänster, så hon måste köra högersväng hela vägen till jobbet.
•  Grabben kände sig i vägen i fikarummet på morgonen, så han valde att komma lite senare i stället.
• Damen blev försenad för att hon måste trä en regnrock över sin ankstaty i trädgården, eftersom det väntades regn under dagen.
•  En stackare råkade äta upp sin frus frukost, så han var tvungen att laga en ny till henne.
• En fåfäng kille skulle fixa håret innan han gick till jobbet, men klippapparaten lade av mitt i klippningen, så han måste vänta på att frisören skulle öppna.
• Kvinnan råkade åka till sitt förra jobb av gammal vana.
• Han trodde han körde sin son till dagiset, men när han kom fram och tittade i baksätet kunde han konstatera att han råkat ta med hunden i stället. (*Björn Hellberg?)
• En trött kille hade stått och väntat på hissen på sitt våningsplan i tio minuter innan han kom på att det inte fanns någon hiss i huset.
• En tjej trodde att hon vunnit en jättevinst på lotto kvällen innan och hade tänkt sluta, men när hon kontrollerade kupongen på morgonen såg hon att hon hade rättat fel. 
•  Den anställde hade grälat med sin fru under helgen, och när han skulle ta sina bilnycklar på måndagsmorgonen hade hon frusit in bilnycklarna i ett isblock.
• En för tillfället duglig motivering hade damen som tappat sina bilnycklar i snön och måste vänta på att snön smälte bort under dagen för att hitta dem.

Sov gott! 

  

*Fotnot: historien om förväxlingen mellan sonen och familjens hund som Björn Hellberg berättat i bl.a."På spåret" var enligt vad han senare medgivit en skröna.  Fast den var så bra att jag föredrar att fortsätta tro på den...

Det stinker om Sverige

Apropå gårdagens inlägg om en viss stinkande bussresenär så skulle han kanske han ha smält bra in i en skolkorridor i Getinge, åtminstone innan det blev sanerat.  Skolan drabbades nämligen under hösten av en obehaglig lukt - skolans rektor beskrev det som "en stickande jordkällarstank". Skolan fick delvis spärras av, lektioner flyttades om i byggnaden och scheman ändrades. Samtidigt kallades externa miljöexperter in för att ta prover och analysera dem, mögelhundar nosade sig igenom skolan och hantverkare kollade bakom väggar och under golv, innan någon till sist hittade orsaken till aslukten i ett stängt elevskåp. Där låg en gympapåse med svettiga kläder plus en blöt handduk.

Om det luktade surt om gymnastikpåsen tycker kommunfolket uppenbarligen att det även stinker kring kostnaden för åtgärderna. Enligt Hallandsposten  kan nämligen fastighetskontoret och barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstads kommun inte komma överens om vem som skall ta sig an fakturan på de 100.000 kronor som kalaset slutligen kostade. Om klädtvätten ingår i det priset framgår inte av artikeln.

Buss på dom bara!

 "Ty genom den dagliga utdunstningen eller transpiration, befrias människorna i Norden väl till hälften ifrån vad som förtärt och i kroppen onyttigt blivit, och det nästan oförmärkt."
  Ur "läkarbok för allmogen" 1765.

En bussresenär som anlitat Upplands lokaltrafik påstås ha luktat så illa att resenärerna lämnat bussen i panik när odören spridit sig, och chaufförerna skrev upprörda brev till sin arbetsgivare och påpekade att de såg det som ett arbetsmiljöproblem att skjutsa mannen. Bland annat anfördes att de tvingats byta sittdynor som resenären suttit på, eftersom stanken satt i så länge. Upplands lokaltrafik vidtog då den drastiska åtgärden att helt sonika göra hembesök hos kunden för att undersöka hur han luktade. Hur kontrollen gick till framgår (som tur är?) inte av trafikföretagets rapport, men de säger att mannen visat "full förståelse" för deras synpunkter, och skulle göra något åt problemet (duscha, kanske?).

Fallet, som f.ö. har fått stor uppmärksamhet långt utanför landets gränser efter att nyhetsbyrån UPI uppmärksammat det, visar hur trafikföretagen kan nå framgång genom att verkligen gå till botten med detta problem. Själv plågas jag starkt  av vissa medresenärers tunga parfymer och annan "vällukt". Kan man inte göra så att biljettkontrollanterna utbildas i att inte bara kolla färdbevisen, utan även luktar på resenärerna, för att se till att de varken luktar för illa eller för "gott"? En avgiftstaxa skulle lämpligen kunna se ut så här:

Doftar timotej och nyligen slaget hö  = 50:-

Utsöndrar bävergäll = 100:-
Luktar mäsk = 100:-

Avger jätteknölkallalukt = 150:-
Stinker som träskvatten och ruttet hö = 150:- 

Kanske tycker någon att det är att hårddra det hela, men faktum är att Honolulu City Council redan för tre år sedan planerade att införa en bot på upp till $500 eller sex månaders fängelse för resenärer som doftar för mycket - om man sedan lyckades genomföra nyordningen vet jag inte. Det sades då: "It would make it illegal to have odors that unreasonably disturb others or interfere with their use of the transit system. It doesn't matter if it's body odor or offensive fumes that emanates from clothes, personal belongings or animals."

Slutligen vet jag att oönskade lukter faktiskt även kan få positiva konsekvenser för personalens kondition. På den arbetsplats jag nyss lämnat berättade mina kollegor att det för några år sedan fanns en anställd som åt mycket vitlökspiller, dock ej den luktfria sorten. Efter att hon åkt i hissen föredrog hennes arbetskamrater att gå uppför trapporna ännu flera timmar efteråt. Samma effekt hade det f.ö. då en äldre kontorist brukade fjärta rätt så indiskret under sitt hissresande. Där skulle luktkontrollanterna från Uppsala ha behövts!


Brasklapp:  Om någon tycker att jag inte är medveten om problemets allvar så vill jag jag återknyta till att jag själv är känslig för starka dofter, om än inte med de allra besvärligaste symtomen. Det är bara det att jag gärna föredrar att ta saker och ting från den lättsamma sidan, även om det kan tyckas lukta lite skämt.  

Frånvarande

"Frånvarande? Vem -jag?"

Denna dags uppmärksamhet från min sida har handlat om frånvaro i olika former. Passade under förmiddagen på att avlägga ett besök på min arbetsplats efter att ha varit pensionär ett par veckor. Räknade väl inte med att det skulle vara totalkaos på jobbet sedan jag slutat, och det var det mycket riktigt inte heller. Fast några hade nog märkt att jag försvunnit. Eller ja, någon åtminstone. Tror jag...

En annan som lyser med sin frånvaro är den som placerat ut en tiggande docka i centrala Göteborg. Kanske var det någon som tagit ett break i tiggandet och gått för att fika och satt in dockan som stand-in? När GT besökte dockan hade den lyckats riktigt bra på egen hand, den hade dragit in 23 spänn alldeles själv. Det mest anmärkningsvärda med dockan kanske var polisens presstalesmans kommentar, att utplaceringen av dockan kunde vara "en form av bedrägeri, beroende på om det har stått någonting på någon lapp och om det då har varit vilseledande". Slutsatsen är väl då den att om det sitter en levande person och tigger med en lapp med ett okontrollerbart meddelande så är det OK, men sätter man en docka där med samma lapp, då kan det vara bedrägeri. Man kanske därmed kan utgå från att dockan sitter häktad vid det här laget? Det kan nog vara olagligt för en docka att utge sig vara en människa. Pinocchio är härmed varnad!

Nu är jag alltså pensionär, men ett arbete som jag aldrig skulle vilja ha haft är att jobba i gruva - min klaustrofobi skulle ha satt stopp för det. Några andra som uppenbarligen inte vill jobba i gruvan verkar vara de 25 anställda vid statliga LKAB, som enligt SVT:s Nordnytt under flera år ska ha fuskat till sig lön i mångmiljonklassen. Det skall ha gått till så att en person har stämplat in åt de andra i skiftlaget, som stannat hemma med full lön. "Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå". Not. Vad det kan bli för straff beror kanske på om det jobbat över eller under jord. Kanske är det lägre straff för dagbrott, vad vet jag...

Därmed gör jag mig själv frånvarande. Åtminstone till i morgon.

Uppdatering: trastiggaren hade inte gjorts av någon tjänstledig tiggare. I stället är det Adam, 13, som skapat honom som ett konstprojekt i skolan. Adam förklarar för GT: "Dels var det en rolig grej, dels är det så att tiggarna blivit en del av miljön ute på stan. Så att vissa bryr sig inte utan bara lägger pengar utan att titta vem det är. Jag ville visa att allt inte är vad man tror det är." Jag tror att du gick i land med den uppgiften, Adam!

The Art of Disappearing

   

Art Garfunkel som skulle ha uppträtt i Göteborg och Malmö i helgen uteblev av okänd anledning, och en efterlysning med bild kablades ut över världen. Det är dock osäkert om bilden verkligen föreställde Art - det finns de som hävdar att det i själva verket var en bild på Karl-Bertil Jonsson.

Nu har det framkommit uppgifter om att att Art lämnade Göteborg med tåg i går 15.42. Vittnena säger att sångaren "vid flera tillfällen ska ha varit framme vid kartan där man kan följa de stationer där tåget stannar". Jag säger bara "Homeward Bound"! Eller hur?

.

 ”I'm sittin' in the railway station, 

got a ticket for my destination, 

on a tour of one-night stands, 

my suitcase and guitar in hand, 

and every stop is neatly planned,

 for a poet and a one-man band”.

Art Garfunkel uppträdde i Globen i torsdags, och enligt de som hörde honom där så kom göteborgarna och skåningarna undan med blotta förskräckelsen, recensionerna sägs ha varit ljumma. Skåningarna fick f.ö. inte vilket inhopp som helst som tröst - självaste Måns Zelmerlöw lär ha svingat sig upp på scenen och rev av "Änglahund" av Kvennaböskarn. Visserligen inte Central Park 1981, men ändock något!

Ja ja, man kan skoja om det, men det är ju i grund och botten en sorglig händelse. Hoppas att Art repar sig, så att han kan uppträda i Morristown, NJ på fredag som planerat. Han och orkestern har i alla fall redan tagit plats på flyget - homeward bound...

P.S. Musiken här ovan är bara på tillfälligt gästspel hos Tjavvel. Den håller ju till på Lyssnerian annars!

Om vår korta sommar drömde jag

 
Så blev det då en släng av något som liknar semesterväder i slutet av de fem veckornas ledighet, precis när det är dags att göra sig redo för att gå tillbaka till jobbet. Jag utnyttjade en av de sista dagarna i frihet genom att ta bussen en bit ut mot stadens utkanter i torsdags, och fick en härlig långpromenad hem. Det kändes att det börjat bli sensommar, fåglarna hade tystnat och det vilade en stilla ro över tillvaron.

Några tornseglare förvånade med att ha dröjt sig kvar, men några lyckade häckningar lär det inte ha blivit i år. Nu försvinner de från oss igen, för att inte återvända förrän i början av juni nästa år. Hoppas innerligt att de får en bättre sommar då!

Satt en stund i kvällskylan på balkongen igår kväll för att försöka se några "stjärnfall" när meteorsvärmen Perseiderna var tänkt att rita streck på kvällshimlen, men det hade jag inte mycket för. Fast det blev en stunds skönt kvällslugn ändå!

När jag återvänder till jobbet i morgon så gör jag det efter att under semestern ha slitit med frågan om det är dags att lämna arbetslivet till årsskiftet. Jag tror att jag har kommit fram till ett svar nu.  

Järtecken

Egen bild

I fjärran ylar vildhundarna, på stadskullen samlas svartalferna, vid horisonten hopas åskmolnen och ute i Kattegatt mullrar det i havsbotten. Ja, ungefär så i alla fall - det är ju så här det brukar kännas när man går in i sista semesterveckan...

Slölyssnade på P1 morgon en stund på morgonkulan. Där framträdde en stressforskare, som talade förstående till oss som står i begrepp att snart infinna oss på vår arbetsplats igen. Han påpekade vikten av att inte kasta sig över arbetet, utan först gäller det att fundera lite, typ peta sig i näsan och försöka komma ihåg sina lösenord. Därefter skall man planera, vilket väl i huvudsak innebär att ta ställning till var man skall äta lunch och vad man skall äta. Slutligen gäller det att prioritera, vilket kan vara att strunta i alla mail som hopat sig, låta bli att ladda mobilen och lägga internkuverten från inkorgen i en skrivbordslåda för eventuellt senare bruk. Nej, riktigt så var det nog inte han sa...

Jag har kollat på SR:s hemsida, och det är så här han vill att återfasningen skall ske: " Går man in och tänker sig att man ska vara mycket effektiv från första stund på jobbet, så kan man ibland bli besviken. Det är bättre att fasa sig in successivt. Och ju äldre man blir desto längre tid brukar det ta.
För de som har möjlighet är det också bra att ägna första dagarna till planering – att sätta upp mål och  prioritera.
– Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Jo, jo, så där kanske man har på kontoret om man är stressforskare, men jag kan lova att tillvaron för de mesta av oss "på golvet" är inte lika beviljad! Det blir nog till att hugga i där man var innan semestern, och samtidigt greppa det som lagts på hög sedan dess...

En "Sanna", som idag återvänt till sitt jobb inom försäkringsbranschen efter fem veckors semester, kommer också till tals i inslaget. Hon verkar också vara i den lyckliga situationen att hon kan ta en slow start, men jag gillar i alla fall hennes målsättning - att hålla sig flytande i väntan på nästa ledighet! Så här säger hon: " Ja, det är väl viktigt att man första veckan inte bokar in för mycket, vare sig på jobbet eller privat, så att man får den här lugna starten och samlar ihop sig så att man orkar fram tills nästa ledighet."

Fast ännu är det ingen riktig panik - det är ju en vecka kvar på semestern, så än behöver man inte rulla ihop hängmattan!

"Hen" hade bråttom hem, vem blev matförgiftad?

                                                                      Hen?

Det känns tryggt att veta att hur föränderligt vårt samhälle än är, så kommer anonymitetsskydd alltid att råda  i Värmlands Folkblad för såväl offer och syndare, ja kanske speciellt för de senare. I dagens nätupplaga av tidningen står följande att läsa: "En verksamhet i Karlstad har belagts med förbud att ”släppa ut blandfärs och tillagade grönsaker på marknaden”, enligt miljöförvaltningen på Karlstads kommun.

Det var vid oannonserad kontroll i slutet av juni som kontrollanter upptäckte att verksamheten i sitt kök dels förvarade köttfärs i rumstemperatur samt en kantin med uppvärmda grönsaker som höll på att frysas ned.
Vid besöket fanns ingen kökspersonal i verksamheten och miljöförvaltningen ställer sig nu frågande till hur det är med kunskapen i köket. Enligt kökspersonal hade färsen inte ställts i kyl på grynd av att hen hade haft bråttom hem från jobbet. Hen uppger också att grönsakerna slängdes morgonen efter förvaltningens besök. Blandfärsen stod kvar på bänken även då men kastades efter uppmaning från kontrollanter.
”Verksamhetens rutiner för upptining och nedkylning bör ses över” skriver förvaltningen i deras kontrollrapport."

"Verksamhet" och "hen" - vilken fenomenal kombination av överbeskydd och politisk korrekthet! Vore det inte på sin plats att tala klartext om vilka som varit utsatta för denna dåliga mathantering - är det pizzeriabesökare, långvårdspatienter eller skolelever som råkat ut för denna "verksamhet"? Och denna "hen", har "hen" fått fortsätta att slarva för att "hen" har haft brått hem, eller är "hen" omplacerad?

(För övrigt heter det inte "i deras kontrollrapport" utan "i sin kontrollrapport". Men sådant kan ju inte en journalist hålla reda på...)

"Lat, latare - Wolfgang?"

 "Today I don't feel like doing anything
I just wanna lay in my bed
Don't feel like picking up my phone
So leave a message at the tone
'Cause today I swear I'm not doing anything

Nothing att all"

Bruno Mars: "The Lazy Song"

Så har arbetslättjan äntligen fått ett ansikte, tack vare den offentligt anställde ingenjören Wolfgang i Tyskland som satte punkt för sitt arbetsliv genom att skriva ett mail till sina arbetskamrater, där han berättade att han faktiskt inte gjort ett skapandes grand de sista 14 åren av sin karriär. Här i Göteborg har nog många hört talas om varvsarbetaren på Götaverken som ständigt höll sig undan allt jobb genom att gå omkring med en planka under armen och se målmedveten ut. Det är förstås lite av en vandringssägen, för på andra håll kan det t.ex. ha varit en pappersarbetare som drog på en skottkärra, vilket låter onödigt jobbigt i jämförelse med en av mina bekanta, som säger sig ha hittat ett bra cirkulationskuvert att bära omkring på i korridorerna hela dagen.

Men tittar man på "fallet Wolfgang" så har det nog fler bottnar än ren lättja. Wolfgang berättar själv att han hamnade "mellan stolarna" genom flera omorganisationer. Omorganisationer förväntas ju leda till effektiviseringar, men tyvärr är det inte ovanligt att det som såg så bra ut på papperet inte fungerar när det skall tillämpas i praktiken. Det finns ett känt citat som tillskrives den romerske författaren Gaius Petronius död år 66 e Kr som lyder: " Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering." Källforskning tyder dock på att det här citatet i själva verket myntades i Tyskland under andra världskriget, men att man tillskrev det den gamle romaren för att inte misshaga rikets egna ledare.

Det må vara hur det vill med den saken, för träffande är det, och det är väl i en sådan omorganisationssoppa som Wolfgang hamnade. Därefter tycks han och arbetsgivarna ha talat förbi varandra; arbetsgivaren beklagar att Wolfgang inte berättade om sin situation för dem, medan han själv säger att han "alltid erbjöd sin arbetskraft, och att man inte ville ha den var det inte hans problem".

Nu är det inte bara Wolfgangs bittra mail som är intressant -  tidningarnas kommentarsrutor fylls med åsikter om Wolfgang och hans moral, eller brist på sådan. Vissa kallar W.  för "kung", andra ser honom som en parasit. Påfallande ofta drar kommentatorerna jämförelser med vårt egna kungahus och våra politiker, vilket väl inte var så oväntat. 

Fast handen på hjärtat, visst har vi väl alla våra svackor i arbetslusten, även om det förhoppningsvis hör till undantagen att de blir 14 år långa? Det vi kallar "flit" har för resten kanske inte så sällan drag av rent ögontjäneri. Jag kom att tänka på historien om gubbarna på ett bruk i Värmland, som skulle gräva ett dike. Nu var det bara så att det fanns så mycket att prata om, så det blev nog inte så mycket bevänt med arbetet - till dess någon ropade att bruksingenjören var i antågande. I ett huj slet gubbarna åt sig spadar och hackor och skottade för glatta livet, men till en av dem blev det inget redskap över.
"Jaså", sa ingenjören sarkastiskt, "här står Johansson utan att ha något att jobba med?" Gubben plirade mot honom och svarade stilla: "om ingenschenjörn vänter te ingenschenjörn gått, så ska han få se att det nog blir reskap över te mej å".

Pettersson - en King of the Dudes?

(Inte Pettersson på bilden.
Men det kan bli!)
Pettersson är inte den som är trögpratad, nej, skall sanningen fram brukar han vara rätt svårpasserad när man försöker korsa hans väg - alltid är det något som skall ventileras! Ena stunden kan han fundera över om Thorsten helt enkelt bara hade hälsat på Gina på marockanskt vis i lördags, för att i nästa ögonblick ställa frågan vilket straff Berlusconi skulle få om han klippte hästsvansen av Zlatan. Men så icke idag!

"Hinner inte", skrek han redan på långt håll.

“Vad är det du inte hinner?”, undrade jag.

“Prata! Jag hinner inte prata!”, flåsade Pettersson när han passerade mig.

“Och varför inte det då?”, frågade jag nyfiket.

Pettersson tvärnitade och kom lommande tillbaka.

“Jag skall på audition...”, förklarade han anfått.

“Du skojar med mig, Pettersson?”, invände jag.

Nej, jag svär!”, förklarade Pettersson med troskyldig min. “Jag fyller ju 65 om ett halvår, så jag är redan sent ute. Ja, alltså att sadla om och byta karriär mitt i livet, som Reinfeldt föreslagit.” Pettersson verkade inte längre ha någon brådska, utan drog med mig till närmaste parkbänk. Vi slog oss ned båda två, med all den tyngd som man är mäktig vid vår ålder.

“Skall sanningen fram är det rätt tungt att gräva lökahål och att samla in A-lagets flaskor och köra dem tillbaka till Systemet. Ja, flaskorna alltså”, förklarade Pettersson. Jag visste att han jobbade på kommunen, om inte annat framgick det av hans klädsel. Pettersson såg med avsmak på sin arbetsoverall.

“Titta bara så de klä´r en!”, utbrast han uppbragt. “Jag vägrar att gå i den här neongula och scharlakansröda overallen till dess jag fyller 75!”

“Du går väl i pension nästa år?” Jag ångrade genast mitt inpass, men det var försent. Pettersson såg på mig med samma föraktfulla blick som han nyss givit sin mundering.

“Trodde du ja!”, spottade han fram. “Nej, nu skall man knega till dess man är 75, och istället för en Rörstrandsvas som avskedsgåva får man väl en droppställning på hjul som man kan hänga efter rollatorn.”

Pettersson rätade lite oväntat på ryggen och fick något drömskt i blicken.

“Och det är därför jag nu skall framträda på audition!”, sade han teatraliskt som den värste Persbrandt.

“Skall du bli skådis?”, undrade jag häpet.

Han log sardoniskt.

“Bättre upp!”, hojtade han. “Jag skall kränga kläder de närmaste tio åren! Bort med polypropenen och in med tigermönstrat från Roberto Cavalli!”

“Klä...?”, bräkte jag fåraktigt, “behöver man gå på audition för att bli klädförsäljare”?

“Skall man sälja kläder i Karlstad måste man först blidka juryn”, förklarade Pettersson lika högfärdig som en sexårig storasyster som förklarar för en fyraårig bror att han är en idiot.

“Och vilka ingår i den då?”, undrade jag.

“Filippa Reinfeldt från Filippa K, Schlingmann från Dressmann och Anders Borg från Bjorn Borg Outlet”, hasplade Pettersson ur sig, reste sig och försvann så snabbt över torget att jag inte hann förklara att han hade fått en del om bakfoten. Kanske lika bra det? Hoppas att han kommer att lämna bra rabatt på gabardinbyxor - man vill man ju se proper ut om man får kallelse till jobbintervju...

Tisdagssoppa

Illustration ur "Medford mail tribune" den 7 februari 1912, d.v.s. för på dagen 100 år sedan. Alla likheter med dagsläget är bara en tillfällighet! Eller?

• Idag snodde Reinfeldt ett inarbetat varumärke från travsporten. V75 står snart inte längre för en spelform, utan "(pension) vid 75".

• Men den som till äventyrs trodde att man åtminstone skulle få köra sin gamla rishög till jobbet på ålderns höst kan nog glömma det också, för nu höjs röster på att förare över 70 skall kontrollbesiktigas. Det låter väl rimligt, men i nuvarande debattklimat känns det som att en fas två med automatisk skrotning av föraren vid fyllda 70 bara är några pennstreck borta. Sedan kan statistiken säga vad den vill...

• Petter Northug är som norrman förstås obunden av svenska pensionsregler. Därför blir man inte särskilt förvånad över spekulationerna om hans pensionsplaner. Petter påstås fundera på att sluta i förtid, 26 år gammal.

• Idag hade vi ett omplaceringsärende på jobbet: en liten fladdermus flaxade runt på ett kontorsrum, och det var nog dött lopp om vem som var räddast, rumsinnehavaren eller fladdermusen. En tjänsteman från miljökontoret ryckte ut och bar upp den fridlysta fladdermusen till den kalla vinden. Sov gott!

• En dam på jobbet skulle skriva under en handling idag, och när hon gjorde det utbrast jag: "ingen vers jag skriva kan, så jag skriver blott mitt namn". Hon tittade förvånat på mig och frågade "vad var det"? Jag förklarade att det var vad vi skrev i tjejernas poesiböcker när skaldekonsten kärvade under mina småskoleår, och jag är säker på att mina föräldrar på sin tid gjorde likadant. När jag kom hem googlade jag på uttrycket utan att få någon träff! Kanske var det bara en lokal värmländsk företeelse, eller känner någon igen det?

• Man kan ju föreställa sig hur det jublades i det gamla arbetarpartiet idag efter Reinfeldts oväntade självmål, och det unnar man dem så gärna! Nu verkar dock Reinfeldt ha fått kalla fötter efter sitt utspel, och modererat det till "en spaning", fast då är nog skadan redan skedd och repan i den blå fasaden ett faktum.

• "Tisdagssoppa"- den här kanske? Vitaminrik och värmande!