Lillan får äntligen svar

Nora,7, från Skövde skrev en föredömligt utformad fråga till vår statsminister. Frågan löd: "Kära Fredrik. Kan vi ha en vegetarisk mat i veckan? Skulle vara bättre för naturen". Brevet hamnade hos en tjänsteman på regeringskansliets brevenhet. Svaret till Nora löd bl.a. "Miljön hjälper vi bäst genom att satsa på modernmiljövänlig teknik, ökad forskning och begränsa utsläppen från koldioxid och andra gaser som utgör ett långsiktigt hot mot vår miljö. Vi visar även vårt engagemang i EU och genom internationella miljösamarbeten över hela världen". Uppenbarligen är det så man tilltalar sjuåringar från regeringskansliet. Kanske är det Björklund som påpekat att är man sju år i andra länder så är man väl insatt i byråkratspråk, och att våra svenska sjuåringar halkat efter där är Ragnar Edenmans fel. Han var ju eckliastikminster 1957-1967, och vållande till att Björklund fått jobba övertid för att rätta till all eftersläpning sedan den tiden. Ungefär så tror jag att det ligger till.

Det slog mig att om Lillan, 7, varit en nutida unge som skrev ett brev till sin far på sjön, men att brevet kom på avvägar och i stället hamnade på Utbildningsdepartementet så skulle man kunna tänka sig att svaret skulle låta så här:

"Ni har tillställt oss ett brev som inleds

 "Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig.

 Kom innan sommar’n är slut, lilla Pappa. 

Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt, 

Stjärnorna syns nu på himlen igen".

Enligt alla tillgängliga forskningsresultat föreligger det risk för att alltför stor prägling på en frånvarande fadersfigur bidrar till ett skadligt arketypiskt tänkande och hämmar en sund feministisk utveckling. Vi bifogar därför broschyren "Frigörelse från Oipidus - nya riktningar inom genusforskningen" och hoppas att den kan åskådliggöra alternativa lösningar av det aktuella problemet. Vidare ser vi det som högst olyckligt om utlandstjänstgöring måste avbrytas på grund av familjerelaterade problem, på sikt kan detta inverka negativt på handelsbalansen. Handelsdepartementet kan ge ytterligare svar i denna fråga. 

Vad gäller åskan så vill vi i korthet meddela att studier visat att klimatförändringar kan innebära ökad risk för extrema väderförhållanden, till vilket åskovädren kan räknas. Dock sorterar klimatfrågan under miljödepartementet, varför vi tillställer dem Er inlaga. Ett yttrande har även begärts om ert önskemål att importera ett halsband av korall. Entydiga undersökningsresultat pekar på att jordens koralldepåer minskat starkt på grund av långvarig exploatering, och att det då kan vara direkt olämpligt att bryta mot nationella importrestriktioner.

Observera att ökad arbetsbelastning på departementen under sommarhalvåret kan innebära en förlängd handläggningstid på 4-6 veckor.

I tjänsten,
Beata Blomsterkvast
Departementsråd och Genussakkunnig
Utbildningsdepartementet.


 

Väderstoicism, vår arvedel

"Gud glädje och styrke de mänskor som här bo"

Det är skönt att ha lämnat arbetslivet bakom sig, inte minst så här i semestertider! Ännu ligger den yrkesmässigt aktiva tiden så nära att jag minns stressen sådana år då semestervecka efter semestervecka regnade bort, och det här verkar vara ett sådant år. Att rusningen efter solresor är panikartad är inte oväntat, och att det gått så långt att meteorologer får skäll för det dåliga vädret kan nog tas som ett utslag av samma panik. Som pensionär kan man vänta in de soliga dagarna med förvissning att om solen inte skiner i morgon så gör den väl det så småningom...

Bortsett från den mentala överhettningen just nu är väl vi nordbor annars lite fatalister vad gäller vädret - varför skulle vi annars ha slagit oss ner i detta ogästvänliga hörn av världen? På ett sätt är vi nog t.o.m. något av stoiker* inför vädret, och paret på bilden som jag spanade in vid gårdsgrillen vid en av sommarens hittills längsta och mest intensiva regnskurar skall jag bära mig som en symbol för sommaren 2014 och för det tappra folk som inte låter petitesser som vädret rubba en schemalagd grillning. (Kanske kan man även se bilden i ett genusperspektiv: när solen råder är det herrar i shorts och med ölen uppslagen som bemannar grillarna, medan damerna tar sin chans när herrarna regnat inne...)

* Stoicism "orubbligt jämnmod inför alla ödets skickelser" - inklusive vädret?

Tänd grillrökelsen!

Förresten: har ni tänkt på att grillarna tenderar att bli allt mer altarliknande? Det kanske bara är en tidsfråga innan grillningen blir upphöjd till statsreligion och grillförklädet förklaras som liturgiskt plagg jämbördigt med kaftanen...

Inte roligt alla gånger...

"Jag satt på en skattkista av humormaterial: mannen, svärmor, hängbrösten, vardagskaoset..."

~Karin Adelsköld, "komiker".

Så har det stora pajkastningskriget utbrutit bland svenska standupkomiker. Äntligen. säger jag, som länge irriterat mig på detta ständigt inbördes ryggkliande följe, som levt under devisen " I'll scratch your back if you scratch mine", d.v.s. "säger du att jag är rolig så säger jag samma sak om dig". 

Bråket började med att Mårten Andersson, "komiker" enligt varubeteckningen, inför arrangemanget Amelia Comedy Queen", dit biljettrycket var minimalt, suckade att "Varför ska en bokare boka kvinnliga komiker när ingen vill se dem?" Därmed tog det icke oväntat fyr i helsicke!  "Komikern" Karin Adelsköld tog plats i motsatt ringhörna sekunderad av förnärmande typregistrerade kvinnliga ståuppare som blivit avhoppare från arrangemanget. 

Nu har det infekterade bråket mellan de två avblåsts även om de inte lämnar ringen som vänner. Vinnare blev väl förmodligen "humorgalans" arrangör, som antagligen får sina biljetter sålda i ett nafs till militanta kvinnliga "komiker".   

Det hela får mig att göra två ställningstaganden. 1/ Jag gillar inte kvinnliga ståuppkomiker. 2/ Jag gillar inte manliga ståuppkomiker heller. Inte ens om jag vore dyngrak, vilket brukar vara ett normaltillstånd hos deras publik, skulle jag förfalla till de "asgarv" dessa "artister" ständigt tycks sträva efter.

Jag har upplevt några föredragshållare som inte sällan talat om rätt torra ämnen. De gör det i regel utan manus, och de har en sällsynt förmåga att fånga upp stämningar hos publiken. Och när talare och publik kommer varandra till mötes och talaren med exakt timing "helt apropå" bjuder på ett skämt, det är då den varma ståuppkomiken jag gillar uppstår. Hans Rosling är ett lysande exempel på den sortens talare och underhållare. De där kringresande "komikerna" med sina manusbundna elakheter förklädda till "humor" ger jag inte mycket för...     

Kärlek börjar med kast!

"Hjälm på, grabbar - tjejerna verkar stenheta!"

Vetenskapsmän som under två år studerat en grupp Kapucinapor (Capuchin monkeys)  i Serra de Capivara i Brasilien har upptäckt att aphonorna gärna flirtar med hannarna genom att kasta sten på dem. Det har sedan tidigare varit känt att apor kan använda stenar som verktyg när de knäcker nötter, gräver i marken eller utforskar sprickor i berg och trästammar, men nu kan man lägga till att de även kan utnyttja stenar som flirtkulor.

Aphonor brukar uppmärksamma påtänkta partners genom svullna genitalier, doftutsöndringar, minspel eller med visslingar, men kapuchintjejerna i den här stammen kastar sten på drömkillen istället. Så vitt man vet är de ensamma om det uppförandet, och eftersom honorna är trogna sin grupp och det är de unga aphannarna som söker sig till andra stammar så är det tveksamma om det här modet kommer att spridas till andra sociala nätverk bland Kapucinaporna.

Vad som blir nästa innegrej bland pilska kapucintjejer är oklart. Grabbarna kanske skulle uppskatta att bli bjudna på en kopp cappuccino i all stillhet?

Ljusklara hägring

Man vet att det är Lucia när det hörs högljudd utrensning av pepparkaksgubbar och tomtar ut skolornas Luciatåg. Om nu rektorerna vill ikläda sig dörrvaktens roll och neka fel klädda besökare tillträde så...visst! Och vill de att killarna skall bära nattlinne istället för tomtedress så kanske det också skulle gå an (åtminstone om man själv inte är kille och går i den skolan eller är förälder där). Men när chefsideologen säger saker som att  "vi bestämde att vi skulle ha ett traditionellt luciatåg. Ett vitt tåg, men bara tärnor, stjärngossar och en lucia. Det var inget konstigt med det", då blir man som iakttagare lite fundersam.

 Det moderna Lussefirandet verkar för övrigt vara rena glädjeyran för förbudsivrarna och tillkrånglarna bland oss. På vissa håll får inte ungarna fotograferas, på andra håll måste föräldrarna betala entré för att få se sina barn i tåget. Uppfinningsrikedomen är imponerande när det gäller att komplicera högtidsfirandet i skolorna!

Luciatågandet i skolorna är faktiskt ingen ålderdomlig tradition, den kom någon gång under förra seklet sägs det. Jag googlade runt lite, och fann då hos Nordiska Muséet en bild från 1906 av en Luciatrupp. Och nog fanns det tomtar i det gänget! Eller "tomtor" kanske man skall säga, eftersom det är tjejer som är tomtar. Däremot lyser stjärngossarna med sin frånvaro på bilden. Så var det med den ursprungligheten...

För det kan väl inte vara så att man menar det riktigt ursprungliga Lussefirandet? Så här skildras det av en dam född 1847 i en uppteckning från Kila: "Mor gick upp först på lussemorgon och ställde i ordning mat. Vid tretiden steg samtliga upp för att äta och supa. Om morgonen fick även de mer försigkomna barnen en liten brännvinstår i glaset. När de hade ätit och supit bra, gick de och lade sig och sov långt fram på förmiddagen." Fast det där låter nog mer som de äldre elevernas egna Luciatåg nuförtiden...

        

Bloggare emellan

Med illa dold avund läser jag om den trettonåriga tjej som har 150.000 besökare om dagen på sin blogg. Inte ens om jag tar hjälp av alla obskyra besökshöjande källor som finns brukar jag nå över femton dagliga påhälsningar, så jag har en del att fila på där märker jag...

Men bloggartjejen påpekar att hon inte har låtit framgångarna stiga henne åt huvudet, trots att det enligt vad hon säger "blir helt kaos" när hon besöker huvudstaden.  "Men vissa gånger har folk börjat gråta. Då blir jag jättestel och vet inte vad jag ska göra. Jag försöker krama om dem och så men det känns ändå konstigt. Mamma tycker ibland att det är lite jobbigt med uppmärksamheten, särskilt när min lillasyster är med som kanske vill vara anonym." De problemen har inte jag!

Bloggfenomenet säger också "många modebloggare lägger bara ut redigerade bilder, jag kan lägga ut en bild när jag är osminkad och skittrött". Kanske är jag gammalmodig när jag tycker att normaltillståndet för trettonåriga tjejer borde vara att uppträda osminkade?

Ett aldrig övergående ämne

Bilen har inget samband med texten i inlägget

En amerikansk undersökning om olika kategorier bilisters uppförande som publicerats i svenska tidningar går stick i stäv med mina egna erfarenheter. Studien ingår i ett forskningsprojekt rörande beteende kontra rikedom. Ett av momenten gällde uppträdande i trafiken, bland annat hur man bemötte fotgängare vid övergångsställe. Det visade sig där att bilisterna i slitna fordon var de som var mest benägna att visa hänsyn till de gående, medan de i finare bilar oftast struntade i sina gående medtrafikanter, och  bland de senare så var BMW-förarna värst.

Studien visade dessutom att manliga förare verkade mer ovilliga att släppa fram fotgängare än vad kvinnliga bilister var, med undantag för om fotgängaren var en kvinna. I det senare fallet stannade de manliga förarna inte oväntat lika ofta som sina bilburna kvinnliga medtrafikanter.

Har inom parentes läst om en annan ganska färsk amerikansk studie som bekräftar påståendet att ju vräkigare bil, desto mer ohyfsat beteende vid övergångsställena. En intressant upptäckt i den undersökningen var f.ö. att omkring var tredje av alla Prius-förare struntade i lagarna vid övergångsstället, vilket placerade hybridbilen i topp på listan av "oetisk körning". Kanske har de förarna inställningen att de sliter mer på jordens resurser om de lämnar en gående företräde? 

Nu vet jag inte hur den amerikanska lagstiftningen är beskaffad beträffande väjningsplikten vid övergångsställe, det är möjligt att den skiljer sig från vår. Men här hemma upplever jag faktiskt att ju "finare" bil bilisten har, desto mer belevat uppträder man vid övergångsställena. Förarna av "busebilarna" är oftast de som totalt struntar i fotgängarna vid de markerade övergångarna enligt mina personliga "studier". Likaså upplever jag att det oftast är kvinnliga förare som med blicken riktat stelt framför sig passerar övergångsställena utan att verka se att en fotgängare står i begrepp att korsa vägbanan.

Nu är jag ingen fotgängaraktivist, jag dröjer gärna på stegen för att släppa fram en bilist. Men om det kommer bilar bakom den första som ökar farten och försöker att köra så nära bilen framför för att hindra fotgängaren att gå över gatan, då är det påfallande ofta en kvinna som sitter bakom ratten i den bilen.

Det här är som sagt mina egna erfarenheter, och jag har inga svenska undersökningar att luta mig emot.
Däremot har jag läst att även svenska manliga bilister är vänligare mot kvinnliga fotgängare, men trots det är det fler kvinnor än män som blir påkörda vid övergångsställen. Vid olyckor med dödlig utgång för den korsande fotgängaren är det i stor majoritet män som suttit bakom ratten i bilen.

"Fritt" eller "förbud"?

För några dagar sedan skrevs det i tidningarna om en kaféägare på Kungsholmen i huvudstaden som tröttnat på föräldrar som låter sina barn leka fritt bland borden medan de själva ägnar sig åt sina egna bekanta, per pad eller IRL.  "En dag kunde personalen räkna till 18 barnvagnar inne i lokalen samtidigt", konstaterade innehavaren. Så i lördags satte han helt sonika upp en skylt med texten "För allas trevnad råder barnförbud i lokalen"  på dörren, vilket inte helt oväntat lett till en veritabel ström av "för- eller emot"-åsikter. En tidning har frågat sina läsare om man ska kunna förbjuda barn på fik och restauranger, och av 37002 hittills inkomna svar har 77% svarat "ja" på den frågan, och liknande svarsbild blev det när SR ställde samma fråga till sina lyssnare.

Nu spelar det ingen roll vad allmänheten tycker, för nu har DO yttrat sig om att det inte är "tillåtet att ha åldersgräns av kommersiella skäl", och ställd inför hot om saftiga böter valde kaféägaren att rent bokstavligt "ta ner skylten". Frågan är dock om förbudet verkligen är upprättat av "kommersiella skäl" - ägaren berättade att en ur personalen blev bränd av spillt kaffe när hon snubblade över ett barn. Vad skulle t.ex. huvudskyddsombudet säga om olycksriskerna - och än värre: vad hade hänt om det gått så illa att barnet hade fått det heta kaffet över sig? Hade ägaren drivit ärendet som en skyddsfråga kan man ju fundera över hur myndigheterna sett på saken. Eller vad händer vid en utrymningssituation när det står 18 barnvagnar mellan bord och i gångar? Hur som helst, något säger mig att Nellys Café kan räkna med en ökad tillströmning av föräldrar med barn den närmaste tiden - det brukar ju fungera så...

Som av en ren händelse (?) kunde man på radionyheterna i morse höra om hur "hotell med lägsta åldersgräns 16 år är charterbranschens nyaste snabbväxare både i Sverige och utomlands", och sedan tidigare vet vi att undersökningar har visat att nästan 75% av resenärerna på flyget stör sig på barn ombord (vilket ju väl överensstämmer med procentsatsen för alla som vill kunna förbjuda barn på fiket!). Återstår att se om DO:s långa arm även når ända till Platanias och Kamalas beacher...

Till sist är väl den springande frågan - "var kommer barnen in"? De som en dag tvingas ta ansvar för sina latteföräldrar...

Ensamfruarnas räddare

Klicka på bilden för större format!

                                                                                                                                                                    

Sommaren 2008 var jag på Dalénmuséet och förälskade mig där i en AGA-spis (man kan bli kär i lite av varje!). Samlade då på mig en del "matnyttigt" om AGA-spisar för att eventuellt skriva lite om dess historia. Nu blev det inte så, men jag vet sedan dess att AGA-spisen blev en stor succé i England där den introducerades 1929. Tillverkningen av spisen upphörde 1957 här hemma, men i England gör man den fortfarande, och det sägs att spisen av många betraktas som "det mest typiskt brittiska i varje hem" - åtminstone enligt företagets egen historieskrivning. Förra året droppade dock resultatet för AGA Rangemaster rejält, vilket fått företaget att försöka satsa sig ur krisen genom att sikta in sig på den kinesiska marknaden.

I det lilla material jag samlade på mig om spisarna finns ovanstående annons, som om den publicerades idag väl vore en självklar vinnare av de flesta existerande gubbslemstroféerna.  Så här beskriver man bland annat spisens fördelar: "Här är några av orsakerna AGA-spisen skattas så högt av dem som äga den: tidsbesparingen, varmvattnet, de heta plattorna för snabbkok, kastruller som ej sota och smeta, renligheten i köket, inga bekymmer för tjänarnas ev. slöseri med bränslet, spisens vackra emalj och jämna värme som gör köket till ett hemtrevligt vardagsrum - detta är en del  av det som husmödrarna glädja sig åt. Männen sätta värde på den förbättrade hushållsekonomien, den goda maten som blir färdig i tid, rakvattnet som alltid finnas tillreds och - att fruarna ha tid att göra dem sällskap."

I annonsen förekommer även ett ord som väl närmast är utrotningshotat, nämligen "klavbinda". ("Hemarbetet klavbinder er ofta fullständigt".) Har kollat med SAOB, som säger att ordet ursprungligen kommer från klave, sådant som man band fast (och kanske ännu gör) boskapen i kättarna med. Sedan har begreppet överförts även på människor som fjättrats eller bundits fast, också i symbolisk betydelse. Lite roligt är att det faktiskt är samma ord som i "krona och klave". SAOB förklarar det så här: "benämningen (klave) uppkommen därav att den på vissa äldre svenska mynt avbildade, halvrunda o. starkt stillserade skölden till formen påmint om en kreatursklave". Jaha, där trillade ännu en gaspolett ner!

Rapport från gubbhyllan

 Bild Ziko C, Wikipedia

                            
Jo då, nog är man gubbe alltid - numera med ålderns rätt, om inte annat! Men det underliga är att gubbe, det är inget man blir, utan något man föds som. Redan när man tar sina första stapplande steg i sandlådan och råkar tratta på ändan får man veta det när mor utbrister "hur gick det lille gubben - slog du dig?" Sedan fortsätter gubbträningen när man börjar spela fotboll och pojklagstränaren skriker i omklädningsrummet att "kom igen nu gubbar, nu tar vi dom!" (Jag häpnade första gången jag hörde handbollslandslagets tränare Staffan Olsson tilltala sina spelare med "pojkar". Det lär gammaldags rejält på något vis, som något som Sigge Fürst kunde sagt som konstapel Björk i en film om mästerdetektiven Blomkvist - "Det gjorde ni bra pojkar!", följt av en käck honnör.) Med tiden bleknar käckheten bort från benämningen "gubbe", inte så sällan föregås den senare av förleden"j-la".

Desto underligaste är att när det gäller kvinnorna däremot så är de "gummor" i sandlådan, men sedan blir de "tjejer" resten av livet (eller "kvinnor" i högtidligare sammanhang). "Damer", "tanter" "gummor" eller  "kärringar" i svårartade fall, det är numera på gränsen till "icke-ord". På kultursidan i Expressen idag skriver  Anette Kullenberg om sossarnas partiledare under rubriken "Vad är grejen med gubben?". I sin krönika funderar hon över Löfvens attraktion på "kvinnor över 55 år" (ja, det är så hon benämner tant...förlåt de mogna kvinnorna). Hon skriver om "kvinnorna" och "gubben" Löfven, född i juli 1957. Intressant nog föddes Mona Sahlin några månader tidigare samma år. Undrar vad som hade hänt om någon på kultursidorna inför Sahlins förstamajtal skrivit "vad har gumman Sahlin som tilltalar oss män över 55?"

Här är lite utslag på några googlesökningar som studiematerial:

"killar i alla åldrar" 157.000 trf

"tjejer i alla åldrar" 645.000 trf

"kille 50+" 9350 trf ("grabb 50+" 0)

"tjej 50+" 22.500 trf

"gubbe 50+" 1480 trf

"gumma 50+" 1 trf (!)

Bastulaven blev botbänk

Badstuga. Illustration ur Acerbis Travels (1802).

Den 17 februari publicerade tidningarna ett mail till civilministern Stefan Attefall från Jan-Erik Jaensson, VD i Swedish Lapland Tourism och medlem i Svenska Bastuakademien. Här är mailet i sin helhet: "Hej Stefan, jag skulle vilja framföra en önskan inför utnämningen av ny Landshövding i Norrbotten. Den nya personen måste gilla att bada bastu! Bastukulturen är mycket kraftigt rotad i länet och speciellt i Tornedalen. Du kommer ju från Västerbottens inland och vet säker att många viktiga beslut fattas i bastumiljö (jfr Kekkonen). Om den nya landshövdingen inte gillar att basta så blir det svårt för den personen och direkt impopulärt när landshövdingen färdas i Tornedalen."

Nu drar drevet programenligt igång, och föga överraskande är Åsa Petersen bland de första ur startblocken med sin blogg, där hon under rubriken "Jag skäms över bastubrevet" inte missar ännu en chans till en attack på "gubbigheten". Hon nämner nu att Jeansson utöver sitt mail även skrivit ett pressmeddelande, där han påminde om att många viktiga beslut svettats fram i bastun, och där han nämner några inbitna bastubadare, män alla tre.

Petersen möts i kommentarsrutorna med glada tillrop och bastuvarma kramar från frälsta feminister för sitt manifest, men bland alla dessa hyllningar finns även ett genmäle från Jeansson, där han vänligt påpekar bland annat att a/ han inte skrivit något pressmeddelande som komplement till mailet, b/ att han inte någonstans skriver att den bastubadande landshövdingen skall vara man, samt c/ att han personligen anser att det bör bli en kvinnlig landshövding i Norrbotten denna gång. Givetvis hjälper inte detta, utan Petersen ger Jeansson ytterligare en omgång med basturiset, utan att förklara var hon fått det temperaturhöjande pressmeddelandet ifrån. Petersen återkommer sedan själv i kommentatorsrutorna flera gånger och länkar till presskollegor som stämt in i fyropen mot Jeansson.

Den stukade Jeansson inser självklart att nu är den rimmade skinkan basturökt och gör en klassisk pudel, för som Yvonne Ruwaida tidigare konstaterat: ”Det går aldrig att vinna ett drev. Det går bara att säga förlåt, förlåt, förlåt.”

Självklart hör Aftonbladets ledarblogg till dem som jublar högst. Under den hånfulla rubriken "Åsa vann striden mot gubbfläsket" skriver Petersens före detta kollega Eva Franchell: "En gång lämnade Åsa Petersen Norrbotten för att skriva ledare här på Aftonbladet. Sedan vände hon tillbaka igen för att ge gubbfläsket en match och vi är fortfarande stolta över henne. Jan-Erik Jaensson ångrar bastubrevet och vi hoppas på en kvinnlig landshövding i Norrbotten." En sådan stolthet över en närstående har sällan hörts sedan Karl-Bertil Jonssons stolte fader fann att situationen krävde ett fyrfaldigt leve över gossen.

Och Jeansson då? Ja, jag kan tänka mig att han har dragit sig tillbaka till sin bastu, där han funderar över var det där pressmeddelandet kom i från, samtidigt som han sjunger på en konstig liten trall. Det låter som "How many times can I say I´m sorry?".