Oaser mitt i storstaden

Det finns saker som man som nästintill göteborgare nog egentligen borde tala tyst om. Till de sakerna hör att inte avslöja att ha besökt Botaniska Trädgården de senaste 35 åren. Men nu är det gjort, och när korken väl var av ketchupflaskan blev det två besök på två dagar!

Allt började med att jag gjorde upp med en annan lika gammal försakelse - att vandra i Änggårdsbergen. Trots att jag bor 20 minuters promenad från det naturskyddsområdet är det decennier sedan jag satte min fot där senast, och så kan man ju inte ha det! Min första vandring i Ånggården i förrgår gjorde mig alltmer förtjust, och trots att det var helgdag var det till skillnad från i Delsjön ganska långt mellan möten med gående, springande och cyklande medmänniskor. Till min glädje hördes heller inte något av den bullermatta från trafiken som man måste gå ganska långt in i Delsjön för att slippa ifrån. Den enda trafikhetsen man upplevde även här var de stressade cyklister som tydligen har svårt att slita sig från tempot i trafiken och tar den med sig till skogs. Ibland funderar man som vandrare inte i likhet med cyklisterna borde ha hjälm - risken är överhängande att man inte alltid hinner hoppa av stigen när man hör skramlet från en vilt framfarande cyklist bakom sig.

Änggårdens stigskyltning är föredömlig!

Vandringen gick längs bronsåldersrösen, små trolska tjärn med gäss och gässlingar, rörhöns och det mest märkliga: i Axlemossen var det en fullständigt häpnadsväckande konsert från  ättlingarna till de ätliga grodor som en gång illegalt förts in i naturreservatet. Mer forntid än ljudet från de högljutt kväkande grodorna är det nog svårt att få uppleva i storstadens närhet!
Så helt plötsligt kommer man fram till Botaniska Trädgårdens ytterområde, ett arboretum där man finner sig stå framför imponerande granar från Karpaterna, buskar från Himalayas fot, tallar med rötterna i  Montana och jag vet inte allt, mitt i Änggårdens blåbärsris. Bara där kan man miniturista jorden runt med noll i reskassa, och då har man ännu inte öppnat porten in till trädgården!

Världen känns nära i Änggården...

Närmare paradisets plantering än inne i Botaniska är det svårt att komma, och jag hade turen att komma när Rhododendron (hur många arter finns det egentligen?) och Azaleor fortfarande stod i full blom, och när näsduksträdet viftade förföriskt mot mig. Inte bara vi människor tycks älska prakten i Rhododendrondalen - koltrastarna verkar överförtjusta i den, och trastsången i förening med parkens skönhet är en betagande upplevelse!

Så många. Och så vackra!

 Näsduksträdet förstod jag är Botaniskas kanske största attraktion, och det var nästan lika intressant att uppleva besökarnas reaktioner inför trädet som att se själva trädet. "Andakt" är nog i många fall ett passande ord!

Näsduksträdet och dess färggranna grannar

Annars verkar det som om storstadsstressen följer med in i trädgården. Sällan ser man någon nörd med näsan i blomsterhavet, de många bänkarna gapar tomma och de flesta besökare  verkar hasta förbi i riktning mot någon långt bort belägen vändplats för att hinna med allt. Det är förståeligt - vad förslår en timme eller några när man skulle behöva dagar för att få ett någorlunda grepp om parkprakten?
Det var väl därför jag själv kom tillbaka till Botaniska redan dagen därpå, och lär komma tillbaka flera gånger, nu när jag äntligen môsat mig dit...

Bild t.v. bänkarna verkar inte slitas i onödan i parken...      Bild t.h.: i parkens hägn känns även inhemska växter exotiska.

Mil efter mil till lador och hus

 Eget collage (månbilden från NASA.)

Extra ensligt boende.

 Eftersom vädret inte inbjöd till utvistelse satte jag mig vid datorn idag på förmiddagen, och även om datorn inte längre frågar "Where do you want to go today?" så blev det ändå en liten utflykt på nätet. Temat visade sig bli "enslighet", eftersom jag ganska snabbt snubblade på en uppgift om att det för knappt två år sedan fanns åtta personer i Sverige som hade mer än en mil till närmaste granne. Om jag skall vara ärlig trodde jag nog att det var betydligt fler än så som valt att bosätta sig ensligt, alternativt blivit kvar därhemma under avfolkningen av landsbygden, men så är det uppenbarligen inte.

Ändå är det skillnad på att bo i "utmarkerna" idag mot vad det var förr i tiden. Man kommer ju att tänka på det väglösa land där människor för att komma över till grannen på en kopp kaffe fick vandra över myrar och milsvida skogar - idag finns ju i regel bil, motorcykel, moped och/eller snöskoter att färdas i och på. Visst, vägarna snöar igen, men det händer ju oss stadsbor också att det blir väderkaos. Förvisso kan det vara mer utsatt att bli sittande strömlöst på landsbygden, men å andra sidan finns det ju skapliga dieselaggregat som kan avhjälpa det problemet.
 
Nyhetsgången är också lite annorlunda i våra dagar. Medan man för några generationer sedan kunde vara helt nollställd på nyheter innan man kom fram till grannen så kan man idag med hjälp av radio, TV, telefon och internet (jo, jag vet att det saknas bredband och mobilförbindelse på alltför många orter!) vara lika uppdaterad som vilken storstadsbo som helst vad Putin sagt om Krim, hur vädret är på Kanarieöarna och vilka kläder Linda Bengtzing hade på sig på idrottsgalan.

Att bli liggande sjuk ute i ödemarken kan givetvis vara ett stort problem. Å andra sidan finns det människor som legat döda i en stadslägenhet i åratal utan att någon märkt det. I det fallet hade jag nog föredragit att få dra min sista suck i skogens hägn...

 Ett skäl att bosatta sig ensligt kan även vara att man inte drar jämnt med sina grannar. Fast för en del kan närmaste granne aldrig vara nog långt bort! Om detta berättade Topelius år 1875 sålunda: "De flesta voro ej vana att dela marken med sina grannar. I Lesti kapell bodde en man på Hiidenniemi. Denne träffade en gång en granne som bodde 8 mil därifrån i Himango, och råkade med honom i träta om jaktmarken. Slutligen förliktes de så, att en stor mo skulle utgöra gränsen emellan dem."

Ida på Konterud hette en dam som också bodde ensam borta på skogen. Åttio år fyllda slog hon höet åt den enda kon med lie ute på ängen och bar hem det i en spånkont på ryggen. Någon, jag tror det var författaren Erik Goland, frågade Ida om det inte kunde bli bra ensamt emellanåt att bo så isolerat.                                                                                                                                                   
 "Å, nej da", svarade Ida, "här springer dä fôlk av och an hela tia!" När besökaren såg ut som ett frågetecken förklarade Ida: "Ja, jag tror dä inte ä mer än fjortan dar sen nôen va här sist!"

En nackdel med att bo lite "avsides" är förvisso att det faktiskt i regel har blivit längre till affären - idag är det inte lönsamt att driva en liten handelsbod. Det innebär att man som konsument kanske får planera sina inköp ordentligt, men sedan går det ju numera bra att förvara matvatrorna i frys och kyl.
 Även förr fick man planera saker och ting. En som inte var så bra på det var "Kôtt-Maja" på Kotterud i Järnerud på Värmlandsnäs. Om henne berättas i skriften "Torp i Botilsäter" hur hon gick den sju mil långa vägen till Karlstad och sålde kon på marknaden. Efter att ensam ha vandrat hem motsatta vägen från Karlstad kom hon på att det allt var bra tomt utan kon. En kort tid därefter vandrade hon därför de fyra milen till Åmål när det var marknad där för att köpa en annan ko. Hon lyckades faktiskt få tag på en, om än lite dyrare än den hon sålt. Hon ledde alltså hem den nya kon de fyra milen, och det var inte förrän hon ledde in den i lagårn som hon insåg att hon hade köpt tillbaka den ko som hon nyligen sålt i Karlstad...

P.S. Apropå min vinjettbild så har ju konstnären Mikael Genberg planer på att placera ett rött hus med vita knutar på månen. Dock inte detta - det står redan på en plats med vacker utsikt...