Det finns saker som man som nästintill göteborgare nog egentligen borde tala tyst om. Till de sakerna hör att inte avslöja att ha besökt Botaniska Trädgården de senaste 35 åren. Men nu är det gjort, och när korken väl var av ketchupflaskan blev det två besök på två dagar!
Allt började med att jag gjorde upp med en annan lika gammal försakelse - att vandra i Änggårdsbergen. Trots att jag bor 20 minuters promenad från det naturskyddsområdet är det decennier sedan jag satte min fot där senast, och så kan man ju inte ha det! Min första vandring i Ånggården i förrgår gjorde mig alltmer förtjust, och trots att det var helgdag var det till skillnad från i Delsjön ganska långt mellan möten med gående, springande och cyklande medmänniskor. Till min glädje hördes heller inte något av den bullermatta från trafiken som man måste gå ganska långt in i Delsjön för att slippa ifrån. Den enda trafikhetsen man upplevde även här var de stressade cyklister som tydligen har svårt att slita sig från tempot i trafiken och tar den med sig till skogs. Ibland funderar man som vandrare inte i likhet med cyklisterna borde ha hjälm - risken är överhängande att man inte alltid hinner hoppa av stigen när man hör skramlet från en vilt framfarande cyklist bakom sig.
 |
| Änggårdens stigskyltning är föredömlig! |
Vandringen gick längs bronsåldersrösen, små trolska tjärn med gäss och gässlingar, rörhöns och det mest märkliga: i Axlemossen var det en fullständigt häpnadsväckande konsert från ättlingarna till de ätliga grodor som en gång illegalt förts in i naturreservatet. Mer forntid än ljudet från de högljutt kväkande grodorna är det nog svårt att få uppleva i storstadens närhet!
Så helt plötsligt kommer man fram till Botaniska Trädgårdens ytterområde, ett arboretum där man finner sig stå framför imponerande granar från Karpaterna, buskar från Himalayas fot, tallar med rötterna i Montana och jag vet inte allt, mitt i Änggårdens blåbärsris. Bara där kan man miniturista jorden runt med noll i reskassa, och då har man ännu inte öppnat porten in till trädgården!
 |
| Världen känns nära i Änggården... |
Närmare paradisets plantering än inne i Botaniska är det svårt att komma, och jag hade turen att komma när Rhododendron (hur många arter finns det egentligen?) och Azaleor fortfarande stod i full blom, och när näsduksträdet viftade förföriskt mot mig. Inte bara vi människor tycks älska prakten i Rhododendrondalen - koltrastarna verkar överförtjusta i den, och trastsången i förening med parkens skönhet är en betagande upplevelse!
 |
| Så många. Och så vackra! |
Näsduksträdet förstod jag är Botaniskas kanske största attraktion, och det
var nästan lika intressant att uppleva besökarnas reaktioner inför
trädet som att se själva trädet. "Andakt" är nog i många fall ett
passande ord!
 |
| Näsduksträdet och dess färggranna grannar |
Annars verkar det som om storstadsstressen följer med in i trädgården. Sällan ser man någon nörd med näsan i blomsterhavet, de många bänkarna gapar tomma och de flesta besökare verkar hasta förbi i riktning mot någon långt bort belägen vändplats för att hinna med allt. Det är förståeligt - vad förslår en timme eller några när man skulle behöva dagar för att få ett någorlunda grepp om parkprakten?
Det var väl därför jag själv kom tillbaka till Botaniska redan dagen därpå, och lär komma tillbaka flera gånger, nu när jag äntligen môsat mig dit...
Bild t.v. bänkarna verkar inte slitas i onödan i parken... Bild t.h.: i parkens hägn känns även inhemska växter exotiska.
