Ny passion får vintervila

Känns lite snopet att ta farväl, åtminstone för i år, av en vän som jag tycker att jag precis lärt känna. Men nu känns det rätt att avsluta årets vandringar i Botaniska, som inleddes i våras när näsduksträdet blommade och Rhododendrondalen var som praktfullast, och avslutas i astrarnas tid och med de japanska bergskörsbärens färgkaskader i den mjuka höstsolen. Kanske ses vi till våren igen?

Oaser mitt i storstaden

Det finns saker som man som nästintill göteborgare nog egentligen borde tala tyst om. Till de sakerna hör att inte avslöja att ha besökt Botaniska Trädgården de senaste 35 åren. Men nu är det gjort, och när korken väl var av ketchupflaskan blev det två besök på två dagar!

Allt började med att jag gjorde upp med en annan lika gammal försakelse - att vandra i Änggårdsbergen. Trots att jag bor 20 minuters promenad från det naturskyddsområdet är det decennier sedan jag satte min fot där senast, och så kan man ju inte ha det! Min första vandring i Ånggården i förrgår gjorde mig alltmer förtjust, och trots att det var helgdag var det till skillnad från i Delsjön ganska långt mellan möten med gående, springande och cyklande medmänniskor. Till min glädje hördes heller inte något av den bullermatta från trafiken som man måste gå ganska långt in i Delsjön för att slippa ifrån. Den enda trafikhetsen man upplevde även här var de stressade cyklister som tydligen har svårt att slita sig från tempot i trafiken och tar den med sig till skogs. Ibland funderar man som vandrare inte i likhet med cyklisterna borde ha hjälm - risken är överhängande att man inte alltid hinner hoppa av stigen när man hör skramlet från en vilt framfarande cyklist bakom sig.

Änggårdens stigskyltning är föredömlig!

Vandringen gick längs bronsåldersrösen, små trolska tjärn med gäss och gässlingar, rörhöns och det mest märkliga: i Axlemossen var det en fullständigt häpnadsväckande konsert från  ättlingarna till de ätliga grodor som en gång illegalt förts in i naturreservatet. Mer forntid än ljudet från de högljutt kväkande grodorna är det nog svårt att få uppleva i storstadens närhet!
Så helt plötsligt kommer man fram till Botaniska Trädgårdens ytterområde, ett arboretum där man finner sig stå framför imponerande granar från Karpaterna, buskar från Himalayas fot, tallar med rötterna i  Montana och jag vet inte allt, mitt i Änggårdens blåbärsris. Bara där kan man miniturista jorden runt med noll i reskassa, och då har man ännu inte öppnat porten in till trädgården!

Världen känns nära i Änggården...

Närmare paradisets plantering än inne i Botaniska är det svårt att komma, och jag hade turen att komma när Rhododendron (hur många arter finns det egentligen?) och Azaleor fortfarande stod i full blom, och när näsduksträdet viftade förföriskt mot mig. Inte bara vi människor tycks älska prakten i Rhododendrondalen - koltrastarna verkar överförtjusta i den, och trastsången i förening med parkens skönhet är en betagande upplevelse!

Så många. Och så vackra!

 Näsduksträdet förstod jag är Botaniskas kanske största attraktion, och det var nästan lika intressant att uppleva besökarnas reaktioner inför trädet som att se själva trädet. "Andakt" är nog i många fall ett passande ord!

Näsduksträdet och dess färggranna grannar

Annars verkar det som om storstadsstressen följer med in i trädgården. Sällan ser man någon nörd med näsan i blomsterhavet, de många bänkarna gapar tomma och de flesta besökare  verkar hasta förbi i riktning mot någon långt bort belägen vändplats för att hinna med allt. Det är förståeligt - vad förslår en timme eller några när man skulle behöva dagar för att få ett någorlunda grepp om parkprakten?
Det var väl därför jag själv kom tillbaka till Botaniska redan dagen därpå, och lär komma tillbaka flera gånger, nu när jag äntligen môsat mig dit...

Bild t.v. bänkarna verkar inte slitas i onödan i parken...      Bild t.h.: i parkens hägn känns även inhemska växter exotiska.

Sköna maj välkommen?

Andra strålande vårdagen på raken förde mig ut på promenad i marker där jag inte varit det senaste decenniet, trots att det bara är tjugo minuters gångväg dit från min bostad. Det visade sig att skogsmaskiner och vildsvin nu tycks ha förenat sig i det slutgiltiga arbetet att böka sönder terrängen där jag förr var en flitig vandrare. Tröstade mig med angenämare syner i mina kvarter, där vilda och tama blommor nu sticker upp som bara den!


I kväll är det ju dags att skruva fram klockorna igen (man kan ju det där vid det här laget!), men det känns faktiskt som vi vridit fram kalendern en månad och hoppat över april i förbifarten. Fast det hinner nog komma bakslag innan vi är framme i maj på riktigt!

För att återgå till omställning till sommartid så har en viss zoobutiksägare i Berlin min fulla sympati. Hon bojkottar nämligen tidsomställningen, eftersom hon anser att den gör hennes burfåglar så trötta och hängiga att ingen vill köpa dem. "Fåglarna får ju inte sova ut", klagar hon. Som innehavare av en märklig biologisk klocka kan jag bara instämma i klagolåten - den rättar sig nämligen efter rådande officiell tid. Jag vaknar alltså 05.55 oavsett årstid och veckodag, så nu lär jag vakna en timme tidigare det närmaste halvåret, enligt tidsordningen för sommartid. Å andra sidan gör det mindre nu, när man inte längre har något arbete att passa...  

 

Här är era ballonger!

Begav mig ut på spaning idag efter den vår som är i annalkande och jodå, det händer saker!

Men det som satte mest färg på dagen fann jag i ett videsnår, nämligen ett knippe ballonger som fastnat i buskens topp. Så ni som avbröt födelsedagspartyt för er mamma när ballongerna slet sig kan lämpligen bege er till videsnåret längs motorvägen mellan Mölndal och Kållered och återuppta festandet där...

Happy Birthday, Mum!

I skogens gömmor

Jag får nog be de av mina förfäder som var trädgårdsmästare om ursäkt, för några gröna fingrar har jag aldrig haft. Fast jag kunde inte bli annat än förtjust igår när jag träffade på några sådana här blommor som lyste upp ett annars höstgrått buskage. För mina otränade ögon ser det ut som en orkidé, väl så fin som de som man brukar ha i fönstren.

Bonussommar

Han som påstod att sommaren är kort tror jag inte på längre! Nu har jag tagit vad jag trodde var årets sista sommarpromenad varje dag de två senaste veckorna, men sommaren tycks bara vilja bjuda på mer. Bilderna här ovan är tagna vid ån den 14 augusti respektive idag, en månad senare, och det enda som skiljer är väl färgen på himlen och blomsorterna.

Det härliga med bonussommaren är att de flesta man möter är så ödmjukt tacksamma för den, som inför en gåva man aldrig räknat med. Nu säger väderleksprofeterna att det skall bli sämre väder, men det tycker jag mig ha  hört i över en vecka nu Jag ställer väl in mig på årets sista sommarpromenad i morgon. Igen...

Kruka söker växt

I veckan var jag ute och åt lunch med en kollega på jobbet. På vägen till restaurangen passerade vi en blomsteraffär. Utanför affären stod flera stora zinklådor som hon föll för. De var perfekta för den som har trädgård eller uteplats, och priset var facila femtiolappen styck. När vi kom tillbaka efter att ha ätit hade (givetvis...) någon varit framme och köpt lådorna. Men då föll min blick på en keramikurna som också kostade 50 kronor. Prislappen inuti var på 950:-, och även om den hade några små färgavskrap så vaknade shopaholicen i mig, så det blev affär.

Nu står den 75 cm höga mörkröda pjäsen på min nyrenoverade balkong och väntar på att tas i bruk. Jag är inte säker på vad den skall fyllas med, häng- eller klätterväxt, men jag funderar lite grann på kaprifol, eller kanske humle. Nu hör det till saken att min balkong har ganska mycket eftermiddagssol, så det får inte vara någon skuggälskande växt. Om någon hortikulturell människa letar sig till min blogg är jag idel öra för eventuella tips på lämplig planta!