Hjältekonungarnas återkomst

Hockeyns historia är dess konungars?

Efter att ha sett en slutspelsmatch i ishockey på TV börjar man fundera på om det inte kan vara dags att hämta in Herman Lindqvist som bisittare? Det bör finnas ett behov av det, med tanke på alla "poängkungar", "målkungar", "före detta målkungar" och "matchhjältar" som det kryllar av på rinken. 

Volvolåten

Mina känslor förhållande till rikets nationalsång är en aning motstridiga. Om jag skall vara ärlig tycker jag att det är en aning "trôkig", men det kan man ju både leva och dö med - vad kan man förresten begära av en högtravande text från 1844 (dessutom till en melodi härstammande från en än äldre folkvisa)?  Att "Du gamla, du fria" skulle hamna på en av radions topplistor 2014 hade med andra ord låtit som ett dåligt skämt för bara något år sedan, men i februari dök Max Martins arrangemang av nationalsången made by Volvo och Zlatan upp överst på Sveriges Radios "DigiListan". Säreget är väl det minsta man kan tycka... 

Visst har det väl hänt mer än en gång att man förstulet fått stryka bort en tår i ögonvrån när någon av våra duktiga idrottsmän fått ställa sig överst på en prispall och hyllats med flagghissning och "Du gamla, du fria". Men på något vis känns det bara "too much" med överexploateringen av nationalsången i idrottssammanhang när den på amerikanskt vis spelas före inhemska ishockeymatcher. Därför kändes det befriande när publiken i Scandinavium igår reagerade när Max Martins version av "Du gamla, du fria" spelades. Tyvärr var dock inte protesterna grundade på det faktum att man spelade nationalsången, utan för att det var "fel" version av den, ungefär som när Gustav Svensson protesterar på julafton mot att det inte är Arne Weise som är julvärd. Frölundas presschef, som inte var på plats i Scandinavium, försvarar sig med att "man ville hjälpa Volvo kommersiellt" och att "låten är väldigt mycket nedladdad och uppskattad". Själv har jag till skillnad från de buande fansen svårt att bli indignerad över valet av version. Vore jag ett Frölundafan skulle jag nog vara mer upprörd över det faktum att föreningens presschef inte fanns på plats i arenan när laget spelade.

Själv håller jag för övrigt på Färjestad, som brukar köra "Ack Värmeland du sköna" före sina hemmamatcher. Det tycker jag är god smak, inte minst för att den "låten" är bättre... (Är f.ö. svag för Jimmy Woods anspråkslösa version - han framför visan med just den den innerlighet som krävs för att göra den rättvisa.)

Risk för vattenplaning i fädrens spår?

Så är då OS i Sotji ett avslutat kapitel, och efter några dygns sportabstinens börjar man rätta till sig en aning. Det svenska utfallet blev ju långt bättre än vad åtminstone jag hade vågat kalkylera med, och nästan allt kan vi tacka längdskidåkarna för. Utan den solkiga avslutningen med hockeydopingen så kunde det ha varit en solskensolympiad för svenskt bekommande. Men allt det där debatteras ju på annat håll, så jag lämnar det gärna bakom mig. Vill dock passa på att plussa Viasats sändningar som var  över förväntan. Ändå saknade åtminstone jag kommentatorsduon Hård och Blomquist, men till Vasaloppet på söndag är de åter i rutan. Eller skulle ha varit, för nu verkar det som om mildvädret kan innebära att loppet ställs in för första gången på 24 år. Nog vore det trist om det blir så?

Ingen älgsafari på Gamla Ullevi?

Vi är många som gläds åt närheten till naturen och de vilda djuren. Under min promenad mitt på dagen igår fick jag se ett rådjur komma spatserande på en gata i ett villaområde som om det skulle vara den naturligaste sak i världen. Nu är väl inte alla villaägare så entusiastiska över tanken på ett rådjur på besök i sin trädgård, men jag tyckte att det kändes som ett uppfriskande möte.

Närheten till naturen har numera blivit ett bra lockbete för turistindustrin enligt Ekoturismföreningen,  intresset för vilda djur i svensk natur sägs vara på väg mot nya rekord. Vid en rundringning till olika safariarrangörer som föreningen gjort har man fått samstämmiga uppgifter om välbokade turer. De utländska gästerna frågar framförallt efter upplevelser med stora vilda djur. Guidade turer där besökarna kan få se tumlare eller möjligheten att skåda björn från gömsle är populära attraktioner. Fast inget slår förstås älgen som det stora dragplåstret bland utländska besökare!
Vi  svenskar däremot tycks lockas mest av sälar och bävrar. För min del har jag kryssat för bäver som ny art, men några vilda sälar har jag inte varit i tillfälle att se hittills i år. Däremot har jag sett säl(l)arna i Slottsskogen, se nedan!

Men inte alla utländska besökare vill träffa på älgar. Enligt Expressen så är den "värsta mardrömmen" för tränaren för fotbollslaget FC Thun från Schweiz att en älg skall uppenbara sig inne på Gamla Ullevis matta när Thun möter BK Häcken i kval till Europa League i kväll. Tränaren har dålig erfarenhet av vilda djur; när laget spelade hemmamatch för några månader sedan tog sig en mård in på planen och bet en hemmaspelare!

Tama vilda djur

Veckans stolpskott

Svenska Fotbollsförbundet gav i  förra veckan lilla Mallbacken i Sunne kommun en kravlista på 44 punkter som man måste genomföra bland annat på säkerhetssidan om man vill spela i damallsvenskan nästa säsong. Klubbledningen beräknar att det skulle kosta dem mellan 25 och 30 miljoner att rusta upp lilla Strandvallen - pengar som föreningen inte har, och kommunen ser heller inga möjligheter att skjuta till några pengar. Vi talar alltså om en klubb som kanske har 3-400 åskådare på sina matcher.

Ställda inför beskedet att det knappt finns en arena i Värmland som klarar sådana krav bortsett från Degerfors tyckte förbundet helt kallsinnigt att "ja, då får väl Mallbacken spela sina matcher där då". 
 
I helgen anordnade SFF final i Svenska Cupen i Friends Arena, ett bygge som kostat nära 2,8 miljarder att uppföra. Detta till trots kunde inte arrangörerna förhindra att det gästande lagets supportrar tog sig in på planen efter slutsignalen. Fotbollsförbundets säkerhetsansvariga säger att supportrarna bröt mot vad man kommit överens om innan matchen. Men ärligt talat - borde man inte i en anläggning som kostat så mycket ha en inbyggd säkerhet som gör att man inte måste göra "överenskommelser" med dem som utgör en säkerhetsrisk? "Sila mygg och svälja kameler" finns det uttryck som heter. Det är precis vad jag tycker att SFF håller på med i sina riskbedömningar...

Näthatare utan nät (1960)

I februari 1960 spårade jag ur för en dag och blev som nybliven 12-åring den kanske första näthataren. Eftersom det varken fanns persondator eller nät på den tiden fick jag dock i stället hålla mig till blyertspenna, och lika bra var det...

De senaste veckorna har näthatet varit ett hetare debattämne än kanske någonsin tidigare. Inte bara mediapersonligheter träder fram och berättar om hur de kränkts i olika sammanhang, utan även idrottare vittnar om hur de råkat ut för nedsättande kommentarer och t.o.m. dödshot. För den tyska skidskytten Magdalena Neuner gick det så långt att hon valde att avsluta sin karriär som 25-åring. Inga hyllningar i världen uppvägde det faktum att hon upplevde känslan av att "det finns någon därute som hatar mig".  Den amerikanske basketbollspelaren Royce White beskriver liknande upplevelser. Han skriver "Även om vi försöker intala oss att det bara handlar om människor vid en datorskärm så är de våra grannar. De sitter vid datorskärmar på skolor och sjukhus, de jobbar i Washington. Det är riktiga människor. Hur länge måste detta hålla på innan vi erkänner att här händer nåt väldigt oroväckande. Jag tycker det är oroväckande om en enda person skriver 'Dra åt helvete, gå och dö'. Men det handlar om hundratals tweet, tusentals. Jag ser många som är mentalt störda utan att få hjälp. Jag läser deras tweet och ser att dom inte bara skriver till mig, dom skriver till alla möjliga. Om nån hotar mig fem gånger på sju minuter för att jag spelar för ett lag som dom inte håller på... det är inte okej. Det tyder på mentalsjukdom. Och även om dom säger 'men jag älskar mitt lag in i döden' betyder det bara att dom lägger för stor vikt vid underhållning. Man mår inte bra av det."

Skidstafett är en spännande gren, som ofta kan innebära snabba omkastningar i ställningen om någon av lagmedlemmarna har en sämre dag. Inte minst kan detta hända om loppet avgörs på hög höjd, som fallet var 1960, då OS gick av stapeln i Squaw Valley, USA när jag var tolv år gammal. Allt hade börjat så bra när Lars Olsson hade hemfört första sträckan. Den tystlåtne "Finnskoga-Lasse" var något av idol bland grabbarna där hemma i samhället, inte minst förstås för att han var värmlänning liksom vi. Men så på andra sträckan hände något; den svenske deltagaren klappade ihop totalt och tappade över tre minuter på sträckan, och sedan hjälpte inte fenomenala svenska insatser på de återstående sträckorna, Sverige fick knappt stryk av Ryssland i striden om bronsmedalj.

Jag minns fortfarande skamset hur jag i ilskan rev ner skolschemat på väggen och skrev "jävla NN (namnet)" med blyertspenna. Min far (själv gammal elitidrottare för övrigt) hörde att jag var upprörd, så han kom in på mitt rum och såg lappen jag skrivit. "Hördu du, så där skriver man inte!", förklarade han strängt. "Killen försökte göra sitt bästa, och han är säkert mer förkrossad än någon annan att det inte höll."  Efter en stund insåg jag hur dumt jag burit mig åt, så jag suddade ut min kommentar och satte upp schemat på väggen igen. Men varje gång en idrottsman misslyckas och jag läser alla hånfulla och bittra kommentarer på nätet (av personer ofta betydligt äldre än tolv år) så tänker jag att om det funnits Internet 1960 så hade jag nog skrivit av mig där i stället för på en papperslapp. Så vad man skulle kunna önska idag är att även personerna bakom dagens elaka kommentarer liksom jag den gången hade någon som konfronterade dem med deras intolerans. Det kan bli en lärdom för livet!       

De dansade en vecka

Sedan en vecka tillbaka brinner OS-elden i London, men för många av oss startar nog inte OS förrän nu, när friidrotten tar sin början. Sverige har ju haft några framgångar, och jag gläds med de aktiva som lyckats pricka in formen i rätt ögonblick. Män ändå; trots att såväl fälttävlan, lerduveskytte och triathlon säkert är bra TV-sporter känner jag mig inte särskilt "storsvensk" för svenska medaljer. Jag tycker inte att jag har någon anledning att följa sådana grenar som jag annars är ointresserad av, men jag förstår att de finns de som tycker att det är nu man har chansen att bekanta sig med "nya" sporter.

Något som varit signifikant för den här olympiaden är hur de blågula bollspelarna i handboll och fotboll har misslyckats. Det är lite underligt, för just i lagidrotterna brukar svenska deltagare annars ha förmågan att växa med motståndet. Den berömda lagandan känns som bortblåst, alla tjusiga målgester till trots. Därför känns det lite märkligt när kolumnisten Jennifer Wegerup skriver i Aftonbladet att "Jag skulle älska att se en dam­spelare som springer ifrån alla lagkamraterna för att jubla så länge som möjligt själv framför tv-kamerorna." Det är ju just dit vi är på väg! Zlatan är en världsstjärna på många sätt, men han har åtminstone inte tidigare fått sina lagkamrater att växa - det har varit "allt ljus på mig!". Vårt landslag har inte förmått  förbättra sin position i världsrankingen med denna megastjärna i laget (där han givetvis ändå hör hemma), och den berömda lagandan är inte längre bättre i det svenska laget än i andra.

Jag tror därför inte alls det är rätt väg att gå med mer egocentrisk inställning hos spelarna. De svenska fotbollstjejerna övade in en målgest utan Dennerbys vetskap. "Vi får en väldig boost av den", förklarade lagkaptenen efter att man fått visa upp sin dominogest under första matchen mot dåligt motstånd. Nu när det visar sig att den där "boosten" inte blev så långvarig hör man inte av några självförebråelser från spelarna. Nej, Dennerby skall bort och Sundhage in  (varför inte tillsammans med en koreograf?) Sedan är man bäst i världen - till dess allvaret kommer ikapp danstruppen...

En liten uppdatering: svenska killarna har verkligen växt med uppgiften och visat fantastisk lagmoral! De kämpade till sista svettdroppen mot fransmännen, men hade inte riktigt marginalerna på sin sida.

OS-myntets baksida

Efter Sportens årskrönika på trettondagsafton startade en ny brittisk serie i 6 delar som på svenska heter Uppdrag OS. Den som hade förväntat sig en av alla dessa tråkiga rapporter inför-OS slapp det, för det visade sig vara en komediserie om OS i London 2012. När man väl kommit över chocken att se Earlen of Grantham (Hugh Bonneville) från Downton Abbey på hopfällbar cykel i Londontrafiken visade sig programmet vara en riktigt underhållande satir. I första avsnittet hade den olympiska logistikkommittén bland annat stort bryderi över om en hiskelig klocka räknade ner till OS-starten eller om den räknade tillbaka, och den koleriske konstnären såg ingen anledning att bringa klarhet i frågan.

Nu visar det sig att verklighetens arrangörer råkat ut för en liknande malör. Samma dag som serien började visas i Sverige skriver The Guardian att det av de 29 officiella olympiska mynten som skulle illustrera fotbollen leder till förvirring om offsideregeln. Myntet, som präglats i 500.000 ex. visar enligt Mal Davies, medlem i fotbollsdomarnas organisation, hur offsideregeln fungerade före 1995, inte idag. Då vinkades det alltid när en spelare befann sig i offsideposition, medan man idag, för att få mer kontinuitet i spelet, avvaktar för att se om spelaren blir inblandad i spelsekvensen.

"Allmänheten kommer att tro att det här är en välgenomtänkt produkt, men dessvärre är den totalt omodern", säger Davies. "Det här leder oss tillbaka till förra århundradet och skapar bara begreppsförvirring."

Royal Mint, som svarar för myntutgivningen försvarar sig med att man gjort det för att "skapa diskussion". Myntets designer, Neil Wolfson, säger att Davies misstolkat myntbilden, och att det förvisso är en offsidesituation, men att inget säger att domaren behöver blåsa för det. "Hoppas att Davies inte blåser av mig för olämpligt uppträdande nu", avslutar konstnären.

Bräck och konsten att se teamet omkring sig

Passar på att vara "provpensionär" en vecka, har tagit semester för att försöka komma ikapp både kroppsligt och mentalt efter en lite slitsam höst.

Det har bl.a. gett mig tid att digitalbläddra lite extra i tidningarna, och nu på morgonen hittade jag ett guldkorn i Värmlands Folkblad. Motoresset Kenny Bräck har hållit ett föredrag för en gymnasieklass i Arvika som refereras i tidningen, och i anförandet kom han förstås in på den ödesdigra kraschen 2003 som så när höll på att kosta honom livet.

Det var när Kenny så småningom kvicknade till på sjukhuset som hans managementegenskaper visade sig. Kenny befann sig "för första gången i karriären i underläge", som han själv beskriver det. Oavsett om man är sjuk/skadad, arbetslös eller på andra sätt i händerna på andra är det lätt att väva in sig i något slags kokong och låta dem styra ens liv, men Kenny tog över ratten själv. Han gjorde återhämtningen till sitt eget projekt, där han i vårdpersonalen såg sitt eget team som det var viktigt att skapa en relation till. Han beskriver det så här: "Om jag höll modet uppe tyckte de säkert att det var roligare att hjälpa mig. Jag involverade hela teamet i en positiv anda som enbart gick ut på att vinna. Med entusiasm kan man påverka andra".

Visst, kan vi tycka, med en fet sjukvårdsförsäkring som ger tillgång till den allra bästa sjukhusvården kan man diskutera så, men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Minns att Kenny själv beskriver sin situation som att "befinna sig i underläge", så hans reaktion var säkert inte självklar. Att han hade vana att utnyttja teamets möjligheter från sin motorkarriär hjälpte givetvis till. Genom sin entusiasm uppmuntrade han nu det nya teamet runt omkring sig - jag skulle vilja kalla det en form av livsmod.

Frågan man kan ställa sig är om våra egna arbetsförmedlare, försäkringskassehandläggare och läkare tillåter oss att bli våra egna teamledare, eller om de trivs bäst med att tala över våra huvuden? Och kan vi själva skapa förutsättningar att göra det till ett nöje att hjälpa oss? För att jämföra med fotbollen så kan det ju vara självklart att läkaren skall vara coach med ansvar för det som händer på planen, men patienten borde få vara klubbdirektör och hejaklacksledare i en och samma person. Landstinget och andra vårdgivare står bara för arenan och arenakostnaderna. Jag tror att den som får vara delaktig i teamet runt sig har större chans att få jobb, tillfriskna snabbare etc.

Att Kennys initiativförmåga och viljestyrka inte var förgäves vet vi nu. Så här skildrade tidningarna "undret": "Den 12 oktober i fjol var racerföraren Kenny Bräck ytterst nära att dödskrascha i säsongens sista tävling. Ett halvår senare har han överraskat alla med en rekordsnabb återhämtning." Hur illa det verkligen var ställt kan man förstå när man hör specialisten Peter H. Edwards beskriva den värsta idrottsskada han sett: "Han borde ha dött multipla gånger. Först av själva kraschen, sedan av den oerhört komplicerade blodproppen. Den är allvarlig redan om man ligger inlagd, men Kenny var dessutom på rehab. Den var stor och hade gått upp i lungan", sade Edwards, medan Bräck fortfarande var konvalecent.

Ändå trodde Edwards redan då på att Kenny åter skulle kunna köra, och Kenny, som först troddes vara dömd till ett liv i rullstol, hann knappt resa sig på benen förrän han satt ner igen -nu i sittbrunnen på en racerbil! Nu blev inte comebacken så långvarig, men som Bräck sa till Aftonbladet den gången: "någon gång måste man säga att nu är det bra, nu får det vara nog". Vilket för oss tillbaka till föredraget i Arvika, där Kenny förklarade: " Det gäller att alltid vara förberedd på bästa sätt". Själv tror jag att det var under de där sex veckorna på sjukhus som Kenny verkligen blev förberedd för allt. Som talessättet lyder: "det som inte dödar dig, det stärker dig".

Blev det så mycket bättre?

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.

Tack för showen!

Sven Tumba, 1931-2011

Jag växte upp i landet Sulfit. På andra sidan en bro låg landet Sulfat, och sällan möttes de två. Landet Sulfat var större, hade leksaksaffärer och ett hockeylag. På vår sida bron fick vi hålla tillgodo med Kopra, en lanthandel och ett bandylag. Även om både hockeylaget och bandylaget låg i seriesystemens högsta serie var nu hockeyn rock n´roll, medan bandyn på sin höjd var kultis.

Följdaktligen hörde det till vanligheten att bruksarbetarna med friskift i landet Sulfit klädde upp sig i kavaj, kostymbyxor, vit skjorta och slips och tog sig över bron för att se på hockey (säkert inte sällan med en dold önskan att hemmalaget skulle gå på däng). Ofta gick färden till fots både fram och åter (2 x 7 km!), ibland i små grupper med papporna i en grupp och sönerna i egna små delegationer - mödrar och flickor var bara med ibland som exotiska inslag i gubbröran.

Min far hade presskort, så det hände att jag fick hänga med på pressläktaren. Man frös lika mycket om fötterna där (det var ju uterinkar då), men man hade åtminstone mer utrymme för att stampa liv i fotbladen! Ibland var någon stor elefant från rikstidningarna på plats, och då kunde det bli taxi hem när farsan skulle bjuda dem på grogg, i regel Eau-de-vie och sockervatten.

Jag hann att se ganska många matcher under de här åren innan landet Sulfats storhetstid som hockeymetropol försvann när de degraderades ur högsta serien, men det är bara matcherna mot Djurgården som jag ännu har minnesfragement kvar av. När laget kom på besök var det lika stort som när Blåvitt på Bebbens tid kom på besök till Degerfors. Djurgården, med tränaren Arne Strömberg och Rolle Stoltz, Lasse Björn och Sven "Tumba" Johansson i laget fanns på väggen i form av någon lagbild ur Rekordmagasinet hos varje grabb med självaktning, oavsett på vilken sida av bron man bodde.

Jag minns hur stolta hemmapubliken blev när någon av deras egna lyckades göra något bra mot djurgårdarna, men för det mesta var det kattens lek med råttan. Fast publiken accepterade detta, och lät sig underhållas av stockholmarnas spel utan att förfalla till glåpord och buanden. Tidsandan var helt enkelt sådan, och inte minst Sven Tumba var en strålande representant för sportslighet och schysst spel. Även om han fick sina smällar så gav han inte igen, utan bjöd syndaren på en extra dragning eller kvick kommentar i ett senare byte. Och behövdes det hårdare tag hade han ju Lasse Björn och Rolle Stoltz som beskyddare...

Nu har Sven Tumba lämnat båset tomt, men jag tror att han gjort det med insikten att han svarat för en strålande insats, både på och utanför rinker och greener. Så tack för underhållningen Tumba - vila nu i frid!

1937

Häromdagen fick jag fick ta del av ett fynd från Folkrörelsernas arkiv i Karlstad. En gammal bandylegendar hade botaniserat i föreningens gamla protokoll, och hittade följande noteringar från ett styrelsemöte den 14 november 1937 där C. hade suttit vid protokollet. Under § 4 och 5 skrev C.: "Diskuterades träningsfrågan för den stundande bandysäsongen. Att leda gymnastiksträningen skulle styrelsen höra efter om Kurt N. kunde åtaga sig. Till denna skulle alla bandyspelare uppmanas infinna sig. Vidare beslöts att anordna skogspromenader och landträning på söndagarna. Att anordna detta utsågs Harald T."

Idag, när bandylagen står på is i augusti, och när idrottstränare har näst intill gudomlig status, känns det fantastiskt med en tid då ett elitlag i mitten av november började fundera på att köra igång så smått med skogspromenader och lite lattjande på söndagarna under överinseende av en av spelarna. Man "uppmanades" också att infinna sig på gymnastikträning, som en annan av spelarna skulle tillfrågas om att hålla i. Så var det med det, och fram på vårkanten vann de SM igen, för tredje gången av fyra....

Det är lätt att tycka att det här visar på hur primitiv idrotten var på den tiden, men jag är inte beredd att skriva under på det! Det här gänget bestod av en rutinerad samling som spelade fotboll på hög nivå på sommaren, och som hade ett hårt fysiskt arbete på fabriken. Privatbilismen existerade nära nog inte, utan man cyklade och gick i det dagliga livet. Med andra ord var det säkert inte så svårt att få fart under rören när det var så dags!

Efter att ha läst utdraget plockade jag fram en gammal radiointervju med Calle från 1977, och det var faktiskt första gången på tolv år som jag hörde hans röst, och det fick mig att känna dåligt samvete över de kassetter jag har liggande med honom och G., där de berättar om sina liv. Med dagens teknik borde det vara lätt att överföra dem på CD-skivor, men kommer det att finnas tid och intresse att blicka tillbaka när det finns så mycket annat som konkurrerar om uppmärksamhet? Den som söker i gången tid får allt bättre metoder i den forskningen, men allt färre att berätta för - utöver andra forskare...

"Flink tilfods"?

För den som upplever bestigningen av de tre trappetapperna upp till sin våning som höjden av strapats känns det bittert att tänka på det hurtiga nabofolket i väst. Googlar man på Norge och "gå på tur" vimlar det av hyllningar till det sportiga norska folket. "Att gå på tur i Norge är en riktig klassiker. Var och varannan norrman går man ur huse på långhelger och går mellan hytter.Till fots på sommaren och med skidor på vintern". Jo, morn da - nu har vi kommit på dem! De tar trikken upp till Frognerseteren, sveper en Rignes eller två och beger sig hjem. Kortaste vägen!

Nej då, detta är inget jag har hittat på! Sanningen kryper faktiskt fram på på VG Nett under rubriken "Nordmenn slappast i Europa", och jag känner hur mitt dåliga samvete tillfrisknar allt snabbare ju mer jag läser av artikeln. "At nordmenn er et sprekt og sprettent folkeferd, er en myte", inleds artikeln, som jag skall printa ut och sätta upp ovanför min personvåg i badrummet. Det visar sig att åtta av tio norrmän och norskor totaldritter i "helsemyndighetens anbefalte minimum: 30 minutter med småsvett eller andpusten bevegelse, minst fem dager i uken." Detta konstateras i en undersökning gjord av Kreftforeningen, Norges bedriftsidrettsforbund och Helsedirektoratet.

Smaka på det här: "Nordmenn er blant de lateste i Europa, ifølge Statistisk sentralbyrå. Italienerne går tre ganger så mye som oss hver dag. Både belgiere, tyskere og svensker sykler mer enn oss". Att vi svenskar cyklar mer än broderfolket är nog snudd på lika chockerande nyheter för dem som om en svensk skulle besegra en norrman i nordisk kombination! (Jag är kanske som värmlänning lite halvnorsk, för jag har knappt cyklat sedan lumpen för 40 år sedan. Men jag har skavsåren från sadeln kvar.)

När man kombinerar ovanstående med vad som kunde läsas i DI för två månader sedan får man en bekräftelse på den nya bilden av grannarna. Där får vi under rubriken "Norrmännen slappar mest" veta vad dessa försoffade vikingaättlingar verkligen är värst på. Tidningen refererar till en OECD-undersökning bland 18 länder, och konstaterar "Men norrmännen är värst i fritidsligan: bland de jämförda länderna är det de som ägnar mest tid åt att vara lediga." Statistisk sentralbyrå fyller på: "Fra 2004 til 2007 har det vært en nedgang i andelen av befolkningen som har vært på dagstur på ski eller i motor- eller seilbåt. Det samme gjelder fisketurer, bading og bær- eller soppturer. Andelen på bær- eller soppturer har sunket betydelig de siste ti åra, fra 56 prosent i 1997 til 35 prosent i 2007." Kan man annat än älska ett sådant folk? Jag tror jag packar väskan och drar över Kölen direkt!

Till sist: det som jag mest tar till mig i VG-artikeln är undanflykterna. I fortsättningen när någon frågar om jag inte borde röra på mig lite mer vet jag vad jag skall svara. "Tilbudet er ikke tilpasset min fysikk".

Dansen kring guldkalven

"Före" och "efter"?
T.v. GM:s huvudkontor "The Renaissance Center" i Detroit (Wikipediabild).

I dagarna har foderföretaget Krafft meddelat att man slutar som storsponsor av svensk travsport för att istället "sätta kunderna i centrum". Nu tror jag inte att ni, kära fåtaliga läsare, är intresserade av sport i allmänhet och travsport i synnerhet, men det här är en intressant samhällstrend som jag tror att vi kommer att få se mer av i dessa kristider och därför värd att uppmärksammas.

"De kärva tiderna medför en ökad ekonomisk press för många av travsportens aktiva. För att underlätta situationen kommer Krafft att omdirigera medel från reklam och traditionell sponsring till skärpta volymrabatter som förbättrar den ekonomiska ekvationen för våra kunder", säger företagets vd P-G Åhäll till fackorganet Travronden.

För tillfället råder lite av Robin Hood-stämning i samhället. Den folkliga vreden (i alla samhällslager!) mot vår tids feodalherrar har inneburit att begrepp som bonusar, fallskärmar och pensionsavtal blivit uppmärksammade och mer ifrågasatta än de var i de flydda goda tiderna. Kanske är nästa bastion att anfalla de kolossala pengar som näringslivet lägger på idrottens megastjärnor? Gissningsvis kommer allt fler konsumenter att fråga sig om det är rimligt att producenten av vår frukostfil lägger pengarna på att sponsra idrottare, än att istället lägga pengarna på att sänka priset till oss konsumenter? Visst, stjärnglans säljer, men hur länge till?

Låt oss ta en koncern som General Motors som exempel. GM står som alla vet, inte minst svenska SAAB-anställda, bokstavligen på ruinens brant. Detta fick återverkningar för golffantomen Tiger Woods vid årsskiftet, då GM beslutade dra in det reklamavtal som gav honom 57 miljoner kronor om året. Nu klarar sig säkert Woods ändå - han tjänade 109 miljoner dollar enbart på sponsorer förra året - men kommande golfstjärnor får nog ställa in sig på ett tuffare förhandlingsklimat.

I Detroit finns den svenska ishockeystjärnan Henrik Zetterberg, som representerar NHL:s mästarlag Detroit Red Wings. När han i december intervjuades av Sundsvalls-Tidning uttryckte han sin oro inför utvecklingen i bilstaden framför andra. " Allt här är uppbyggt kring bilindustrin. Skulle GM gå i konkurs är det lika bra att slänga in kepsen", sa "Zäta" då. Men att dansen kring guldkalven ändå fortgår fick vi bevis för bara en månad senare, då just Zetterberg signerade ett tolvårsavtal med Red Wings som ger honom 600 miljoner kronor, eller en miljon i veckan. Expressen kommenterade: "Sett till årslön så kommer Zetterberg inte att tjäna lika mycket som de allra bäst betalda på grund av att Detroit har så många stjärnor som ska få plats inom lönetaket". (Utöver detta har Henrik Zetterberg diverse andra inkomstbringade avtal, bl.a. ett med ett hockeyprylsföretag som ger honom 12 miljoner om året, närmast fickpengar i sammanhanget.)

Nu sliter idrotten hårt på kroppen för många idrottsproffs (dock kanske inte Tiger Woods), och det kan väl vara motiverat att de gjort sin livsinkomst när de pensionerar sig vid fyrtio. Ändå kan man ju fundera över det rimliga i det faktum att en hockeyspelare (inklusive alla sidoinkomster) tjänar lika mycket i veckan som vår statsminister gör på ett år. Den senare är ju som politiker trots allt en av dem som har till ansvar att få hjulen att börja snurra igen, och därmed sörja för att bl.a. hockeyproffsen skall kunna få sin försörjning tryggad. För när allt fler bilarbetare i Detroit faktiskt får "slänga in kepsen", som "Zäta" uttrycker det, så kan man undra över hur länge de kommer att tycka att det är särskilt meningsfullt att betala nästan 400 kronor för att gå på en hockeymatch och se mångmiljonärerna slåss om en gummitrissa?

Bollen är död!

Här hemma rasar debatten om feta bonusar, fallskärmar och pensioner till makthavarna, och vid G20-mötet i London blev det kravaller på gatan mot världsledarnas girighet. Bland annat utsattes Royal Bank of Scotland för attacker av folkmassan som ett tecken på vreden mot den förre bankchefen Frank Goodwin, som blivit något av en symbol för kapitalismens roffarmentalitet.

Samtidigt, i en annan del av Köping...världen tvingas Sven-Göran Eriksson tillsammans med sina trogna vapendragare Tord Grip och Hasse Backe att lämna sin tjänst som förbundskapten för Mexikos landslag efter ett antal medokra insatser. Att bli av med Svennis lär kosta Mexikansk fotboll 32 miljoner kronor.

Nu finns det de som ropar på att Eriksson skall komma som en frälsare till vårt landslag, trots att det inte alls befinner sig i någon kris. Någon som tror att Svennis skulle komma med nya fräscha spelidéer? Någon som tror att han skulle låta sig nöja med de dryga 100.000 som förbundskaptenen i Sverige har i månadslön? När nuvarande landslagschefen Lars Lagerbäck intervjuades av Sydsvenskans Åke Stolt för två år sedan sade han: " tjänade jag så mycket som Svennis skulle jag nog skämmas. Det är en sjuk utveckling. Även bland företagsledare i Sverige. Ingen människa är värd 40 miljoner om året". Ord som inte förlorat i värde med tiden, till skillnad från det mesta annat...

När kommer idrottsvärldens korståg mot girigheten?

(Bild: Wikipedia)

Sport och spe

Satt och tittade på ishockey mellan Frölunda och Luleå från elitseriens slutspel igår. I sista perioden blir bortalagets bäste spelare liggande på isen efter en armbågstackling från en Frölundaspelare. Medan den däckade spelaren ligger på isen åker en Frölundaspelare avsiktligt fram och placerar sin ena skridsko mot den liggande spelaren så att den bara är millimeter från att skära av honom halspulsådern. Om detta skriver idrottskrönikören Mattias Ek i beundrande ordalag i Expressen under rubriken "Frölundas svin kan bli guld värd" : "Ulf Dahlén har ju redan ett ärkesvin i Mikael Johansson. Han är fantastisk i box play, drar sig inte från att nita motståndare eller häckla dem med kycklingdans på isen. Och när blivande NHL-resenären Linus Omark låg nere vid sargen svängde Johansson dit och tryckte högerskridskon i nacken på Luleåstjärnan. Äckligt fult men oj så värdefullt i guldjakten".
Kanske Johansson bara hade blivit ännu mer värd om han lyckats oskadliggöra motståndaren för gott?

Nä, gå och bada!

I början på året sa Jennifer Figge, 56, hej då till sin hund Hank för att ta en simtur. Den 12 januari vadade hon ut i Atlanten i Kap Verde för att den 5 februari, 24 dagar senare, stiga i land på en ö utanför Trinidad & Tobago som den första kvinnan som simmat över Atlanten, något hon drömt om att göra sedan hon var liten flicka. (Hold on tight to your dreams!)

Efter lite vila väntar nu en fortsättning mot British Virgin Islands, dit Figges beräknas anlända i slutet av månaden. Därefter kommer hennes stab summera ihop hur lång sträcka hon avverkat totalt.

Den preliminärt 112 mil långa simturen över Atlanten uppdelades i etapper på mellan 21 minuter och åtta timmar. Meningen var att Figges skulle stiga i land på Bahamas, men havsströmmarna förde henne lite ur kurs. Förutom en assisterande styrka på en segelbåt fick Jennifer sällskap av valar, havssköldpaddor, jättemaneter och en mängd delfiner, men som tur var inga hajar (hon simmade i hajbur för säkerhets skull). Badvädret var inte allt igenom perfekt, uppgifter talar om att man bl.a. utsattes för upp till nio meter höga vågor.

Av någon anledning tillbringar inte Jennifer tiden i väntan på nästa etapp i hotellpoolen, utan håller sig hellre i gymmet. När hon klivit i land berättade Jennifer att hon längtade hem till Hank. Vad hon inte vet är att Hank ligger i hårdträning för att bli först att ta sig över Atlanten med hundsim...

Bild från Wikipedia. (Inte Hank - tror jag...)

• Den förste som simmade över Atlanten var fransmannen Benoit Lecomte, som 1998 tog sig från Massachusetts till Bretagne, alltså en bra bit längre än den Figges har avverkat. Lecomte tog sig dock en vilovecka på Azorerna på vägen, vilket väl inte ligger i simriktningen? Lecomtes bravad gav för resten upphov till sökbegreppet "Swim across the Atlantic Ocean" på Google Map. Mer om rekordsimmare här!
  

Mästaren har lämnat ringen

Bild: Wikipedia

Så ljöd då det sista gonggongslaget för Ingemar Johansson, men legender dör som bekant aldrig, de bara bleknar bort, och så också med Ingo. Hans sjukdom gjorde ju att han redan satt i dödens karantän sedan länge, vilket vi dessvärre kunde konstatera i Tom Alandhs TV-program för några år sedan. Det finns många boxningsvänner som hävdar att hans alzheimer inte var sviter av skadorna, men det är nog dessvärre ingen slump att Ingo, liksom Mohammed Ali, Floyd Patterson och Bosse Högberg bland många andra, fått betala ett högt pris för sin karriär.

Dagens unga som är bortskämda med svenska idrottsframgångar förstår nog inte vilken ikon Ingo verkligen var! När Ingemar i dubbel bemärkelse slog igenom var det i en boxningsvärld där det bara fanns en tungviktsklass, idag kan det finnas flera tungviktsmästare från olika organisationer. Att han var vit spelade stor roll i det dåtida USA som fortfarande var otäckt rassegregerat, och hans roll som "the White Hope" förstod nog vi naiva svenskar inte riktigt fullt ut.

Till legendbildningen bidrog förstås också radioutsändningen på Radio Luxemburg från första titelmatchen 1959. Sveriges Radio hade inga nattsändningar och kunde inte tänka sig att göra ett undantag, och TV var ju bara på blöjstadiet på den tiden. (SR håller fortfarande på att revanschera sig, det finns en hel del Ingo på SR minnen nu!) Fortfarande är vi veteraner som minns exakt vad vi gjorde den natten, det år de stora idolerna hette Rock-Olga och Rockande Samen. Aftonbladet skriver "raggarna satt stilla i sina bilar utanför sta'n, busarna lämnade tunnelbanan eftersom det inte gick att höra radio där, och nattklubbarna stängde före klockan 3 för att folk skulle hinna hem till radioutsändningen" (hade verkligen nattklubbarna öppet så länge då?). I Göteborg hade 15.000 personer ringt Telia och beställt väckning, vilket säkert inte var helt lätt att lösa, då väckningarna var manuella!

För egen del purrades jag mitt i natten av mina föräldrar för att få följa matchen tillsammans med dem. Själva hade de förstås vakat in evenemanget i goda vänners lag - det var ju faktiskt midsommardagens morgon, så de hade liksom legitimt skäl att hålla sig uppe! Klockan 03.47 slog "Tors hammare" ner för sjätte gången på Floyds käke, och resten är historia. Ingo kom inte att bli någon av de stora mästarna (Floyd tog ju tillbaka titeln "direkt"), men det förringar inte hans prestation.

Ingemar Johansson var en outspoken person, som kom att medverka i ett tiotal filmer och pröva lyckan som grammofonartist (svågern får fortfarande något vått i ögonvrån när han hör "Västkustens vals" i Ingos version). Massor av lycksökare hängde förstås på, jag nöjer mig med att nämna den illasmakande läskedrycken "Ingo". Själv såg jag Ingemar i ringen en gång, när han i karriärens slutskede uppvisningsboxades mot "Silver-Gunnar" Nilsson vid idrottsmässan på Strandvallen i Slottsbron. Ingen dramatisk fight direkt, om man säger så...

När skribenter idag ställer sig frågan om varför en fiktiv figur som Rocky Balboa kan bli en större legend än boxare av kött och blod kan vi svenskar nog hävda att vi faktiskt ändå har vår egen legend att hylla. Tack för väl genomförd match, och för kämpainsatsen in i det sista Ingemar!


Den här biljetten hittade jag i ett ärvt album. Den 4 juli 1959 landade Ingemar Johansson som nybliven nationalhjälte med helikopter på ett fullsatt Ullevi, och det hela finns dokumenterat på en journalfilm (tyvärr utan ljud).

En färdighoppad och en hopplös (?)

Foto: E. Pichler

Även om idrottsintresset inte är så översvallande stort bland läsarna här så tror jag ändå att de flesta har hört talas om Stefan Holm. Förutom att han varit en av våra bättre friidrottare genom tiderna har han ju gjort sig känd även utanför idrottsarenorna genom sin medverkan i På Spåret och genom sin blogg. Där har Stefan bevisat att idrottsmän visst kan ha ett register som omfattar mer än det egna idrottandet.

När Stefan Holm igår satte punkt för den egna karriären gjorde han det på ett mycket värdigt och personligt sätt. I en tid när vi nästan dagligen kan läsa om egotrippade fotbolls- och ishockeystjärnor som bråkar på krogar och kör rattfulla så valde Stefan att avsluta med ett restaurangbesök efter tävlingarna med pappa (han hade väl videokameran med sig?) och kompisarna. En stor blodig biff och pommes frites, vanlijglass med chokladsås och några glas vin till maten, mer blev det inte enligt Aftonbladet, som kostade på sig att ironisera (?) över sitt schablonmässiga rubriksättande genom att skriva "Holms 'vilda' fest i natt", med "vilda" inom citattecken.

I bakgrunden på bilden ovan (med 470 på nummerlappen) står en kille som är förvillande lik Zlatan Ibrahimovic, en annan av våra stora idrottsmän (det är förstås inte han på bilden). Givetvis mäste även Stefan Holm som utövare av en individuell idrott vara en smula egocentrisk, men upp till Zlatans nivå lär han aldrig nå. Zlatan är en gudabenådad spelare i sina bästa stunder, men hans divafasoner blir ibland riktigt påfrestande. Som i VM-kvalet mot Ungern, då han slog ut med armarna och himlade med ögonen över lagkamraternas felpass, trots att han själv gjorde minst lika många fel utan att medspelarna för den sakens skull gjorde liknande demonstrativa gester. Jag tror inte att lagledningen skulle acceptera att någon annan förstörde sammanhållningen på samma sätt, det skulle vara förödande för lagmoralen med en massa teatraliska semaforer springande omkring på planen! Alltså gör man ett avsteg från de principer som kännetecknar svensk lagidrott på toppnivå - lagkänslan, och låter Zlatan hållas, "Zlatan är Zlatan". När en av våra största och samtidigt mest anspråkslösa fotbollsprofiler, Ralf Edström, hade fräckheten att kritisera Ibras inställning så svarade Zlatan som det anstår honom med ett uttalande i Anita Ekberg-klass: "Edströms nivå är att jobba i min trädgård, det är allt han kan". Att förbundsbasen genast ryckte ut för att försvara sin guldtupp var tämligen väntat, men Ralf gjorde ett snyggt motlägg.

Kanske skulle man kunna hoppas att Zlatan som tack för allt svassande för honom i gengäld kunde bjuda på en helgjuten insats i landslaget och åter visa att han inte bara kan snacka ? Det var ett tag sedan Ibra var magisk i blågult (även om insatsen mot Albanien var skaplig)! Dags att bevisa vem "Who´s da Man" snart...

Ren smärta?

Bild nål William Rafti/Wikipedia samt fri Wikipediabild på "fågelboet".

SvD 2008-07-24:

"Hon kommer behöva smärtstillande spruta för smalbenet alla tre dagarna. En medalj är belöning nog."

Sportbladet 2008-08-18:

"Först en smärtstillande spruta dold bakom ryggsäckar och svenska ledare. Sedan en plötslig gråtattack och en stilla vädjan om att allt skulle gå bra. Och Sanna blev bönhörd."

Det finns få svenska idrottsutövare som går hem så hos den svenska sportpubliken som Sanna Kallur. Vi charmas av hennes och syrran Jennys festliga glädjeiver á la Piff & Puff när något gått bra, och vi får något vått i ögonvrån när Sanna är ledsen vid en skada eller missad medalj. För att använda en sliten klyscha så går denna spontana personlighet verkligen "genom rutan"! Fast nu vet vi väl snart inte vilket ben vi skall stå på: vi gläds med Sanna att hon kommit tillbaka och lätt gått vidare till semifinalen på 100 meter häck, och vi lider med henne för det pris hon får betala för framgången.

Läste något tänkvärt i facktidningen Travrondens ledare förra veckan. Där skriver redaktören Claes Freidenvall: "Doping är doping även i vackra kläder och det kan vara lätt att förblindas av olympiska ringar i dessa tider. I veckan fick vi berättat för oss i ett flertal svenska dagstidningar att häcklöperskan Susanne Kallur behöver ta hjälp av smärtstillande sprutor för att kunna prestera på högsta nivå i de olympiska spelen i Peking."
- - -
"I svensk travsport är det strikt förbjudet att bedöva bort smärta för att starta en travhäst i ett lopp och vi ska vara oerhört tacksamma för att vi har så hårda dopingregler. I friidrottens stundom underliga värld är dopingreglerna mer liberala..."

Det finns två viktiga "men" i sammanhanget, nämligen för det första att Kallur och andra idrottsutövare inte gör sig skyldiga till något dopingbrott med nuvarande regler, och för det andra att det är självklart med dopingreglerna inom travsporten, eftersom en häst till skillnad från en människa inte själv kan ta ställning till smärtlindring i kombination med tävlandet. Med detta sagt så måste man ändå tycka att det faktiskt är prestationshöjande att ta smärtstillande sprutor - utan dem hade ju inte idrottsutövaren kunnat prestera optimalt eller ens kunnat starta!

Freidenvall avslutar sin ledare: "Nu höjs röster om att släppa dopingen fri. I ett naivt inlägg på DN-debatt (8 augusti) skriver filosofen Torbjörn Tännsjö och forskaren Claudio M Tamburrini att kriget mot dopingen redan är förlorat och att det är bättre att dopingen sker öppet och med hjälp medicinsk expertis.
Det skulle verkligen se ut om läkare eller veterinärer fick arbeta med fria händer...ska i så fall två guldmedaljer delas ut? En till idrottaren och en till den främste medicinmannen?
Bara för att idrotten har lidit flera nederlag mot fuskarna betyder det inte att spelet är förlorat. Kriget mot doping måste alltid fortgå och allra helst med betydligt tuffare metoder än vad som används idag."

Tännsjö och Tamburrini å sin sida avslutar sitt dopingpositiva debattinlägg på följande sätt: "Inför OS i Peking är det ingen som tvivlar på att idrott och politik hänger ihop. Många tror emellertid fortfarande på myten om den rena idrotten. Vi gissar att också den ska vara krossad då OS är till ända". Tänk det tror inte jag! Det behövs ingen dopingliberalism enligt T&T:s recept, innerst inne vet vi att den rena idrotten redan är en myt. Men vi vill förföras av tanken på Den Sunda Människan, till hälften gud nedstigen från de olympiska höjderna "There the inhabitants divine rejoice for ever", till hälften naturprodukt uppstigen ur Gunders mosse i Vålådalen.

P.S. Så har loppet gått, och det slutade dessvärre med en kraschlandning direkt. "Så olikt Susanna Kallur!" sa Jonas Karlsson i TV efter att Sanna kom fel och rev första häcken med skenbenet, inte tåspetsen, och Anders Lindblad på SvD instämmer: "Jag kan inte minnas att jag sett henne krascha innan på det här sättet någon gång", säger han. Men de här tävlande är ju "rashästar", och Susanna Kallur har normalt en otrolig teknik. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att detta var en följd av att hon genom bedövningssprutorna inte hade normal koordination, och att det var ett medicinskt experiment som inte höll. Antar att det är ungefär som att försöka spela munspel när man varit hos tandläkaren och fått en bedövningsspruta? Hoppas nu bara att hon låter kroppen få återhämta sig till nästa säsong utan medicinmännens alltför aktiva inblandning, för hon har mycket att ge ännu! D.S.