Hjortbesök (egen bild)
"Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar
ut till landet, ut till fåglarne
att jag älskar dem, till björk och lindar
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö."
(Herman Sätherberg: "Längtan till landet")
Det var en välsignad stund i går eftermiddag! De andra drack kaffe i huset, men jag hade lånat en kikare och slagit mig ned på en stol med utsikt över viltvattnet. Framför mig betade gässen girigt av det späda vårgräset och på andra stranden stegade de två tranorna eftertänksamt omkring, medan sångsvansparet vilade en stund på den lilla holmen inför nästa etapp. De första tofsviporna kunde inte hålla sig från att göra några uppvisningar i luftakrobatik, men de mera jordnära stararna verkade måttligt intresserade - de hade fullt upp med att botanisera på vårens smörgåsbord.
Borta mot skogsridån njöt en stor hjortflock av sol och färskbete. Lite tidigare hade far och son likt Hjortfot smugit på en mindre grupp av dem, då de totalt orädda för sällskapets fem (snälla!) hundar betat nära hustomten. Vår värdinna berättade att det händer att hjortarna smyger sig in till getterna i hagen på kvällarna för att dela hö med dem.
När jag satt och tittade på vårfåglarna märkte jag att någon stod bredvid mig. Det var gammelhunden som smugit sig fram, och jag insåg att han njöt lika intensivt som jag över att våren kommit igen. Som inte längre unga delar han och jag många krämpor; synen har blivit sämre, liksom hörseln. Men åtminstone han har väderkornet kvar, och jag såg hur han söp in vårens alla dofter med sin känsliga nos. Jag vill tro att vi på både något sätt kände att det faktiskt varit värt att härda ut ännu en vinter för en stund som denna.
ut till landet, ut till fåglarne
att jag älskar dem, till björk och lindar
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö
trastens sång i furuskogens lunder
vattenfågelns lek kring fjärd och ö."
(Herman Sätherberg: "Längtan till landet")
Det var en välsignad stund i går eftermiddag! De andra drack kaffe i huset, men jag hade lånat en kikare och slagit mig ned på en stol med utsikt över viltvattnet. Framför mig betade gässen girigt av det späda vårgräset och på andra stranden stegade de två tranorna eftertänksamt omkring, medan sångsvansparet vilade en stund på den lilla holmen inför nästa etapp. De första tofsviporna kunde inte hålla sig från att göra några uppvisningar i luftakrobatik, men de mera jordnära stararna verkade måttligt intresserade - de hade fullt upp med att botanisera på vårens smörgåsbord.
Borta mot skogsridån njöt en stor hjortflock av sol och färskbete. Lite tidigare hade far och son likt Hjortfot smugit på en mindre grupp av dem, då de totalt orädda för sällskapets fem (snälla!) hundar betat nära hustomten. Vår värdinna berättade att det händer att hjortarna smyger sig in till getterna i hagen på kvällarna för att dela hö med dem.
När jag satt och tittade på vårfåglarna märkte jag att någon stod bredvid mig. Det var gammelhunden som smugit sig fram, och jag insåg att han njöt lika intensivt som jag över att våren kommit igen. Som inte längre unga delar han och jag många krämpor; synen har blivit sämre, liksom hörseln. Men åtminstone han har väderkornet kvar, och jag såg hur han söp in vårens alla dofter med sin känsliga nos. Jag vill tro att vi på både något sätt kände att det faktiskt varit värt att härda ut ännu en vinter för en stund som denna.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar