I dagarna har foderföretaget Krafft meddelat att man slutar som storsponsor av svensk travsport för att istället "sätta kunderna i centrum". Nu tror jag inte att ni, kära fåtaliga läsare, är intresserade av sport i allmänhet och travsport i synnerhet, men det här är en intressant samhällstrend som jag tror att vi kommer att få se mer av i dessa kristider och därför värd att uppmärksammas.
"De kärva tiderna medför en ökad ekonomisk press för många av travsportens aktiva. För att underlätta situationen kommer Krafft att omdirigera medel från reklam och traditionell sponsring till skärpta volymrabatter som förbättrar den ekonomiska ekvationen för våra kunder", säger företagets vd P-G Åhäll till fackorganet Travronden.
För tillfället råder lite av Robin Hood-stämning i samhället. Den folkliga vreden (i alla samhällslager!) mot vår tids feodalherrar har inneburit att begrepp som bonusar, fallskärmar och pensionsavtal blivit uppmärksammade och mer ifrågasatta än de var i de flydda goda tiderna. Kanske är nästa bastion att anfalla de kolossala pengar som näringslivet lägger på idrottens megastjärnor? Gissningsvis kommer allt fler konsumenter att fråga sig om det är rimligt att producenten av vår frukostfil lägger pengarna på att sponsra idrottare, än att istället lägga pengarna på att sänka priset till oss konsumenter? Visst, stjärnglans säljer, men hur länge till?
Låt oss ta en koncern som General Motors som exempel. GM står som alla vet, inte minst svenska SAAB-anställda, bokstavligen på ruinens brant. Detta fick återverkningar för golffantomen Tiger Woods vid årsskiftet, då GM beslutade dra in det reklamavtal som gav honom 57 miljoner kronor om året. Nu klarar sig säkert Woods ändå - han tjänade 109 miljoner dollar enbart på sponsorer förra året - men kommande golfstjärnor får nog ställa in sig på ett tuffare förhandlingsklimat.
I Detroit finns den svenska ishockeystjärnan Henrik Zetterberg, som representerar NHL:s mästarlag Detroit Red Wings. När han i december intervjuades av Sundsvalls-Tidning uttryckte han sin oro inför utvecklingen i bilstaden framför andra. " Allt här är uppbyggt kring bilindustrin. Skulle GM gå i konkurs är det lika bra att slänga in kepsen", sa "Zäta" då. Men att dansen kring guldkalven ändå fortgår fick vi bevis för bara en månad senare, då just Zetterberg signerade ett tolvårsavtal med Red Wings som ger honom 600 miljoner kronor, eller en miljon i veckan. Expressen kommenterade: "Sett till årslön så kommer Zetterberg inte att tjäna lika mycket som de allra bäst betalda på grund av att Detroit har så många stjärnor som ska få plats inom lönetaket". (Utöver detta har Henrik Zetterberg diverse andra inkomstbringade avtal, bl.a. ett med ett hockeyprylsföretag som ger honom 12 miljoner om året, närmast fickpengar i sammanhanget.)
Nu sliter idrotten hårt på kroppen för många idrottsproffs (dock kanske inte Tiger Woods), och det kan väl vara motiverat att de gjort sin livsinkomst när de pensionerar sig vid fyrtio. Ändå kan man ju fundera över det rimliga i det faktum att en hockeyspelare (inklusive alla sidoinkomster) tjänar lika mycket i veckan som vår statsminister gör på ett år. Den senare är ju som politiker trots allt en av dem som har till ansvar att få hjulen att börja snurra igen, och därmed sörja för att bl.a. hockeyproffsen skall kunna få sin försörjning tryggad. För när allt fler bilarbetare i Detroit faktiskt får "slänga in kepsen", som "Zäta" uttrycker det, så kan man undra över hur länge de kommer att tycka att det är särskilt meningsfullt att betala nästan 400 kronor för att gå på en hockeymatch och se mångmiljonärerna slåss om en gummitrissa?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar