Den smutsiga sanningen

Bearbetad bild från Wikipedia

Under samlingsrubriken "galna klipp" visar Expressen ett inslag om en åttioårig iranier som bor i en jordkula och inte har badat på sextio år, han påstås vara "världens smutsigaste man". Mannen uppges livnära sig på ruttet kött och dricka vatten ur en skitig oljekanna. Klippet avslutas med den förnumstiga kommentaren "det där med att inte hinna duscha en morgon kanske inte är så farligt ändå?" Kanske det skulle vara nyttigt för Expressens reporter att byta plats med gamlingen några dagar och leta efter duschar i omgivningen?

Sådana här personer har vi fortfarande även i vårt välfärdssamhälle, men här kallas de "original". I storstaden Oslo bodde t.ex. den högt begåvade  "Huleboeren på Blindern" mellan 1978 till 2006 i en jordhåla mitt i Oslo utan att tvätta sig. När han därefter tvingades in på ett sjukhem på grund av sviktande hälsa vägrade han fortfarande att hålla sig ren, vilket fick Oslo kommun att överväga rättslig prövning för att utröna om han han verkligen kunde välja att inte sköta sin hygien.

Mycket av det här påminner om de gamla skrönorna (?) om människor som levt lortaktigt i hela sitt liv men som när de blivit sjuka och tvättade på sjukhuset avlidit på grund av att kroppen berövats det immunförsvar den byggt upp under åratal i smutsen, historier typ "Där bodde två bröder, Oskar och Frans, två riktiga original. Det sägs att Frans blev sjuk och togs in på sjukhus. Där tvingades man bada honom. Efter det dog han."

Allt detta kommer för mig efter att jag av en slump snubblat in på en rapport från Medicinalstyrelsen anno 1904 om inspektioner från provinsialläkare i den dåtida privata sinnessjukvården i landet. (Det var alltså på den tiden "sinnessjukdom" var en diagnos och inte ett modeord.) De upprättade 368 rapporter om bristande vård och  23 fall av rent omänskligt vanvård. Innan vi tittar närmare på det så skall jag villigt erkänna att jag inte haft anledning till att fundera över mentalvården för ett sekel sedan. Liksom många andra har jag kanske levt med Rickard Berghs målning av skalden Fröding under sin sjukdomstid,  sittande i sin sjuksäng på hospitalet och med blicken profetiskt riktad mot Det Outsägliga långt i fjärran. Gustaf Fröding var intagen på Ulleråkers hospital 1898 till 1905. Av nutida skildringar får vi veta att "Fröding var en av de privilegierade som åtnjöt speciellt fin omvårdnad, t ex maten inburen på rummet. Fröding tillbringade mesta tiden i sängen iklädd nattrock. Den store skalden läste, forskade, hörde röster och svarade förvirrat på tilltal. Han matvägrade och måste övervakas p g a sina självmordsförsök."
 Men som sagt, Fröding hörde till de privilegierade. De 23 som upptäcktes i sanitärt elände var långt från en sådan tillvaro. Här är två av de upprättade rapporterna, och vi kan väl börja med en person som verkade haft en liknande tillvaro som några av de redan nämna groplevarna.
"Anders M.L. f.32; sinnessjuk sedan 20 år; bodde i en grop i marken, täckt med en ytterst bristfällig överbyggnad av omaka brädstumpar: ligger i sin grop så länge den hoptiggda provianten räcker; bädden utgörs av lumpor och halm, söndersmulad av långvarigt begagnade och besväras av ohyra i stor myckenhet."

Trots detta elände fanns det rapporter från ännu mer ohyggliga interiörer, men jag skall bespara oss från dessa här. Men en person som jag ändå vill lyfta fram som ett exempel på att det gick att hålla sig ren även under de vidrigaste förhållanden  är "Hilda K.R.", född 1875.  Om henne skriver läkaren: "Epilepsi sedan konfirmationsåren. Hösten 1902 de första tecknen på sinnessjukdom och våren 1903 våldsam, hotande både sig själv och andra med tillhygge. I stället för att fullfölja ansökan om asylvård, vartill läkarintyg då blev utfärdat, beslöt fadern sig för att hålla henne inspärrad, och hon har sedan dess haft sin bostad i en cell, vilken bildats genom en avbalkning uti ett ett rum bakom köket, 8x10 fot (en fot var c:a 3 dm); dörren till denna cell var tillspikad, och belysningen erhölls från ett fönster framför avbalkningen, i vilken det fanns en lucka nära detta; maten inlämnades genom denna lucka, medan nattkärl och sopor utlämnades direkt på gården genom en lucka i ytterväggen. Den sjuka, som vid läkarens besök var fullkomligt redig med ganska bitter klagade över inspärrningen, städade själv sin cell, som var minitiöst renlig, även var hon mycket arbetsam och särskilr road av virkning. Föräldrarna förklarade emellertid, att de ej vågade ha henne lös i huset, då man aldrig kunde förutse, när hennes våldsamhet kunde bryta ut." Man kan ju inte låta bli att tänka på hur denna "fullkomligt rediga person"  genom vår tids medicin och läkarkunskap idag förmodligen kunnat leva fri ute i samhället som alla andra.

För att då knyta ihop det här inlägget vill jag hävda att välfärssamhällets reaktion över den 80-årige iraniern i sin grop säger minst lika mycket om oss själva som om honom.