Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...

Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.

Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.

Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.

Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.

När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!

Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?