Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...

Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.

Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.

Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.

Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.

När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!

Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?

Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)

Vaket

Morgonnyheterna på TV är en lyx som jag som nybliven pensionär inte riktigt tagit till mig riktigt, trots att jag är uppe i ottan såväl i helg som i socken. I morse bänkade jag mig dock framför apparaten, och hamnade mitt i ett samtal med råd om sömn, uppenbarligen är det internationella sömndagen idag. Då var det för sent att gå och lägga sig igen, annars borde man kanske fira den här dagen som sig bör - med att sova! Speciellt som vädret inbjuder till att hålla sig i idet...

Men nu var jag som sagt redan uppe, och i stället för att ta en sovmorgon har jag surfat runt lite på begreppet internationella sömndagen. Det märkliga är att detta evenemang enligt kalenderuppgifter och nyhetskällor mycket riktigt infaller idag, men lika många verkar fira sömndagen den 15 mars, t.ex. worldsleepday.org, och de borde ju veta, kan man tycka! Kan det vara så att några har försovit sig?

En som definitivt gjort det är den taiwanesiska golftjejen Yani Tseng.Yani hade på onsdagen chansen att återta sin position som världsetta på damernas golfranking. Dessvärre råkade hon dock försova sig, och missade sin tee time (ej att förväxla med tea time!), enligt vad US LGPA Tour låter meddela till en förmodligen yrvaken golfvärld. Nu är nästa starttillfälle den 4 april för Yani Tseng, och det är bara att hoppas att hon vilat ut till dess!

Så här med arbetslivet bakom mig sedan några månader måste jag medge att jag finner viss njutning i att läsa spännande ursäkter från medmänniskor som kommit för sent till jobbet. Här är några berättelser direkt ur livet. Observera att ingen antydde att de försovit sig (eller firat World Sleep Day)...

• En morgontrött kvinna råkade på vägen till jobbet tappa sin portmonnä i en tidningsautomat med myntinkast och kunde inte få ut den eftersom växeln låg i portmonnän.
• Killen gick hemifrån och såg inte förrän han satt i bilen att han råkat ta sin sambos skor på fötterna, så han måste gå tillbaka för att byta.
• En kvinna påstod att hon blivit försenad för att körriktningsvisaren inte fungerade åt vänster, så hon måste köra högersväng hela vägen till jobbet.
•  Grabben kände sig i vägen i fikarummet på morgonen, så han valde att komma lite senare i stället.
• Damen blev försenad för att hon måste trä en regnrock över sin ankstaty i trädgården, eftersom det väntades regn under dagen.
•  En stackare råkade äta upp sin frus frukost, så han var tvungen att laga en ny till henne.
• En fåfäng kille skulle fixa håret innan han gick till jobbet, men klippapparaten lade av mitt i klippningen, så han måste vänta på att frisören skulle öppna.
• Kvinnan råkade åka till sitt förra jobb av gammal vana.
• Han trodde han körde sin son till dagiset, men när han kom fram och tittade i baksätet kunde han konstatera att han råkat ta med hunden i stället. (*Björn Hellberg?)
• En trött kille hade stått och väntat på hissen på sitt våningsplan i tio minuter innan han kom på att det inte fanns någon hiss i huset.
• En tjej trodde att hon vunnit en jättevinst på lotto kvällen innan och hade tänkt sluta, men när hon kontrollerade kupongen på morgonen såg hon att hon hade rättat fel. 
•  Den anställde hade grälat med sin fru under helgen, och när han skulle ta sina bilnycklar på måndagsmorgonen hade hon frusit in bilnycklarna i ett isblock.
• En för tillfället duglig motivering hade damen som tappat sina bilnycklar i snön och måste vänta på att snön smälte bort under dagen för att hitta dem.

Sov gott! 

  

*Fotnot: historien om förväxlingen mellan sonen och familjens hund som Björn Hellberg berättat i bl.a."På spåret" var enligt vad han senare medgivit en skröna.  Fast den var så bra att jag föredrar att fortsätta tro på den...

Kraftfullt missnöje med årets tomtekår

(Jag förstår dig, tomtefar...)

"Sillarna är inlagda, köttbullarna rullade, skinkan griljerad och tomten har setts i krokarna. Granen är klädd och julbordet dukas fram i morgon kväll." Personalen på konferensanläggningen i Hälsingland anade förstås inte när de skrev de raderna vad som väntade, att en av julgästerna skulle bli skogstokig när han fick se att tomten inte hade röd jacka, utan en grå vadmalsrock. Alla vi som sett Gustav Svenssons reaktion över den uteblivne Arne Weise som julvärd känner igen reaktionen: "Vad är det där för ett jävla stolpskott? Tomten skall ju ha röd jacka!" 

Vakthavande vid polisen i Gävleborg har, förmodligen med mycket möda och stort besvär, skrivit en rapport om vad som hände. En 40-årig gäst hade väl tagit in en del under kvällen, men vad han inte kunde ta in var att den tomte som infann sig på juldagsmorgonen inte förmådde leva upp till förväntningarna. Polis fick tillkallas, och språkförbistringar gjorde inte saken bättre när det hela skulle utredas. (Visst är vi väl några stycken som ser Basil och Manuel i Fawlty Towers framför oss?)

"Det här kommer att bli ett civilrättsligt ärende", säger det luttrade polisbefälet. "Gästen vill stämma företaget för han bland annat tyckte att tomten hade en grå jacka och inte en röd, så han var kraftfullt missnöjd. Det stämde inte med bilden av tomten", avslutar han kommunikén. 

Överhuvudtaget verkar inte tomtarna ha varit till belåtenhet i år, det krävs nog en haveriutredning av något slag. I Finland var det främst nissarna som inte höll måttet. Engelska turister som betalat hemska pengar för att flyga in för ett exklusivt möte med tomten & co. var inte översvallande positiva direkt. " Vi hade blivit lovade att vi skulle få ha snöbollskrig med tomtenissarna men de var sura och kunde inte ens prata med oss. Det fanns inte ens någon julgran", säger en uppbragt kvinna efter att ha tinats upp från den trettiogradiga arktiska kylan. Till råga på allt vägrade flygplanet att fungera i kölden, så resenärerna blev fast på Kittila flygplats. Och så vitt jag vet sitter de fortfarande under sin julgran och luktar på sina julpiroger, och de är inte såå lyckliga....

Breaking News: nu meddelas från engelskt håll att "Christmas is cancelled next year".

Det våras för Krösa-Maya

Julafton för alla domedagsprofeter infaller i år några dagar tidigare än för oss vanliga dödliga. I morgon sägs ju vara dagen då vi kommer att mötas av ett vitt blad när vi river fram dagens datum i vår väggkalender. Då upphör Mayafolkets 5125 år gamla kalender, vilket jag inhämtat från en högst vederhäftig källa, nämligen Kalix Bandys hemsida. Profeten, som kallar sig "Sargvakten" ser dock inga problem med att matchen mellan  Kalix och Haparanda kan genomföras under fredagskvällen, vilket känns betryggande att veta.

Skulle det gå så illa för världens alla undergångshärolder att vi även får uppleva den 22 december o.s.v. så har man redan garderat sig det mot det (de är duktiga på sådant!), genom att snabbt föra fram julafton som alternativ slutpunkt - därmed får man ju chansen att förstöra julefriden för barnfamiljer med flera! Skulle det gå så illa att Jorden även står pall då så är det självklart läge att lansera nyårsnatten som nästa slutpunkt o.s.v.

Men jag säger som gamle kungen jag: "nu vänder vi blad och går vidare!"

De vilda djuren närmar sig

För oss som skummar igenom nätavisorna är det ingen nytt med vissa parallella händelser inom någon nyhetskategori tycks uppstå oberoende av varandra "bara just så där", och min spaning idag gäller människa och djur. Bland annat verkar det ha inträffat ovanligt många konfrontationer med mellan rovdjur och människa på kort tid, med för människorna tragisk utgång. Drar mig rent spontant till minnes vargöverfallet i Kolmården, fallet med den tigerdödade ynglingen på Köpenhamns Zoo, djurvårdaren som dödades av en tiger på ett zoo i Köln för några dagar sedan, och likaså för några dagar sedan blev en vandrare dödad av en grizzlybjörn i Denali nationalpark i Alaska.

Som en liten tröst har vi dock under den senaste veckan även sett bevis på djur som har en mer förtroendefull och rent av lekfull inställning till människan. På en camping i Lidingö dök en räv upp för att vara deltagare i bollekande, Emil som spelade golf i Åmål fick plötsligt sällskap av en grävling på greenen, och i Australien simmade en koala ut till ett gäng paddlare och fick skjuts till en koloni med artfränder. Som om detta inte kunde vara nog gav sig igår några förrymda elefanter i Östergötland på en vägskylt med texten Jägarvallen...

Och där någonstans mitt emellan lek och allvar har vi då dessa engelsmän med sina my(s)tiska vilda kattdjur! I vintras ryktades det om en panter i Woodchester (vilken senare devalverades till en trolig räv), och nu i dagarna har man spanat efter ett påstått lejon i Essex. Även den efterforskningen har varit resultatlös - det pratas om att det rört sig om en ovanligt stor tam- eller vildkatt. Fast en och annan essexbo kanske ändå böjer sig ner och kollar misstänksamt under sängen innan bedtime i kväll. Man vet ju aldrig...

Mannen som brottas med grävlingar?

                                              

Tidigare idag fick kvällspressen användning för sina svarta "Extra"-rubriker, när larmet gick om att en 38-årig man anfallits av en björn utanför Gävle. Mannen skulle dock ha räddat sig upp i ett träd, och fördes senare till sjukhus för att få sina skador omskötta. "Det är mest rivsår och något bett här och där", berättade hustrun för Expressen. Attacken kallades  för ett "mardrömsmöte", även om Polisen i förtroende meddelade  att man inte trodde att skadorna var livshotande. Vid det laget var budkavlen i omlopp och mobiliseringen låg i luften när uppbragta bloggare slog fast att nu vågade man sig inte ut och plocka blåbär längre (hur man lyckas hitta sådana i maj), och ilskna kommentatorer skrev saker under nyhetsartiklarna som "Se på den rovdjursmuppar! Argumenten om att rovdjuren är ofarliga för oss faller ett efter ett.." eller att "nu måste vi beväpna oss med gevär som man gör på Svalbard där man skyddar sig mot isbjörnarna".

Man hade väl hunnit ungefär till det återkommande förslaget att det borde planteras ut varg och björn i storstädernas stadskärnor när nya besked kom. Mannen verkar ha hittat på hela historien, men när han talar med Expressen lämnar han fältet öppet för att han kan ha brottats med ett annat djur. Han säger: " Björnen var ungefär en meter hög. Men om det inte var en björn, vad skulle det i så fall vara? En grävling?"

Kanske är det dags för Rovdjurscentret "de 5 stora" att lägga ännu en art till de stora rovdjuren och kalla sig "de 6 stora"? Listan "varg, björn, lo, järv och människa" bör snarast kompletteras med "grävling".


P.S. Jodå, jag vet att rovdjur kan vara farliga under vissa extrema premisser. Men det skadar kanske inte att vänta med att ropa "björnen kommer"  till dess det finns fog för det? D.S.

 Uppdatering: på söndag middag tog så historien ännu en vändning. Polisen backade då från sin bedömning av mannens historia som "icke trovärdig", efter att ett läkarintyg uppvisats som säger att mannen anfallits av "något slags djur", okänt vilket. (Efter att under min korta idrottskarriär ha sett sår hos orienterarkompisar som sprungit in i taggtråd tycker jag mig personligen se en viss likhet med sådana skador.)

"Spring, grävlingen är lös!"

Vargen på katten och katten på hjorten?

Mystisk katt (?) från hällristning vid Åby säteri (intill Nordens Ark).

• Det stora kattdjur som utpekades som huvudmisstänkt till att ligga bakom några hjortars död i Woodchester tidigare i år frias helt av tagna DNA-prov. De enda spåren av rovdjur på den första hjorten tyder på rävangrepp. Vad gäller den andra hjorten pekar proverna preliminärt på hund eller mera sannolikt räv. Därmed inte sagt att räven har dräpt hjortarna - förmodligen har den bara intagit det dukade bordet.

• Trots att jättekatten går fri den här gången tycks David Armstrong, Head Ranger från the National Trust in Gloucestershire vara nöjd. Han säger: "Undersökningen av de döda hjortarna och historien kring det har verkligen satt fart på det lokala intresset, och det har varit gott om folk som spanat i Woodchester Park. Människor älskar sådana här mysterier, och även om vi inte återfunnit något vilt kattdjur så är många av våra besökare övertygade om att det kan dölja sig något intressant i Woodchester".
  

• Om man i England fruktar att man har med en jättekatt att göra så har innevånarna i Concord nära San Francisco motsatta bekymmer - där jagar prärievargar tamkatter, medan chihuahuorna (?) i Backa på Hisingen känner sig hotade av svenska vargar.

• Men varken gloucestershiremonstret, californiencoyoterna eller hisingsvargen lär i alla fall inte kunna mäta sig med den ryska varghona som går under namnet "Kilsbergstiken" vad gäller att täcka in nya revir. Först gick tvångsresan från Jämtland ner till Kilsbergen, eftersom hon ansågs utgöra ett hot rennäringen. De nya omgivningarna passade dock inte damen, så hon vandrade tillbaka norrut och slog sig ner i Idre. Där fick hon heller inte stanna, utan förpassades till Karlsborg vid Vättern, denna gång i sällskap med en varghanne. Men paret gick skilda vägar, han till Sälen, där han uppenbarligen blivit tjuvskjuten, medan tiken åter drog till Jämtland och trakterna mellan Östersund och Brunflo, där hon nu på nytt infångats. Vart färden går den här gången är ovisst - den bästa lösningen är troligen att låta henne komma hem till Ryssland. Där får hon kanske vara i fred, i Sverige har hon säkert redan ett pris på sitt huvud...

Fotnot: rubriken kommer förstås från denna gamla ramsa, som åtminstone jag minns från barndomen.

Maläten gås?

Den engelska pressen verkar ha drabbats av lite "storsjöyra" sedan en privatperson rapporterat att han i sällskap med några andra från en båt bevittnat hur en kanadagås dragits ner under vattenytan av "något" i floden Lea i London, nära Olympic Park. Nu är det inte första gången något liknande händer just där - redan 2005 rapporterades en annan gås ha råkat ut för en liknande mystisk hädanfärd, och nu spekulerar man i om det är en förvildad reptil, en monstersköldpadda, jättemink eller något ännu mer mystiskt som är gärningsman. Flanörer i området säger sig märka att antalet svanar har minskat drastiskt, vilket också sätts i samband med "the Olympic Park beasts" härjningar.

Kanske var monstret på semester i Varberg 2006 - den minnesgode drar sig möjligen till minnes att ett monster rapporterades ha härjat i slottsvallgraven där den sommaren. En trovärdig dam rapporterade då att en ungtrut dragits ner under ytan av något brunslemmigt, och turistnäringen gnuggade nog händerna i förhoppningar om en oväntad turistattraktion i form av ett mystiskt odjur. En nedskickad dykare återvände till land med "en soptunna, ett tennisracket och flera ölburkar" enligt pressen, men av vallgravsmonstret syntes inte ett spår, och därmed dog intresset ut.

Nu har Aftonbladet gjort något liknande när man skickat ner sin tappra reporter i vattendraget Lea som bete i jakten på "mördarsjöodjuret" som man kallar det, men till lättnad åtminstone för reporterns anhöriga återvände han välbehållen till bryggan. Under tiden fortsätter spekulationerna, men förvånansvärt nog verkar få ha föreslagit att det är en mal som är den skyldige. Jag tror det är så, och jag kan t.o.m. våga mig på en gissning att han heter Darren! År 2001 var det nämligen en ung fiskare som kastade tillbaka/tappade en stor nyfångad mal i floden Darent i Kent, ett vattendrag som förenar sig med Themsen. Eftersom den stora malen, som snabbt döptes till Darren, troligen var illegalt utplanterad begav sig ett uppbåd fiskare ut på jakt efter honom. Men efter fyra dagars intensivt fiskande (t.o.m. med elektricitet) återvände de tomhänta, och sedan dess är Darren spårlöst försvunnen. Om han nu inte dykt upp som Londoner?

Stora Darren?
(Wikimediabild)

Kossan Yvonne i Fablernas Värld

(Filmen kan ta en liten stund att ladda.)


Yvonne, en tysk kossa som varit på rymmen i nästan tre månader har engagerat inte bara tyska djurvänner, utan människor runt om i världen har hållit tummarna för att hon skulle överleva äventyret.

Expressens version om infångandet av Yvonne lyder så här: "I tisdags kväll hittades hon av en bonde i Eigelsberg i Bayern. När han var ute och tittade till sin betsmark stod Yvonne plötsligt vid staketet. Lantbrukare öppnade grinden till hagen - och Yvonne knallade in."..."Yvonne kommer nu att tillbringa resten av sin tid vid härberget Gut Aiderbichl i Deggendorf - där en hel kofamilj väntar på att Yvonne ska komma."

Tittar man på den version som de flesta andra svenska medier återger, och som styrks av filmade bilder, knallade Yvonne alls inte frivilligt in i någon hage, utan hon sköts med en bedövningspil av en veterinär, och inte heller skall hon tillbringa resten av sin tid på något härbärge, eftersom hon återtransporterades till sin hemmagård.

En bagatell visserligen, och huvudsaken var ju att Yvonne så här långt lyckats överleva. Men det är trist hur Fablernas Värld råder i media, och kan man skarva till en historia om en kossa så kan man säkert skräddarsy historier om oss tvåbeningar också. Och det är just precis vad man gör...

Slott och koja

(Wikibilder)

"Monarkin vilar på en romantisk grund av förväntat sagoskimmer, skönhet och upphöjdhet. Bara därigenom finns en bevekelsegrund för dess existens. Därför fastnar diskussionen obönhörligt i ett otidsenligt träsk av traditioner, tronskifte och en avelsbetonad syn på kronprinsessans val av make."

-Mediesajten Fokus, 29 juni 2007.

"Dessa ["de självutnämnt enda riktiga rojalisterna"] ordade om att det inte passar sig att kronprinsessan äktar ”en man av folket”. Nej, utländsk prins, furste eller i värsta fall en svensk adelsman är det enda som kan duga. Anledningen till detta, menar de, är att det kungliga blodet inte kan blandas hur som helst och att Sverige kommer att byta kungaätt – från Bernadotte till Westling. Därmed skulle monarkin för alltid gå förlorad. Resonemanget påminner mycket om blodsmystik från tiden innan boktryckarkonsten."

Ledare i Barometern, juli 2009

För den som besökt olika släktforskningssidor är det uppenbart att det för en och annan ligger en viss status i att räkna släktskap med kungligheterna. Ganska många svenskar bär i likhet med vårt nuvarande kungahus på anor från Gustaf Vasa, och den vägen kan många hitta ett släktskap. Kanske ännu vanligare är att söka inofficiellt släktskap från verkliga eller påstådda kungliga snedsprång, där vissa är särskilt ihärdiga med att försöka bevisa sin egna blåblodstillhörighet.

I dagens pappersupplaga av Aftonbladet finns det uppgifter som skänker nya infallsvinklar på ämnet kunglig genealogi. Det är Göran Stenmark, forskare på Riksarkivets avdelning för släktforskningsmaterial, som där presenterar Daniels Westlings förfäder. "Den övervägande majoriteten av blivande prins Daniels anfäder och anmödrar har hållit sig inom lagens råmärken och varit vanliga hårt arbetande svenskar", vet tidningen att berätta. På släktforskarsajten Anbytarforum är det här ingen ny fråga; "blivande prins Daniels" anor har stötts och blötts där sedan 2002 (!)...

Så under förutsättning att vår nuvarande kronprinsessa och hennes make av folket levererar nya tronarvingar kommer framtida släktforskare att leta släktskap med kungahuset inte bara hos adeln, utan även hos de torpare, soldater, bönder och skräddare som finns i anorna hos den blivande drottninggemålen. Kommer det även då att dyka upp förhoppningsfulla forskare som hittar inofficiella släktanknytningar med den framtida kungahuset, t.ex. via någon utomäktenskaplig förbindelse mellan en backstugesittare och granngårdens piga?

I våras publicerades ett aprilskämt på Västnytt där det påstods att den blivande prinsen även härstammar från Folkungaätten, och det hävdades t.o.m. att han borde ha större skäl än Victoria att göra anspråk på kronan genom sitt släktskap med Birger Jarl! Fast alla tycks inte ha kopplat att det just var ett aprilskämt, så "nyheten" har av vissa spridits vidare som en sanning. Och vem vet, kanske låg det lite önsketänkande bakom skämtet - möjligen känns det inte så upplyftande i alla läger med ett "nytt" kungahus delvis sprunget ur det enkla folket? Bland annat har Svensk Damtidning gjort ett försök att göra Daniel Westling tillhörig den sedan länge utdöda adliga släkten Westring, något som kraftfullt dementeras genom Stenmarks forskning och kommentarer här.

Populärhistorikern Herman Lindqvist tycks i alla fall vara entusiastisk över utvecklingen. "Kungens valspråk är ju ”För Sverige i tiden”, och Sverige är ett sådant land där en kvinnlig tronföljare självklart ska välja en man av folket – det är helt logiskt i Sverige. Och därför är detta någonting i tiden. För en generation sen hade det varit helt fel", sade han till Aftonbladet i våras. Ja, tänk om Ville i Momåla hade kunnat förutspå denna utveckling när han skrev "Därför är jag republikan" 1955, och tänk om arbetaren Johannes Hugg eller torparehustrun Anna Jonsdotter bara hade fått veta att deras ättlingar en gång skulle bestiga Sveriges tron! Endast en Jan i Skrolycka skulle väl ha kunnat tro att något sådant är möjligt?

Slutligen: det är ju väldigt populärt med konspirationsteorier numera. Därför förvånar det en aning att ingen lanserat teorin om att villkoret för att kungen skulle godkänna kronprinsessans giftermål var att hon avsäger sig arvsrätten till tronen. Vem kung Carl Gustaf vill se på tronen är ju ingen hemlighet...

(För egen del vet jag också hur jag vill ha det.)

Wakie Wakie!

Saved by the bell? (montage av Wikibilder)

Lika bra att säga det med en gång: nu riskerar jag att uppfattas som lite morbid! Jag tänker dock inte skämta om den stackars gamla dam i Polen som, enligt dagens tidningar, vaknade upp på bårhuset efter att felaktigt ha bedömts som död. Dessvärre är händelsen inte så unik som man kanske kan tro; googla på "vaknade på bårhuset" och du finner flera hårresande historier! Som en Ajviderysare fast ur verkligheten, så att säga...

Skräcken för skendöden har säkert varit människans följeslagare i många århundraden. Läser på Illustrerad Vetenskaps hemsida om att det "under en period var vanligt att likkistor försågs med olika typer av larmanordningar, till exempel ett rep som var knutet till en bjällra". Detta känns igen i det påstående som cirkulerat om att den gamla klyschan "saved by the bell" skulle härröra från då en yrvaken exdöd gav sig till känna med en liten klockringning. Fast det anses vara en hoax, uttrycket känner vi ju igen från boxningsvärlden.

Även i vårt land finns det historier om skendödhet, flera faktiskt med lycklig utgång (om man kan säga så, personerna dog ju trots allt till slut ändå...). Lilla fröken Bergenhjelm, borgmästardotter i Uppsala t.ex. troddes ha somnat in för gott vid tolv års ålder år 1669. Men Olof Rudbeck d.ä., som var närvarande vid begravningen, upptäckte att flickan föreföll vara vid liv, och satte igång med upplivningsförsök. Detta var inte populärt bland övriga begravningsgäster, sålunda upplyste "teologie professor Schütze sin kollega det olämpliga uti, att med onödiga upptåg oroa en död kropp", som Per Gustaf Berg får till det i "Svensk mystik". Men Rudbeck hade haft rätt, han lyckades få liv i flickstackaren, som repade sig, blev sedermera gift och föll ifrån först som nittioåring!

Från samma tid kommer historien om löjtnanten vid kavalleriet Israel Olsson Färling som, efter att ha "stått lik" i den kalla storstugan på Nibble i inte mindre än sex veckor, troligen skrämde vettet ur den torparhustru som skulle förbereda hans begravning. Färling satte sig nämligen upp i kistan och röt " Hustru Kristin, gif mig mina böxor och tåfflor!" Därefter levde han, betydligt mildare till sinnes, i ett drygt år innan han dog på allvar. Fast om man skall tro de nutida ägarna på Tibble lär det vara si och så med den saken - gubben visar sig faktiskt än idag, meddelar sajten "nibble.se".

Den här tjavveln vore inte komplett utan att jag berättar den gamla skrönan som väl de flesta ändå redan känner till. Gamle Petter var en timid man som framlevde sitt liv i ett litet värmländskt samhälle, hårt hållen av sin dominanta hustru. När Karolin så överraskande somnade in var det inte bara maken som drog en lättnadens suck. Men då det var begravningsdags bar det sig inte bättre än att den småfulle likkusken körde in i kyrkans grindstolpe. Kistan skakade till, och plötsligt tittade Karolin upp, i högsta grad levande och ilsknare än någonsin! Återstod inget annat än att återvända hem, och där fick minsann Petter också veta att han levde...

Så när Karolin verkligen lämnade in något år senare och på nytt påbörjade sin andra sista resa må det väl vara Petter förlåtet att han smög sig fram till kusken och väste: "Å den här gangen ser du dej för hur du kör!"

Människokloningen har ökat dramatiskt!

Den som händelsevis förirrar sig in på någon av kvällsdrakarnas hemsidor kan inte ha undgått att se de stort uppslagna kontaktförmedlingsannonserna. Där visas bilder på kontaktsökande, och det märkliga är att bilderna utan undantag visar riktiga a-exemplar utan en skräma i lacken! De kanske inte borde ha något besvär att knyta kontakter på köttmarknaden utanför förstasidan på Aftonbladet, och hade man varit det minsta konspiratoriskt lagd skulle man ha kunnat tro att bilderna var på fotomodeller. Men så går det ju inte till i vårt land!

I England har man kommit ännu längre - där visar man nu klonade människor! Annonserna till vänster fanns direkt under varandra på en stor tabloid, och flera av kvinnorna är till förväxling lika varandra, fast de bor i olika länder. Sålunda påminner Olga,22, från Ryssland väldigt mycket om sin ett år äldre medsyster Sweet från Ukraina. Eldiga Ginka, 40, också från Ryssland, visar sig ha en tvillingssjäl i Ukraina i form av Rödkatten, 41. I England har en 22-årig pianissa levt sina dagar utan att ha en aning om att hon har en kopia i Ryssland som kallar sig LuvYa. Jag är en flitig läsare av vetenskapssidorna, men ändå kommer det som en chock för mig att kloningen av människor kommit så här långt!

(Fotnot: ja, jag har bytt ut de övriga bilderna!)

Galleriet: eventyret venter!

Soria Moria (Theodor Kittelsen). Fri bild från Wikipedia.

Så har man då återigen återupptäckt Atlantis, för vilken gång i ordningen är oklart. Bara att beklaga att Dag Stålsjö inte fick vara med om ytterligare en triumf, efter det att Arn svingat sig upp till häst och anfört västgötaskolan för att en gång för alla kväsa uppstickarna från Uppsala. Kanske dags att damma av Stålsjös TV-serie "Drömmen om Atlantis", som jag har liggande på VHS någonstans i röran?

Den här gången är det Google Ocean som blivit skattkarta, tidigare har man med hjälp av Google Earth bl.a. hittat Noaks Arks förtöjningsplats på torra land. Själv lever jag med förhoppningen att någon återupptäcker Soria Moria. Om det inte går kanske vi åtminstone kan återupptäcka sagorna? Det är dags att ta ifrån politikerna ensamrätten på sagoberättande!