Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)