Norparnas fiende

Le Pen, mais pas l'

Plötsligt hade det blivit lite stökigt i småskolan. Jannes fina penna var försvunnen, och ni må tro att han var arg! "Jag vet att jag lade ner den här”, ropade han upprört och skakade på sitt skotskrutiga pennfodral. “Se själva, det är tomt!” Han höll upp fodralet inför den måttligt intresserade klassen. Kvävda fnissanden och himlande ögon blev den enda reaktionen. Janne sparkade till en stol och muttrade något om att “nu är ondskan över oss!” Därefter gick han hem för dagen. Alla lärarna och eleverna andades ut – tillfälligt...

Nästa dag kom Janne tillbaka med en tjock packe maskinskrivna lappar med samma text på alla. Där stod: “Till den som i tisdags norpade min bästa penna, en svart sak , i sal 2B, vill jag säga följande. Pennan är min, bara min, och det är bara jag som kan skriva med den. Lägg pennan och en lapp med ditt namn på så får du min veckopeng de två närmaste veckorna.” Janne såg även till att samma text trycktes i skoltidningen.

Jannes kompis Leffe. tillika skolans mästerdetektiv,  intervjuades i skoltidningen, och menade att “det var ganska ovanligt med sådana brott i skolan, men att det hände”. En lärare gjorde misstaget att fråga Janne om det inte gick att skriva med en annan penna, vilket fick Janne att fnysa högdraget på det personliga sätt som var hans signum. “Kolla här då!”, röt han och slet till sig en gul Bicpenna. “Det går ju inte att räkna med en sådan här!” För att visa hur fel allt hade blivit plitade han mödosamt ner 4+3=7. “Se själv,” gnällde han. “Jag kan ju inte räkna längre!” När läraren försynt konstaterade att ekvationen stämde hotade Janne att anmäla honom till “Kalla Fötter” på TV4.

Veckorna gick, och Janne gick inte att känna igen. Borta var den malliga eleven som spred elaka kommentarer runt omkring sig, helt plötsligt var han som en vanlig kille som svarade fel i klassens frågesporter utan att det verkade bekomma honom. De andra eleverna tyckte nästan synd om Janne. Men bara “nästan”.

Så en dag när Janne letade efter en bok i skolbänken hittade han sitt gamla pennfodral som han vredgat slängt i bänkens innanmäten den dagen då den fina pennan blev norpad. Irriterad kastade han fodralet på golvet och hörde förvånad hur det gav ifrån sig en metallisk klang. Han slet till sig fodralet och där, mitt i fodralet låg ju hans penna! Janne rodnade besvärat, och hans lärare som inte kände igen den färgen på Jannes färgskala frågade om han hade feber. Utan att svara reste Janne på sig och började riva ner alla efterlysningar han satt upp på väggarna. När han var klar i klassrummet försvann han ut i korridoren för att riva ner alla andra lappar, och det hela slutade på skoltidningens redaktion. På redaktionen var Janne både älskad och hatad - hatad för att han var så dryg, och älskad för att han var lika dryg mot tidningens läsare. Nu ville han publicera en kommuniké.

När tidningen kom ut påföljande dag kunde de förvånade eleverna läsa följande: “till er som tänkt norpa min penna vill jag meddela att det går det bra att försöka igen, för nu är den tillbaka. Jag är hemskt ledsen om jag varit elak. Nu när jag fått pennan tillbaka lovar jag att vara extra elak på riktigt. Kram Janne.” Skoltidningen hade förstås inte missat att intervjua Deckar-Leffe om historien. Han hade frånvarande stirrat in i den grå korridorväggen medan han förklarat att det var "ganska ovanligt på skolan med sådana här upplösningar på kriminalfall, men att det hände" .Slutet gott, allting gott!

Och alla ni som tror att den här berättelsen har med verkligheten att göra kan glömma det! För vilken tidning skulle bereda utrymme på bästa plats för efterlysning av en penna, och vilken liten gosse skulle gå ut och anklaga omvärlden för att ha norpa den penna som han hela tiden själv hade inom räckhåll?

Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)

Smörkniven - på allas läppar idag!

Smörkniv i trä av tidlös design. Brödet är finskt och enastående gott.

Ibland händer det små skiftningar i tillvaron som gör att ens världsbild rubbas totalt. Idag har just detta inträffat för min del, då jag läste på nätet att smörkniven i trä inte har någon längre historia, utan började tillverkas först i mitten på 1950-talet. Det innebär att när jag som andra objekt i träslöjden (efter blompinnen) gav mig i kast med att tälja en smörkniv kan jag ha hört till pionjärerna inom gebitet! Minns jag inte fel började jag tillverka den 1956 och var klar runt 1959. Behöver jag tillägga att jag inte är särskilt händig? Det senare kan f.ö. vara orsaken till att jag oftast får smör på tummen när jag brer smör på mackan, vilket har sagts vara ett arv från (min dock händige) far och hans mor i sin tur.


Om smörkniven fyller Wikipedia på med upplysningen att "utseendemässigt är det dock lätt att förväxla 1800-talets "rövskrapor" (föregångare till toalettpapper) med smörknivar". Detta ser jag som en anledning att inte handla med vad man tror är antika smörknivar.

Varför då detta nymornade intresse för smörkniven? Jo, vad jag kan förstå är detta ett mycket hett föremål för dagen, som ju som alla vet är Internationella Världsrekorddagen. En som dagen till ära satt ett  prydligt nytt världsrekord är en man från Skene som gjort världens största smörkniv. Min källa skriver, med lika noggranna uppgifter om vikt och längd som om det gällt en nyfödd tronarvinge, att "Smörkniven som är 2,5 meter lång och väger cirka 26 kilo är gjord i träslagen bok och ek och pluggad med björkplugg". Något säger mig att den här kniven kan vara lite svårhanterlig när man skall försöka breda bordsmargarinet på sin skogaholmare.

En som inte hade för avsikt att breda smör på mackan var den man som försökte ta sin värd av daga med en smörkniv. För någon vecka sedan meddelade dock tingsrätten att mannens val  av vapen visar att han inte hade uppsåt att skada. Så nu vet ni det - skall ni utmana någon på duell så välj smörkniv, för den är ostraffbar.

Ett annat användningsområde för smörkniven kunde vi läsa om för precis en månad sedan. Den gången var det en innovativ fånge i Hamar som grävde sig ut genom en halvmetertjock murad vägg genom att, som det står i bladet, "smörkniva" sig ett tillräckligt stort hål ut till friheten. "Händelsen är speciell men inte helt oförståelig", säger ansvariga, vilket får mig att osökt att tänka på Gösta Ekman som rollen som den snurrige fängelsechefen i "Släpp fångarna loss det är vår".

Med allt detta sagt hoppas jag att du betraktar smörkniven med nya ögon när du breder smöret på dina scones till téet i eftermiddag. Och se upp så att du inte får smör på tummen! 

Stråtrövarnas återkomst

"Gott var där om tiggare, som vid tillfälle kunde förvandla sig till stråtrövare, gott om lekare och spelmän, som drogo omkring från borg till borg, från marknad till marknad."
~ Carl Grimberg berättar om besökare på en medeltida vägkrog i"Svenska folkets underbara öden: I. Forntiden och medeltiden intill 1521"

"Allt går igen" heter det ju, och kanske är det då snart dags att väcka liv i kung Albrekts fridsstadga av 1375, den som bl.a. säger att den vägfarande som är ute i rättmätigt ärende skall färdas i fred. För dessvärre verkar vi åter ha fått tillbaka stråtrövarna i vårt land efter flera hundra år, eller vägpirater som den nutida benämningen är. Dagligen kan vi läsa om hur godtrogna människor som stoppat för vinkande "nödställda" vid vägkanten blivit avlurade och t.o.m. rånade av laglösa.

P-A Nilsson, med god kännedom om denna typ av brott från sin tid inom Polisen säger till Expressen om rövarna:  "De har ändrat sitt beteendemönster och har aldrig varit så påflugna som nu, de är mer desperata. Troligtvis för att folk inte är lika godtrogna längre". Nilsson säger vidare att det inte är fattigdom som skapat detta sätt att försörja sig, utan att det rör sig om en kriminell livsstil. "Det är deras sätt att leva och ofta är det lönsamt. Vägpiraterna är väldigt mobila och åker över hela Europa för att begå den här typen av brott. Börjar det hetta till i ett område åker de till ett annat", säger Nilsson.Det märkliga är att det enligt Polisen inte tycks vara möjligt att komma åt denna typ av verksamhet såvida det inte kan konstateras att det rör sig om trafikrelaterad brottslighet. I övrigt tycks det bara vara "schas och fy" som gäller. "De flyttar sig så snabbt. Vi jagar upp dem till Västra Götaland och de jagar tillbaka dem till oss", säger ett vakthavande befäl vid Hallandspolisen resignerat.

Uppenbarligen hade den vägfarande på slutet av 1300-tal större stöd i lagen än vad vi som färdas på dagens vägar har, idag finns inget som talar om vår rätt att färdas i fred. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka till 1375 för att finna lagar som skulle kunna ha varit tillämpbara. I lösdriverelagen av 1875 och avskaffad så sent som 1964 fanns ett avsnitt som idag skulle ha kunnat användas på sådana människor som enligt vad som ovan sägs har en kriminell livsstil. I lagen talas om att "den som för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet och ordning" skall kunna bestraffas. Och det är väl just detta som vägpiraterna sysslar med?

Ingripanden på hög nivå

"Högt uppe på berget fanns ingen polis" sjöng Alice Babs en gång i tiden, men då kände hon nog inte till poliserna i Solukhumbu, Nepal. När polischefen på stationen där nåddes av nyheten att det varit slagsmål på hög höjd i Mount Everest mellan schweiziska och italienska klättrare och deras guider skickade han nämligen ut en patrull för att ta upp anmälan. "Det råder kommunikationssvårigheter så högt uppe på berget", förklarar polischefen Sitaram Karki möjligen något urskuldande till AFP.

För några dagar sedan kunde vi läsa om en man som efter att ha varit inblandad i slagsmål på en nöjesbåt hoppade överbord och simmade i land vid Slussen i Stockholm. När Polis anlände försökte killen först hoppa tillbaka i sjön, men istället klättrade han upp i en lyktstolpe. Där stannade han kvar, så man var tvungen att tillkalla förhandlare för att få honom att klättra ner igen. Även om det inte utspelade sig på så hög höjd som i Nepal verkar det ha varit vissa kommunikationssvårigheter också vid Slussen. Undrar hur stockholmspoliserna hade tacklat slagskämparna på Mount Everest - kanske med ett "nej kom ner nu gubbar, det börjar bli kyligt!"...

Nyföretagandet blomstrar...

Som någon eventuell återfallsbesökare kanske känner till så är jag relativt nybliven pensionär, och jo tack, det knallar på! Bland de första råden jag fick som SC (Senior Citizen) om uppförandekod för äldre människor var att bara man ler och ser allmänt fåraktig ut så är det ingen som bryr sig om en. Verkar det som om någon förväntar sig ett svar så är det bara att köra med någon fras om vädret, det kan få vem som helst att ledsna.

Genom självstudier har jag hunnit lära mig lite om min nya omvärld som pensionär, och jag skall försöka dela med mig tips om vad som kan vänta bakom hörnet för oss gamlingar. Kolla länkarna för exempel på verkliga fall!

Hemtjänsttricket. Någon ringer på, visar en falsk legitimation och vill in och städa. Plocka fram dammsugaren, städa själv och låt inkräktarna stjäla i lugn och ro. Som gamling vill du ju inte vara till besvär!

Bankomathjälpen. Du försöker ta ut din pension men får inte ut några pengar ur bankomaten. När du vänder dig till den som står bakom dig och säger att du tror något sitter i vägen sticker han fram handen, plockar bort en kartongbit som var fasttejpad, tar pengarna och försvinner. Ropa ett "tack för hjälpen" och ta ut nya pengar i stället för dem som hjälparen tog. Lite svinn på ålderns höst får man räkna med...

Telefonknepet. Du sitter på kaféet och kladdar med pulverkaffet och det torra wienerbrödet med din mobiltelefon på bordet. En man stiger in på fiket och ber dig hjälpa honom att läsa vad det står på en lapp. Du sätter på dig glasögonen och talar om att det verkar stå "QWMJTY" i tunn blyerts på lappen. Mannen tackar för hjälpen och tar tillbaka papperet och verkar inte märka att han råkat ta med din mobil när han går. Du kan trösta dig med att din telefon blir ett tillskott för exportindustrin.  

Kartvarianten. Du står åter vid bankomaten, och just som dina pengar matas ut kommer det fram en förtjusande kvinna och brer ut en karta och ber om hjälp att hitta till Knasplatsen. Du har bott i stan i 50 år men har aldrig hört talas om Knasplatsen, och du ser heller inte platsen på kartan. Kvinnan tackar leende för hjälpen, och råkar visst få med sig dina pengar i den hopvikta kartan. Konstigt...

De fuskhandikappade. Två personer håller fram en lapp där det står att de är dövstumma. De vill att du skänker en summa pengar till dem, och vill dessutom ha dina personuppgifter. Du tar upp plånboken, och de sliter till sig mer än du tänkt ge. I det läget kan du känna tacksamhet om de inte dessutom kör på dig med sin bil när de sticker.

Hembärarna. Du har handlat lite mer än du orkar bära hem, när två hjälpsamma personer uppenbarar sig och ger dig ett handtag med att komma hem med det du köpt. När de lämnat din lägenhet märker du senare att du fått betala på ett sätt som du inte riktigt tänkt dig.

Insamlarna. Två personer ber dig skriva på en lista till välgörande ändamål och skänka en slant. Du letar fram plånboken och ger dem en sedel, och samtidigt som du sedan skriver på listan försvinner din plånbok högst oväntat. Ja ja, du får väl klara dig utan matpengar ett par dagar då...

Sjukhjälparen. Du faller ihop på gatan. När du ringer 112 kommer en man fram och tar över telefonen för att, som du tror, hjälpa dig. Istället tar han telefonen och sticker. Alternativt blir du muddrad när du ligger utslagen.

Insamlarna, variant 2. Du skriver på en insamlingslista till förmån för något okänt men påstått vällovligt syfte. Det står 20:- i kolumnen för summan, men när du skrivit på tar insamlaren bort tummen från listan och oops så står det en nolla till efter. 200 spänn, ja, har man skrivit på så har man, även om det svider...

 Butiksspecialisterna. Om du själv (ännu) inte råkat ut för att bli av med plånboken i butiken känner du säkert någon som gjort den erfarenheten. Tillvägagångssättet är ganska likartat: någon knuffar till dig, eller också kommer en person och ber dig läsa ett pris på en förpackning. Resultatet är i alla fall det samma: ett ögonblicks ouppmärksamhet, och vips så innehar någon annan din plånbok.  

OK, det var några av de nya företagare som man som äldre kan räkna med att få göra bekantskap med, och jag är säker på att du hört om minst lika många andra metoder som dessa driftiga personer använder sig av. Mina "råd" här ovan är ju lätt sarkastiska, men i grund och botten känner jag förstås sorg och resignation i kombination med vrede över att det tillåtits bli så här i vårt land. Hur man som äldre kan gardera sig mot alla dessa lurendrejare kan man få bättre hjälp av på en sida som BRÅ har lagt upp just för äldre (och sådana som är sårbara av andra skäl). Glöm inte att du som gamling faktiskt ses som lovligt villebråd av ständigt vakande ögon när du rör dig utomhus, och att försiktighet kan vara din bästa försäkring mot att bli ytterligare ett offer under rubriken "brott mot äldre". Slutligen: nej, jag är inte rädd för egen del, men det finns ingen anledning att uppträda övermodigt i vissa omgivningar. 

Experten som inte var det...

Bostonbomberna, explosionen i Texas och terroristjakten i Watertown - en brutal omvärld tränger sig på oss, vare sig vi vill eller ej. För den som vill veta mer finns det numera möjlighet att gå förbi tröga svenska media som ser på samma sändningar och rapporterar i andra hand för att istället själv se det som händer från första parkett med hjälp av utländska direktsändningar. Eftersom jag numera disponerar min egen tid har det inneburit att jag idag på morgonen från mitt egna skrivbord kunnat följa jakten på den fortfarande lösa terroristen i Waterford. Han lär f.ö. heta Dzjochar Tsarnajev och vara från Tjetjenien (alternativt Dagestan), och den dödade kumpanen uppges vara hans bror.

I ett officiellt uttalande sägs de båda attentatsmännen ha kommit till USA med syftet/uppgiften att döda. Detta sätter ett uttalande från en av våra många inhemska "terrorexperter" på skam, eftersom han på ett tidigt stadium i utredningen av Bostonmassakern ansåg sig kunna säga att dådet var en ensam inhemsk nidings verk. Visserligen garderade han sig med att det var en spekulation, men man frågar sig då varför en påstådd expert i det läget går ut med en gissning som senare visar sig vara lika tillförlitlig som en väderspådom i abborrfenor? Lite mer ansvar borde man kanske kunna begära av en "säkerhetsexpert utbildad på FBI" och den tidning som släpper fram honom...

 

Vad är det som händer?

Oskyldig resenär

Knappt har vi hunnit hämta oss från meteoritnedslaget vid Uralbergen förrän en husvagnsägare i England drabbas av ett oväntat nedfall av mindre trevligt slag. En isklump bestående av avföring från en flygplanstoalett brakade nämligen rätt genom taket på hennes husvagn, lyckligtvis utan att orsaka någon kroppsskada. "Isblocket måste ha varit minst 45 centimeter brett. Det var brun och gul is överallt. Efter sex, sju timmar hade fortfarande inte allt smält än", säger husvagnsägaren. Verkar som om hon drabbades av apati av chocken, eftersom hon uppenbarligen satt och iakttog hur isklumpen långsamt smälte! (Till skillnad från nedfallet i Ural har inte allmänheten synts försöka plocka upp delar av det här nedfallet.)

En talesman för engelska flygfartsverket ("flight fart" på engelska kanske?) tror att det hela beror på något slags "läcka", och att ingen kan hållas skyldig, mot vilket husvagnsägaren helt förståeligt invänder att "någon borde vara det, jag hade kunnat dö".
 
Och så var det här med hästarna i köttbullarna på IKEA. Det är klart att vi blev upprörda, men vad skall IKEA-kunderna i Kina säga då, som fått två ton chokladkakor från Sverige innehållande avföringsbakterier? Om bakterierna kommer från häst eller människa framgår väl inte riktigt, och inte blir man riktigt klokare av vad den pressansvariga på IKEA säger, nämligen; "Jag vet för lite om det här just nu, men är det så att vi hittat de här ämnena kan det vara så att vi har gjort oss av med produkten". Jo, det är klart, men frågan är väl på vilket sätt. (Senare har IKEA låtit meddela att föroreningen i chokladen fanns i tårtor av märket Almondys. Att man påpekar att tårtor ur samma parti inte sålts i Sverige gör det ändå lätt motbjudande att någonsin plocka upp min icke IKEA-köpta Almondytårta ur frysen... Som sagt - vad är det som händer?)

Nej, jag tror att vi s.a.s. skiter i det ämnet, och kastar över oss nästa mysterium. Hovdestalunds krematorium i Västerås har under natten drabbats av att någon krossat en ruta. Från insidan, eller "från andra sidan", som de väl skulle säga i något av alla dessa parapsykologiprogram som det dräller av på TV! Jag förmodar att polispatrullen kollade så att det var fullbelagt i köande kistor, så att någon inte tröttnat på väntetiden och gått sin väg...

Vet inte riktigt vad det beror på, men det känns som om det senaste nyhetsdygnet gjort tillvaron lite mer oförutsägbar. 

Frånvarande

"Frånvarande? Vem -jag?"

Denna dags uppmärksamhet från min sida har handlat om frånvaro i olika former. Passade under förmiddagen på att avlägga ett besök på min arbetsplats efter att ha varit pensionär ett par veckor. Räknade väl inte med att det skulle vara totalkaos på jobbet sedan jag slutat, och det var det mycket riktigt inte heller. Fast några hade nog märkt att jag försvunnit. Eller ja, någon åtminstone. Tror jag...

En annan som lyser med sin frånvaro är den som placerat ut en tiggande docka i centrala Göteborg. Kanske var det någon som tagit ett break i tiggandet och gått för att fika och satt in dockan som stand-in? När GT besökte dockan hade den lyckats riktigt bra på egen hand, den hade dragit in 23 spänn alldeles själv. Det mest anmärkningsvärda med dockan kanske var polisens presstalesmans kommentar, att utplaceringen av dockan kunde vara "en form av bedrägeri, beroende på om det har stått någonting på någon lapp och om det då har varit vilseledande". Slutsatsen är väl då den att om det sitter en levande person och tigger med en lapp med ett okontrollerbart meddelande så är det OK, men sätter man en docka där med samma lapp, då kan det vara bedrägeri. Man kanske därmed kan utgå från att dockan sitter häktad vid det här laget? Det kan nog vara olagligt för en docka att utge sig vara en människa. Pinocchio är härmed varnad!

Nu är jag alltså pensionär, men ett arbete som jag aldrig skulle vilja ha haft är att jobba i gruva - min klaustrofobi skulle ha satt stopp för det. Några andra som uppenbarligen inte vill jobba i gruvan verkar vara de 25 anställda vid statliga LKAB, som enligt SVT:s Nordnytt under flera år ska ha fuskat till sig lön i mångmiljonklassen. Det skall ha gått till så att en person har stämplat in åt de andra i skiftlaget, som stannat hemma med full lön. "Hej hå, hej hå, vi till vår gruva gå". Not. Vad det kan bli för straff beror kanske på om det jobbat över eller under jord. Kanske är det lägre straff för dagbrott, vad vet jag...

Därmed gör jag mig själv frånvarande. Åtminstone till i morgon.

Uppdatering: trastiggaren hade inte gjorts av någon tjänstledig tiggare. I stället är det Adam, 13, som skapat honom som ett konstprojekt i skolan. Adam förklarar för GT: "Dels var det en rolig grej, dels är det så att tiggarna blivit en del av miljön ute på stan. Så att vissa bryr sig inte utan bara lägger pengar utan att titta vem det är. Jag ville visa att allt inte är vad man tror det är." Jag tror att du gick i land med den uppgiften, Adam!

Stallskriket

"Blanda inte in mig!"
---

Fotnot: En "fidus" inom hästsporten är en otippad häst med chans att överraska.

Under ytan

Lost at sea? (Eget)

Av olika skäl har det inte blivit så mycket skrivet de senaste veckorna, så när jag tittade in på mitt tjavvel igår så blev jag rätt förvånad över att antalet besökare plötsligt nått en topp. När jag kollade orsaken visade det sig att det var ett gammalt inlägg från den 29 januari i år som lockat till lite extra besök. Inlägget handlade om det spektakulära "cirkulära fynd" som ett gäng äventyrare gjort på Östersjöns botten.

När det nu startats en expedition för att utröna vad det är som egentligen ligger där nere är det klart att nyfikenheten ökats, speciellt som tidningarna valt att på löpen kalla det hela för ett "UFO-mysterium". Nu har dykarna varit nere på plats, men man är förtegna om vad det hela rör sig om, mer än att man vidhåller att det är ett "mysterium". Den pressansvarige säger: "Vi har inte fått tag i dem (från Stockholm) och vet inte vad de hittat", vilket i sig är ett mysterium - med dagens teknik borde väl inte expeditionsfartyget vara så svårt att nå? Fast givetvis gäller det att hålla på svaret i det längsta, helst till dess man kan sälja filmen från expeditionen till TV-kanaler över hela världen...

Men det händer mer på havsbotten! För några veckor sedan släpptes uppgifterna att det det länge eftersökta vraket Resande Man påträffat ute vid Landsortsgrundet. I och med att vrakets position rapporterades in som fornminne till länsstyrelsen i Stockholm så blev dessa uppgifter offentliga, och inte oväntat men desto sorgligare har moderna sjörövare redan utnyttjat offentlighetsprincipen för egen vinning. De har rotat runt ordentligt på fyndplatsen innan dykförbud hunnit utfärdats, och det är väl f.ö. tveksamt om ett sådant förbud kommer att hålla plundrarna borta...

Om marinarkeologerna som dykt på det inrapporterade vikingtida skeppet i Lurö skärgård för tre år sedan varit särskilt framgångsrika med att lägga locket på, eller om man smugit ur det hela med svansen mellan benen är en öppen fråga. Sommaren 2009 fylldes tidningarna med uppgifterna om det sensationella fynden (det visade sig ligga ytterligare ett vrak i närheten), och kommunerna runt Vänern tvistade på tidigt stadium om var Vänerns motsvarighet till Vasamuséet skulle ligga. Sedan dess har det varit ack så tyst kring den här historien. Det enda någorlunda aktuella uppgiften jag lyckas hitta är ett inlägg på arkeologiforum från förra våren. En företagsam intresserad hade då på egen hand mailat marinarkeologen på Vänermuséet och frågat om vad som hänt, och bl.a. fått följande svar: "Träproverna som vi tog var av alldeles för dålig kvalitet, för att kunna användas för dendrokronologi. Vi har valt att inte göra C14-datering då det blir alltför oexakt." Om det därmed är dags att avfärda "vikingaskeppet" som en överdriven historia eller hoppas att något  fortfarande bubblar under ytan är upp till var och en att ta ställning till. Att Luröarkipelagen är ett spännande utflyktsmål för många dykare vet vi däremot!

Otillåtet åldrande

(Kvigorna på "greenbete" har inget med texten att göra.)

Läser om en 60-årig i polis i Halland som dömts dömts till 80 dagsböter på sammanlagt 24 000 kronor för vanvård av djur. En av åtalspunkterna var att hans hästars hovar inte hade skötts, och att de därför fått deformerade hovar. Inte mycket att säga om givetvis, det låter ju som klar vanvård. Men så anklagas polismannen även för att "två får hade tillåtits (!) bli så gamla att de hade svårt att resa sig". Tydligen anses det nu som allvarligt att djur förskonas från att bli slaktdjur och får genomgå hela livsprocessen. "Annat med oss människor då", tänker jag, och reser mig mödosamt på knarriga ben. Fast vem vet, med tanke på besparingarna inom åldringsvården kanske det inte dröjer innan vi får läsa notiser av följande typ: "Ett par i västsverige har dömts till dagsböter för att de tillåtit mannens mor att bli så gammal att hon under den senare tiden har haft svårt att resa på sig."