Visst kan vi tro på storken!

Vita storkar på Skånes djurpark. Foto David Castor.

 Som återfallsbesökaren kanske noterat har jag ett förflutet som hobbyornitolog. Under årens lopp samlade man förstås på sig en och annan minnesrik observation, till dem hör en handfull syn av storkar på svensk mark. De första storkarna såg jag dock på en bilresa ner i Europa för femtio år sedan. Minns att jag blev riktigt exalterad över synen av den första storken, sedan såg jag en till, och en till...och till slut tappade jag räkningen, så vanlig var den...

Fortfarande är storken vanlig i våra sydliga grannländer. I Holland häckar 1000 par årligen, i Tyskland 4500 par, och i Polen hela 41.000 par. Det har även hörts rapporter om att storken verkar vara på offensiven norrut både i Tyskland och Holland. Också från Danmark har hörts positiva rapporter, där man väntar tillökning från åtminstone tre par, bland annat ett par som etablerat sig  på Als, där storken inte häckat sedan 1954. Det var för övrigt samma år som storken upphörde att vara häckfågel i Sverige (med ett undantag för ett par som sökte sig hit 1966). På Als hoppas man att ungar finns framme till St. Hans, vilket väl är vårt midsommar, d.v.s. den här veckan.

Det som har störst betydelse för storkens framtid i Sverige är dock vad som sker med Storkprojektet. Föreningen har som målsättning att åter få storken att etablera sig som häckfågel hos oss igen, och nu börjar man få återbäring för sina ansträngningar. I år kommer inte mindre än 180 ungar att ringmärkas i Sverige! De har fötts i eller i anslutning till hägn, men redan 2014 hoppas man på att ha ett dussin vildhäckande storkar i landet. Återstår vilka som får påhälsning av storken då! Den som inte kan hålla sig så länge kan själv hälsa på häckande storkar, det finns gott om streamade sändningar från storkbon på nätet, bl.a. denna från Polen. (Där verkar det finnas två ungar plus två okläckta ägg.)

8848?

Mount Everest sett från Kala Patthar (foto från Wikipedia)

Vi är en ökande skara som ser oss om i världen med hjälp av webkameror. En del kanske letar efter farbror Gottfrid och tant Magda på playan i Magaluf för att se så de inte slarvar med solskyddsfaktorn, medan andra med kamerans hjälp jagar ett häftigt åskväder på Sri Llanka eller ser en tålmodig gjuse ruva ägg på en vindpinad hed i Skottland.

I de flesta fall är det förstås bättre att bege sig till utflyktsmålet i verkligheten än att uppleva det med kamerans hjälp, men de som hellre ser ovanstående vy på nätet än live har jag en viss förståelse för! Italienska forskare har nämligen riggat upp en kamera i närheten av toppen på det 5545 meter höga berget Kala Pathar, med linsen riktad mot Mount Everest. Kameran är uppenbarligen av det härdigare slaget, den tål temperaturer ned till minus trettio grader. Med hjälp av en solcellsdriven motor länkar den var femte minut (vid dagsljus?) bilder och färska väderdata till en närbelägen forskningsstation. Efter en första analys skickas resultatet därifrån vidare till Bergamo i Italien, där andra forskare tar vid.

Syftet med det här projektet är att få ökad kunskap om den globala uppvärmningen med tillhörande klimatförändringar, och resultatet beräknas ligga klart om två år. Dessutom hoppas man få svar på frågan om Mount Everests nuvarande höjd, något som ju inte minst är ett populärt frågesportsämne.

Det förnämliga är ju att vi skrivbordsalpinister också kan ta del av bilderna i realtid (minus högst fem minuter). Själv kommer jag nog någon gång när det drar lite extra kallt från fönstret att klicka fram en bild på Mount Everest, för att konstatera att allting är relativt, och att det kunde vara värre...