Svarta damen går igen

Svarta Damen i hemmiljö

Idag unnade jag mig lyxen att titta på TV-film mitt på dagen. Det var Arne Mattssons "Damen i svart" från 1958 som visades på SvT. Det var tillräckligt länge sedan jag såg den första gången för att jag skulle ha glömt bort handlingen. Den var den första filmen av fem i Hillmanserien, och manuset av Folke Mellvig och Lars Widding skulle nog hålla för en nyinspelning. Mattssons version är inte dålig heller, men den är väl lite tidstypiskt övertydlig, och Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven Hillman är kanske i präktigaste laget enligt nutida måttstock på hur en detektiv skall vara.

Jag kom efteråt att tänka på att det i filmens släptåg uppstod en "Svarta Damenvåg" runt om i landet, där personer klädde ut sig i svarta kvinnokläder och "spökade". Även det lilla samhälle där jag växte upp höll sig med sin egna Svarta Damen, och det var lite man ur huset på kvällarna för att få en skymt av den här personen, som väl på sitt sätt var en tidig rollspelare. Tyvärr trappades scenariot upp i form av anlagda bränder, och det var så dramat fick sin upplösning när det visade sig att mannen (nu död sedan många år) även anlagt en serie bränder i en närbelägen stad och till slut kunde gripas. Dessförinnan hann många utpekas av ryktet som den skyldige, men det var vad jag förstår ingen sensation när det avslöjades vem det var som dolde sig under klädseln.

Apropå svarta damen så var jag i skräckhistorieåldern vid samma tid och minns en historia jag hörde i olika former om mannen som tog upp en liftande svartklädd kvinna med sorgflor. Kvinnan tog plats i bilens passagerarsäte med en medhavd tårtkartong i knät och satt obehagligt tyst under resan. I en kurva gled locket av tårtkartongen och blottade en kniv! När passageraren stack ner armen för att nå kniven såg den skräckslagne föraren att det inte var en kvinnas arm, utan en hårig mansarm. Föraren gjorde en kraftig gir med bilen så att liftaren föll ut på vägen, och när han tittade i backspegeln medan han snabbt körde därifrån såg föraren att "kvinnan" tappat floret och i själva verket var en skallig man. När bilisten slog upp tidningen dagen därpå såg han en bild på en förrymd mördare, och kände omedelbart igen sin liftare. Historien berättades i olika versioner, alla givetvis med intygande om att den var "alldeles sann". Idag skulle nog historien duga gott som "Klintbergare" - om den inte redan är det...

Fast svarta damen hade förstås ett liv före Mattssons film! Googlar man på ämnet så hittar man gott om spökplatser som har sin egna svartklädda dam. Törs du lyssna på en spökhistoria om en av alla dessa svartarbetande vålnader så har du en på denna länk. Fast skyll inte på mig om det blir illa beställt med nattsömnen sedan... ;-)

Vad är det som händer?

Oskyldig resenär

Knappt har vi hunnit hämta oss från meteoritnedslaget vid Uralbergen förrän en husvagnsägare i England drabbas av ett oväntat nedfall av mindre trevligt slag. En isklump bestående av avföring från en flygplanstoalett brakade nämligen rätt genom taket på hennes husvagn, lyckligtvis utan att orsaka någon kroppsskada. "Isblocket måste ha varit minst 45 centimeter brett. Det var brun och gul is överallt. Efter sex, sju timmar hade fortfarande inte allt smält än", säger husvagnsägaren. Verkar som om hon drabbades av apati av chocken, eftersom hon uppenbarligen satt och iakttog hur isklumpen långsamt smälte! (Till skillnad från nedfallet i Ural har inte allmänheten synts försöka plocka upp delar av det här nedfallet.)

En talesman för engelska flygfartsverket ("flight fart" på engelska kanske?) tror att det hela beror på något slags "läcka", och att ingen kan hållas skyldig, mot vilket husvagnsägaren helt förståeligt invänder att "någon borde vara det, jag hade kunnat dö".
 
Och så var det här med hästarna i köttbullarna på IKEA. Det är klart att vi blev upprörda, men vad skall IKEA-kunderna i Kina säga då, som fått två ton chokladkakor från Sverige innehållande avföringsbakterier? Om bakterierna kommer från häst eller människa framgår väl inte riktigt, och inte blir man riktigt klokare av vad den pressansvariga på IKEA säger, nämligen; "Jag vet för lite om det här just nu, men är det så att vi hittat de här ämnena kan det vara så att vi har gjort oss av med produkten". Jo, det är klart, men frågan är väl på vilket sätt. (Senare har IKEA låtit meddela att föroreningen i chokladen fanns i tårtor av märket Almondys. Att man påpekar att tårtor ur samma parti inte sålts i Sverige gör det ändå lätt motbjudande att någonsin plocka upp min icke IKEA-köpta Almondytårta ur frysen... Som sagt - vad är det som händer?)

Nej, jag tror att vi s.a.s. skiter i det ämnet, och kastar över oss nästa mysterium. Hovdestalunds krematorium i Västerås har under natten drabbats av att någon krossat en ruta. Från insidan, eller "från andra sidan", som de väl skulle säga i något av alla dessa parapsykologiprogram som det dräller av på TV! Jag förmodar att polispatrullen kollade så att det var fullbelagt i köande kistor, så att någon inte tröttnat på väntetiden och gått sin väg...

Vet inte riktigt vad det beror på, men det känns som om det senaste nyhetsdygnet gjort tillvaron lite mer oförutsägbar. 

My mind is my laboratory

Jag brukar lyssna på vetenskapsnyheterna på morgonen med visst intresse, men det är ju inte riktigt som när man ser Leila fixa ihop Pots de crème au chocolat på TV och man tänker att det där skall jag också göra. Vetenskaparna håller ju att meka med möss eller skicka strålar på måfå i någon underjordisk tub hit och dit utan att riktigt veta vad de söker (det får de visst veta först när de hittat det). Ett citat som exempel i sammanhanget: "Forskare med sinne för pedagogik säger att Higgs-partikeln förklarar varför det inte bara är att andas på bilen för att få den att röra sig." De är väl lite grann som Roy och Roger, fast med vita rockar. "Dä årnar sej vettu!"
  
 Men så hörde jag om en laboration som verkade mer i min smak; det är forskare på universitetet (eller var det någon pub?) i Bristol som kommit fram till att kurviga glas gör oss fullare än raka. Vem kan väl motstå att testa det i hemmamiljö? Inte jag i alla fall! Eftersom vädret var det rätta satte jag mig på balkongen med två identiska blandningar av drinken Thunderstroke, och det enda som skiljde dem åt var just glaset. 

Jag började med glaset i figur A, det raka. Innehållet smakade läskande där jag satt i solväggen, men jag kan inte säga att jag märkte någon effekt direkt, hade jag inte blandat själv hade jag nog trott att det var någon form av placebo. Jag avverkade alltså glas A ganska snabbt, och gick därefter över till glas B, se bild ovan. Redan vid första provsmakningen kände jag att det började snurra till, och effekten var varaktig och ökande (förmodligen inte helt olikt en åktur i acceleratorn i Cern).  

Experimentet övertygade mig om att teorin om de svängda glasens betydelse för ökad alkoholpåverkan är riktig. Tyvärr är dock resultatet något osäkert, eftersom jag inte kan tyda de anteckningar jag gjorde i laborationens slutskede.

Fotnot: rubriken lånad av kollegan Einstein.    

111111

Känner ni hur allt vibrerar? Inte? Det borde ni göra, eftersom det är den 11 november idag. Okej då: 11/11-11, ja jag vet! Fast de där vibrationerna har jag inte känt av, och ändå är det starka vibrationer och rent av kaos i universum. Åtminstone om man skall tro en numerolog som kommer till tals i Norrländska Socialdemokraten. "11:ans starka vibrationer gör att den är väldigt svår att balansera, därför borde vi vara lite försiktiga just den 11:e. Dessutom är det fullmåne och det gör allting starkare. Efter den 11:e kommer vi att bli mer känslomässiga, mer närvarande", säger kvinnan. Påminn mig gärna - i morgon går bra! Nu skall jag gå ut och yla under månen.

"This is not the end"?

Bilder från Wikimedia

Montrose Air Station Heritage Centre i Skottland står som minne över Storbritanniens första militära flygplats som invigdes 1913, d.v.s. för snart 100 år sedan. Som så många andra historiska institutioner av rang i det förenade kungariket håller man sig med en uppsättning spöken, något som man på brittiskt manér inte sticker under stol med. På hemsidan kan man sålunda läsa att flygplatsen ända sedan invigningsåret 1913 har dragits med spökerier av olika slag. "Först på plan" var Löjtnant Desmond Arthur, som störtade i maj 1913, och som därefter sägs ha givit sig till känna i olika former ända till 1917, då en undersökning slog fast att haveriet hade orsakats av slarviga tekniker och inte av något misstag från löjtnanten själv.

I samband med att andra världskriget bröt ut tilltog de oförklarliga tilldragelserna, och man har bland annat upplevt aktiviteter med flygtrafik när all flygtrafik låg nere, flygare iförda omoderna uniformer och goggles har visat sig, "ghost riders" har synts på himlen (något som resulterade i en artikel i Scottish Daily Express 1963), och besökare till muséet har haft förnimmelser av att en svart labrador följt i hasorna på dem.

Allra märkligast är väl kanske ändå den radiomottagare som finns uppställd i en del av muséet där man återskapat en logementsmiljö från andra världskriget. Radion är inte driftklar, och den är inte ens ansluten till elnätet. Ändå finns det åtskilliga vittnen som svär på att de hört tal av Winston Churchill eller musik från Glenn Miller i upp till halvtimmeslånga sändningar på radion! Tillkallade radioreparatörer har inte kunnat konstatera andra aktiviteter i radion än spindlar som byggt spindelväv...

Bob Sunderland, en av stationens styresmän, säger sig ha hört "At Last" med Glenn Miller i en låg men klart hörbar version. Andra förtroendevalda i styrelsen har också hört musiken och tal av Churchill, eller upplevt hur skepnader, vissa i flygarkläder, skymtat förbi.

OK, jag accepterar förstås att alla inte tror på "sådant här", men personligen tycker jag att tillvaron skulle vara tråkigare utan små och stora mysterier av olika slag att fundera över.

(Om en annan sevärdhet i Montrose går det att läsa här.)

Den oförklarliga vädernyheten

Orkanen "Galveston" drabbade USA med ofattbar kraft år 1900
och lämnade massförstörelse efter sig. (Foto: Wikimedia).

Idag har vi vant oss vid att vädret ofta toppar tidningsrubrikerna. "Det galna vädret" har blivit en klyscha för rubriksättarna att luta sig emot, kryddat med "monsterstorm", "extremtorka" eller "superskyfall". Fast så här års brukar "så länge stannar högtrycket" vara extra gångbart att toppa löpsedlarna med...

Att tidningarna ägnar sig åt väderleken är faktiskt ingen ny företeelse, redan för tvåhundra år sedan och mer skrevs det om vädret i spalterna. Av naturliga skäl blev det dock mest rapporter efter att ett oväder dragit fram, konsten att ställa väderprognoser var inte så utvecklad, och dessutom var ju nyhetsgången betydligt långsammare än i våra dagar.

När Tammerfors Nyheter utkom lördagen den 8 september 1900 innehöll den en tidstypiskt charmig blandning av lokalt och internationellt, stort som smått. På sidan tre fanns ett förhållandevis långt stycke om oväder. Det handlade bland annat om något så exotiskt som snöstorm i Australien, och att en blixt tänt eld på en jättelik silo i Buffalo, USA. Men framför allt skrev man om en gigantisk storm som drabbat Amerikas östkust den 13 augusti, den värsta på 50 år med mängder av förlorade människoliv i ovädrets spår. Bl.a. skulle New York ha blivit illa utsatt med vindstyrkor omkring 100 km/tim, och ovädret skall även ha sträckt sig hundratals mils in i landet. Den amerikanska väderkatastrofstatistiken är synnerligen omfattande, men söker man på en storm eller orkan i New York i augusti år 1900 hittar man ingenting. Däremot kan man med hjälp av Google konstatera att såväl snöstormen som silobranden som nämndes i artikeln verkligen hade ägt rum.

Men samma dag som tidningen utkom, den 8 september år 1900, drog en våldsam orkan in över Galveston, Texas, och eftersom den inträffade innan ovädren fick människonamn kallades den just Galvestonorkanen. I den del av tidningen som handlade om skadorna i New York hade Tammerfors Nyheter skrivit den 8 september: "Huru många som drunknat i hamnen, är icke bekant. Men tusentals lustresande befunno sig på ångbåtar och segelbåtar då stormen bröt ut, och många af dessa senare båtar ha icke återkommit. Stränderna äro betäckta af spillror af jakter och andra båtar." I sammanfattningen av "den verkliga orkanen", som uppskattas ha krävt över 8000 liv, stod senare följande att läsa om vad som skedde när orkanen med vindstyrkor på 105 km/tim nådde New York den 12 september, d.v.s. en månad efter "den okända augustistormen": "Closer to the waterfront, along the Battery seawall, waves and tides were reported to be some of the highest in recent memory of the fishermen and sailors. Spray and debris were thrown over the wall, making working along the waterfront dangerous. Small craft in New York Harbor were thrown off course and tides and currents in the Hudson River made navigation difficult."

Nog kan man väl fundera över vilka tillfälligheternas spel som gjorde att en finsk tidning tycks ha skildrat ett oväder så exakt att detaljerna stämmer på ett som höll på att bildas i samma ögonblick? (Mer om Tammerfors Nyheter och Galvestonorkanen kan läsas på blixtar.se)