Pettersson - en King of the Dudes?

(Inte Pettersson på bilden.
Men det kan bli!)
Pettersson är inte den som är trögpratad, nej, skall sanningen fram brukar han vara rätt svårpasserad när man försöker korsa hans väg - alltid är det något som skall ventileras! Ena stunden kan han fundera över om Thorsten helt enkelt bara hade hälsat på Gina på marockanskt vis i lördags, för att i nästa ögonblick ställa frågan vilket straff Berlusconi skulle få om han klippte hästsvansen av Zlatan. Men så icke idag!

"Hinner inte", skrek han redan på långt håll.

“Vad är det du inte hinner?”, undrade jag.

“Prata! Jag hinner inte prata!”, flåsade Pettersson när han passerade mig.

“Och varför inte det då?”, frågade jag nyfiket.

Pettersson tvärnitade och kom lommande tillbaka.

“Jag skall på audition...”, förklarade han anfått.

“Du skojar med mig, Pettersson?”, invände jag.

Nej, jag svär!”, förklarade Pettersson med troskyldig min. “Jag fyller ju 65 om ett halvår, så jag är redan sent ute. Ja, alltså att sadla om och byta karriär mitt i livet, som Reinfeldt föreslagit.” Pettersson verkade inte längre ha någon brådska, utan drog med mig till närmaste parkbänk. Vi slog oss ned båda två, med all den tyngd som man är mäktig vid vår ålder.

“Skall sanningen fram är det rätt tungt att gräva lökahål och att samla in A-lagets flaskor och köra dem tillbaka till Systemet. Ja, flaskorna alltså”, förklarade Pettersson. Jag visste att han jobbade på kommunen, om inte annat framgick det av hans klädsel. Pettersson såg med avsmak på sin arbetsoverall.

“Titta bara så de klä´r en!”, utbrast han uppbragt. “Jag vägrar att gå i den här neongula och scharlakansröda overallen till dess jag fyller 75!”

“Du går väl i pension nästa år?” Jag ångrade genast mitt inpass, men det var försent. Pettersson såg på mig med samma föraktfulla blick som han nyss givit sin mundering.

“Trodde du ja!”, spottade han fram. “Nej, nu skall man knega till dess man är 75, och istället för en Rörstrandsvas som avskedsgåva får man väl en droppställning på hjul som man kan hänga efter rollatorn.”

Pettersson rätade lite oväntat på ryggen och fick något drömskt i blicken.

“Och det är därför jag nu skall framträda på audition!”, sade han teatraliskt som den värste Persbrandt.

“Skall du bli skådis?”, undrade jag häpet.

Han log sardoniskt.

“Bättre upp!”, hojtade han. “Jag skall kränga kläder de närmaste tio åren! Bort med polypropenen och in med tigermönstrat från Roberto Cavalli!”

“Klä...?”, bräkte jag fåraktigt, “behöver man gå på audition för att bli klädförsäljare”?

“Skall man sälja kläder i Karlstad måste man först blidka juryn”, förklarade Pettersson lika högfärdig som en sexårig storasyster som förklarar för en fyraårig bror att han är en idiot.

“Och vilka ingår i den då?”, undrade jag.

“Filippa Reinfeldt från Filippa K, Schlingmann från Dressmann och Anders Borg från Bjorn Borg Outlet”, hasplade Pettersson ur sig, reste sig och försvann så snabbt över torget att jag inte hann förklara att han hade fått en del om bakfoten. Kanske lika bra det? Hoppas att han kommer att lämna bra rabatt på gabardinbyxor - man vill man ju se proper ut om man får kallelse till jobbintervju...

H&M tafsar på Salander!

När Stieg Larsson lämnade sitt första manus i Milleniumtrilogin till förläggaren lär han han ha yttrat om karaktären Lisbeth Salander : “Min utgångspunkt var (frågan) hur Pippi Långstrump skulle ha blivit som vuxen. Skulle man etikettera henne som sociopat med avsaknad av social kompetens för hennes sätt att se på samhället?" Salanders "grej" var ju just detta utanförskap, som gjorde att hon sket i konventionerna. Men modeindustrins tentakler lämnar inte ens egenartade litterära existenser i fred, och nu har H&M lejt den designer som skapat kreationerna till David Finchers Millenniumfilmatisering att "göra en Salander-kollektion". Så hej då Lisbeth och hallå Kitty...

Drag under galoscherna igen?

Tjänare mors, din gamla galosch!

Fick nog all den tid i världen jag behövde i helgen för eftertanke, eftersom jag slutligen kom att fundera över galoschen. Kan det vara så att denna praktiska fotbeklädnad blivit utrotad, eller finns det någon liten galoschkoloni kvar därute någonstans? Jag beslöt mig för att försöka ta reda på sanningen.

Jag tror att galoschen är en sorts fotens basker - den bärs endera av människor som struntar i modets växlingar, eller också av sådana som gör en medveten markering i valet av accessoar. Ändå låter inte ens själva ordet sig systematiseras, Wikipedia påstår att det kommer av franskans galoche, medan Susning.nu hävdar att det kommer från grekiskan kalopus, som betyder läst eller träsko. Kanske har båda parter rätt?

Kan väl lika gärna erkänna att även jag har burit galoscher i min bleka ungdom, därtill dock lockad av min galoschfrälste fader. Själv insåg jag inte hur rätt han hade om galoschernas förträfflighet förrän jag fått större delen av skobeståndet regnvattenspräckt. Fast att det var lite skämmigt med galoscher var kanske inte så underligt, det var ju mest gamla skolfuxar som hade sådana! (Hur många galoscher har väl inte spikats fast av vanartiga elever under årens lopp?)

Dags att dödförklara galoscherna nu då? Kanske ändå inte, för de tycks gå mot en ny vår, tack vare vårt norska broderfolk. Plötsligt finns det galoscher i minst lika grälla färger som den skrikigaste Foppatoffel! Mannen bakom galoschrenässansen heter Johan Ringdahl, som under sin utbildning på Parsons i såväl New York som Paris bar sina galoscher med högburet huvud. Slutligen tröttnade han dock på gliringarna om fotetygen, så han beslöt sig för att göra några mer trendiga varianter, och på den vägen är det alltså. Det finns till och med galoscher för högklackat - längre från de gamla gubbarna bak katedern kan man väl knappt komma...

Och apropå galoschernas tidlöshet: i Aftonbladet presenterades det för någon vecka sedan olika teorier om tidskasten i TV-serien Lost. Trots att Lost påstås vara den TV-serie som innehåller flest referenser till litterära verk har hittils ingen fört fram teorin att rollfigurerna kanske kommit över några av de lyckans galoscher som HC Andersen trampat ur. Då gör jag det, för om ett av paren hette det att"disse Kalosker have den Egenskab, at Enhver, som faaer dem paa, øieblikkelig er paa det Sted eller i den Tid, hvor han helst vil være, ethvert Ønske med Hensyn til Tid, Sted eller Væren bliver strax opfyldt, og Mennesket saaledes endelig engang lykkelig herneden!" Glöm alltså inte att kolla vad Locke har på fötterna nästa gång du kollar Lost!