Bergmankoden

Kamrer Knut P. Bergmans liv avslutades strax innan han skulle fylla 53. Därmed blev hans vistelse såväl på jorden som i Mölndal förmodligen kortvarigare än han hade tänkt sig, och hans åminnelse hade troligen varit förlorad för eftervärlden vid det här laget - om det inte hade varit för Stenen! Mer om den om lite längre fram i berättelsen, men först lite om själva huvudpersonen, från uppgifter framtagna av hjälpsamma släktforskare.

Knut P. Bergman föddes i Nicolai församling i Stockholm 1853. År 1902 återfinns han med sin familj i Fässbergs församling, där han var för kamrer för Alstermo bruk i Småland, vilket styrdes från Papyrus i Mölndal. År 1904 blev kamrer Bergman medlem i Götiska Förbundet, och trots att han bara hann vara medlem i två år innan han avled så utformades hans gravsten i enlighet med ideal förknippade med logen, där inslag av mysticism och hyllandet av det fornnordiska kom till uttryck.

Rudolf Hjärne skriver i Svenska Familjejournalen 1875 om förbundet: "Stundom finnas i protokollen antydningar, gåtor, till hvilkas lösning nu ingen bestämd ledning finnes. Så slutar protokollet för den 30 April 1813 med dessa ord: »medan mjödet dracks, ådagalades de omisskänneligaste uttryck af en sann götisk anda." Vi kommer att få anledning att fundera vidare på om gåtorna var avsedda att leda till ett fördolt svar, eller om de endast var uttryck för något form av internt svärmeri för det outsagda, "till hvilkas lösning nu ingen bestämd ledning finnes", för att citera Hjärne.

Att Götiska förbundet intresserat sig för runor är en annat faktum som har betydelse i försöken att sätta in gravstenen i ett sammanhang. I en numera borttagen information på nätet om förbundet nämndes om GF och Svea Orden att "Runverket har givit [dessa] i uppdrag att såsom fadder vårda 16 runstenar efter givna anvisningar". Ett annat uttryck för runtraditionen i GF kan vi förstå av att fornforskaren och samlaren L.F. Rääf, som var en av de första medlemmarna i det 1811 bildade förbundet, efterlämnat ett sjusidigt manuskript med rubriken "Om mystiskt bruk av runorna".

Och därmed tror jag att det är dags att särskåda stenen lite närmare!



I november 2005 råkade jag ta genvägen över Kikås kyrkogård i Mölndal efter en höstvandring runt sjön Horsickan (vars namn jag tror minner om en tid då man dränkte lin i den). På väg ut från området föll min blick på en samling gravstenar som stod lutade mot kyrkogårdsmuren, och det var väl släktforskaren i mig som gjorde att jag tittade lite närmare på dem. Det var då jag gjorde min första bekantskap med Knut P. Bergman, eller åtminstone den sten som en gång rests över honom. Jag tyckte direkt att stenen var spännande, det inhuggna ögat gjorde väl att jag ganska omgående förknippade den med något ordenssällskap, men runorna var ju obegripliga!

När jag kort därefter besökte Mölndals Stadsbibliotek passade jag på att leta igenom hembygdsföreningens årsskrifter, och där fick jag hjälp på traven ! I exemplaret från 1975 fanns nämligen en beskrivning av stenen gjord av Lars Gahrn, en numera välkänd västsvensk historieauktoritet. Gahrns granskning av stenen var fullödig, så när som på en punkt - inte heller han kunde tolka skriften! Det framgick dessutom av artikeln att självaste Runverket gått bet på tydningen av de märkliga runorna.

Möjligen inspirerad av den år 2005 ännu högaktuella Da Vincikoden skrev jag några rader om stenen på min blogg, kompletterat med en efterlysning på Anbytarforum. Jag berättade för Lars G. om mitt försök, men jag hade väl inga större förhoppningar om att det skulle ge något resultat. I början strömmade det i alla fall in tips med jämna mellanrum, framför allt med uppgifter ur kyrkböckerna om Bergman och hans familj. Så småningom förträngde jag kamreren och hans retfulla sten, omedveten om att gåtan givit ringar på vattnet till andra nätsällskap. Men så i början av 2009 fick jag en ingivelse att kolla vad som hände med min efterlysning, och fann att samlade forskaransträngningar i stort sett hade löst gåtan redan för några år sedan! Många var de som bidrog till tolkningen, men jag nöjer mig att här nämna Per-Allan Olsson, som insåg att runorna var läsbara från höger till vänster, vilket i sin tur resulterade i att den i latinet bevandrade Heikki Särkkä kunde utläsa en latinsk text som han översatte med "I de avlidnas natt vidrör människornas hårdhet mig inte. Jag gläder mig över att min frälsare lever".

Med viss stolthet över mina begåvade släktforskarkollegor kunde jag avrapportera utfallet till Lars Gahrn för någon månad sedan. Det har resulterat i en intressant artikel i vår lokaltidning, där Lars Gahrn öppnar för ett fortsatt mysterium när han skriver: "Ett ord bör dock uppmärksammas litet mer. Det är sant, att ordet "vindex" kan betyda "Frälsare", men det kan lika gärna betyda "hämnare". Den senare översättningen skulle passa bra ihop med orden "duritas hominum" (människornas hårdhet)."

Fanns det en isande bitter tagg i Bergmans budskap från andra sidan graven, eller rör det sig bara om en stiltrogen mysticism "i sann götisk anda"? Mannen är död, mysteriet lever...

"I de avlidnas natt vidrör människornas hårdhet mig inte.
Jag gläder mig över att min hämnare lever".

De gemensamma släktforskaransträngningarna resulterade i en halvsida i tidningen.
Bra jobbat!

Fotnot:  Se även "Gravens hemlighet" på Stenogram - länk här! 

Tillägg: Trevligt att kunna konstatera att stenen väcker uppmärksamhet även utomlands! Ett kryptosällskap i USA har visat intresse, och nu i mars 2015 förekommer den på en tysk vetenskapssajt.