"Huk er i bänkera!"

Noch ein Messerschmitt... (fri wikipediabild)

Medan morgonkaffet bryggdes ögnade jag igenom några av nättidningarna, och det var därigenom jag fick avnjuta historien om prästen och järnvägsbommarna. Det var nämligen så att år 1957 begav sig prästen i Munkfors Einar Börjesson, 69, med nykterhetsnämndens ordförande Karl Axelsson s.a.s. på bönpallen ut på en åktur i den nyinköpta Messerschmitten. Nu bar det sig inte bättre än att Börjesson, ovan vid pedalerna som gammal motorcyklist, råkade trampa på fel pedal när han skulle bromsa för de nedfallande järnvägsbommarna i Deje. Resultatet blev att de båda resenärerna fick glida ner på sätena medan bommarna skalade av plexiglashuven på det lilla fordonet. Det blev en rejäl smäll, och när prästen efteråt, likt våra dagars idrottsttjärnor, ombads beskriva sina känslor svarade han "min enda tanke var att passera den andra bommen så snabbt som möjligt..."

Så här femtio år senare säger prästens dotter, numera naturaliserad halländska men fortfarande folkmålstrogen : "Han berätt´ att han va tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv" (="Han berättade att han var tvungen att huka sig ner för att inte bli av med huvudet"). Denna historia har aktualiserats av att den lilla trehjulingen fantastiskt nog fortfarande verkar rulla på vägarna, och det är Värmlands Folkblad som uppmärksammat minnet av den vådliga färden. I ett annat nummer av samma tidning berättar dottern mer om sin pappa prästen: " Jag har förstått att han är en legend i bygden. En renlevnadsman och frisksportare, som tänkte ut sina predikningar medan han stod på vedbacken och högg", säger hon.

Ja, färgstarka präster har det funnits gott om i Värmland, både verkliga och fiktiva! Till de senare hör bl.a. den tankspridde revolverförsedde prästen som Erlander gjorde klassisk i Hylands värmlandshörna 1962 - där man nog också blev "tvôngen å huk sejj för å int bli å me hôôv"! En annan pappersprodukt var Gösta Berling , även om den utpekade förebilden Emanuel Branzell, var nog så verklig. Själv drar jag mig till minnes en intressant typ ur min egen släkt när man kommer in på ämnet, nämligen prästen i Tveta, Anders Svanström (1709-1791). Han var väl en "messerschmitt" på sitt sätt, för i Hammarins herdaminne kan man läsa följande om denne smedson: "Svanström var till bildning, klädsel, seder och levnadssätt föga skild från den råare allmogen. Till lynnet var han munter och livlig. Man har om honom många berättelser. Han var en snäll skytt och bar alltid höst och vår, då han vandrade till kyrkorna för att tjänstgöra, bössan på axeln. Även var han skicklig smed och vistades, då han var hemma, för det mesta i smedjan. När man då kom till honom med barn för att döpas, ville han ogärna avbryta sitt arbete och skall någon gång ha förättat dopet i smedjan och därtill begagnat vattnet i smedhon".

Henrik Liljebjörn berättar i sina minnen (sid 87-89) mer om denne originelle präst. På den tiden fanns det ett talessätt, att vara "listig som Svanströms räv". Det grundar sig på en envig vid en åtel mellan en gammal trebent räv och Svanström, där den senares eskallerande krigföring alltid förutsågs av räven. Vid ett tillfälle lånade prästen pigans kläder för att försöka luta räven att tro att det inte var han, men inte ens den krigslisten gick hem. Svanström gillrade saxar och riggade geväret med försåtutlösningssnöre, men allt visade sig vara förgäves. Liljebjörn avslutar: "Om morgonen befunnos åtel och bössa orörda, men mycket spår däromkring af den trebente, som tydligen gjort sig noga underrättad om det nya försåtets beskaffenhet. Ännu ett försök, ännu en feberaktig natt, under väntan på mördande skott. - Nej, intet hördes af - men vid morgonvisitation, hvad fick man väl då se? Jo, hela åteln spolierad, och bösslåset nedklickadt. Af spåren i snön kunde allt förklaras - en gul strimma i snön visade hvad mickel uträttat för att göra fängkrutet oantändligt. Historien låter otrolig, men påstods af trovärdiga personer vara fullständig sann, och man tillade att räfven öfverlevde sin hätske förföljare". Jag kan väl tillägga att det sedan dess finns ett ytterst måttligt intresse för jakt i släkten...

Helgon och häxor

"D'Helleg Walburga an der Kierch zu Konter" (fri Wikipediabild)

Att våra kristna traditioner inte sällan även har anknytning till äldre religioner finns det många exempel på, och inte minst gäller detta Valborgsmässofirandet, som ju är aktuellt just i dagarna (uppdaterat 2010 p.g.a. många senkomna besökare).
Signaturen Ego skrev så här i tidskriften "Vårbrodd" 1927: "Den heliga Valborg åkallades företrädesvis såsom främjerska av åkerfältens fruktbarhet, och hennes attribut bestodo av en oljeflaska och tre sädesax. Redan långt före kristen tid hade emellertid våra hedniska förfäder troligen plägat vid vårens inbrytande fira en stor offerfest, då man offrade till fruktbarhetens gudar".

Den heliga Valborg (710-779 e.Kr.) lär ha fötts i Devonshire, som dotter till prins Richard och enligt legenden syskonbarn till Bonifatius, ärkebiskopen av Mainz. Det sägs att det var Bonifatius som lockade Valborg till Tyskland för att hjälpa till att kristna tyskarna. Hon kom att bli abbedissa på klostret Heidenheim, grundat av hennes bror Wunibald. Valborg påstås ha varit vänlig, medmänsklig och givmild, och känd för att kunna hela genom bön.

Efter Valborgs död flyttades hennes kvarlevor till staden Eichstadt i Bayern där en annan av hennes bröder, Willibald, var biskop. När Valborg begravts började det rinna olja från hennes gravsten, en olja som troddes ha mirakulös verkan. Detta under anses ha varit bidragande till Valborgs kanonisering år 893, och redan nu kom Valborg att förknippas med månadsskiftet april-maj på grund av att såväl undren som helgonförklaringen skall ha skett den 1 maj. Senare fördelades Valborgs kvarlevor till olika platser, för att fler kyrkor skulle kunna få tillgång till helgonet och hennes undergörande olja. Så småningom försökte kyrkan att tona ner oljans betydelse, men dess underverkande krafter hade vid det laget blivit fast förankrad i folktron. Vissa uttolkare ser i detta ett samband med förkristna riter och dess häxor och gudinnor, och i ljuset av det kanske det inte är så märkligt att det under medeltiden uppstod en kult kring helgonet, med vad som kan vara reminiscenser från keltisk religion.

I samband med firandet av Valborg började man i Tyskland att tända bål som skydd mot onda krafter, något som senare som bekant spridits till våra breddgrader och valborgsmässofirandet. Även om det numera mest är påsken som förknippas med häxor och blåkullafärder så finns det även liknande tradition kring valborgsmässoafton. I Tyskland har man sin Walpurgisnacht mellan 30 april och 1 maj, då häxorna sägs samlas på Blocksberg för att invänta vårens ankomst. Att detta berg förknippas med magiska krafter kan man förstå, då det suggestiva optiska fenomenet Brockenspektra är känt från och faktiskt namngivits av just denna plats.

Ytterligare ett klipp ur "Vårbrodd": "Då med kristendomens införande valborgsgestalten blev känd för våra förfäder kom denna offerfest att förvandlas till valborgsmässa. Man kan därför säga, att denna hedniska folksed blev kristnad. Långt in i kristen tid levde dock i folktron de gamla gudamakterna kvar, fast i annan gestalt. De tedde sig nu som onda, farliga makter, som drevo sitt spel ute i naturen. I denna föreställning har antagligen även häxtron sina rötter. Man tänkte sig, att dessa onda makter särskilt voro i verksamhet vid de stora högtiderna. Valborgsmässonatten var just en sådan natt. Under den natten företogo häxorna sina färder till de gamla offerplatserna, där de drevo allehanda ofog. Även spöken och andra mystiska väsen voro i rörelse en sådan natt. Det gällde att oskadliggöra allt detta, och det bästa medlet var att tända eldar på höjderna. Man kan förstå, vilken skräckstämning det måste råda vid dessa eldar, då de församlade väntade att vilket ögonblick som helst få skåda övernaturliga väsen".

Så när Du står där vid brasan och värmer dig från kvällskylan på måndag kväll, skänk gärna en tanke åt det faktum att Du deltar i en manifestation av ett katolskt helgon, men även är en del av en tradition med keltiska rötter. Och bli inte förvånad om Du kanske anar en skugga i skogsbrynet just som det daggvåta gräset blöter dina fötter...

"När den dimmiga natten som ler är grå
och ångande rå,
tar häxan den fotsida slöjan på
och ut genom dörren glider.
Hon smyger bland skjul och lider
bland groblad och nata och åkerkål.
Hon kommer tillbaka, och över en skål
hon daggen ur slöjan vrider".

(Ur Karlfeldts "Hos häxan")

Picnic på 581c?

En annan blå planet? (Manipulerad bild)

"Var stråle, som hän genom rymden far,
är ett bud, som letar och ber om svar".
-Viktor Rydberg

En grupp astronomer har upptäckt den jordliknande planeten 581c där den snurrar runt den röda dvärgen Gliese 581. Den befinner sig endast 20,5 ljusår från solen, vilket med rymdmått är rätt så nästgårds, men tillräckligt långt borta för att ännu inte täckas av Google Earth, så vi får väl vänta lite på funktionen "explore popular places" för den nyupptäckta planeten...

"C-planeten" har en radie som är en och en halv gång större än jorden, och forskarna uppskattar medeltemperaturen till mellan 0 och 40 grader. Det tar 13 jorddygn för 581C att varva sin sol Gliese 581, som ligger 14 gånger närmare 581c än förhållandet mellan jorden och vår sol. Men eftersom Gliese 581 är betydligt svalare än solen, så innebär det att temperaturen kan tänkas vara passande för levande organismer och att den kan ha "flytande vatten". Svenska astronomer som uttalar sig i tidningarna är mycket förväntansfulla, och tror att det kan röra sig om ett genombrott i sökandet efter liv i rymden.

Lite paradoxalt föder tanken på att det kanske finns en jordliknande planet därute ännu större ödmjukhet inför vår egen vilsenhet i oändligheten. Carl Sagan uttryckte det så här inför en bild på Jorden sedd från en avlägsen plats i universum: "Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity -- in all this vastness -- there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves. It is up to us. It's been said that astronomy is a humbling, and I might add, a character-building experience. To my mind, there is perhaps no better demonstration of the folly of human conceits than this distant image of our tiny world. To me, it underscores our responsibility to deal more kindly and compassionately with one another and to preserve and cherish that pale blue dot, the only home we've ever known".
Kanske kommer fyndet av en ny, möjligen beboelig planet lagom för oss, när vi i stort sett förbrukat den vi hittills har hållit oss på?

Martas val

Gudhems kyrka och kloster, egen bild (bearb.)

I skånska Glumslöv finns ett kloster tillhörigt den mycket stränga Karmelitorden. Nunnorna lämnar aldrig klostret och inga utomstående får komma in, så sina anhöriga måste nunnorna möta i gallerförsedda besöksrum. Dagarna tillbringas i bön, man har bara några korta prattillfällen i samband med rasterna, i övrigt är det tystnad som gäller.

Hit kom för nio år sedan den då 19-åriga tjejen Marta från Alboga utanför Ulricehamn för att bli kvar resten av sitt liv. Om Marta, eller Maria av bebådelsen som hennes namn som nunna är, har journalisten Maud Nycander gjort en dokumentärfilm som ikväll vistas på SvT.

Vad är det som får en vacker och till synes utåtriktad ung flicka att ta ett så drastiskt steg? Det är lätt att ana en flykt från något, men Maud Nycander säger sig ha förstått att Marta inte har valt klosterlivet av egoistiska skäl, som för att själv bli lycklig. "Hon gör det för oss andra", säger Nycander. Även om Marta i mycket förefaller att ha varit en "helt vanlig tjej" har dock hennes uppväxt inte varit av det ordinära slaget. Föräldrarna och de flesta av de åtta syskonen är djupt troende katoliker, som t.o.m. har ett eget gårdskapell där pappan är diakon, och givetvis anar man att detta har präglat Marta.

Filmen är intressant, men svarar inte direkt på några frågor, och i tider då många av oss förfasas över religiös fundamentalism känner man sig lite obekväm över Martas livsval. Att hon själv förefaller trivas är givetvis huvudsaken ("Det är en enorm gåva att få leva här resten av mitt liv", säger Marta i filmen), men hur håller förklaringen att nunnorna genom att ständigt be ska kunna hjälpa världen? De har nämligen för att inte frestas av "världen utanför" förbud att se på TV, lyssna på radio och läsa tidningar - hur skall man då kunna ha en uppfattning om tillståndet i den värld man tänkt sig hjälpa? Kanske ger Marta själv svaret i dokumentären när hon säger att "jag skulle vilja vara överallt och hjälpa alla människor på samma gång. Det är så många människor som lider. Jag skulle vilja räcka till. Men det går ju inte. Mänskligt sett går det inte." Verkar rätt resignerat att gå i kloster av ren vanmakt, tycker åtminstone jag...

Tycke för jycke

(Gammalt vykort)

Enligt Dagens Nyheter har forskare klurat ut att det är en enda gen som avgör om en hund blir av handflateformat eller stor som en ponny. Det uppges för övrigt att hunden är det däggdjur som uppvisar den största storleksvariationen, med ett spann från chihuahuan till den 70 gånger större Grand Danoisen. Jyckarna har varit våra bästa vänner i ungefär femtontusen år. Det spännande är att så tidigt som för tiotusen år sedan började det uppträda småväxta exemplar, och att detta tros vara följden av en medveten avelssatsning för att få fram mindre hundar. "Hundar av en viss storlek kanske var mer användbara i jakt, som grythundar. Eller så var det så simpelt att de fyllde en emotionell funktion. De var gulliga helt enkelt", säger professorn i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet Hans Ellegren till tidningen. Visst är det en fascinerande tanke att någon stenålderskvinna bar omkring en liten väskhund långt före Paris Hilton?

Hällristning från Fossum, egen bild. Fler hällristningar här!

Hundarna på hällristningen från Fossum här ovan knackades dit någon gång på 600-talet f. Kr. Vilken ras det rör sig om är förstås omöjligt att säga, men den äldsta hundtyp man funnit i vårt land är av spetskaraktär, begravd vid det som nu är Hornborgasjön för hela 9000 år sedan - kanske en västgötaspetsarnas utmoder? Annars påstås salukin vara den äldsta "intakta" hundrasen, då fynd i Mellanöstern visar att man för 4000 år sedan höll sig med vinthundar som uppges ha sett "exakt ut som dagens salukis", och att det ytterligare tvåtusen år tidigare fanns åtminstone en liknande typ av hund där.

Idag finns det cirka 950.000 hundar i vårt land. Kanske några av de hussar och mattar som ikväll tar ut sin skyddsling för luftning och kvällskissande ägnar en tanke åt det svindlande faktum att de är en del av den femtontusenåriga symbiosen mellan hund och människa...

"Där byggdes ett skepp uti Norden"

Egna bilder

Den 11 april kan den som vill besöka Sjöfartsmuséet och lyssna på ett föredrag om "Viking 100 år", och i tidningsannonser lockas med jubileumsmeny i Vikings egen restaurang med anledning av hennes hundraårsjubileum.

Frågan är dock om man inte är ute i senaste laget, eftersom barken Viking enligt trovärdiga källor sjösattes och döptes den 1 december 1906 vid varvet Burmeister & Wain i Köpenhamn. Enligt uppgift finns det idag endast tio fyrmastade barkar kvar i världen, varav fem fortfarande seglar. Viking lär emellertid aldrig mer ge sig ut på haven, bland annat därför att hennes stormast är kapad under däck.

Vikings karriär som aktivt seglande skepp blev dock dryga fyra decennier lång, och hon hann att vara med om mycket. Bland annat kantrade hon vid kaj under en storm i mars 1907, innan hon hunnit levereras till sin första ägare, den danska handelsflottans sjöbefälsskola. I augusti samma år gjorde hon sin jungfruresa, till Sydamerika med last av koks, och 1909 satte hon sitt officiella fartrekord, då hon på väg mot Kap Horn och med full last av vete uppnådde 15,5 knop. År 1915 såldes hon till det fortfarande existerande rederiet DFDS, i vars ägo hon två år senare kapades av en tysk ubåt, men frigavs efter inspektion.

På 1920-talet gick fartyget sporadiskt i trafik, eftersom fraktmarknaden var svag. År 1929 såldes hon så till den åländske segelskeppskungen Gustaf Erikson, för vilken hon seglade fram till 1948. Viking hamnade då i Holland, och hotades av upphuggning. År 1950 ställdes hon dock ut på Rotterdams sjöfartsutställning, där hon under 10 veckor besöktes av nästan 520.000 personer, och kanske var det där som den svenska föreningen Sjöfartens Hus fick upp ögonen för henne. En insamling startades, och man lyckades få köpa Viking för 261.000 kronor, för att påföljande år sälja henne till Göteborgs stad, som bland annat använde henne som utbildningslokaler för kockar och sjömän. Mellan 1957 och 1993 låg Viking vid Lilla Bommen, men därefter flyttades hon till Gullbergskajen, där hon fortfarande har sin kajplats i anslutning till Maritiman.

Från maj 1998 drivs Viking som hotell, restaurang och konferenscenter av Lisebergs Restaurang AB under namnet Hotell Barken Viking. På Wikipedia uppges Liseberg vara ägare till fartyget, medan Vikings vänförening, som nog känner sammanhangen bäst, uppger att Göteborgs stad fortfarande äger Viking, att hon förvaltas av Higabgruppen, och att Lisberg endast svarar för driften.

Viking under segel (gammalt vykort)

Korkat!

Trana (fri bild från nätet)

Solen försöker med blandad framgång tränga igenom dimmolnen, och trots att det är en bit in på försommaren känner du av morgonkylan. Hjortronbladens kupade skålar har fångat nattens fuktdroppar, och spindelväven lyser bomullsvit av dagg. Du förbannar sumpskogens alla torrgrenar som du river dig på, och de sjöblöta ormbunkarna som gör dina jeans dyngblöta. Då hörs ropen från myren, fanfarerna som känns lika uråldrigt mystiska som blåstes de på bronsålderslurar, och för ett ögonblick kastas du ut i tidlösheten. År 0 eller 2007 har ingen betydelse, myrens tidräkning mäts bättre i trangenerationer än i sekler och sekunder, och med en känsla av andakt inser du att nu dansas det på tranmyren igen!

I dagarna har de första tranorna anlänt Hornborgasjön, vilket är tidigare än normalt. Anledningen sägs vara att den milda vintern gjort att många tranor valt att övervintra i Tyskland istället. Samtidigt känner man ett sting av oro: kan det vara så att de korkeksskogar på iberiska halvön där tranorna normalt övervintrar nu har börjat skövlas för att ersättas av lönsammare markanvändning, i takt med att naturkorken blivit omodern? Man blir beklämd när vinexperter talar om "ädelt" uppsåt som orsak till övergången från naturkork till skruvkork på vinflaskorna! Så här uttalar sig en vinskribent : "Många tror att anledningen till att vi nu ser fler och fler skruvkorkar är att dessa är billigare. Men till största delen finns ett mycket ädlare uppsåt bakom switchen från kork till plåt. En skruvkork med tillhörande gängad flaska kostar nämligen mer eller mindre lika mycket som en naturkork. Nej, det är kvalitetstänkande som ligger bakom". Artikeln avslutas med en liten brasklapp, som inte känns särskilt övertygande: "Får jag rösta så vill jag generellt sett se fler skruvkorkar, men det är klart - det finns också en baksida. De vackra korkekarna försvinner naturligtvis sakteligen i samma takt och Ferdinand får färre viloplatser för sin blomsniffning och vi turister får mindre vackra korklundsvyer att speja ut över under våra besök i framförallt Portugal och Spanien".

"Fågeljakten", hällristning från Vitlycke (Egen bild).

Fotnot: Tranans namn är onomatopoetiskt, och härleds till hennes läte. I fornsaxiskan hette tranan "krano" eller "kranuh", vilket i modern tyska blivit "kranisch", "crane" på engelska, och vårt eget språks "trana". Få av oss tänker nog på att den kran vi tappar upp vatten igenom faktiskt är samma ord som det ursprungliga på tranan, men liknelsen blir ju uppenbar när man betraktar den långa böjda hals som många kranar fortfarande är försedda med!

En bedagad skönhet

Apotekaregatan 17, Göteborg (eget foto)

"Läsare, har det ej hänt dig stundom, under dina vandringar i våra städer, att fästa dina blickar på ett hus, varifrån de ovillkorligt studsa tillbaka med ett obehagligt intryck, ifall de ej fästa sig därvid med det slags intresse, som mörka mysterier inge? Huset kan vara väl byggt, ha sina två eller tre våningar, men det har ändå ett visst mörkt förfallet utseende. Det skiftar fläckvis i grått och ett sjukligt gulgrönt; ty rappningen är avnött eller nedsölad. Du ser inga blommor i fönstren; något mörkt och tråkigt tyckes blicka fram ur dem. Takets tegelstenar äro mörka också, några murkna, andra mosslupna. Trappan ser ut som om man icke vårdat sig om att sopa eller tvätta den ren. Vart du vänder dig, möter din blick något, som synes tala om vantrevnad. Där är något dött, något blottat på skönhet och liv. Var viss på, att i ett sådant hus många tysta suckar dagligen andas, många bittra tårar osedda rinna, och plågade hjärtan klappa, klappa, som om de ville spränga de mörka, fängslande murarna, förgäves! Det gamla huset står där, som ett mörkt mysterium slutande sina murar kring varma själars heta strider och kval, från det ena tiotalet år till det andra, döljande dem för världens ögon. Familjelivets djupa, dramatiska liv leves därinom, människan födes, uppfostras, utvecklas, älskar, anar, längtar, lider och förvissnar. Det gamla huset säger ingenting därom. Det gömmer tyst familjelivets hemlighet ifrån vaggan och till likkistan, och dess osägliga bitterheter, dess frätande rost, som "äter hjärtat" (för att tala i den gamla sångens ord), anas icke av världen utomkring. På sin höjd anar den att det "växer malört i det hemmet". Någon gång bryta de ut, dessa inre frätande missförhållanden, dessa hemliga kval, när måttet av dem blir för mycket rågot, och då sker något förfärligt. Ett mord av maka på maka, av barn på deras fader, en mordbrand, som förtär det gamla huset och sprider förödelse vida omkring, säger då stundom åt världen det gamla husets dystra hemlighet. Skvallrande tungor bryta fram ur vart fönster; murarna tala för första och vanligen för sista gången. Då är det slut med det gamla huset; vad som kvarstår är en ruin. Stundom står huset kvar, men skys av alla, som kunna välja bostad. Ty i sådana hus säges det, att där spökar. Någon fridlös ande går där igen. Men länge, innan det kommer så långt, står det gamla huset från årtionde till årtionde tyst och mörkt som en mosslupen gravvård, medan levande hjärtan därinne långsamt förblöda. Många sådana hus finnas i världen, ehuru icke många bära syn för sak, såsom det gamla hus, som vi nu stanna vid."

(Fredrika Bremer: ur "Hertha" 1856)Varje gång jag åker buss förbi Sahlgrenska Universitetssjukhuset söker sig min blick från gratistidningen och upp emot Kråkslottet invid helikopterplattan. Huset har stått övergivet i flera decennier, även om det förvärvades 2003 av Wallenstams för dryga 12 miljoner. Villan uppfördes 1934 enligt Wallenstam (1930 enligt andra uppgifter), och ritades av arkitekten Ragnar Ossian Swensson, som bl.a. skapat Vita Bandet i Slottsskogen ,GP-huset samt var delaktig i utformningen av Götaplatsen inför Jubileumsutställningen.

Även om jag inte vet husets historia så är det väl inte så långsökt att tänka sig att det en gång varit en läkarbostad, men numera är alltså villan övergiven och svårt förfallen. I likhet med det (möjligen mer symboliska) hus som Fredrika Bremer skrev om här ovan har även denna fastighet eldhärjats, förmodligen i samband med påhälsning av övernattare eller skadeverkare någon gång under åren av förnedring. När en grävskopa intog trädgården för några veckor sedan verkade det som om det var rivningsdags, men den här gången nöjde man sig med markarbeten. Att husets dagar är räknade råder det nog dock inget tvivel om, men ännu så länge fyller det sin plats bland andra fascinerande övergivna platser.

Fotnot: länkarna sågs över i november 2013, bl.a. tog några döda länkar om husets uppförandeår bort. Dessutom lades bilden som fallit bort tillbaka.

Sagostunden

Tänker... (Egen bild)

Medan SvT envisas med att visa patetisk "ståuppkomik" har man uppenbarligen helt missat återkomsten av en uråldrig kommunikation människor emellan - sagoberättandet! Idag tar storföretag t.ex. vid organisationsförändringar inte hjälp bara av marknadsanalytiker och löntagarkonsulter, utan kallar även in sagoberättare. Då känns det ledsamt att Public Service missat det tåget - och onödigt dessutom, då man redan för flera decennier sedan var på rätt spår genom att ge berättarkonsten fritt spelrum i "Sena skrönikörer" på radion och "Berättelser ur bakfickan" på SvT!

T.o.m. i den utbildning jag nu har förmånen att vara med om har vi haft gästspel av en sagoberätterska, som berättade en tänkvärd gammal folksaga från Grekland. I väntan på att TV och radio och TV tar sitt ansvar skall jag i alla fall dra mitt strå till stacken genom att återberätta en gammal japansk folksaga, med, som de flesta sagor, tidlös sens moral.

Huset med de tusen speglarna.

För länge sedan och långt i fjärran fanns det i en by en byggnad som kallades "huset med de tusen speglarna". En dag fick en liten hund höra talas om huset, och han tänkte att "det måste jag bara besöka!" Sagt och gjort, han letade sig dit och rusade uppför trapporna till ingången. Vid dörren kikade han in, med spetsade öron och med svansen viftande för fullt, och han blev överväldigad av att se hur tusen hundar innanför dörren viftade på svansen precis lika glatt som han själv! Han såg vänligt på alla hundarna, som gav honom samma varma bemötande i retur. "Oj, vilket underbart ställe", tänkte den lilla hunden, "hit måste jag komma tillbaka, gång på gång!"

Nu råkade det bo en annan liten hund i samma by. Den hunden var inte lika lycklig som den vi nyss hört om, men även han hade hört talas om den här byggnaden, och ville också besöka den. Misstänksamt krälade han uppför trapporna, och med hängande huvud kikade han in i huset. Till sin förskräckelse fick han syn på tusen ilskna hundar därinne, och när han morrande visade tänderna gjorde alla hundarna innanför dörren likadant! Medan han med svansen mellan benen rusade nedför trapporna tänkte han "Usch, vilket ställe - hit vill jag aldrig återvända!"

The Big Blue

Puttgarten (egen bild)

Även om våra blickar om våra blickar och vår upptäckarlusta allt mer vänds mot rymden innebär det inte att vi har genomletat alla skrymslen på den här planeten efter allt som är okänt för oss, vilket väl bland annat fyndet den här veckan av en jättebläckfisk utanför Nya Zeeland visar.

Det finns c:a 1400 miljoner kubikkilometer vatten på Jorden, som täcks till 72% av hav - över 96% av allt vatten på vår planet är havsvatten! Största uppmätta havsdjupet är Challengerdjupet, beläget i Marianergraven i västra Stilla havet, 11034 m djupt.

Bilden här ovan är knappast något exempel på något okänt ur havsdjupen. Däremot har jag ingen aning om vad det vita var som guppade omkring i vattnet hitom färjan mellan Rödby och Puttgarten den där gången i augusti för några år sedan, och som jag upptäckte först sedan jag tittat på bilden vid hemkomsten. Något vågsvall är det inte, och heller ingen skada i filmen, och då återstår gissningar. Segel, döda vitvalar - eller vad? Oavsett vilket så är det en lämplig utgångspunkt, eftersom det nu bär av till havs!

Kon-Tikiexpeditionen 1947 kom nära havsdjupen på ett unikt sätt, då de befann sig lågt över ytan och färdades i det närmaste ljudlöst på sin segling mellan Peru och Polynesien. Thor Heyerdahl skriver i sin bok om en iaktagelse av något svårförklarligt: "En molnig natt klockan två, när mannen vid rodret inte längre kunde skilja det svarta vattnet från den svarta skyn, fick han syn på ett svagt självlysande ljus i vattnet som sakta tog formen av ett stort djur.
Det var omöjligt att säga om det var plankton som lyste på dess kropp, eller om själva djuret hade en självlysande yta, men glimmandet i det svarta vattnet gav det spöklika djuret ett fladdrigt utseende.Ibland var det runt, ibland ovalt eller triangelformat, och plötsligt delade det sig i två delar och varje del simmade oberoende av varandra under flotten. Till slut såg vi tre lysande fantomer som vandrade i cirklar under oss. De var riktiga monster, för varje synlig del var fem famnar lång (drygt 9 meter).
Mystiska och ljudlösa, höll sig våra lysande besökare ett gott stycke under ytan. Det glimmande ljuset på deras rygg avslöjade att bestarna var större än elefanter men det var inga valar, för de kom aldrig upp för att andas".

Något liknande råkade en annan norsk sjöfarare, en ensamseglare, ut för i vattnen utanför Panamabukten. Så här skriver han: "Det var runde lys i overflaten, sirkelrunde lys. Det virket som om de hadde en diameter på rundt 10 meter. Ganske sterke lys, men ikke intense.- - - Sakte, sakte passerte lysene oss på styrbord side, omtrent femti meter unna oss. Jo, lysene hadde nok en diameter på rundt 10 meter, alle sammen. De måtte være omtrent 15 stykker av dem, og det virket som om de dannet en slags uryddig formasjon med omtent 10-20 meters avstand mellom seg".

År 1997 registrerade amerikansk avlyssningsutrustning med sensorerna utplacerade nära 500 mil ifrån varandra ett ännu oförklarat ljud från havsdjupen sydväst om Sydamerika. En gissning bland forskare har varit att det rört sig om en jättebläckfisk, men marinbiologen Phil Lobel vid Universitetet i Boston säger att de inte kan få fram den här typen av ljud som kan avlyssnas här. Han uteslöt inte ens helt att det kan röra sig om någon form av farkost - kanske är det kapten Nemo med sin Nautilus som är ute och rör på sig?

Därmed är det dags att stiga i land efter den här lilla havsexpeditionen, men den som vill fortsätta letandet efter undervattensfenomen har mycket att hitta på Internet. Trevlig resa!

MVH

Jag hör (dessvärre...) till dem som undertecknar mail och brev med "MVH" ibland, trots att jag inte tycker att det är speciellt vårdat. Det finns många som retar sig på förkortningen med viss rätt, och tycker att man gott kan skriva ut Med Vänlig Hälsning, "mer brått är det väl inte"! Vad som intresserar mig är dock inte så mycket att vi använder uttrycket, utan mer när vi började göra det. När jag ser tillbaka är jag tveksam till om jag själv skrev "MVH" för tio år sedan, eller såg andra göra det heller. Jag har sökt lite grann på nätet, men det är inte lätt att hitta något i denna fråga där. Den som har klart för sig när förkortningen började tillämpas i större skala är alltså välkommen att höra av sig!

Apropå avslutningsfraser så finns det på en sida som jag besöker ibland en flitig och vänlig (!) diskussionsdeltagare som envisas med att avsluta sina inlägg med "vänligen". Jag har känt den lille språkpolisen inom mig vrida lite på sig av olust inför det uttrycket, eftersom jag tycker att "vänligen" låter rätt strängt och mästrande. Söker man på Google efter ordet ser man att det oftast förekommer i uppmaningssammanhang, t.ex. "vänligen fyll i uppgifterna", "vänligen läs detta" eller "vänligen logga in på nytt".

Häromdagen råkade jag titta in på DN:s "Fråga om språket", och kan sedan dess glädja mig över att ha fått lite vatten på min kvarn - språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver att hon hellre ser att den som korresponderar med henne avstår från avslutningsfras än skriver "Vänligen". Någon som tycker något i sammanhanget?

Vänligen...
Peter

Om en stuvares alla besvär

Masthuggskajen då det begav sig...(Egen diakopia)
"Nere vid kajen står Kålle och mediterar
och följer det som passerar med en blick som är hård.
Hamnen är tyst som en krog efter sista gästen
och liknar förresten mest en marinkyrkogård.
Nej, annat var det förr i tiden
då hamnen var full av sjudande liv
och båtar kom med kaffe och siden
och vinscharna spelade värre än positiv."

År 1943 låg Göteborgs Hamn mer eller mindre öde till följd av kriget, och det fick Lasse Dahlquist att med närmast journalistisk stringens ge en målande skildring av dagsläget ur stuveriarbetaren Kålles perspektiv. Fast i likhet med den ofta förljugna sjömansromantiken fanns det även i denna visa en lätt idylliserande bild av livet i lastluckorna, när det i själva verket rörde sig om ett hårt slit, utan tekniska hjälpmedel och under förnedrande villkor. Att ibland gå ner till hamnen morgon efter morgon utan att få sitt bricknummer uppläst måste ha varit en tung psykisk belastning för den som hade en familj att försörja!

Sven Jerstedt "Wallraffade" i hamnen redan år 1957, och gjorde ett tidsdokument som kan höras på SR:s hemsida. Förutom Jerstedts egna intryck möter man i programmet också stuveriarbetaren Uno, en naturbegåvning i radiopratande, som ännu idag låter modern och ändå med ett mycket vålvårdat språk. I programmet får man veta att stuveriarbetaren tjänade 13500 kronor om året 1957, och tjänstgjorde 2100 timmar plus "passningsskyldighet", som inte innebar någon övertidsersättning. Lönen för ett dagpass låg det året på 5,68 kronor i timmen.

Bland stuveri- och hamnarbetare var det vanligt att man hade öknamn - människor som hade jobbat ihop i åratal visste ofta inte varandras riktiga namn, utan kände varandra bara vid öknamn. Och kanske är det just den saken som binder samman då- och nutid i hamnarna, för hade de gamla stuveriarbetarna kommit idag hade de säkert inte blivit förvånade över att deras sentida efterföljare kan heta "Biffen" och "Räven" t.ex. Själva kunde de heta "Gråtmild", "Sju böcker", "Månskensmördarn" eller - "Bimbo"!


Fotnot: Den gode Dahlquist gjorde väl en liten "maja" när han döpte sin visa till "Stuvarevalsen", för stuvaren var egentligen arbetsgivaren, medan "Kålle" och hans kompisar ju var stuveriarbetare. Fast det gör ju inte visan mindre mästerlig!

Där hjärtat var med...

Haga, vy mot Skansen Kronan (egen bild)

På den tiden när det gick att hoppa mellan jobben gjorde jag en kort och föga lysande karriär som apparatuppsättare på Televerket, bland annat i Haga i Göteborg. Detta var omkring 1970, då saneringarna av stadsdelen hade börjat, men ännu fanns mycket kvar av den gamla Haga, så jag har därför en del minnen av stadsdelen som den såg ut då. Ibland plockar jag fram en en bok från 1982 som heter "Haga i Närbild" av Jean Barjac, och den är en fantastisk tidskapsel från en förgången tid och från en förändrad stadsdel som återkallar många minnesintryck.

Haga då var en arbetarstadsdel med en salig blandning av hantverkare, pilsnergubbar, sjömansänkor, kollektivfamiljer och studerande, och just smältdegeln av olika kategorier människor kändes naturlig i en sjöfartsstad. Idag sker i stället de spännande mötena mellan olika kulturer och generationer i Angered och Bergsjön, dessvärre utan att så mycket av den lokala traditionen vävs in i den brokiga väven...

Haga är Göteborgs äldsta "förstad", och redan i mitten på 1650-talet uppfördes den första bebyggelsen här. I samband med industrialismen blev Haga en arbetarstadsdel, på 1880-talet bestod 85% av befolkningen här av arbetare och hantverkare (källa Barjac). Vid sekelskiftet 1900 bodde det 13.000 människor i Haga, vid det senaste sekelskiftet hade den siffran halverats. Med tiden förföll bebyggelsen alltmera, och en sanering blev nödvändig, jag minns ännu lukten av mögel, smuts och urin i trapphus och på många av gårdarna från den tid jag arbetade där. Att Albert och Herbert placerades i Haga av Göteborgs-TV var förstås ingen tillfällighet, och det sanitära armodet i deras boende hade sin mindre charmiga motsvarighet i verkligheten...

Under slutfasen av saneringsepoken fanns det tecken på att Haga var på väg att förvandlas till ett svenskt Kristiania, och det bidrog kanske till husockupationerna och demonstrationerna vid slutsaneringarna i mitten av 80-talet. Medan de gamla Hagaborna med sorg i hjärtat fann sig förflyttade till förorter och äldreboende så var det andra kategorier som stred in i det sista, bland dem många studerande som såg Haga som ett bra och bekvämt boendeområde under studietiden, och andra som försökte bilda opinion av politiska skäl, revolutionsromantiken stod ju fortfarande i blom på den tiden! Idag har en del av den tidens aktivister genom utbildning och erfarenhet fått befattningar där de förhoppningsvis kan bidra till en mer konstruktiv syn på saneringsproblematiken i staden, så att samma ömsesidiga misstag inte behöver upprepas...

Barjacs bok avslutas med en pessimistisk framtidsvision av en dam, som jag skall låta få förbli anonym. Hon sade så här för trettio år sedan: "Jag tror inte mycket på att Haga överlever. Det skall troligen hända samma sak som i Gamla Stan i Stockholm. Man skall slänga ut alla som bor här för att lyxrenovera de hus som skall bevaras och bygga nya. Sedan plockar man in sådana som har råd till de nya hyrorna. Även om namnet består betyder det här slutet för Haga. Utan innehållet som gav denna stadsdel dess säregna atmosfär blir det tomt här. Småaffärerna försvinner och ersättes kanske av små lyxaffärer. Den personliga service som man fick förr, traditionen att sälja bra saker till bra priser, de gamla hantverkarna som fanns i praktiskt taget varje gård, de individuellt utformade husen, möjligheten att göra i ordning lägenheten själv, det otvungna sättet att umgås försvinner för alltid".

Med facit i hand, hur gick det då med Haga? Ja, det är ju inte samma kategorier av människor som bor här längre, men samhället har förvisso förändrats även på andra sätt i takt med att "nivelleringen gjort sin entré"! Fast visst, varje gång jag vandrar i kvarteren slås jag av att där är spöklikt tomt på dagtid, med undantag av strövstråket och dess butiker. Det brokiga folklivet är sedan länge borta, nu bebos stadsdelen av människor i karriären, som har sin arbetsplats på andra ställen i staden. Men Haga har kvar mycket av sin småstadskaraktär, med låghusbebyggelse och många små trevliga affärer. Och den som söker kan fortfarande finna cykelverkstäder, sybutiker och skomakerier även i det nya Haga - igår när jag tog en promenad i kvarteren såg jag t.o.m. ett hattmakeri! Så, fullt så illa har det kanske inte gått med den gamla fina stadsdelen som det förutspåddes för trettio år sedan, trots allt...

Fotnot: länkarna i inlägget har tagits bort i september 2013, eftersom flera av dem har utgått - det var ju några år sedan inlägget skrevs.

Nytt ras, gammalt problem

Göteborgsvägen, dec. 2006 (Eget)

"Inget nytt under solen" heter det ju, men vi här på västkusten kan nog säga "inget nytt under regnmolnen" istället! Att det myckna regnandet skulle utlösa ras och jordskred var ingen högoddsare, och att det skulle ske runt Munkedal kommer väl inte heller som någon överraskning, även om det tidigare varit området kring Örekilsälven som varit mest utsatt i omgångar. Men historien sträcker sig längre tillbaka än så! Just i trakterna av där det senaste raset skedde ligger Saltkällan, och här inträffade ett stort skred redan under lucianatten 1828, enligt "Uddewalla Veckoblad". Så här skrev man den gången:

"TORSDAGEN DEN 22 JANUARI 1829

Uddewalla. Medelst privat underrättelse från säteriet Saltkällan, beläget 2 mil norrut härifrån, meddelas: Natten till den 13:e sistlidne December, kl. mellan 2 och 3 timade på säteriet Saltkällan en högst sällsynt händelse, nämligen ett jordfall eller rättare jordras, likt ett vulkaniskt utbrott, 154 alnar långt och 62 alnar brett och dess omkrets äro 400 alnar, förorsakat troligen av underjordisk eld. Detta är så mycket sannolikare, som lukt av svavelångor, kändes ur de i jorden genom raset uppkomna stora sprickor".

Man förstår av den vidare läsningen att det rörde sig om ett våldsamt ras, som, i likhet med det vid Småröd, resulterade i att åravinen dämdes upp och fylldes med vatten. Ett bränneri beläget mitt emot rasytan hamnade i skredriktningen, och jordmassorna skadade inte bara grunden, utan krossade bottenvåningens rutor och nådde upp till husets övervåning. Jorden vältrade sig sedan ut längs ån mot dess mynning i havet. I bränneriet befann sig fyra personer, därav två som vakade. Dessa väckte sina sovande kamrater, och samtliga fick rädda sig ut fönstervägen, eftersom lermassorna hade trängt in i bränneriets bottenplan.

Redan i gryningen hade man samlat samman omkring 30 man, som dikade bort vattnet från bränneriet. Detta förslog dock inte, då det inträffade flera nya ras, och man fruktade att fler skulle följa under den följande tiden. Enligt vad som framkom i skildringen tog skredet befolkningen med överraskning, eftersom det inträffade i ett område med endast måttlig marksluttning. De ekonomiska skadorna för arrendatorn på Saltkällan uppgavs uppgå till omkring 500 R:dr Banko, vilket då motsvarade priset för tjugo kor.

Nog låter det väl märkligt märkligt med vittnesmålen om svavellukt och underjordisk eld - kanske ligger där en vulkan och bubblar under ytan? Nja, det var nog ett "typiskt" jordskred, trots allt! Och, som sagt, "inget nytt under solen", men dessvärre verkar vissa inget ha lärt av historien...

Fredagsbussen

H. Daumier: Omnibus (Wikipedia, fri bild)

För den som likt er förtrogne under en ganska lång period av livet varit förvisad till själsdödande kösittande i bil på morgnarna känns det närmast som en befrielse att nu sjunka ner i bussätet med en packe gratis morgontidningar som reselektyr. Sjuhundrasextio är en bussig linje, gott om sittplatser och oftast utan den värsta morgondramatiken (om man inte räknar in långvarigt översvämmade gator och luftfärder efter gatkantsansatser dit?). Fast ibland tar nyfikenheten kommandot, så att man bara måste sticka upp näsan över tidningskanten för en omvärldsanalys - denna morgon var just ett sådant tillfälle!

Som vanligt passerade jag tre av mina sittande kurskamrater när jag gick på bussen, trots att det fanns tomma platser bredvid dem alla. Vår oskrivna lag och etikettskänsla förbjuder oss att ägna morgonen åt tomprat, vi sliter tillräckligt på varandra ändå under lektionstid - en svensk rit som möjligen är besläktad med japanernas rädsla för att förlora ansiktet. "Skall vi vara tråkiga så låt oss vara det var och en för sig!" är ett passande motto...

En annan av de påtvingade resekamraterna placerade jag tidigt i kategorin "sjuksköterska". Det stod en air av Nightingale kring henne (hon såg för resten ut som en fräsigare version av Meryl Streep!) , och jag blev otroligt nöjd med mig själv när hon verkligen steg av vid Sahlgrenska. Endast tidsbrist gjorde att jag inte hann skriva in mig på hennes avdelning för att slutföra kategoriseringen.

Denna morgon förgylldes även av en samling veteraner, med destination "Fredrikshavn" skriven i pannan. Även om det nog hade konsumerats en och annan frukostöl i det sällskapet så medförde deras närvaro ändå mer hopp än fruktan inför det näraliggande seniorskapet. Hoppas att ni hade en bra dag på havet gubbar, och att gammeldansken inte lämnade en alltför besk eftersmak!

Dagens grubbleri infann sig på Linnéplatsen. En fjärilsflicka passerade nämligen framför bussen, och fast att hennes vingar slokade betänkligt i snålregnet så infann sig funderingen om hon var min lyckliga fé eller sin egen olyckliga fé. Jag hann inte djupmeditera över detta, men bär med mig frågeställningen över helgen.

Så många färdsätt, så många medresenärer, så många destinationer! Vart är vi på väg, och vad väntar oss? Fredagskvällens fråga, utan livlina...

Globaliserad?

Ullhandskrabba, fri bild från Wikipedia

Att det kan gå krabb sjö på Vänern ibland vet vi ju, men att det nu även blivit en krabbsjö kommer nog som en nyhet för de flesta av oss! Redan för några decennier sedan dök det dock upp enstaka Ullhandskrabbor i Vänern, och på Naturhistoriska Riksmuséets hemsida anges de fortfarande som "inte särskilt vanliga" i svenska vatten. Men enligt gårdagens Värmlands Folkblad  ökar de närmast explosionsartat i Vänern, och en fiskare berättar att han under ett år själv fått upp över 300 stycken i sina garn! Därmed kan vi kanske förmoda att vårt land har fått sin egen variant av den norska jättekrabbsinvasionen! Dock är det inte bara vårt land som fått ta emot dessa nykomlingar i vår fauna, utan de har bl.a. spridit sig längs nordeuropas kuster.
Ullhandskrabbans hemmavatten finns annars i Kina, men man förmodar att de liftar med handelsfartygens ballasttankar. Krabban lever normalt i sötvatten, men förökar sig liksom ålen i saltvatten. Ännu har man inte kunnat konstatera någon inhemsk krabbroduktion i Vänern, men en forskare på Vänermuséet som VF talat med håller det inte som otroligt att det kan komma att ske. "Den kan vandra 1,2 mil om dagen nedströms. Det finns uppgifter från Kina om att den har vandrat 140 mil", säger forskaren till tidningen, och han berättar att de tar sig fram gallant även på land, så slussar och andra hinder på vandringen mot havet är knappast några oöverstigliga problem för krabborna.

Problemet med krabbornas närvaro i Vänern är att de kan förstöra fiskarnas garn samt kan med sitt gångbyggande underminera kajer och liknande, om de förökar sig ytterligare. Men kanske finns det fördelar också: i Kina ses de som en delikatess! Så även om vänerfiskarna idag kastar tillbaka krabborna de får i nätet kan kanske Ullhandskrabba så småningom bli ett exotiskt inslag i restaurangmenyerna kring Vänern? Fast på andra sidan Atlanten, där man också drabbats av krabbinvasionen, är man inte särdeles optimistisk om krabbans värde som delikatess! I Baltimore Sun kan man läsa: "It would take a lot of Old Bay (ört- och kryddblandning) and beer to get one down. Those are ugly things," says Joe Anderson, manager and chef at Cantler's Riverside Inn near Annapolis. Because chefs often have their own language, we will recap Anderson's advice: lots of Old Bay and beer. "Yup, and hope for the best." Så ett råd till krögare norr om Vänern som vill satsa på något nytt får väl bli att locka med någon sexa Skogsstjärnan att skölja ner med, och till det norskt Macköl, som jag förstått är det ultimata ölmärket till (innan)havets läckerheter - "and hope for the best"... ;-)

Fotnot: det är inte bara Ullhandskrabban som är ny i våra vatten. Vid våra kuster har nykomlingar som kammanet, svartmunnad smörbult, hinnkräfta och tovig perukalg infunnit sig.

Filosofen i jordkulan

Jag har nyss tittat på dokumentärfilmen "Med ett ben i Evigheten", som handlar om Arne Ottoson. Arne var "inte som eljest", för att låna ett norrländskt uttryck som passar bra på denne urvärmlänning. Sitt smeknamn "Arne på båten" fick han av sitt boende i en båt i 25 år, men via mellanspel i ett drivhus och ett busvrak kom han senare att bosätta sig i en jordkula på egen mark utanför Säffle. Många vill nog påstå att Arne levde i misär, men själv skulle han säkert invända att han var rikare än de flesta.

Arne Ottoson var lanthandlare under andra världskriget, men hyresgäster som han inte tyckte om samt insikten att affärerna nog kostade mer än de smakade gjorde att han sålde av butiken. Istället beslöt Arne att sig att se sig om i världen, bland annat företog han en cykeltur till Malmö som slutade med att han blev av med cykeln och fick vandra hem med 5 kronor och 60 öre på fickan, en annan expedition förde honom till Vinga. Men så småningom vände Arne civilisationen ryggen och påbörjade en resa inåt. Samtidigt var han dock en omvärldsobservatör av stora mått, han lyssnade flitigt på radions P1, och att han själv blev föremål för omvärldens intresse i såväl skrift som på film smickrade honom nog en hel del. När dokumentären om hans liv fick pris på en festival lär han t.o.m. ha jämfört sig med Garbo - inte Hasse Alfredssons fiskargubbe i "Att angöra en brygga", utan självaste Greta, fast då med stor självironi förstås! Tyvärr blev Arne även utsatt för mindre finkänsliga besök, men som den filosof han var tog säkert Arne även sådan uppmärksamhet med jämnmod.

En rörande sekvens i filmen är när Arne får besök av varubussen. Då lanthandlaren hjälper Arne tillbaka till kojan med varorna har de Arnes tolv katter i släptåg, och det är också de som skall ha mat först innan Arne själv tillåter sig att äta. Arnes slutord i filmen sade han sig ha hämtat från en nobelpristagare: "Ni får säga vad ni vill om människor som mig, men ni kan inte kalla oss fega - vi riskerar vårt förstånd när vi funderar över tillvarons mening!" Arne Ottoson gick bort i juli 2005 i en ålder av nittio år. Jag vet inte hur hans begravning blev, men jag önskar att prästen läste en särskild dikt till minnet av Arne och hans katter.

Hos de tysta

Entrén Stampens kyrkogård, Göteborg (fri bild)

Den levnadströttes samtal med sin själ

Döden står idag inför mitt ansikte
Som när en sjuk blir frisk
Som att stiga ut i trädgården efter en sjukdom

Döden står idag inför mitt ansikte
Som doften av myrra
Som att sitta under ett solsegel en vindfylld dag

Döden står idag inför mitt ansikte
Som lotusblommornas doft
Som att sitta på berusningens strand

Döden står idag inför mitt ansikte
Som när himlen klarnar
Som en man jagar efter det han icke känner till

Döden står idag inför mitt ansikte
Som en man längtar att se sitt hus
Efter många år i fångenskap.

(En fyratusenårig dikt från "Mellersta riket", RTVD-bulletinen).

"Som tur var upptäckte jag kyrkogården innan jag visste vad döden var. För mig finns inte döden här. Döden finns överallt. Utom här, för här måste man dölja den. Om vi fick se kyrkogården som den är, då vore det outhärdligt."

-Guide på kyrkogården Pére Lachais i Paris från TV-dokumentär 2006.

Sällan får döden så livlig uppmärksamhet som så här i Allhelgonatid! För egen del såg jag det holländska programmet om kyrkogården Pére-Lachais på TV i fredags, och blev lite förvånad över guidens uttalande. Jag tycker verkligen att döden finns närvarande där - det är ju i själva verket dödens närvaro som gör kyrkogården så levande! Det är väl knappast döden man döljer, utan de avlidnas kokonger?

Själv älskar jag kyrkogårdar "utan ordning", oavsett om de blivit sådana de är genom "svartbyggen" eller förfall! Det som kan skrämma mig är i stället våra svenska kyrkogårdar, med snörräta gravrader som på en krigskyrkogård, eller som parkeringsfickor på en långtidsparkering. Jag anar här mer närvaron av en nitisk kyrkogårdsarkitekt med passare och linjal snarare än av en varmhjärtad kreatör med känsla för spontanitetetens möjligheter. Dock skall sägas att det finns ljuspunkter även på svenska kyrkogårdar, det inser inte minst den som läst boken "Minnets Stigar"!

Till sist är det förstås i grund och botten vår egen relation till den avlidne som avgör vad som kan anses vara smakfullt respektive passande som utsmyckning, och konsten då snarast att klara av den balansgången utan att såra någon annan besökare. Fast en ny trend är tydligen att man nu kan dela upp sin aska och bli begravd på flera ställen! Då kan man ju ha sitt officiella jag på en högtidlig kyrkogård och en liten pyts i ett roligare sällskap på en stökigare kyrkogård - tänk så glad släkten skall bli, som får tillbringa mer fritid i bilen, resande mellan olika kyrkogårdar för att hälsa på hela mig! Nej, jag skojar förstås, minneslunden är vad som väntar. Skulle jag då välkomnas av en grå liten fågels kvitter den dagen, så inte mig emot...

"Gôtt mos!"

Göteborgsvy (egen diakopia) Klicka för större bild!

Eftersom vi redan befinner oss i den här trakten sedan föregående inlägg så passar det väl bra att ta en titt på en av de attraktionstätaste vyerna i Göteborg? I bakgrunden syns förstås Masthuggskyrkans imposanta silhuett, ett känt och älskat landmärke för sjöfarande. Kyrkan är uppförd 1914, och arkitekten hette Sigfrid Ericsson. Förra veckan hade jag tänkt mig att ta en titt inne i byggnaden, men tyvärr pågick det en skivinspelning, så kyrkan var stängd just den dagen.

Längst till vänster (med ärgigt koppartak) syns Sjömanskyrkan vid Stigbergstorget, och där bakom ligger Gathenhielmska kulturreservatet, som jag också besökte förra veckan. Går vi sedan vidare med blicken åt höger går det inte att undvika att se Ivar Johnssons staty "Kvinna vid havet" (från tidigt 30-tal) på sin 60 meter höga tegelsockel, vilket gör den till Sveriges största monumentalskulptur. Statyn, i sig själv fem meter hög, är väl mera känd som "Sjömanshustrun", och är en hyllning till alla de kvinnor som miste sina män på havet under första världskriget (namn på de omkomna och deras fartyg finns på skyltar vid statyns fot). Förr kunde man ta hissen upp till statyn, och därifrån hade man en svindlande utsikt över Göteborg. Jag minns själv hur benen skakade ner man klamrade sig fast mot väggen däruppe! Intill statyn ligger Sjöfartsmuséet, ett museum av den gamla fina sorten, där montrarna ännu inte ersatts av digitalskärmar...

I förgrunden ser vi Amerikaskjulet, uppfört 1912 för Svenska Amerikalinjens fartyg. Byggnaden kallades också Betongskjulet, vilket idag låter lite nedlåtande, men på den tiden var det en ny och spännande byggnadsteknik att bygga hus av betong. Mellan 1892 och 1924 emigrerade över en miljon svenskar till USA, många just härifrån, och bland dem var f.ö. min faster och farbror. Idag är byggnaden uppsnyggad och innehåller kontor, men den var faktiskt terminal så sent som på 1990-talet, då för ett katamaranrederi.

Apropå Amerikaskjulet - man skulle kunna tro att det var i år som Åssbån träffade den där svenskamerikanen här på kajen, men det var säkert längre sedan. Alltnog, det blev som det brukade, svenskamerikanen kunde inte låta bli att skryta om sitt nya hemland.
-Hemma i Staterna har vi ubåtar som kan vara under vatten i flera veckor och som till och med kan passera nordpolen under is!, skrävlade han.
-Dö, de´ va´la inget, svarade Åssbån behärskat, här i stan har vi ett par fotbollslag som varit under isen i åratal...

(Fotnot: "Gôtt mos" är bland de töntigaste uttryck jag vet! Jag var tvungen att skriva den rubriken bara för att få chansen att berätta det... Fast vill du trots det ha mer grädde på moset så kolla här!)

I Stigbergslasses kvarter

"Stigbergslasse", Gatenhielmska Kulturreservatet (egna bilder)

Om Kal och Ada händelsevis vill vända ryggen mot storstadshetsen för ett ögonblick är det ingen omöjlighet att de styr sina steg till Gatenhielmska kulturreservatet vid Stigbergstorget. Här kan de möta ett Majorna som det såg ut för ett sekel sedan och delvis långt tidigare, den äldsta byggnaden är över trehundra år gammal. På 1930-talet hotades kåkarna av rivning, men insiktsfulla människor protesterade och räddade kvarteret åt eftervärlden.

Den som vandrar uppför Pölgatan idag kan se fram emot att möta "Stigbergslasse" med sin sjömanssäck på axeln. Det är den mångsidige Eino Hanskis hyllning från 1996 till den gamla sjöfartsstaden och dess sentida vikingar. Hanski bodde för övrigt i ett hus nära sin sjömansstaty, i andra byggnader residerar flera ideella föreningar, många med maritim anknytning. För en tillfällig göteborgsgäst är det lätt att hitta reservatetet - det ligger tvåhundra meter från Sjöfartsmuséet, som man förstås inte heller får underlåta att besöka!