Örngottet

Örngottet, daterat 1988

Jag har inte många saker kvar från mitt föräldrahem. Även om det förvisso heter "minnessaker" så sitter dels inte minnena för mig i prylar, och dels bestod bohaget mest av bruksföremål som slitits på under två långa liv. Saker av "släkthistoriskt värde" hade mina föräldrar vett att fördela redan under sin levnad, och jag har själv slussat en del småsaker vidare till yngre generationer, med information om varifrån i släkten arvegodset ursprungligen kommer (i de fall jag själv känt till det). Den bakgrunden är numera "arvtagarnas" sak att tradera vidare. 

Fast en och annan sak har även jag kvar, och det behöver inte vara någon sak värd att dra till Antikrundan för att visa upp. Ur senaste tvätten halade jag upp ett pandaörngott från WWF, och det väcker minnen varje gång jag ser det. Min far var, i likhet med mig, en slarver med pengar. Min mor var långt ifrån någon snåljåp, men det var hon som fick hålla i hushållskassan. Jag råkade befinna mig hemma hos dem den där dagen för tjugofem år sedan när min far stolt kom och förevisade sitt fynd, örngottet från WWF som han köpt av ungdomar på stan. Jag minns inte hur mycket det kostade, men priset räckte för att göra min mor upprörd, hon förklarade att för den summan hade man fått tio örngott  hos IKEA. Det hjälpte inte att min far invände att pengarna gick till ett gott ändamål och att örngottet var av prima kvalitet.

Nu är de borta sedan länge, både min far och mor. Men örngottet finns kvar, och det har varit hållbart, både i tryck och tyg, så där hade min far rätt! Fast nu börjar det bli lite fransigt, och det är dags att låta det göra en sista insats som dammtrasa. Jag kände dock en liten förpliktelse att ge det ett erkännande för lång och trogen tjänst, vilket härmed är gjort.

Konsten att få tid över

Idag var det dags för den oundvikliga rengöringen av utrymmet under badkaret. Baserat på tidigare tidsåtgång för lossning av frontplåt, rengöring av avloppslocket, löstagning av mellanrör och diskning av det, tillbakamontering av rör plus lock, sopande och skurande under badkaret samt återsättning av frontplåten beräknade jag arbetet till c:a 4,15 timme baserat på tidigare försök, så jag gav mig själv beting på den tiden. Det tog 20 minuter, så nu har jag 3 timmar och 55 minuter över. Nu slår det mig att det här är ett lysande exempel på hur man kan tjäna tid till lyxtillvaron: det är ju bara att sätta beting på allt man gör och ta till ordentligt - laga frukost två timmar, borsta tänderna 90 minuter, kolla lokalnyheterna tre timmar o.s.v. Tänk vad tid jag kommer att få över till... ja, till vad?  Det får jag fundera på! Beräknad tidsåtgång: resten av livet.

Smörkniven - på allas läppar idag!

Smörkniv i trä av tidlös design. Brödet är finskt och enastående gott.

Ibland händer det små skiftningar i tillvaron som gör att ens världsbild rubbas totalt. Idag har just detta inträffat för min del, då jag läste på nätet att smörkniven i trä inte har någon längre historia, utan började tillverkas först i mitten på 1950-talet. Det innebär att när jag som andra objekt i träslöjden (efter blompinnen) gav mig i kast med att tälja en smörkniv kan jag ha hört till pionjärerna inom gebitet! Minns jag inte fel började jag tillverka den 1956 och var klar runt 1959. Behöver jag tillägga att jag inte är särskilt händig? Det senare kan f.ö. vara orsaken till att jag oftast får smör på tummen när jag brer smör på mackan, vilket har sagts vara ett arv från (min dock händige) far och hans mor i sin tur.


Om smörkniven fyller Wikipedia på med upplysningen att "utseendemässigt är det dock lätt att förväxla 1800-talets "rövskrapor" (föregångare till toalettpapper) med smörknivar". Detta ser jag som en anledning att inte handla med vad man tror är antika smörknivar.

Varför då detta nymornade intresse för smörkniven? Jo, vad jag kan förstå är detta ett mycket hett föremål för dagen, som ju som alla vet är Internationella Världsrekorddagen. En som dagen till ära satt ett  prydligt nytt världsrekord är en man från Skene som gjort världens största smörkniv. Min källa skriver, med lika noggranna uppgifter om vikt och längd som om det gällt en nyfödd tronarvinge, att "Smörkniven som är 2,5 meter lång och väger cirka 26 kilo är gjord i träslagen bok och ek och pluggad med björkplugg". Något säger mig att den här kniven kan vara lite svårhanterlig när man skall försöka breda bordsmargarinet på sin skogaholmare.

En som inte hade för avsikt att breda smör på mackan var den man som försökte ta sin värd av daga med en smörkniv. För någon vecka sedan meddelade dock tingsrätten att mannens val  av vapen visar att han inte hade uppsåt att skada. Så nu vet ni det - skall ni utmana någon på duell så välj smörkniv, för den är ostraffbar.

Ett annat användningsområde för smörkniven kunde vi läsa om för precis en månad sedan. Den gången var det en innovativ fånge i Hamar som grävde sig ut genom en halvmetertjock murad vägg genom att, som det står i bladet, "smörkniva" sig ett tillräckligt stort hål ut till friheten. "Händelsen är speciell men inte helt oförståelig", säger ansvariga, vilket får mig att osökt att tänka på Gösta Ekman som rollen som den snurrige fängelsechefen i "Släpp fångarna loss det är vår".

Med allt detta sagt hoppas jag att du betraktar smörkniven med nya ögon när du breder smöret på dina scones till téet i eftermiddag. Och se upp så att du inte får smör på tummen!