"Tale som fôlk mä ongera!" töcker Monica

Jag minns en gammal historia som lär komma från Arvika. Förr i tiden när det kanske inte var så vanligt att affärsbiträdena kunde tala med turister på deras egna språk så satte en del upp skyltar på dörren med upplysningar som "We speak english", "Wir sprechen deutsch" o.s.v. En handlare retade sig lite på det där och satte upp en skylt med texten "Vi prater fôlkmål".

Kom att tänka på honom när jag läste om Monica i Deje, som reagerar på att lärare som pratar dialekt inbördes med varandra tilltalar barnen på rikssvenska. Och inte bara det - Monica upptäckte att hennes väninna som lär ha en vacker Sunnedialekt pratade rikssvenska med sin lille son.
"Vaffer gör di på dette vise?", undrar Monica, som nu går ut med uppmaningen "prat värmländska me ongera!" Ja, om man är värmlänning då, vill säga...

Två dagars vintersolståndsfirande i år?

Redan första advent - det känns ju som om det nyss var sommar! En tröst är att hösten varit skonsam, även om vi haft en lång period med mulet väder och avsaknad av sol har vi dock så här långt förskonats från höststormar. Detta trots att havsvattentemperaturen är osedvanlig hög just nu, vilket annars sägs vara en blåsvädersframkallande faktor.

Någon längtan efter jul har jag inte numera, däremot ser jag fram emot vintersolståndet, som enligt mina almanackor infaller den 21 december. Men inte enligt SMHI, för på deras hemsida kan man läsa: "I år 2014 är det sista gången det här århundradet som vintersolståndet inträffar den 22 december det tredje året i skottårscykeln. Från och med år 2018 inträffar vintersolståndet den 21 december även det tredje året i skottårscykeln." Det lär väl bli ett utdraget midvinterblot i år då, för de som vill högtidlighålla dagen med en ceremoni...

Ljusklara hägring

Man vet att det är Lucia när det hörs högljudd utrensning av pepparkaksgubbar och tomtar ut skolornas Luciatåg. Om nu rektorerna vill ikläda sig dörrvaktens roll och neka fel klädda besökare tillträde så...visst! Och vill de att killarna skall bära nattlinne istället för tomtedress så kanske det också skulle gå an (åtminstone om man själv inte är kille och går i den skolan eller är förälder där). Men när chefsideologen säger saker som att  "vi bestämde att vi skulle ha ett traditionellt luciatåg. Ett vitt tåg, men bara tärnor, stjärngossar och en lucia. Det var inget konstigt med det", då blir man som iakttagare lite fundersam.

 Det moderna Lussefirandet verkar för övrigt vara rena glädjeyran för förbudsivrarna och tillkrånglarna bland oss. På vissa håll får inte ungarna fotograferas, på andra håll måste föräldrarna betala entré för att få se sina barn i tåget. Uppfinningsrikedomen är imponerande när det gäller att komplicera högtidsfirandet i skolorna!

Luciatågandet i skolorna är faktiskt ingen ålderdomlig tradition, den kom någon gång under förra seklet sägs det. Jag googlade runt lite, och fann då hos Nordiska Muséet en bild från 1906 av en Luciatrupp. Och nog fanns det tomtar i det gänget! Eller "tomtor" kanske man skall säga, eftersom det är tjejer som är tomtar. Däremot lyser stjärngossarna med sin frånvaro på bilden. Så var det med den ursprungligheten...

För det kan väl inte vara så att man menar det riktigt ursprungliga Lussefirandet? Så här skildras det av en dam född 1847 i en uppteckning från Kila: "Mor gick upp först på lussemorgon och ställde i ordning mat. Vid tretiden steg samtliga upp för att äta och supa. Om morgonen fick även de mer försigkomna barnen en liten brännvinstår i glaset. När de hade ätit och supit bra, gick de och lade sig och sov långt fram på förmiddagen." Fast det där låter nog mer som de äldre elevernas egna Luciatåg nuförtiden...

        

Smörkniven - på allas läppar idag!

Smörkniv i trä av tidlös design. Brödet är finskt och enastående gott.

Ibland händer det små skiftningar i tillvaron som gör att ens världsbild rubbas totalt. Idag har just detta inträffat för min del, då jag läste på nätet att smörkniven i trä inte har någon längre historia, utan började tillverkas först i mitten på 1950-talet. Det innebär att när jag som andra objekt i träslöjden (efter blompinnen) gav mig i kast med att tälja en smörkniv kan jag ha hört till pionjärerna inom gebitet! Minns jag inte fel började jag tillverka den 1956 och var klar runt 1959. Behöver jag tillägga att jag inte är särskilt händig? Det senare kan f.ö. vara orsaken till att jag oftast får smör på tummen när jag brer smör på mackan, vilket har sagts vara ett arv från (min dock händige) far och hans mor i sin tur.


Om smörkniven fyller Wikipedia på med upplysningen att "utseendemässigt är det dock lätt att förväxla 1800-talets "rövskrapor" (föregångare till toalettpapper) med smörknivar". Detta ser jag som en anledning att inte handla med vad man tror är antika smörknivar.

Varför då detta nymornade intresse för smörkniven? Jo, vad jag kan förstå är detta ett mycket hett föremål för dagen, som ju som alla vet är Internationella Världsrekorddagen. En som dagen till ära satt ett  prydligt nytt världsrekord är en man från Skene som gjort världens största smörkniv. Min källa skriver, med lika noggranna uppgifter om vikt och längd som om det gällt en nyfödd tronarvinge, att "Smörkniven som är 2,5 meter lång och väger cirka 26 kilo är gjord i träslagen bok och ek och pluggad med björkplugg". Något säger mig att den här kniven kan vara lite svårhanterlig när man skall försöka breda bordsmargarinet på sin skogaholmare.

En som inte hade för avsikt att breda smör på mackan var den man som försökte ta sin värd av daga med en smörkniv. För någon vecka sedan meddelade dock tingsrätten att mannens val  av vapen visar att han inte hade uppsåt att skada. Så nu vet ni det - skall ni utmana någon på duell så välj smörkniv, för den är ostraffbar.

Ett annat användningsområde för smörkniven kunde vi läsa om för precis en månad sedan. Den gången var det en innovativ fånge i Hamar som grävde sig ut genom en halvmetertjock murad vägg genom att, som det står i bladet, "smörkniva" sig ett tillräckligt stort hål ut till friheten. "Händelsen är speciell men inte helt oförståelig", säger ansvariga, vilket får mig att osökt att tänka på Gösta Ekman som rollen som den snurrige fängelsechefen i "Släpp fångarna loss det är vår".

Med allt detta sagt hoppas jag att du betraktar smörkniven med nya ögon när du breder smöret på dina scones till téet i eftermiddag. Och se upp så att du inte får smör på tummen! 

Ursäkta, vad är klockan?

Dags att låta tidsmaskinisten träda in i verket igen...

Vaknade 05.55 i vanlig söndagsordning i morse lagom för att lyssna på sjörapporten. Men när jag knäppte på radion hördes bara vågskvalp, och jag låg och tittade i taket och lyssnade på böljesången i en halvtimme och väntade på att en sömnig hallåa skulle träda in i sändningen och be om ursäkt för sen ankomst eller beklaga att teknikern glömt att sätta kontakten i väggen. En tanke på att en juntageneral skulle ta till orda och förklara att man tagit makten i landet hann också pila förbi innan jag steg upp och väckte datorn. Det första jag läste var förstås frågan "du glömde väl inte ställa om klockan i går kväll?" Jo, jag gjorde det, det var jag som missade, säkert den ende i hela nationen! Men snälla, det känns som om det bara var häromveckan jag vred visarna åt andra hållet...

Nu var det mig veterligen första gången jag missade den här cermonin, och för att kompensera mitt misstag var jag extra snabb att vrida tillbaka mina sju klockor och ställa om klockradion. Mitt i alltihopa känns det ändå skönt att vara tillbaka i normaltid igen! Det passar min biologiska klocka bättre, även om det spelar mindre roll nu när man inte längre behöver passa några arbetstider.

"Tiden är inne"

Så skedde då invasionen, och i stora horder vällde de över gränsen och spred skräck och förvirring i grannlandet. Nordkoreanerna? Nej, jag talar om norrmännen, som igår traditionsenligt intog sin gamla besittning Strömstad. Sverige svarade med hästpatruller, polisbåtar, -helikopter och stängda systembolag. Fast den lokale polischefen verkar ganska luttrad, och säger till norsk press att  "han synes det er hyggelig med det norske besøket". Ja, det är ett friskt folk, dessa norrmän! Medan vi, søta bror, kryper ihop i kylan och ber om vårens snara ankomst så ropar norrmännen något om "tidenes beste påskevvær" innan de frustande försvinner in i första bästa snödriva.

Vi har ju redan varit inne på Nordkorea, och många av oss har nog fått morgonkaffet i vrångstrupen inför de svarta extravinjetterna och krigsfeta rubrikerna i framförallt svensk kvällspress. Kim Jung-Un står i begrepp att angripa USA, och det verkar bara vara ren tur om inte vargavintern skall övergå i atomvinter redan innan påsken är över. Ja, situationen är förvisso bekymmersam, men det underliga är att när jag nu på morgonen surfat runt till de större tidningarna i omvärlden så finns det ingenting eller på sin höjd små notiser om det eskalerande läget på Koreahalvön. Man skall givetvis inte underskatta den galne diktatorn, men frågan är varför just vi Sverige tycks bedöma läget så mycket allvarligare än vad omvärlden verkar göra. Om vi verkligen står på randen till WWIII borde väl FN:s generalförsamling suttit i extramöte vid det här laget?

I övrigt kan noteras att Vatikanen gått ut hårt den här påsken. Den nytillträdde påven Franciscus har under skärtorsdagen varit  i Romfängelset Casal del Marmo och tvättat och kysst tolv unga (och troligen) generade  fångars fötter. Kanske en oväntad konkurrent för fotfiskpedikyristerna att se upp med? 

Franciscus företrädare Benedictus XVI har å sin sida önskat ge katoliker runt om i världen "en sista gåva" i samband med sin avgång genom att åter visa Turinduken, den svepning som Jesus påstås ha legat i efter korsfästelsen. Motiveringen till visningen låter kryptisk och skulle kanske kunna duga för Dan Brown att skriva något på. Nu visar det sig dock att det "händelsevis" är en bok av andra författare på gång redan idag. Den heter  Il Mistero della Sindone, Mysteriet med svepningen, och sägs innehålla "häpnadsväckande uppgifter" om svepningen. Att påven i samband med boklanseringen visar svepningen är väl ett tecken på att även Vatikanen är med sin tid.

Till sist fick jag igår ett bevis på de hårda livsvillkoren för oss pensionärer. Träffade en för dagen något framåtböjd f.d. kollega på stan. På frågan hur det var fatt berättade han att han hade ryggskott, vilket jag i och för sig redan anat. "Jaha, du kanske gjorde något tungt jobb igår då?", frågade jag försiktigt. "Ja, jag löste Soduko", stönade han.  

Lite på sniskan

Föregående inlägg handlade ju om "världssömndagen", vilket får mig att tänka på den relaterade p-dagen. P-dagen eller Påskebrygdagen är den dag då de danska bryggerierna avtäcker årets kollektion av påsköl. Detta sker den första fredagen i mars, vilket i år lämpligt nog inföll den 1 mars. Enligt danska Wikipedia har man tradition att "på universiteter, hjere læreanstalter og andre undervisningsinstitutioner fejre P-dag, når denne bryg lanceres". Något sådant skulle väl inte kunna komma ifråga här i Sverige, inte ens på Chalmers? Där har studenterna nog aldrig helt lagt ner tanken på en pipeline mellan Pripps och kårpuben, men en påskebrygpipeline från Danmark skulle väl bli lite mer svårgenomförbar, om än inte omöjlig.

För att detta inlägg inte skall tas som ohöljd reklam för dansk ölkultur vill jag genast inflika att jag inte är någon anhängare av danskt påsköl. Numera. Annat var det i ungdomen, då jag likt många andra unga på den tiden var ölromantiker, där man i triumf hemförde full ranson (vilken då var betydligt blygsammare än i dag)  paaskebryg från Danmark. Enda inköpsskälet var att den var starkare än vanlig dansk luxusøl. "Heliga enfald" säger jag idag (vilket inte hindrar att jag faktiskt har två Three Hearts påskebrygd på kylning...). I Danmark fortsätter man dock med att hylla sitt paskebryg, och försäljningen har ökat med hela 19% i jämförelse med fjolåret, enligt danska källor. "Højtidsbryg i almindelighed bliver mere og mere populært, fordi det jo stikker ud i forhold til almindelige hverdagsting. Den almindelige frikadellepilsner, altså øl, der har fin kvalitet, men ikke tænder festlysene i ret manges øjne, vinder ikke længere ret mange hjerter, "säger ölkännaren Ole Madsen en smula poetiskt till foodculture.dk.

När vi ändå är inne på det detta skadliga ämne ser jag i dagens NA exempel på vad alkoholen kan ställa till med. Det så pampigt lanserade Bergslagens Destilleri i Nora hotas nu med vräkning, en inte helt ovanlig följd där alkohol varit inblandat. Destilleriet, som tänkt sig tillverka whisky, har haft en motig uppstart. Nyckelpersoner har slutat, och för en månad sedan hotades man av konkurs. Nora kommun, som satsat tjugo miljoner av skattebetalarnas pengar för att skapa lämpliga lokaler för verksamheten, lär ha huvudvärk idag på grund av spritproblemen. På frågan om man gjort rätt som som satsat så mycket pengar på att anpassa sig efter destilleriets behov svarar vd för Nora fastigheter "I det här skedet så kan man ju ställa sig den frågan förstås. Men det här affärsprojektet har fängslat många, och vårt fastighetsbolag har varit berett att göra de här investeringarna för att få till den här attraktionen." Ja, nog kan projektet fängsla många, men om det är en "attraktion" värd pengarna, det kan väl bara noraborna svara på.

I Norge har man däremot lagt krut på annat! Där tänker försvaret handla sprit för sextio miljoner enligt vg.no. Inte för att supa fienden under bordet, utan för att man tagit kontroll över spritförsäljningen på landets militära mässar. Det norska försvaret tänker spara in på utgifterna genom att själva köpa in och potionera ut spriten. Skönt ändå med vår nordiska militär - andra länders militär tar kontroll över regeringsbyggnader och liknande, här tar man kontroll över spritförsäljningen på mässarna! Att militären inte spottar i glasen kan man utläsa i att det på en enskild norsk mäss såldes dryckjom för 1,2 miljoner förra året, och då kostar ändå ölen, vinet och brännvinet bara ungefär hälften av vad det skulle kosta ute i en bar på byn. "Årsaken er at messene drives som medlemsklubber, alkoholen selges til selvkostpris, og ingen av dem går med overskudd", konstaterar VG. Enda oroshärden i sammanhanget tycks vara att spriten är reserverad för officerare, vilket det länge grymtats över ute i leden. De värnpliktiga tycker att även de borde "få nyte en kald pils når arbeidsdagen er over". Någon revolution som hotar deras kaptenlöjtnant lär dock inte de norska officerarna behöva frukta, utan bassarna får nog fortsätta att smyghutta på luckan. Drar mig i sammanhanget till minnes en manöver i Kilsbergen i slutet på sextiotalet, där vi hade en kompaniafton som blev riktigt blöt, från befäl och ner till oss beväringar. En av mina kompanikompisar blev så full och glad att han knallade in på fältmässen, som händelsevis var tom för tillfället. Där satt han och spelade grammofon, drack konjak och rökte cigarr till dess fienden (=befälen) kom på honom. Vi hälsade på honom i arresten veckan efter.  

Det våras för Krösa-Maya

Julafton för alla domedagsprofeter infaller i år några dagar tidigare än för oss vanliga dödliga. I morgon sägs ju vara dagen då vi kommer att mötas av ett vitt blad när vi river fram dagens datum i vår väggkalender. Då upphör Mayafolkets 5125 år gamla kalender, vilket jag inhämtat från en högst vederhäftig källa, nämligen Kalix Bandys hemsida. Profeten, som kallar sig "Sargvakten" ser dock inga problem med att matchen mellan  Kalix och Haparanda kan genomföras under fredagskvällen, vilket känns betryggande att veta.

Skulle det gå så illa för världens alla undergångshärolder att vi även får uppleva den 22 december o.s.v. så har man redan garderat sig det mot det (de är duktiga på sådant!), genom att snabbt föra fram julafton som alternativ slutpunkt - därmed får man ju chansen att förstöra julefriden för barnfamiljer med flera! Skulle det gå så illa att Jorden även står pall då så är det självklart läge att lansera nyårsnatten som nästa slutpunkt o.s.v.

Men jag säger som gamle kungen jag: "nu vänder vi blad och går vidare!"

Får man ta bilen med sig in i himlen?

Bildcollage från Wikipedia

Den relativt nya seden med friare symboler i dödsannonserna har spridit sig till Norge. En norrman som under sin levnad varit uppfylld av kärlek till fordon av märket Land Rover begåvades nyligen med Land Rovers symbol i sin dödsannons i stället för kors eller liknande. Mannens familj tänker gå vidare genom att pryda hans gravsten inte med en duva, utan med en modell av hans favoritbil.  

Tekniken bryter ständigt ny mark - kanske får S:t Per bereda sig på att öppna garageporten i stället för pärleporten för en del nykomlingar?

Bonnläpparna hångelsviker

                                 


Jag hör inte till dem som håller mig uppdaterad om vad som händer i alla grasserande dokusåpor, men en sak har jag märkt - de tycks skapa en mängd nya uttryck i svenska språket! Redan tidigt i  dokudramat "Bonde söker fru" dök ordet "hångelsvek" upp, och det finns även på aftonbladet.se idag (tillsammans med "hångelskörd"- även det låter som något nybildat).

Om ordet "hångelsvek" inte redan finns i SAOB så är det väl bara en tidsfråga innan det dyker upp där. Kanske kommer det att förklaras så här: "HÅNGELSVEK, om handlingen l. förhållandet att svika förväntning(ar) om närgången (o. handgriplig) kurtis gm att ådagalägga falskhet l. trolöshet o. d.; ofta mer l. mindre liktydigt med dels: falskhet l. trolöshet, dels: bedrägeri l. svikligt förfarande, som en obeskrivlig förnimmelse av tidens djupa svek, där den stormar fram genom nya liv och med kall likgiltighet lämnar de förbrukade i sticket."

Längsta dagen, största mörkret?

Har ni tänkt på att vi har fått en ny traditionell rätt i vår matkultur? Lutfisk på jul, hummer på nyår och sill på midsommarafton har nu följts av kebabpizza på midsommardagen. 

Eftersom det inte finns några tidningar med färska nyheter att läsa på midsommardagen i väntan på att pizzerian skall öppna så har jag plockat ihop lite av det som hänt medan du snapsade dig grön tillsammans med de små grodorna i natt. Håll till godo!

IKEA skall etablera sig i Indien, så man håller väl redan på att söka en chef för klagomålsavdelningen. Den här mannen (Lars Noréns indiske kusin?) skulle kunna vara som klippt och skuren för jobbet!

                            

Lider annars mest med det grekiska folket just nu. Stryk mot Tyskland i fotboll, och ekonomin är så darrig att den grekiske finansminstern har hamnat på sjukhus för överansträngning. Tufft jobb? Ja, det kan man säga - han har inte ens hunnit tillträda! Så här skrev GP på sin förstasida:

 Kanske inte så konstigt då att ett charterplan på väg till Grekland fick varningslarm och återvände till Landvetter? Fast enligt uppgift berodde inte varningslarmet på att bankomaterna blivit plomberade i Grekland utan på problem ombord. Vidbränd kebabpizza i personalens micro kanske?

Läser vidare att fyrtiofyra politiker (inte i Grekland!) har låtit omskära sig som ett led i att minska sexuellt överförda sjukdomar. Kompisen ringde och tyckte att om det här blir en trend kanske alla politiker skulle kunna ta steget fullt och sterilisera sig samtidigt? Han är nämligen lite kritisk till politiker, kompisen. En gång berättade han att hans brorsa kämpat i fyra år för att bli lokalpolitiker.
"Jaha, och vad gör han nu då?", undrade jag.
"Ingenting", sa polarn. "Han blev vald".

Sterilisering har förresten blivit en populär preventiv åtgärd numera, och den lär inte vara mer smärtsam än att göra ett bankbesök. Det är inte som med spindelarten Tidarren sisyphoides som t.o.m. kastrerar sig själv för att få sex. Läste i Illustrerad Vetenskap hur det går till: "Amputationen går till så att hannen spinner ett litet nät och fäster ena könsorganet i det (den har två, en som nödraket kanske?). Därefter går han i cirklar runt nätet och knuffar till det med benen, tills könsorganet slits av." Nej, då känns det trots allt bättre att gå i cirklar runt midsommarstången, även om det inte blir något sex...

Så se det från den ljusa sidan, bakfyllan går över! När du läser det här är det bara några timmar kvar till dess att pizzerian öppnar. Om de inte har helgstängt förstås! Lycka till...

Fåglar i förbiflykten

“Sometimes the blues is just a passing bird, why can’t that always be?", sjunger Kristian Mattsson från Leksand (eller "The Tallest Man on Earth" som hans artistnamn är). Kom att tänka på den textraden när jag såg att den kommande helgen går den nionde upplagan av den årliga "Birding and Blues"-festivalen av stapeln i Pacific Ocean, Oregon. Att det är ett bra koncept visar om inte annat att många av programpunkterna är fulltecknade på förhand. Evenemanget bjuder på exkursioner och föredrag på dagen följt av skön musik på kvällen. Inga stora stjärnor på scenen förvisso, men hemmagänget Sandy Saunders Band går säkert bra ihop med en Spring Reign Ale...

"Where rhythms of nature meet rhythms of the blues", lyder evenemangets slogan, och tänk, jag tycker att det är en lysande idé! Något för Varberg att nappa på kanske, med fågelturer och föredrag på Getterön och ute vid kusten på dagen och därefter lite lagom röj i Societén på kvällen?

Man kan konstatera är att fågelskådning är lite "inne" numera, sålunda är det den snabbast växande fritidsaktiviteten i USA efter trädgårdsskötsel, det finns idag finns nästan 52 miljoner fågelskådare over there. Och här hemma har det också hänt något - den gamla nördstämpeln på skådarna är på väg att blekna bort. Inte minst är det allt fler kvinnor som tar fågelboken under armen, hänger kikaren runt halsen och äntrar våra fågeltorn.

Dessutom har allt fler fågelskådande turister börjat hitta till vårt land. Vad sägs t.ex. om den höge bankchefen från Luxemburg som kom hit inte för att beundra Anders Borg, utan för att få möta - Tjädern? Nicolas Rasson och hans fru hade letat på många håll tidigare utan att lyckas få se en tjäder, men med hjälp av en erfaren reseledare fick de äntligen uppleva den svarta skogstoreadoren i en västmanländsk skogsglänta. M. Rasson, som ändå har kryssat otroliga 969 fågelarter hittills, förklarar för SvD: "Tjäder är den fågel som vi har ansträngt oss mest för att få se. Vi har sökt i Skottland, Frankrike, Rumänien, Bulgarien, nordvästra Sverige. Tjädern är mytisk, ovanlig, skygg och otroligt vacker. Först med Daniel Green fick vi till slut se den spela, i gryningen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse."

Javisst - nog svänger det om fågelvärlden just nu - inte minst i Oregon!

 
Annat i kikaren: 
+ Årets första sädesärla på gården  i förrgår - ett efterlängtat vårtecken!



- Att en av världens mest berömda fågeltecknare Roger Tory Peterson hade svenska rötter är något som jag tycker är rätt dåligt uppmärksammat i vårt land.

Varför får vi inga vykort från typ Sveg längre?

På den tiden varje resa utanför länsgränsen var ett äventyr var vi ett folk av vykortspostare. I våra dagar kommer det inte längre några vykort från moster Beda på hälsohemmet i Bergslagen eller gruppledaren Stig på konferens i det fjärran Skagen. Jag besöker ett stort antal kontorsrum varje arbetsdag, och gemensamt för dem är att det inte finns några vykort uppinnade på anslagstavlan numera. Den som samlade på vykort från Mallorca är förmodligen omplacerad till en diskret skrubb, och de fina stämplarna på korten från Hamburg är idag bara töntstämplar och underklassmarkörer.

I en tid då minste lagernisse åker på konferens i avlägsna platser som Karachi är det inte längre någon status i att skicka vykort till arbetskamraterna, så varför mödosamt plita ner en reseberättelse på vykort som når några stycken, när man kan skryta för hela världen per Twitter? "Jobblunchen på Sorbonne en fullträff, trots att Nicolas och Carla som vanligt var några minuter sena och sniglarna något fadda", skriver enhetschefen Ulla, medan Persson på posthanteringen twittrar från semestertrippen att "Igår gjorde vi ett lyckat toppförsök på K-2. Slappar lite i övre etappcampen idag, men i morgon blir det full sula i baslägret. Wish U were here!"

Fast i stunder av sentimentalitet händer det ännu att jag smyger fram min vykortslåda och grubblar över bleknade postala meddelanden från släkt och vänner på upptäcktsresa i världen. Så tack, faster Hedvig för meddelanden som det att rödbetssalladen på hotellet i Palma var för vattnig, vilket förstörde hela resan i maj 1967. Tack även till salig kusin Sune, som i augusti 1973 per vykort föreställande kyrkan Richmond Hill i Bornemouth kortfattat informerade om att han missade att se fotbollsmatchen mot Wycomb på grund av att han tillbringat natten på en toalett på vad han trodde kunde ha varit "en pub eller nå ´t".

Och slutligen: skönt ändå att det ännu finns inbitna vykortspostare som Elisa La´verne!

Du minns väl vad du lovade?

Foto: credit localfitness.co.au

Var det du som med champagnebubblorna brusande i näsan strax efter midnatt lovade sluta röka, motionera mera eller läsa de där böckerna som ligger oöppnade och tynger ditt samvete? Då skall du veta att du inte var ensam, de vanligaste nyårslöftena är att leva ett hälsosammare liv, dricka mindre, äta bättre och träna mer. Den goda nyheten för dig som valde just de löftena är att de faktiskt går att hålla - under förutsättning att man sätter realistiska mål. Den dåliga nyheten är att det är på just detta som de flesta stupar.

En dietist på en större vårdinstitution i USA säger att det är viktigt att nyårslöftena mer omfattar allmänhälsan än vikten och storleken. Man skall fokusera på en förändring i taget istället för att låta sig förföras av söndagsbilagornas alla lockande förslag om mirakelmetoder och snabba kurer. Man måste våga vara tålmodig och långsiktig, som att nöta trapporna upp till arbetsplatsen eller lägenheten i stället för att ta hissen, eller att äta några sallader mer och några snabbmatsportioner mindre i veckan.

Städernas gym blomstrar som mest månaden efter nyår, gymägarna kan konsten att påminna oss om att nu är det dags att omsätta våra löften till konkret handling. "Fast vi ser ju varje vinter hur nyårslöftesavläggarna faller ifrån efter någon månad eller två", säger en tränare på ett större amerikanskt gym. "Människor tappar helt enkelt sugen när de inte når de snabba resultat de förväntat sig. De tror att de klarar av att sköta sin träning själva, trots att de saknar begrepp om hur viktigt det är att lägga upp ett effektivt träningsprogram."

Ett enkelt grepp att öka motivationen är att ta hjälp av släkt och vänner i sitt tränande. De kan driva på de gånger man plötsligt får lust att slappa i soffan i stället för att köra ett träningspass. Eller varför inte ta samhället till hjälp? De flesta kommuner har idag hemsidor med uppgifter om motionsspår, träningsanläggningar och friskvårdsaktiviteter som man kan infoga i sitt träningsprogram. Så kom igen nu - idag är första chansen att visa att du menade allvar med ditt nyårslöfte! Jag? Nej, jag har lovat mig själv att inte avge några fler nyårslöften. Men skål - och lycka till!

Tjänare Tjängvid, hur är det fatt?

P.A. Säve (1811-1887) var en trägen upptecknare av det gamla gotländska kulturarvet. I tidskriften "Förr och Nu" 1874 drog han en lans för traditionella gotländska förnamn. Så här skrev Säve: "Men, med anledning av våra jordfasta och uråldriga ortnamn i allmänhet, må jag slutligen nämna, att Gotland, som på folkdjupet ännu har kvar så mycket fornnordiskt, också har en hel mängd af gamla ortegna karl- och kvinnonamn, såsom Strange, Malde, Byri, Dines, Halle, Grels, Kort, Mas, Udde, Brun, Frede, Ottmar, Lyllof, Emmik, Temme, Tjängvid, Kasten, Troe, och Tjelle samt Helka, Hallvi, Elna, Barva, Kynnika, Agitta, Marinka, Engelfrid m.fl., af hvilka många mycket väl skulle kunna till bruk upptagas."

Hur gick det då? Jo, så här ser det ut i riket idag enligt SCB:s namnsök på förnamn:
11 män har förnamnet Strange. Av dessa har 1 det som tilltalsnamn. Dessutom finns det 6 kvinnor som heter så, dock ej som tilltalsnamn.
7 män har förnamnet Dines. Ingen av dem har det som tilltalsnamn.
9 män heter Halle, 4 har det som tilltalsnamn. Även 8 kvinnor har Halle som förnamn, samtliga har det även som tilltalsnamn. (Kanske Halle Barry har inspirerat?)
62 män heter Grels, 25 av dem bär det som tilltalsnamn.
Förnamnet Kort är det 1 man och 2 kvinnor som bär, dock ej som tilltalsnamn.
Mas har 14 män som förnamn, varav 4 som tilltalsnamn, och av 7 kvinnor som har detta dopnamn bär 4 det som tilltalsnamn.
Udde heter 9 män, varav 1 har det som tilltalsnamn.
Förnamnet Brun bär 10 män, varav 1 har det som tilltal. Av de 8 kvinnor som heter Brun i förnamn har ingen det som tilltalsnamn.
Frede finns det 81 man av, därav 31 som tilltalas med det. Även 2 kvinnor har dopnamnet Frede, av vilka 1 har det som tilltalsnamn.
Ottmar är det 31 herrar som döpts till, varav 6 bär det som tilltalsnamn.
Emmik finns det en kvinna som heter, och det är även är hennes tilltalsnamn.
Förnamnet Kasten bär 14 herrar, därav 1 som har det som tilltal.
Det finns 80 kvinnor som har förnamnet Helka. Av dessa har 53 namnet Helka som tilltalsnamn.
Hallvi finns det 5 kvinnor som heter, därav 2 som bär det som tilltalsnamn.
Namnet Elna är det hela 5389 kvinnor som har som förnamn, därav bär 2358 av dessa det som tilltalsnamn.
Barva är försvunnet som kvinnonamn, däremot finns det 1 man som har förnamnet Barva, och han har det även som tilltalsnamn.
Marinka finns det 36 kvinnor som har som förnamn. Av dessa har 28 det som tilltalsnamn.
Utdöda förnamn: Malde, Byri, Lyllof, Temme, Tjängvid, Troe, Tjälle, Agitta och Engelfrid.
Att observera är att vissa namn finns i närliggande varianter, som Karsten i stället för Kasten och Helga i stället för Helka. En del förnamn här ovan kan ha återkommit genom invandring med en annan betydelse. En del av namnen förekommer även som efternamn.

Namntoppen för födda 2010 bland killarna var Oscar, William, Lucas, Elias och Alexander, medan tjejlistan toppas av Maja, Alice, Julia, Linnéa och Wilma (enligt namntoppen.se). 2012 blir det nog många Jason och Laleh, medan Lyllof och Agitta får det fortsatt kämpigt...

Glad nyhet för brevbärarna!

I en undersökning som av någon anledning har Posten som uppdragsgivare visar det sig att julkort skall sändas per post om det svenska folket får bestämma, så förra året knegade våra brevbärare runt med 32 miljoner julkort. I år har jag dock tänkt göra brevbärarnas jobb något lättare, då jag bara kommer att ta Postens snigeltjänster i anspråk för en handfull julhälsningar - detta till skillnad från tidigare år, då det blivit runt 35 stycken. I stället är det dags att ta steget in i den digitala världen och skicka hälsningarna per mail. Om någon som läser detta har för avsikt att skicka julkort till mig så kan jag då passa på att meddela att jag blir precis lika glad om jag får den där hälsningen per mail i stället.

Apropå Posten och julen så ligger gulfolket inte på latsidan när det gäller att marknadsföra julkortssändandet. Med hjälp av TNO SIFO har man frågat 2000 svenskar om vem de helst vill skicka julkort till, och tio-i-topp blev som följer:

1. Kung Carl XVI Gustaf.2. Kronprinsessan Victoria. 3. Barack Obama. 4. Nelson Mandela. 5.Fredrik Reinfeldt. 6. Håkan Juholt. 7. Anders Borg resp. Zlatan 9. Jultomten. 10. Björn Skifs resp. Dalai Lama.

Om jag fick skicka ett enda julkort till en offentlig person tror jag att jag rent spontant skulle skicka det till Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane, som just sitter ordförande för Klimatmötet i Durban och nog är i behov av lite uppmuntran. Skulle tro att det är ett av världens mest frustrerande jobb för tillfället...

Är svenska hästar engelskspråkiga?

(Egen bild)

Jag minns från ett besök på en travbana för många år sedan att jag råkade stå bakom två gubbar som stod och hängde på staketet vid banan. Eftersom de talade ganska högt (på dalmål f.ö.) gick det inte att undgå att höra deras konversation.
"Hördu", sa en av gubbarna, "jag tror jag ska spela den där Barkar-Olle här".
Barkar-Olle, någon häst eller kusk med sådant namn hade jag inte sett i programmet. När jag bläddrade fram loppet insåg jag att mannen menade hästen Barcarole.Hästnamn kan vara svårt det, och det är inte alltid som hästnamnen blir uttalade så som de stolta uppfödarna en gång tänkt sig. Att man gärna tar till engelska namn kan också krångla till saken. När Aftonbladet bad om namnförslag till "Sveriges minsta häst" fick man inte mindre än 250 namn, av vilka uppfödaren tog ut tio till final. Dessa var: Princess Dusty, Tummelisa, Vanity Fair, Minity, Springfield Supreme, Vanity Surprise, Princess Tiny, Happy Hope, Little Miss Peaches och Dusty Vanilla. Att många anknöt till att fölets föräldrar heter Springfield och Princess Vanity förklarar vissa namnförslag, men att den engelska dominansen är påtaglig framgår med all tydlighet, och var väl så även bland de 240 andra förslagen. Fast till slut voterade ändå 40% av 28.000 röstande för det svenska namnet, så nu kommer den lilla kusen att heta Ministars Tummelisa. Lycka till!

Inte minst svenska travhästar får av någon anledning engelska namn. Om man tar lopp sju på Gävletravet i kväll som ett slumpmässigt exempel så heter de deltagande hästarna Russell Viper, Mystic Love, Goofy R.L., Dream Tooma, April Love, Persos Merci, One More Igor, Opus Justice, Wagtail Willy, Wictorias Merith, Poached Salmon, Patron McQueen, Crash and Burn, Christine Cloud och Svedbo Rappapå Rut.

Kollar man däremot in de vanligaste hästnamnen i England så är de faktiskt inte fullt så ståtliga. Tidskriften Horse & Hound skriver: "The top 10 horse names in order of popularity are Rosie, Charlie, Molly, Jack, Murphy, Billy, Toby, Misty, Ben and Holly. All of them — except for Misty — also appear on the top 50 list of most popular baby names.

“There was a time when a Dobbin, Trigger, Flicka or Beauty could be found in every other stable at a riding school,” said NED chief executive Nick Wallbridge. “But, these days, they have been relegated to the pages of children’s fiction.” ("NED" är "the National Equine Database").

Och Agrias topplista på de vanligaste svenska hästnamnen för några år sedan lämnar heller inget svar på var alla svulstiga svenskengelska hästnamn kommer ifrån. De här namnen var vanligast: Ronja, Lukas, Pontus, Felicia, Molly, Linus, Freja, Lina, Fanny och Polly. ("Molly" verkar gå hem både i England och här!)

När jag bläddrade upp en gammal stambok för varmblodiga travare från 1945 hittade jag också en hel del engelska namn, men där fanns även rekorderliga namn som Majbrud, Lisskulla och, minsann, Tummelisa! Kanske kan man därmed säga att cirkeln är sluten?

Förresten kunde det vara ännu värre, vi kunde ju vara frankofiler istället för anglofiler! I lopp sju på Vincennes i dag hette de tre första i mål Swing D´Eronville, Seduisant Fouteau och Seigneur Du France. Undrar hur han masen vid staketet skulle ha uttalat "Seduisant Fouteaut"?

Arkiven kommer inte att ha svaren

Egen bild efter filmförlaga.

SvT sänder just nu en serie som heter Allt för Sverige, där tio amerikaner med svenska anor tävlar mot varandra, och där vinnaren så småningom får möta sina svenska släktingar. De utslagna får trösta sig med att få en antavla, plus lite upplysningar om sin släkt här över. Detta har gjort att serien fått en stämpel som ett släktforskningsprogram, medan det i själva verket mer verkar röra sig om etnologi.

Den ansvariga för att "hemvändarna" skall få veta mer om sin släkt är Helena Seger, som arbetar på landsarkivet i Uppsala och tituleras forskningsutredare. Med anledning av TV-serien har Uppsala Nya Tidning gjort ett reportage om henne. "Många kan inte något om sin släkt, det är så tragiskt. Tänk när du själv får barnbarn och de inte vet vem du var eller vad du gjorde. Ett helt människoliv försvinner i samma ögonblick som det sista andetaget", säger hon till tidningen.

Jag kan både hålla med och inte hålla med i det. Visst är det tragiskt när människor inte känner till sina förfäder och varifrån man själv kommer. Däremot tror jag inte att de redan händangångna eller vi som köar för att bli det förr eller senare lider någon skada av att bli bortglömda. Man kan kanske hålla sig illa över det i livet, men när man väl dragit det där sista andetaget så kan man nog "leva med" att bli bortglömd. "Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död", som Ferlin uttryckt det.

För övrigt kommer nog framtida släktforskare att ha lättare än oss att snabbt få fram uppgifter om sina förfäder. De som forskat under min generation kan vittna om hur besöken på arkiven ersatts av knappande på datorn, och den som är beredd att betala en slant kan få tillgång till ett snabbt ökande antal register och arkiv hemma från sitt skrivbord. I framtiden är nog problemet inte om det går att få veta mer om sina förfäder, utan om man är intresserad av att få veta det - precis som det är idag. Men den dag man kan få hela sin antavla utskriven med hjälp av ett knapptryck kanske inte undanflykter som "tidsbrist" längre kommer att ha något fog...

Den som är angelägen om att följande generationer skall få veta mer om oss och hur livet gestaltade sig behöver därmed inte tänka så mycket på på att lämna efter sig personbevis och dopattester i första hand, det fixar arkiven! I stället gör man kommande släkten och släktingar en större tjänst genom att skriva dagbok och fotografera mycket. Det är genom det de verkligen kan få veta "vilka vi var var och vad vi gjorde"!

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

Skål och tack?

Original: Henry Singleton, "The Ale-House Door" omkr. 1790

Kan inte påstå att jag varit någon frekvent besökare av engelska pubar - av naturliga skäl, eftersom jag bara varit i England en gång. I och för sig håller sig ju varenda svensk tätort med självaktning numera med en engelsk pub, men det känns inte särskilt genuint. "The Old Inn" i Xköping låter inte lika lockande som "Carpenter Arms" någonstans i öriket! Hur som helst, vid mitt Londonbesök hann jag avverka några pubar som absolut levde upp till mina förhoppningar. På det första stället vi kom till dröjde det inte många minuter innan jag, med mina bristfälliga engelska språkkunskaper, fann mig involverad i en diskussion om engelsk ligafotboll, och fast mina grannar vid disken höll på Arsenal och jag på Queens Park Rangers skiljdes vi så småningom åt med största högaktning.

Nu läser jag att Storbritanniens pubverksamhet blivit en krisbransch, det stängs 25 ställen per vecka nu, och även om det finns uppskattningsvis 50000 att ta av anses det som alarmerande siffror. En talesman för "Campaign For Real Ale" (CAMRA) säger bedrövat till express.com.uk att det nu förmodligen finns fler platser i Storbritannien utan pub än det gjort sedan Domesday Book, och då skall vi veta att därmed vi talar om år 1085, när Vilhelm Erövraren hade makten! Camramannen säger att när ortsborna protesterar mot att deras stampub läggs ner så är det så dags - hade de varit flitigare besökare hade det aldrig hänt. "Men folk går helt enkelt inte så ofta på puben numera", konstaterar han. Det finns flera faktorer som spelar in. Lågkonjunkturen har förstås betydelse, liksom rökförbudet som inträdde 2007, plus det billiga spritutbudet på stormarknaderna.

Det finns huvudsakligen tre olika sorters pubar: de privatägda, de som ingår i ett större företagsnät, samt "Pubcos". Det senare är en sorts säljrättskedjor, där den som driver puben blir uppbunden till att servera öl från vissa bryggerier. De två största rättighetsinnehavarna styr vardera över 7000 pubar i Storbritannien. Säljrättstagarna klagar nu på oskäliga hyror och produktpriser, det sägs att de betalar mer för sina varor än vad dessa kostar i allmän handel.

"Den lokala puben är otroligt viktig som en samlingspunkt", påpekar talesmannen från Camra. "Och den som hävdar att pubarna bidrar till spritmissbruket bör känna till att på den tiden som 90% av spriten serverades över pubdiskarna så var missbruksproblemen mindre än de är nu, då 50% av all alkohol saluförs av butikskedjor och "off-licenses". Det är viktigt att våra pubar får leva!", avslutar han.

Så kommer du till England så se till att knô dig in på närmaste pub innan den hinner stänga. För gott...

Fotnot: The Lost Pubs Project som dokumenterar nedlagda pubar anger något annorlunda siffror än express.co.uk över antalet pubar och i vilken takt de läggs ner. Svenska Expressen har tidigare skrivit om pubkrisen i England.