Örngottet

Örngottet, daterat 1988

Jag har inte många saker kvar från mitt föräldrahem. Även om det förvisso heter "minnessaker" så sitter dels inte minnena för mig i prylar, och dels bestod bohaget mest av bruksföremål som slitits på under två långa liv. Saker av "släkthistoriskt värde" hade mina föräldrar vett att fördela redan under sin levnad, och jag har själv slussat en del småsaker vidare till yngre generationer, med information om varifrån i släkten arvegodset ursprungligen kommer (i de fall jag själv känt till det). Den bakgrunden är numera "arvtagarnas" sak att tradera vidare. 

Fast en och annan sak har även jag kvar, och det behöver inte vara någon sak värd att dra till Antikrundan för att visa upp. Ur senaste tvätten halade jag upp ett pandaörngott från WWF, och det väcker minnen varje gång jag ser det. Min far var, i likhet med mig, en slarver med pengar. Min mor var långt ifrån någon snåljåp, men det var hon som fick hålla i hushållskassan. Jag råkade befinna mig hemma hos dem den där dagen för tjugofem år sedan när min far stolt kom och förevisade sitt fynd, örngottet från WWF som han köpt av ungdomar på stan. Jag minns inte hur mycket det kostade, men priset räckte för att göra min mor upprörd, hon förklarade att för den summan hade man fått tio örngott  hos IKEA. Det hjälpte inte att min far invände att pengarna gick till ett gott ändamål och att örngottet var av prima kvalitet.

Nu är de borta sedan länge, både min far och mor. Men örngottet finns kvar, och det har varit hållbart, både i tryck och tyg, så där hade min far rätt! Fast nu börjar det bli lite fransigt, och det är dags att låta det göra en sista insats som dammtrasa. Jag kände dock en liten förpliktelse att ge det ett erkännande för lång och trogen tjänst, vilket härmed är gjort.

Gammal hobby blir som ny!

Under ganska många år tog släktforskningen upp en stor del av min fritid, men så en dag kändes det som om jag kört fast och att det blivit trist och långtråkigt att sitta inne på landsarkivet och stirra på microfiche. Jag lovade mig själv att göra ett ta upp hobbyn igen som pensionär (det är ju inte för inte som släktforskning kallas "pensionärshobby"...), fast jag var inte särskilt övertygad om att det skulle bli av.

Men nu har jag faktiskt gjort slag i saken och tagit ett abonnemang på Arkiv Digital, och jag måste säga att det är stor skillnad att sitta hemma och forska mot att bege sig in till Landsarkivet. Känner jag att det är motigt nu är det bara att logga ut och göra något annat en stund, en metod som passar mig perfekt! Att jag dessutom hittat en del uppgifter som jag gått bet på under mina tidigare släktforskarår har förstås ökat motivationen ytterligare.

Så nu ser jag fram emot en spännande höst framför datorn i höst och vinter, och kanske blir det aktuellt att återuppta en del gamla släktforskarkontakter. Bara att vänta och se!



 

Familjen Bigfoot på Sverigebesök

Det jag kanske uppskattar mest med min relativt nyvunna frihet är att jag kommit igång riktigt bra med mina strövtåg, såväl i terräng som på gatumark. För någon vecka sedan begav jag mig ut på en vandringsled som jag inte besökt på åratal. Vid en liten glittrande sjö brukade jag förr endera påbörja eller avsluta vandringen, och den här gången blev det avslutningen på några timmars skogspromenad.

Jag visste att det gamla övernattningsvindskyddet hade brunnit, och att det har ersatts av en kur där man endast kan sitta. I ärlighetens namn är det väl inte mycket att fotografera, men innan jag ägnade mig åt sjön tog jag i alla fall en rutinmässig bild på skyddet. Så idag, när jag gick igenom bilderna, hajade jag till lite när jag kom till den här bilden, för jag tyckte jag skymtade något i skogsbrynet. (Som jag nämnt har jag fått rådjur och annat på linsen på sistone, så beredskapen är hög!)

Jag drog upp bilden några snäpp, och kunde konstatera att det ju bara var herr och fru Bigfoot som smugit sig in på bilden! Han står framåtböjd i riktning mot björken i förgrunden och tittar lite frågande mot kameran , medan hon sitter på eller kliver över en sten till vänster om honom, lätt lutad åt andra hållet. Hennes ansikte och de övriga kvinnliga attributen framträder ju tydligt!

 Okej då, innan jag blir avförd som mer galen än vad jag kanske egentligen är så skall jag väl erkänna att jag är medveten om att det förstås är en fixeringsbild, och att det är skuggornas lek i lövverken som syns. Fast lite retar det mig att bilden inte är tagen i Georgia, då hade man kunnat kränga den till någon blaska! För Expressen och Aftonbladet duger väl bara Jennifer Aniston, bröderna Skarsgård eller liknande - här bryr sig ingen om Sasquatcherna minsann! Läge att kontakta DO?

P.S. Den som inte kan få nog av Bigfoot kan ha glädje av den här länken till ett museum tillägnat storfötterna. 

Så här ser bilden ut körd i Foto Sketcher i "pennteckningsformat".

"Och så tittar alla på linsen! Hallå?"

Alla som i något sammanhang försökt att ställa upp människoflockar av typ Tjocka Släkten eller Föreningen Vilsegångarna för gruppfotografering har råkat ut för dessa som vägrar att ta regi när de skall fotograferas. Det kan vara morbror Ruben som efter tredje groggen blivit så upplivad att han nödvändigtvis måste vrida på huvudet för att med en besvärad bredvidstående diskutera i vilken matchminut Ralf Edström blev utbytt i sin sista match. Eller så kan det vara tant Signe som tappar väskan och böjer sig efter den precis när du knäpper bilden. Typiskt är att du nästan aldrig ser vad som hänt förrän du kommit hem och granskar bilden, och då upptäcker Ruben och hans höjda grogglas eller Signes hårtestar (det enda man ser av henne).

Jag skall erkänna att jag inte tittade på prinsessbröllopet igår, men jag slökollade lite på gruppfotografierna i morse, och upptäckte då kungafamiljens bildsabbare. När alla storhertiginnor och lillprinsar och operettgrevar rätat in sig i leden och klirret från kraschaner och garnityr börjat avta och det är klart att knäppa, då är det en person som tittar i annan riktning eller snyter sig - H.K.H. Prinsessan Birgitta! Prinsessan råkar enastående konsekvent missa knäppögonblicket, och påminner lite om en överaktiv sjuåring som inte lyckas stå still på första klassfotot. Beror det på spring i benen, eller är det en fördold antirojalistisk demonstration vi bevittnar? Någon nedåtvänd tumme eller uppåtriktat pekfinger har jag dock inte sett på någon bild. Ännu...

Gosedjur eller politisk infiltratör?

"P.g.a trafiken kunde jag inte hjälpa den gula nallen som låg på en avsats på Klarastrandsleden mot Solna. Kanske var det någons bästa vän?", skrev någon i dag på middagen i ett twitter som jag av en tillfällighet kom att läsa.

I tisdags morse när jag var på väg till jobbet gjorde jag en liknande reflektion, när jag såg en lealös nalle hänga på ett staket längs min väg. Det är något med borttappade kramdjur som triggar igång något hos många av oss; inte bara omtanke om barnet som tappat sin vän, utan vi lider även med tygdjuret som kommit på avvägar. Kanske är det vetskapen om alla känslor som impregnerat leksaken och alla hemligheter som viskats i förtroende i nallens tygöron som gör den så levande för oss?

Tittar du förresten närmare på någon sopbil som korsar din väg så är chansen ganska stor att du kommer att se ett eller flera kramdjur hänga på bilen, för sopåkarna verkar inte kunna förmå sig att skicka en vän i nöd på tippen.

En annan yrkeskår som inte tvekar att ingripa och förena åtskilda vänner är polisen. Vid midsommartid kom Tyra,1, och hennes nalle ifrån varandra. Det fick Södermalmspolisen att utfärda en efterlysning av kramdjuret på sin facebooksida, vilket genast utlöste reaktioner i landet - en del ansåg att det var en gest av medmänsklighet, medan andra tyckte att polisen minsann borde syssla med annat. Men inte i bara i vårt land blev det stor uppmärksamhet; stora tidningar utomlands skrev om fallet, och människor som sätter pris på allt uppskattade den PR som den svenska polisen fick till miljontals kronor. Men det viktigaste av allt var förstås att efterlysningen resulterade i att Tyras kompis kom till rätta!

Inte ens storpolitiken går fri från nalleinterventioner, vilket kanske inte är så konstigt, då teddybjörnen ju är uppkallad efter den amerikanske presidenten Theodor "Teddy" Roosevelt! Nu senast var det en svensk PR-byrå som släppte ner flera hundra fallskärmsförsedda nallebjörnar med ett politiskt budskap över Vitryssland, vilket orsakat en diplomatisk kris mellan Vitryssland och Sverige.

Så vem vet, kanske den gula nallen på Klarastrandsleden i sin tur jobbar för Lukasjenko? Dags att mobilisera björnskinnsmössorna, försvarsministern!

Varför får vi inga vykort från typ Sveg längre?

På den tiden varje resa utanför länsgränsen var ett äventyr var vi ett folk av vykortspostare. I våra dagar kommer det inte längre några vykort från moster Beda på hälsohemmet i Bergslagen eller gruppledaren Stig på konferens i det fjärran Skagen. Jag besöker ett stort antal kontorsrum varje arbetsdag, och gemensamt för dem är att det inte finns några vykort uppinnade på anslagstavlan numera. Den som samlade på vykort från Mallorca är förmodligen omplacerad till en diskret skrubb, och de fina stämplarna på korten från Hamburg är idag bara töntstämplar och underklassmarkörer.

I en tid då minste lagernisse åker på konferens i avlägsna platser som Karachi är det inte längre någon status i att skicka vykort till arbetskamraterna, så varför mödosamt plita ner en reseberättelse på vykort som når några stycken, när man kan skryta för hela världen per Twitter? "Jobblunchen på Sorbonne en fullträff, trots att Nicolas och Carla som vanligt var några minuter sena och sniglarna något fadda", skriver enhetschefen Ulla, medan Persson på posthanteringen twittrar från semestertrippen att "Igår gjorde vi ett lyckat toppförsök på K-2. Slappar lite i övre etappcampen idag, men i morgon blir det full sula i baslägret. Wish U were here!"

Fast i stunder av sentimentalitet händer det ännu att jag smyger fram min vykortslåda och grubblar över bleknade postala meddelanden från släkt och vänner på upptäcktsresa i världen. Så tack, faster Hedvig för meddelanden som det att rödbetssalladen på hotellet i Palma var för vattnig, vilket förstörde hela resan i maj 1967. Tack även till salig kusin Sune, som i augusti 1973 per vykort föreställande kyrkan Richmond Hill i Bornemouth kortfattat informerade om att han missade att se fotbollsmatchen mot Wycomb på grund av att han tillbringat natten på en toalett på vad han trodde kunde ha varit "en pub eller nå ´t".

Och slutligen: skönt ändå att det ännu finns inbitna vykortspostare som Elisa La´verne!

Glad nyhet för brevbärarna!

I en undersökning som av någon anledning har Posten som uppdragsgivare visar det sig att julkort skall sändas per post om det svenska folket får bestämma, så förra året knegade våra brevbärare runt med 32 miljoner julkort. I år har jag dock tänkt göra brevbärarnas jobb något lättare, då jag bara kommer att ta Postens snigeltjänster i anspråk för en handfull julhälsningar - detta till skillnad från tidigare år, då det blivit runt 35 stycken. I stället är det dags att ta steget in i den digitala världen och skicka hälsningarna per mail. Om någon som läser detta har för avsikt att skicka julkort till mig så kan jag då passa på att meddela att jag blir precis lika glad om jag får den där hälsningen per mail i stället.

Apropå Posten och julen så ligger gulfolket inte på latsidan när det gäller att marknadsföra julkortssändandet. Med hjälp av TNO SIFO har man frågat 2000 svenskar om vem de helst vill skicka julkort till, och tio-i-topp blev som följer:

1. Kung Carl XVI Gustaf.2. Kronprinsessan Victoria. 3. Barack Obama. 4. Nelson Mandela. 5.Fredrik Reinfeldt. 6. Håkan Juholt. 7. Anders Borg resp. Zlatan 9. Jultomten. 10. Björn Skifs resp. Dalai Lama.

Om jag fick skicka ett enda julkort till en offentlig person tror jag att jag rent spontant skulle skicka det till Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane, som just sitter ordförande för Klimatmötet i Durban och nog är i behov av lite uppmuntran. Skulle tro att det är ett av världens mest frustrerande jobb för tillfället...

Amerikafrämmat

Igår var det dags för avsnitt två av "Allt för Sverige", dokusåpan där tio amerikaner med svenska rötter kämpar om vem som skall få möta sin svenska släkt. Man har börjat lära känna de medverkande lite mer nu, tyvärr fick en av dem lämna den här gången.

Som svensk kan man inte undgå att slicka i sig deltagarnas åsikter om vårt land, för det handlar ju faktiskt om "oss". Bland tänkvärdheter som vi fick oss till livs igår var "svenskar uppgår i naturen istället för att erövra den" (om det ändå vore så väl!), en annan ännu mer sann åsikt var "de vet inte varför, men de gör det ändå. Så lever svenskarna!" Att programmet överdriver vår nationalkaraktär är mest bara roligt, och att man sedan historieförfalskar lite (som när man fick deltagarna att tro att svenska män fick sova i ladugården förr) får vi väl stå ut med.

Den som väntat sig amerikansk storebrorsmentalitet kan nog känna sig blåst, det här verkar vara reflekterande och förståndiga människor. Som pastor Gerard, som visade sig vara en medborgarrättsförkämpe. Han överraskar f.ö. lite genom att vilja importera vårt svenska begrepp "lagom" till sitt hemland.

Lite förbryllade över det (uteblivna) svenska nationalsfirandet var ju amerikanerna förstås. Fast i den norska förlagan till programmet (som följdaktligen heter "Alt for Norge") visade det sig att vinnaren där inte tycker att 4th of July är störst. I en chat med tittarna fick han nämligen frågan "Hva syns du om 17 mai?", och på det svarade han att "Its really a special day, for which we have no equal in the states. It combines national pride with roots. It makes for a more meaningful event than anything I have experienced..." Hoppsan! 

Fotnot: YouTubeinslaget utbytt 140114. 

1937

Häromdagen fick jag fick ta del av ett fynd från Folkrörelsernas arkiv i Karlstad. En gammal bandylegendar hade botaniserat i föreningens gamla protokoll, och hittade följande noteringar från ett styrelsemöte den 14 november 1937 där C. hade suttit vid protokollet. Under § 4 och 5 skrev C.: "Diskuterades träningsfrågan för den stundande bandysäsongen. Att leda gymnastiksträningen skulle styrelsen höra efter om Kurt N. kunde åtaga sig. Till denna skulle alla bandyspelare uppmanas infinna sig. Vidare beslöts att anordna skogspromenader och landträning på söndagarna. Att anordna detta utsågs Harald T."

Idag, när bandylagen står på is i augusti, och när idrottstränare har näst intill gudomlig status, känns det fantastiskt med en tid då ett elitlag i mitten av november började fundera på att köra igång så smått med skogspromenader och lite lattjande på söndagarna under överinseende av en av spelarna. Man "uppmanades" också att infinna sig på gymnastikträning, som en annan av spelarna skulle tillfrågas om att hålla i. Så var det med det, och fram på vårkanten vann de SM igen, för tredje gången av fyra....

Det är lätt att tycka att det här visar på hur primitiv idrotten var på den tiden, men jag är inte beredd att skriva under på det! Det här gänget bestod av en rutinerad samling som spelade fotboll på hög nivå på sommaren, och som hade ett hårt fysiskt arbete på fabriken. Privatbilismen existerade nära nog inte, utan man cyklade och gick i det dagliga livet. Med andra ord var det säkert inte så svårt att få fart under rören när det var så dags!

Efter att ha läst utdraget plockade jag fram en gammal radiointervju med Calle från 1977, och det var faktiskt första gången på tolv år som jag hörde hans röst, och det fick mig att känna dåligt samvete över de kassetter jag har liggande med honom och G., där de berättar om sina liv. Med dagens teknik borde det vara lätt att överföra dem på CD-skivor, men kommer det att finnas tid och intresse att blicka tillbaka när det finns så mycket annat som konkurrerar om uppmärksamhet? Den som söker i gången tid får allt bättre metoder i den forskningen, men allt färre att berätta för - utöver andra forskare...