Bland tomtar och troll

Min kvällslitteratur för tillfället är "Nordiska väsen" av Johan Egerkrans, en mycket trivsam läsning och med hans egna fantastiska illustrationer som känns som en sammansmältning av Jenny Nyström, John Bauer och Hans Arnold. Att vid dagens slut tillbringa en stund i svartalvers, lyktgubbars och myllingars sällskap skänker en god och trygg sömn!

Kanske var det några väsen från boken som fick mig att lägga om min promenad igår? Nja, egentligen var jag på jakt efter en hasselskog som jag nyligen fått vetskap om, men istället hamnade jag i ett skogsparti fyllt med slumrande jättar i gestalt av stenblock, spretiga mossgröna grenar som sträckte sig efter mig längs stigen likt häxfingrar, men också en liten älva som lyste upp min stig. Det halvkulna vädret och en svag vintersol som knappt orkade igenom molnslöjorna gav den rätta sinnesstämningen för en dag i Bauers och kanske Stephen Kings anda...

Men bortsett från fantasierna så gav dagens vandring uppslag till en del studier under vintern, för jag såg också torpruiner, dammar och annat som talade om en tidigare bebyggelse som jag gärna vill veta mer om.

Åter till mitt äventyr i skogen - här är några bilder från dagens upplevelser...

(Klicka på bilderna för större upplaga!)

 

 a/ Solen bjöd på ett trolskt sken dagen till ära!

b/ Redan ut första stenröset tittade en mystisk figur fram. Svartalven måhända?
Och vad är det för märkliga bruna figurer i processionen uppe till höger?

c/ I dammens yta framträdde omvärlden tydligare den här dagen.

d/ Brunnen vid dammvallen såg ut som en offerkälla...

e...och dess innehåll bekräftade upplevelsen. En rävunge eller kanske en katt mötte sitt öde här -
 "curiosity killed the cat?" Sorgligt...
        

f/ Gröna grenar krälade fram ur skogens gömmor.

g/ Och hördes det inte tissel och tassel bland de skymmande skuggorna där?

 

  h/ Solen strålar fångades upp av den lilla bautastenen.

i/  Inne i skogen trådde märkliga varelser en sinnlig parningsdans.  

j/ Trollen i sina gröna pälsar inväntade solens nedgång så att försteningen skulle släppa.

k/ Skönt att få sällskap av en liten vänlig älva när mörkret lägrar sig!

l/ Vakande ögon finns längs stigen...

m/ ...och när jag åter passerar dammen ser det ut som om stockarna krupit längre upp på vallen sedan jag var här förra gången.

Bäst att skynda sig hemåt! 

"Och skuggan faller så tjock, så tjock,
som en fäll över ensamma leden.
Det tassar, det braskar över sten och stock,
och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen."

 (E.G. Geijer: "Den lilla kolargossen") 

Familjen Bigfoot på Sverigebesök

Det jag kanske uppskattar mest med min relativt nyvunna frihet är att jag kommit igång riktigt bra med mina strövtåg, såväl i terräng som på gatumark. För någon vecka sedan begav jag mig ut på en vandringsled som jag inte besökt på åratal. Vid en liten glittrande sjö brukade jag förr endera påbörja eller avsluta vandringen, och den här gången blev det avslutningen på några timmars skogspromenad.

Jag visste att det gamla övernattningsvindskyddet hade brunnit, och att det har ersatts av en kur där man endast kan sitta. I ärlighetens namn är det väl inte mycket att fotografera, men innan jag ägnade mig åt sjön tog jag i alla fall en rutinmässig bild på skyddet. Så idag, när jag gick igenom bilderna, hajade jag till lite när jag kom till den här bilden, för jag tyckte jag skymtade något i skogsbrynet. (Som jag nämnt har jag fått rådjur och annat på linsen på sistone, så beredskapen är hög!)

Jag drog upp bilden några snäpp, och kunde konstatera att det ju bara var herr och fru Bigfoot som smugit sig in på bilden! Han står framåtböjd i riktning mot björken i förgrunden och tittar lite frågande mot kameran , medan hon sitter på eller kliver över en sten till vänster om honom, lätt lutad åt andra hållet. Hennes ansikte och de övriga kvinnliga attributen framträder ju tydligt!

 Okej då, innan jag blir avförd som mer galen än vad jag kanske egentligen är så skall jag väl erkänna att jag är medveten om att det förstås är en fixeringsbild, och att det är skuggornas lek i lövverken som syns. Fast lite retar det mig att bilden inte är tagen i Georgia, då hade man kunnat kränga den till någon blaska! För Expressen och Aftonbladet duger väl bara Jennifer Aniston, bröderna Skarsgård eller liknande - här bryr sig ingen om Sasquatcherna minsann! Läge att kontakta DO?

P.S. Den som inte kan få nog av Bigfoot kan ha glädje av den här länken till ett museum tillägnat storfötterna. 

Så här ser bilden ut körd i Foto Sketcher i "pennteckningsformat".

Till syndabockens försvar

 Finns det något djur så mytomspunnet som geten? Vi känner ju till att vagnen som Tor färdades med över himlavalvet drogs av två bockar, vi har hört talas om Pan som liksom satyren och faunen delvis hade en gets kropp, och om Heidrun, geten på Valhallas tak som levererade sin mjölk till kämparna. Vidare har vi Dionyses, som ju sades kunna förvandla sig till get, och vi har inte minst hört sägnerna om den märklige figuren med bockfot som dök upp på danstillställningar och fick ungdomarna i Hårga och annorstädes att dansa sig till döds.

Ja, detta djur har blivit syndabock för mycket, och då är vi automatiskt inne på bibeln, där en bock fick bära folkets synder ut i öknen - därav "syndabock". I mitt senaste inlägg skrev jag helt kort om hur bilen blivit syndabock för förarens förseelser, och det fick mig att grunna lite över det här fenomenet. Jag sökte på nätet, och fann att det i forngrekisk religion finns ett begrepp pharmakoi. Det var också en syndabock fast i mänsklig gestalt, i regel en slav, någon vanlottad eller en kriminell person. I en rituell cermoni, pharmakos, offrades syndabocken för att råda bot mot väderkatastrofer, krig eller andra olyckor. Offret drogades i samband med ritualen av cermonimästaren, som kallades pharmakon och var utövare av pharmakeia. Nu kommer det intressanta, för om mina källor håller måttet så finns det ett språkligt släktskap med det för oss bekanta ordet farmakologi. För att hårddra det en smula så kan vi kanske därmed tacka syndabockarna för våra farmaceupter (åtminstone indirekt). Alltid en liten upprättelse för syndabocken, som så många har ett horn i sidan till!

Tack till fil.dr. Lars Gahrn för faktagranskning.

Det våras för Krösa-Maya

Julafton för alla domedagsprofeter infaller i år några dagar tidigare än för oss vanliga dödliga. I morgon sägs ju vara dagen då vi kommer att mötas av ett vitt blad när vi river fram dagens datum i vår väggkalender. Då upphör Mayafolkets 5125 år gamla kalender, vilket jag inhämtat från en högst vederhäftig källa, nämligen Kalix Bandys hemsida. Profeten, som kallar sig "Sargvakten" ser dock inga problem med att matchen mellan  Kalix och Haparanda kan genomföras under fredagskvällen, vilket känns betryggande att veta.

Skulle det gå så illa för världens alla undergångshärolder att vi även får uppleva den 22 december o.s.v. så har man redan garderat sig det mot det (de är duktiga på sådant!), genom att snabbt föra fram julafton som alternativ slutpunkt - därmed får man ju chansen att förstöra julefriden för barnfamiljer med flera! Skulle det gå så illa att Jorden även står pall då så är det självklart läge att lansera nyårsnatten som nästa slutpunkt o.s.v.

Men jag säger som gamle kungen jag: "nu vänder vi blad och går vidare!"

Kossan Yvonne i Fablernas Värld

(Filmen kan ta en liten stund att ladda.)


Yvonne, en tysk kossa som varit på rymmen i nästan tre månader har engagerat inte bara tyska djurvänner, utan människor runt om i världen har hållit tummarna för att hon skulle överleva äventyret.

Expressens version om infångandet av Yvonne lyder så här: "I tisdags kväll hittades hon av en bonde i Eigelsberg i Bayern. När han var ute och tittade till sin betsmark stod Yvonne plötsligt vid staketet. Lantbrukare öppnade grinden till hagen - och Yvonne knallade in."..."Yvonne kommer nu att tillbringa resten av sin tid vid härberget Gut Aiderbichl i Deggendorf - där en hel kofamilj väntar på att Yvonne ska komma."

Tittar man på den version som de flesta andra svenska medier återger, och som styrks av filmade bilder, knallade Yvonne alls inte frivilligt in i någon hage, utan hon sköts med en bedövningspil av en veterinär, och inte heller skall hon tillbringa resten av sin tid på något härbärge, eftersom hon återtransporterades till sin hemmagård.

En bagatell visserligen, och huvudsaken var ju att Yvonne så här långt lyckats överleva. Men det är trist hur Fablernas Värld råder i media, och kan man skarva till en historia om en kossa så kan man säkert skräddarsy historier om oss tvåbeningar också. Och det är just precis vad man gör...

"Flink tilfods"?

För den som upplever bestigningen av de tre trappetapperna upp till sin våning som höjden av strapats känns det bittert att tänka på det hurtiga nabofolket i väst. Googlar man på Norge och "gå på tur" vimlar det av hyllningar till det sportiga norska folket. "Att gå på tur i Norge är en riktig klassiker. Var och varannan norrman går man ur huse på långhelger och går mellan hytter.Till fots på sommaren och med skidor på vintern". Jo, morn da - nu har vi kommit på dem! De tar trikken upp till Frognerseteren, sveper en Rignes eller två och beger sig hjem. Kortaste vägen!

Nej då, detta är inget jag har hittat på! Sanningen kryper faktiskt fram på på VG Nett under rubriken "Nordmenn slappast i Europa", och jag känner hur mitt dåliga samvete tillfrisknar allt snabbare ju mer jag läser av artikeln. "At nordmenn er et sprekt og sprettent folkeferd, er en myte", inleds artikeln, som jag skall printa ut och sätta upp ovanför min personvåg i badrummet. Det visar sig att åtta av tio norrmän och norskor totaldritter i "helsemyndighetens anbefalte minimum: 30 minutter med småsvett eller andpusten bevegelse, minst fem dager i uken." Detta konstateras i en undersökning gjord av Kreftforeningen, Norges bedriftsidrettsforbund och Helsedirektoratet.

Smaka på det här: "Nordmenn er blant de lateste i Europa, ifølge Statistisk sentralbyrå. Italienerne går tre ganger så mye som oss hver dag. Både belgiere, tyskere og svensker sykler mer enn oss". Att vi svenskar cyklar mer än broderfolket är nog snudd på lika chockerande nyheter för dem som om en svensk skulle besegra en norrman i nordisk kombination! (Jag är kanske som värmlänning lite halvnorsk, för jag har knappt cyklat sedan lumpen för 40 år sedan. Men jag har skavsåren från sadeln kvar.)

När man kombinerar ovanstående med vad som kunde läsas i DI för två månader sedan får man en bekräftelse på den nya bilden av grannarna. Där får vi under rubriken "Norrmännen slappar mest" veta vad dessa försoffade vikingaättlingar verkligen är värst på. Tidningen refererar till en OECD-undersökning bland 18 länder, och konstaterar "Men norrmännen är värst i fritidsligan: bland de jämförda länderna är det de som ägnar mest tid åt att vara lediga." Statistisk sentralbyrå fyller på: "Fra 2004 til 2007 har det vært en nedgang i andelen av befolkningen som har vært på dagstur på ski eller i motor- eller seilbåt. Det samme gjelder fisketurer, bading og bær- eller soppturer. Andelen på bær- eller soppturer har sunket betydelig de siste ti åra, fra 56 prosent i 1997 til 35 prosent i 2007." Kan man annat än älska ett sådant folk? Jag tror jag packar väskan och drar över Kölen direkt!

Till sist: det som jag mest tar till mig i VG-artikeln är undanflykterna. I fortsättningen när någon frågar om jag inte borde röra på mig lite mer vet jag vad jag skall svara. "Tilbudet er ikke tilpasset min fysikk".

Ren smärta?

Bild nål William Rafti/Wikipedia samt fri Wikipediabild på "fågelboet".

SvD 2008-07-24:

"Hon kommer behöva smärtstillande spruta för smalbenet alla tre dagarna. En medalj är belöning nog."

Sportbladet 2008-08-18:

"Först en smärtstillande spruta dold bakom ryggsäckar och svenska ledare. Sedan en plötslig gråtattack och en stilla vädjan om att allt skulle gå bra. Och Sanna blev bönhörd."

Det finns få svenska idrottsutövare som går hem så hos den svenska sportpubliken som Sanna Kallur. Vi charmas av hennes och syrran Jennys festliga glädjeiver á la Piff & Puff när något gått bra, och vi får något vått i ögonvrån när Sanna är ledsen vid en skada eller missad medalj. För att använda en sliten klyscha så går denna spontana personlighet verkligen "genom rutan"! Fast nu vet vi väl snart inte vilket ben vi skall stå på: vi gläds med Sanna att hon kommit tillbaka och lätt gått vidare till semifinalen på 100 meter häck, och vi lider med henne för det pris hon får betala för framgången.

Läste något tänkvärt i facktidningen Travrondens ledare förra veckan. Där skriver redaktören Claes Freidenvall: "Doping är doping även i vackra kläder och det kan vara lätt att förblindas av olympiska ringar i dessa tider. I veckan fick vi berättat för oss i ett flertal svenska dagstidningar att häcklöperskan Susanne Kallur behöver ta hjälp av smärtstillande sprutor för att kunna prestera på högsta nivå i de olympiska spelen i Peking."
- - -
"I svensk travsport är det strikt förbjudet att bedöva bort smärta för att starta en travhäst i ett lopp och vi ska vara oerhört tacksamma för att vi har så hårda dopingregler. I friidrottens stundom underliga värld är dopingreglerna mer liberala..."

Det finns två viktiga "men" i sammanhanget, nämligen för det första att Kallur och andra idrottsutövare inte gör sig skyldiga till något dopingbrott med nuvarande regler, och för det andra att det är självklart med dopingreglerna inom travsporten, eftersom en häst till skillnad från en människa inte själv kan ta ställning till smärtlindring i kombination med tävlandet. Med detta sagt så måste man ändå tycka att det faktiskt är prestationshöjande att ta smärtstillande sprutor - utan dem hade ju inte idrottsutövaren kunnat prestera optimalt eller ens kunnat starta!

Freidenvall avslutar sin ledare: "Nu höjs röster om att släppa dopingen fri. I ett naivt inlägg på DN-debatt (8 augusti) skriver filosofen Torbjörn Tännsjö och forskaren Claudio M Tamburrini att kriget mot dopingen redan är förlorat och att det är bättre att dopingen sker öppet och med hjälp medicinsk expertis.
Det skulle verkligen se ut om läkare eller veterinärer fick arbeta med fria händer...ska i så fall två guldmedaljer delas ut? En till idrottaren och en till den främste medicinmannen?
Bara för att idrotten har lidit flera nederlag mot fuskarna betyder det inte att spelet är förlorat. Kriget mot doping måste alltid fortgå och allra helst med betydligt tuffare metoder än vad som används idag."

Tännsjö och Tamburrini å sin sida avslutar sitt dopingpositiva debattinlägg på följande sätt: "Inför OS i Peking är det ingen som tvivlar på att idrott och politik hänger ihop. Många tror emellertid fortfarande på myten om den rena idrotten. Vi gissar att också den ska vara krossad då OS är till ända". Tänk det tror inte jag! Det behövs ingen dopingliberalism enligt T&T:s recept, innerst inne vet vi att den rena idrotten redan är en myt. Men vi vill förföras av tanken på Den Sunda Människan, till hälften gud nedstigen från de olympiska höjderna "There the inhabitants divine rejoice for ever", till hälften naturprodukt uppstigen ur Gunders mosse i Vålådalen.

P.S. Så har loppet gått, och det slutade dessvärre med en kraschlandning direkt. "Så olikt Susanna Kallur!" sa Jonas Karlsson i TV efter att Sanna kom fel och rev första häcken med skenbenet, inte tåspetsen, och Anders Lindblad på SvD instämmer: "Jag kan inte minnas att jag sett henne krascha innan på det här sättet någon gång", säger han. Men de här tävlande är ju "rashästar", och Susanna Kallur har normalt en otrolig teknik. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att detta var en följd av att hon genom bedövningssprutorna inte hade normal koordination, och att det var ett medicinskt experiment som inte höll. Antar att det är ungefär som att försöka spela munspel när man varit hos tandläkaren och fått en bedövningsspruta? Hoppas nu bara att hon låter kroppen få återhämta sig till nästa säsong utan medicinmännens alltför aktiva inblandning, för hon har mycket att ge ännu! D.S.