Gårdagens hamnkranar

I morgon får vi se om någon av kranarna från Cityvarvet går att rädda kvar som minne från den forna hamn- och varvsmiljön kring älvstränderna. Tanken på det fick mig att rota fram den här gamla diabilden som jag tog en tidig morgon för säkert dryga trettio år sedan, och det bör ha varit vid Masthuggskajen någonstans med tanke på avståndet till Älvsborgsbron i bakgrunden.

Konsten att angöra en brygga för att sedan aldrig lämna den

Klicka på bilden för större format

Den minnesgode minns kanske hur jag för tre veckor sedan ömmade för ett antal ekor som hade isen kramande runt relingen som en skjorta med för litet kragnummer runt halsen. För att dämpa oron kan jag meddela att de flesta verkar ha klarat istiden bra, även om deras situation kanske inte är helt tillfredsställande. Inte oväntat har det gått sämst för den kämpande ekan i Stålloppet, som nu med möda orkar hålla sin ruttnande för över ytan. Fast å andra sidan är det högt vatten i loppet, så kanske dyker den upp ytterligare någon gång längre framåt våren. Jag kommer att fortsätta följa dess öde!

Under ytan

Storfrämmande i Göteborg

Igår, en av sommarens kanske sista fina dagar, tog jag vagnen ut till Tångudden för att beskåda världens största containerfartyg, Maersk Mc-Kinney Møller, som anlänt till Skandiahamnen på sin jungfrutur. Att Göteborg är en maritim stad vet vi ju om, och jag var långt ifrån ensam om att bege mig ut till älvens strand för att få se detta mäktiga fartyg. Fast med lite tur lyckades jag faktiskt hitta en lång pir utanför sjöpoliskontoret där jag var helt ensam - de som åkt bil hamnade på fel sida av ett staket med större trängsel och sämre utsikt. Ännu en fördel med att åka kollektivt...

Maersk Mc-Kinney Møller, som kostade dryga 1,2 miljarder att bygga, är nummer ett i en serie av 20 fartyg i vad som kallas Triple E-klassen som  Maersk Line beställt av ett varv i Sydkorea. Fartyget är 400 meter långt, 59 meter brett och 73 meter högt. Hon rymmer 18 000 containrar, och Göteborgs-Posten skriver att om man ställde upp dem på rad skulle de sträcka sig från Göteborg till Falkenberg. Ett annat mått på vilka volymer det rör sig om får man när man läser att försäljningschefen på Maersk räknat ut att om man fyllde lastutrymmet med skokartonger så skulle det få plats 111 miljoner par skor, vilket motsvarar sex par skor per invånare i Skandinavien.

 Besöket i Göteborg varade bara ett dygn. Efter att lämnat elektroniska varor, möbler, kläder och livsmedel har fartyget med sig papper, stål och trävaror tillbaka.

Den som missade Maersk Mc-Kinney Møllers besök har chansen att se något liknande när systerfartyget Majestic Maersk anlöper Skandiahamnen i september. Jag kan rekommendera Tångudden som utkikspunkt (speciellt den långa bryggan närmast Älvsborgsbron), men vill avråda från att välja Långedrag, något som tidningarna rekommenderade. Därifrån ser man bara fören på fartyget!

Västkustpärlor

Mönster, Onsalalandet

Det känns som om det var alldels nyligen som det var april och kallvår, men hur det nu gått till så är vi i midsommarveckan och det är sommar på allvar! På den tiden man var yrkesaktiv var det väl ungefär vid den här tiden som man började fundera över vad man skulle göra på semestern. Lite grann sitter väl det där i så här under min första sommar som pensionär, det har inte riktigt gått upp för mig att jag har ständig semester nu...

Läste i GT om tips från allmänheten om västkustens pärlor, och där om inte annat märker man att tiden har gått. När det pratas om "nice häng", "soft hang out" o.s.v. så handlar det om kroglivet, och det är klart att det nog inte är så galet med att sippa på en paraplydrink med utsikt över folklivet på värsta vimmelbryggan. Fast mina västkustpärlor är lite mer stillsamma, och det har inget med ålder att göra. Ända från yngre dagar har jag gillat att söka mig ut till stränder med fri sikt över "oändligt" hav. Att få sitta i timtal i ensamhet och höra vattnet skvalpa mot strandklipporna och se fartygen avlösa varandra vid horisonten, det har alltid varit ett luivselexir för mig.

Så om jag nu skall dela med mig av mina västkustpärlor så väljer jag två havsnära utsiktspunkter. Att ta sig ut till dem kan innebära att man får gå en bit (skor med greppvänlig sula är nödvändig utrustning), men jag tycker förstås att målet är mödan värd! Min första pärla är ute vid gamla lotsutkiken vid Mönster på Onsalahalvöns sydligaste spets. Här har jag tillbringat en del vårdagar med att möta vårens bevingade budbärare, flyttfåglarna. Så här års kan man i stället ägna sig åt att studera halvöns fornlämningar i form av kummel och rösen, eller bara njuta av havsutsikten. En kikare kan förstärka synintrycken, annars ser man sandön Malö och den intressanta fyrplatsen Nidingen med blotta ögat. Den fågelintresserade kan med lite tur få se den i Sverige sällsynta häckfågeln tretåig mås. Det är en mås som normalt hör hemma på Nordatlanten, men som har hittat en svensk fristad på Nidingen, där den häckade första gången 1967.

Även min andra västkustpärla är halländsk. Några mil söderut från Onsala ligger Gamla Varberg. Utsiktsplatsen på vårdkaseberget har en del gemensamt med Mönster i form av ljungtäckta platåer och fornminnesrikedom. Från berget har man en hänförande utsikt över Getterön och Varberg samt den lilla Balgön, som påminner en hel del om de charmiga småöar som man kan se utanför den danska kusten.

Att få sitta på dessa utsiktsplatser och njuta av utsikten och tystnaden, kanske avbrutet av en stunds läsande i någon medhavd bok och en stilla fika, det är för mig bland de bästa upplevelser västkusten kan erbjuda. Och efter det konstaterandet återstår det bara för mig att önska en riktig trevlig midsommar, var du än befinner dig!

Ett hav av sopor i stormens spår

"Hos atlantiderna." (Egen bild.)

"En dag ska också dagens växande och larmande kustmetropoler glida under vattnet. Centra från vilka den tekniska människan sträcker sitt herravälde ut över havet skall höra havet till - sjunka som hamnkvarteren i Sidon och Tyfos, utplånas som de sandborgar barn bygger på en strand. Havet gav, och havet tar. Vårt blir atlantidernas öde:

Över oss sorlar

över oss gungar

folk av en främmande stam."

Nej, Rolf Edbergs rader ur "Droppar av vatten droppar av år" från 1984 skall inte tas för en profetisk spådom om New Yorks snara undergång. Däremot blir boken bara mer och mer aktuell för varje år som går. Naturkatastroferna har slagit hårt mot redan ansträngda oceaner de senaste åren; tsunamin i Indiska Oceanen 2004, orkanen Katrina som drabbade sydstaterna 2005, oljekatastrofen i mexikanska gulfen 2010, översvämningarna i Queensland 2010-11 och nu stormen Sandys härjningar vid den nordamerikanska västkusten är inte bara ofantliga katastrofer för stunden. När vattnet drar sig tillbaka för det med sig en mängd föroreningar ut i världshaven; byggnadsbråte, berg av plast, orenad mänsklig avföring, miljögifter från fabriker och åkrar, olja och bensin från läckande tankar och kontaminerat spillvatten från kärnkraftsreaktorer - allt finns i den häxbrygd som sköljer ut till havs.

Efter FN-toppmötet i Rio om hållbar utveckling i somras fanns i slutdokumentet bl.a. formuleringen "nedskräpningen av haven ska åtgärdas före 2025". Jag önskar av hela mitt hjärta att så vore möjligt...

Under ytan

Lost at sea? (Eget)

Av olika skäl har det inte blivit så mycket skrivet de senaste veckorna, så när jag tittade in på mitt tjavvel igår så blev jag rätt förvånad över att antalet besökare plötsligt nått en topp. När jag kollade orsaken visade det sig att det var ett gammalt inlägg från den 29 januari i år som lockat till lite extra besök. Inlägget handlade om det spektakulära "cirkulära fynd" som ett gäng äventyrare gjort på Östersjöns botten.

När det nu startats en expedition för att utröna vad det är som egentligen ligger där nere är det klart att nyfikenheten ökats, speciellt som tidningarna valt att på löpen kalla det hela för ett "UFO-mysterium". Nu har dykarna varit nere på plats, men man är förtegna om vad det hela rör sig om, mer än att man vidhåller att det är ett "mysterium". Den pressansvarige säger: "Vi har inte fått tag i dem (från Stockholm) och vet inte vad de hittat", vilket i sig är ett mysterium - med dagens teknik borde väl inte expeditionsfartyget vara så svårt att nå? Fast givetvis gäller det att hålla på svaret i det längsta, helst till dess man kan sälja filmen från expeditionen till TV-kanaler över hela världen...

Men det händer mer på havsbotten! För några veckor sedan släpptes uppgifterna att det det länge eftersökta vraket Resande Man påträffat ute vid Landsortsgrundet. I och med att vrakets position rapporterades in som fornminne till länsstyrelsen i Stockholm så blev dessa uppgifter offentliga, och inte oväntat men desto sorgligare har moderna sjörövare redan utnyttjat offentlighetsprincipen för egen vinning. De har rotat runt ordentligt på fyndplatsen innan dykförbud hunnit utfärdats, och det är väl f.ö. tveksamt om ett sådant förbud kommer att hålla plundrarna borta...

Om marinarkeologerna som dykt på det inrapporterade vikingtida skeppet i Lurö skärgård för tre år sedan varit särskilt framgångsrika med att lägga locket på, eller om man smugit ur det hela med svansen mellan benen är en öppen fråga. Sommaren 2009 fylldes tidningarna med uppgifterna om det sensationella fynden (det visade sig ligga ytterligare ett vrak i närheten), och kommunerna runt Vänern tvistade på tidigt stadium om var Vänerns motsvarighet till Vasamuséet skulle ligga. Sedan dess har det varit ack så tyst kring den här historien. Det enda någorlunda aktuella uppgiften jag lyckas hitta är ett inlägg på arkeologiforum från förra våren. En företagsam intresserad hade då på egen hand mailat marinarkeologen på Vänermuséet och frågat om vad som hänt, och bl.a. fått följande svar: "Träproverna som vi tog var av alldeles för dålig kvalitet, för att kunna användas för dendrokronologi. Vi har valt att inte göra C14-datering då det blir alltför oexakt." Om det därmed är dags att avfärda "vikingaskeppet" som en överdriven historia eller hoppas att något  fortfarande bubblar under ytan är upp till var och en att ta ställning till. Att Luröarkipelagen är ett spännande utflyktsmål för många dykare vet vi däremot!

Cirkelmysteriet på havets botten

(Egna bilder)

CNN har sent omsider gjort ett inslag om några spektakulära fynd som gjordes på 87 meters djup någonstans på Östersjöns botten mellan Sverige och Finland i somras. De två cirkelformade föremålen, varav det största är 60 meter i diameter, har hittills inte kunnat "artbestämmas", och enhetschefen Andréas Olsson på Sjöhistoriska muséet som intervjuas i inslaget säger sig vara "excited". I en blogg från oktober månad säger han rent av att "inget arkeologiskt fynd har någonsin fått sådan uppmärksamhet i media". Ganska uppseendeväckande påstående! (Att sedan all denna uppmärksamhet inte enbart varit av godo framgår av en artikel i Aftonbladet den 30 januari.)

Utan att dra för stora växlar av just den här historien så är det intressant att många UFO-iaktagelser gjorts just i maritim miljö. Shag Harbour, som jag skrivit om tidigare, är ett av de mera svårbortförklarade exemplen.

Annars är det som vanligt gott om UFO-rapporter men brist på övertygande bildbevis för dem. Själv är jag rätt nöjd med bilderna här ovan på de tre diskliknande föremålen som jag tog nu i januari. Jag vet t.o.m. vad det är för föremål, nämligen strålkastare på Åbytravet.

Hav eller oljetråg?

Deepwater Horizon i lågor 21 april 2010. Bild från Wikipedia.

Ilska! Vanmakt! Avsky! Förtvivlan! Bara ord, och inget av dem, eller ens alla tillsammans, räcker till för att beskriva vad jag känner inför det brott mot mänskligheten som vi nu ser utspela sig inför våra ögon i mexikanska golfen. Medan sliskiga företagsföreträdare spelar Svarte Petter med oljesolkiga kort med varandra inför kongressutskott i USA pumpas obevekligt 800.000 liter råolja ut i havet varje dygn från Deepwater Horizons haveriplats. Under tiden som oljan dödar havssköldpaddor, pelikaner och allt levande som kommer i dess väg tar sig den valhänta kampen mot katastrofen allt märkligare uttryck. En amerikansk välgörenhetsorganisation samlar in hår från frisörsalonger för att sys in i oljelänsar, BP talar om att dumpa sopor och gamla bildäck i borrhålen för att stoppa oljeflödet o.s.v.

Nu börjar observationer av varelser från havsdjupen nå oss från platser där de normalt inte brukar uppträda. Från västkusten rapporterades en död sillkung ha "satt experterna i extas" då den flöt i land i Hunnebostrand den 10 maj. Det var första gången på 131 år som denna märkliga fisk som lever på djup ner till tusen meter påträffades i svenska vatten. DN skriver: " I februari i år lyckades en undervattenskamera, av rena turen, fånga en sillkung när den simmade fram på 765 meters djup i Mexikanska golfen. " Några dagar efter att Sillkungen strandat fångades en vågmär, en djuphavslevande släkting till sillkungen, i ett garn utanför Marstrand. Den arten är också en raritet i Skagerrak , om än inte så ovanlig som Sillkungen.

Samma dag som sillkungen flöt i land vid västkusten hände en ännu större sensation i Medelhavet, då en gråval visade sig, en art som man ansett som utdöd i Atlanten sedan 1700-talet. Nu tror forskarna att denna val tillhör en grupp som återetablerat sig i Atlanten. Men varför dyker den då upp just nu, och i Medelhavet? Även om de här fynden inte nödvändigtvis beror på händelserna ute på Gulfen så känns det dessvärre som om något kommit i olag nere i havsdjupen, och kanske får vi vänja oss vid att främmande arter bokstavligen kommer att dyka upp i miljöer där ingen väntat sig att få se dem. I så fall är det knappast några goda nyheter, utan nödrop från en miljö som kan vara dömd till undergång på grund av mänsklig girighet och cynism.

Och den som händelsevis tror att det här är en isolerad företeelse ute på ett enskilt oljefält är vilseförd! I augusti förra året inträffade t.ex. en oljekatastrof vid Montara Wellhead Platform utanför Australiens kust. Den har inte fått särskilt mycket uppmärksamhet i media här - i själva verket tycks den ha tystats ner även i Australien.

En månad efter katastrofen hade registrerats genomförde forskare från WWF en expedition i området. Trots att man vid flera tillfällen var tvungna att lämna de drabbade farvattnen på grund av den outhärdliga stanken från oljespillet kunde man se hur delfiner kämpade för att få syre, och hur fåglar förgäves putsade sin fjäderdräkt innan döden nådde dem. Crikey skriver: "The expedition report released last Friday describes the results of three days of surveys which included sightings of 202 Spinner Dolphins, 77 Pan Tropical Spotted dolphins, 30 bottlenose dolphins, 176 Sooty terns, many other sea-birds, sea snakes and the occasional turtle in the region affected by the slick. It comes at a time when the company has also reported deaths of 16 out of 25 oil affected birds at Ashmore reef".

Beräkningar pekar på att år 2050 kommer planetens befolkning att ha ökat till ca 12 miljarder invånare. Av dem uppskattas cirka 60 procent leva inom 60 kilometers avstånd från havet. Kommer de att få uppleva ett levande hav, eller kommer de att leva på stranden av en flytande sophög, tömd på liv?

Den svårflörtade göteborgskan

Baychimo i isens grepp.

År 1914 sjösattes på Lindholmens varv ett ångfartyg som skulle gå ett märkligt öde till mötes. Hon hette ursprungligen Ångermanelfven, var på 1322 ton och var dryga 70 meter långt. Redan på konstruktionsstadiet såldes fartyget till Baltische Reederei K.G. i Hamburg och gick i trafik mellan Tyskland och Sverige, vilket säkert inte var helt odramatiskt under det första världskriget. Vid krigsslutet övergick fartyget i brittisk ägo, men såldes ganska omgående vidare till Hudson Bay Company, nu under namnet Baychimo, och hennes nya hemmavatten kom att bli inom en trehundramila radie längs Kanadas och Alaskas kuster. Baychimo användes till att transportera förnödenheter till inuiterna, och förde bland annat skinn och hudar som returlast. Det var en tuff trad som fartyget gick på, och en sjöman som mönstrat på som lärling sommaren (!) 1927 konstaterade senare att tillvaron bestod av att befinna sig vilse i ogenomträngliga dimtäcken, sitta fast i packis omgiven av isberg och ett ständigt sökande efter fria farleder.

Kombinationen av välbyggt fartyg, gott sjömanskap och tur höll dock Baychimo i drift fram till den 1 oktober 1931. Det året hade polarisen brett ut sig sydligare än på flera årtionden, och Baychimo blev ohjälpligt fast i packisen vid Barrow i Alaska. Det isbälte hon körde fast i kan knyckla ihop ett fartyg och sänka det, eller dra det med sig på en resa mot ovisst slut. I en vecka slet besättningen med att få loss Baychimo ur packisens grepp, och vid ett tillfälle lyckades de med hjälp av dynamit få henne fri i tre timmar. Men snart var hon åter i isens våld, och inför utsikten att dras in mot Alaskas klippstränder och en trolig sänkning beslöt besättningen sig nu att ge upp den ojämna kampen. Huvuddelen av besättningen, omkring 20 man, hämtades av flyg, vilket var en pionjärinsats för luftburna räddningsinsatser i polartrakterna. Återstående 14 besättningsmän inklusive kaptenen John Cornwell skulle hålla sig kvar under knappa omständigheter i land, i väntan på att skeppet åter skulle gå fri från isens grepp.

Kraftigt snöoväder isolerade besättningen i början av november, och när de slutligen kunde återvända till den position där de övergivit fartyget fann de bara tjock is så långt man kunde se. Resignerat konstaterade man att fartyget sannolikt nu låg på havets botten, och började en mödosam återfärd mot civilisationen. Men på vägen träffade man på några inuiter som berättade att man sett fartyget på en annan position 6 mil därifrån. Upphetsade begav sig kapten Cornwell och hans mannar till den uppgivna positionen, och där låg mycket riktigt Baychimo och väntade! Dessvärre var dock situationen fortfarande prekär för fartyget, och i december 1931 lastade man ur det mest värdefulla styckgodset och överlät Baychimo att möta ett ovisst öde under återstoden av vintern.

På våren 1932 färdades upptäcktsresanden Leslie Melvin med sitt hundspann från Herschel Island mot Alaska. Han kunde konstatera att Baychimo ridit ut vintern, och det var nu som Baychimo fick en ny framtoning bland människorna här uppe. Så långt hade hon ansetts som ett vanligt fartyg, om än med lite brokig historia. Men efter att blivit befriad från sin besättning kom hon nu att bli en legend. De följande sju åren inrapporterades hon av såväl inuiter, äventyrsresande som av passerande fartyg där hon satt fast i isen eller drev omkring i olika strömmar utan att någon lyckades bärga henne. På barerna frodades myterna kring Baychimo, och sjömännen viskade sinsemellan att hon tog hjälp av polarstormarna för att hålla människorna från sig. Men hon fick faktiskt flera besök, och det rapporterades att hon var i utomordentligt skick fortfarande. År 1933 blev hon räddningen för en grupp inuitjägare som drabbats av extremt oväder. När en man som hette Hugh Polson 1939 gjorde ett misslyckat försök att bärga fartyget var det sista gången som man med bestämdhet kan säga att någon varit ombord på Baychimo. Sedan kom ett krig emellan, och legenden Baychimo bleknade sakteliga bort. Ända till 1962, då förvånade inuiter fann fartyget åter fast i packisen! Hon hade rostat under sina 32 år i frihet, och hade börjat se ut som det spökskepp som hon länge ansetts vara.

”Det måste väl i alla fall vara slutet på historien?”, utbrast förvånade iskustbor, men när den amerikanska tankern Manhattan år 1969 gjorde sin omtalade färd genom Nordvästpassagen träffade besättningen på inuitjägare, som hävdade att Baychimo drev omkring mellan Point Barrow och Icy Cape i Alska.

Så sent som år 2006 skickade man ut en expedition från Alaska med uppdrag att söka efter det legendomsusade spökskeppet, men trots efterforskningar både på och under havsytan fann man inga spår av fartyget som lämnat varvet i Göteborg som "Ångermanelfven" över nittio år tidigare. Men ingen vågar längre säga att man sett Baychimo för sista gången - kanske tog hon bara hjälp av polarvindarna ännu en gång för att hålla sig borta från människorna…

Hajen som visste för mycket

Småfläckig rödhaj (Wikibild)

Den småfläckiga rödhajen är den efter pigghajen vanligaste hajen längs vår västkust, men mest förekommer den i nordöstra Atlanten, Medelhavet och sydvästra Svarta havet. Denna lilla haj (kan bli max en meter lång i våra vatten) är knappast något man behöver bli skrämd av, till skillnad från mer skräckinjagande släktingar. Rödhajen gillar plockmat i form av mollusker, minikrabbor och små bläckfiskar, som den smaskar i sig på avsevärda djup under sin levnad, som kan vara upp till åtta år.

Det verkar som om rödhajen trivs på Havets Hus i Lysekil, för man har lyckats plantera ut en del individer därifrån under årens lopp. För någon vecka sedan var det dags igen, då fyra stycken treåriga exemplar under stort intresse från allmänheten skulle sjösättas i Gullmarn. Det gick "sådär"; en stack iväg på upptäcktsfärd direkt, en annan fick upplysas om lämplig färdriktning innan den gav sig iväg, medan de två återstående protesterade mot att lämna sitt ombonade akvarium. De stack nosen högt över vattnet och plaskade som om de ville visa att de inte var riktigt simkunniga, och en av dem, låt oss kalla honom hajen Ferdinand, var så påstridig att han lyckades tjata sig tillbaka till Havets Hus. Och där ligger han väl nu under sin tångruska och luktar på snäckskal, och han är sååå lycklig...