"Tale som fôlk mä ongera!" töcker Monica

Jag minns en gammal historia som lär komma från Arvika. Förr i tiden när det kanske inte var så vanligt att affärsbiträdena kunde tala med turister på deras egna språk så satte en del upp skyltar på dörren med upplysningar som "We speak english", "Wir sprechen deutsch" o.s.v. En handlare retade sig lite på det där och satte upp en skylt med texten "Vi prater fôlkmål".

Kom att tänka på honom när jag läste om Monica i Deje, som reagerar på att lärare som pratar dialekt inbördes med varandra tilltalar barnen på rikssvenska. Och inte bara det - Monica upptäckte att hennes väninna som lär ha en vacker Sunnedialekt pratade rikssvenska med sin lille son.
"Vaffer gör di på dette vise?", undrar Monica, som nu går ut med uppmaningen "prat värmländska me ongera!" Ja, om man är värmlänning då, vill säga...

Det stinker om Sverige

Apropå gårdagens inlägg om en viss stinkande bussresenär så skulle han kanske han ha smält bra in i en skolkorridor i Getinge, åtminstone innan det blev sanerat.  Skolan drabbades nämligen under hösten av en obehaglig lukt - skolans rektor beskrev det som "en stickande jordkällarstank". Skolan fick delvis spärras av, lektioner flyttades om i byggnaden och scheman ändrades. Samtidigt kallades externa miljöexperter in för att ta prover och analysera dem, mögelhundar nosade sig igenom skolan och hantverkare kollade bakom väggar och under golv, innan någon till sist hittade orsaken till aslukten i ett stängt elevskåp. Där låg en gympapåse med svettiga kläder plus en blöt handduk.

Om det luktade surt om gymnastikpåsen tycker kommunfolket uppenbarligen att det även stinker kring kostnaden för åtgärderna. Enligt Hallandsposten  kan nämligen fastighetskontoret och barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstads kommun inte komma överens om vem som skall ta sig an fakturan på de 100.000 kronor som kalaset slutligen kostade. Om klädtvätten ingår i det priset framgår inte av artikeln.

Folkkorrektion V.1.0

"För många som skriver, oavsett genre, finns ständigt den svårfångade känslan av att det man uttrycker kan ha betydelse för omvärldens utveckling." 
 Malin Ullgren, DN 120418

Något har hänt och håller fortfarande på att hända med journalismen i vårt land. Det fanns en tid då nyhetsmedias självklara roll var att informera, skildra och åskådliggöra. Idag verkar detta ha ersatts av ledord som predika, propagera och styra upp. På alla tidningar med självaktning har ett antal härolder för Den Nya Tidsandans likriktning upphöjts till kolumnister, och där sitter nu dessa proppmätta höginkomsttagare och är fina i kanten. Nu visar man att man är karl för sin hatt eller ett rejält fruntimmer genom att skriva vad som förväntas av dem. Kommentarsmöjligheten under dagens kungörelser fyller enbart ett syfte - att bekräfta krönikören och hans åsikter. Som det heter i Medievärlden: "Sociala medier och läsarmedverkan kan vara fantastiskt – rätt använt."

Givetvis dyker det då och då upp häcklare i kommentatorskören, och de lyfts inte oväntat ut ur salongen ganska omgående. Egentligen är det inget fel i det, ingen lär vara omedveten om vem som står för spelreglerna. Det intressanta infinner sig när de allmänt kritiska kommentarerna börjar bli besvärande många. Då duger det inte med utrensningar längre, då utfärdas lagstraff och hela kommentarsfunktionen släcks ner  över såväl "goda" som "onda". Finns det något tydligare sätt att förnedra sina läsare än att först bjuda in dem att tycka till och sedan strypa diskussionen enligt parollen "den som inte är för oss är emot oss"?

Ett aktuellt exempel ser man i Den Största Kvällstidningen, där debattredaktören själv varit på skidsemester i Åre och uppenbarligen fått själsnöd över "ett nöje som kostar fyra personer i runda slängar 25 000 kronor för en vecka". Därför träder hon tagelskjortan på över folkflertalet i detta land genom konstaterandet "att sortera folk efter ­etnicitet är inget jag brukar ägna mig åt, men det går ­inte att tillbringa en vecka i de svenska fjällen utan att reflektera över hur vitt det är." Därefter skuldbelägges alla av "kaukasisk etnicitet" som råkar vara födda i detta land även om man är en städerska som utför hemtjänster i överklasshemmen eller lagerarbetare på undantag som aldrig skulle kunna drömma om att kunna lägga 25.000 kronor på en veckas fjällsemester för familjen. Man skall skämmas ändå, i den politiska korrekthetens namn för att tidningsmänniskan inte har sällskap i backen av kunoker, prusaner och amerinder. Föga oväntat kvävdes de invändningar som följaktligen dök upp  i kommentarsrutorna. Förmodligen sitter debattredaktören och njuter över hur vitt det blev i rutan...

(Eftersom jag inte tillhör dem som nyttjar Facebook är jag förhindrad att tycka i kommentarsrutorna och sörjer inte över det. Varför lämna kommentarer i en tråd som ändå är dömd att tystas ner om de för redaktionen misshagliga åsikterna blir för många? Förr hette det "censur", idag kallas det "åsiktsklimat".)

De okritiska lyssnarna

-Kan du inte läsa?
-Nej, men jag kan lyssna!
(Eget bildmontage)

Owens mamma lyssnar stolt på när hennes son leende läser för Sadie medan han borstar hennes päls. Efter att ha övat och övat uttalar han nu orden som de skall låta, och när läsestunden är slut ber han sin mamma att boka in en ny tid med Sadie.

Barn som har lässvårigheter riskerar att inte känna sig respekterade och delaktiga. Ofta spänner de sig när de skall läsa inför kamrater och vuxna, som i ren välmening korrigerar direkt istället för att låta barnet få rätta sig själv. Men på biblioteket i Darthmouth har man två medarbetare som verkligen kan konsten att lyssna utan att protestera! Det är Chloe, en arton månader gammal papilion, och Sadie, en nioårig Nova Scotia Duck Tolling Retriever. Sadie har ett förflutet som utställningsstjärna, men har nu sadlat om och blivit terapihund. Terapihundar är utbildade till att ge stöd och sällskap åt allt från autistiska barn till senildementa gamla.

På biblioteket kan föräldrarna boka in femton minuter konsultation med Chloe eller Sadie, och sedan får barnet ta en bok och krypa intill sin lyssnande mentor. Lilla Hanna frågade mamma flera gånger om hon verkligen trodde att Chloe skulle gilla den här boken när hon valde att läsa "Martha Speaks", som handlar om en hund som plötsligt kan tala efter att ha ätit en förtrollad bokstavssoppa. Och Chloe lyssnade förstås på Hannas lite stapplande läsning utan invändningar! De två fyrbenta läskamraterna har olika sätt att lyssna, Chloe som är den unga tjejen, verkar att lyssna engagerat och entusiastiskt, medan Sadie, som den livserfarna individ hon är, verkar lyssna mera avslappnat. Men det fina är att de två hundarna tycks känna skillnad på hur man skall stötta barnet individuellt. Sadie lade vid ett tillfälle tassen på axeln till en liten gosse som hon uppenbarligen tyckte skulle ha lite extra uppmärksamhet, och när han dessutom fick förtroende att gå ut och gå med henne i koppel tycktes killen vara i sjunde himlen.

Kathy Klotz från Intermountain Therapy Animals säger att själva tanken egentligen inte är att lära barn att läsa, till det finns det massor av andra beprövade metoder att använda. Det gäller istället att få barnen att känna läsglädje, och så har det fått ytterligare en effekt som överraskat Klotz. "Barnen verkar känna sig som lärare, och är besjälade av tanken att verkligen få hunden att begripa berättelsen!"

Projektet med bibliotekshundar för att få barn att upptäcka läslusten började år 2000 som ett projekt vid Bennion Elementary School i Salt Lake City, och har sedan spridit sig över USA. Här i Sverige verkar dock metoden ännu så länge oprövad. Kanske man är rädd för allergiriskerna?