20 augusti 2008

Vem har stormumriken idag?


I en enkät bland 2000 vuxna i Storbritannien röstades Enid Blyton fram som den mest populära inhemska författaren.J K Rowling kom trea, och en viss William Shakespeare belade en hedrande femteplats.

Det är klart att man minns "femböckerna" från skolan, och jag läste inte utan behållning några av dem. Men det var nog tjejerna i klassen som var mest femfrälsta, själv föredrog jag böckerna om den busige Bill av, som jag trodde, "Richard" Crompton. Senare insåg jag att författaren faktiskt var en hon, vid namn Richmal Crompton. Fast min absoluta favorit bland ungdomsböckerna var Tvillingdetektiverna av den produktive Sivar Ahlrud. Även där fanns det en "hake" beträffande författaren, som visade sig vara en psuedonym för författarna Ivar Ahlstedt och Sid Roland Rommerud (på åttiotalet övertogs pseudonymen av några andra författare, men då hade jag lagt ifrån mig Tvillingdetektiverna för länge sedan). De bångstyriga tvillingarna Klas och Göran och deras torre kusin Hubert var nog för mig vad Harry Potter är för barnen av idag.

Astrid Lindgren? Jo då, första Pippiboken läste man ju lätt pliktskyldigt, men annars var det filmatiseringarna av hennes böcker som jag och många andra älskade. Mästerdetektiven Blomkvist gav upphov till små rollspel bland kvarterets ungar, men jag undrar vem i gänget som slutgiltigt fick ta hand om Vita Rosens stormumrik? Kanske dags att börja nysta i den härvan nu, femtio år senare...

Rasmus i sin tur var en ständig källa till medlidande. Skönt att det ordnade sig för honom, den snälle luffaren Oskar och taxen Toker till slut - livet hade blivit bra mycket dystrare annars! För övrigt anser jag att Oskar=Åke, inte Allan - punkt slut...

Till sist måste jag bara lägga in en bild från Wikipedia på Enid Blytons hus i Bourne End, Buckinghamshire. Nog är det väl så en barnboksförfattare skall bo, inte i någon tråkig lägenhet på Dalagatan? (För övrigt bodde visst även tvåan på listan över Storbritanniens mest populära författare Roald Dahl, just i Buckinghamshire. Verkar vara en inspirerande miljö!)


18 augusti 2008

Ren smärta?

Bild nål William Rafti/Wikipedia samt fri Wikipediabild på "fågelboet".

"Hon kommer behöva smärtstillande spruta för smalbenet alla tre dagarna. En medalj är belöning nog."

Sportbladet 2008-08-18:
"Först en smärtstillande spruta dold bakom ryggsäckar och svenska ledare. Sedan en plötslig gråtattack och en stilla vädjan om att allt skulle gå bra. Och Sanna blev bönhörd."

Det finns få svenska idrottsutövare som går hem så hos den svenska sportpubliken som Sanna Kallur. Vi charmas av hennes och syrran Jennys festliga glädjeiver á la Piff & Puff när något gått bra, och vi får något vått i ögonvrån när Sanna är ledsen vid en skada eller missad medalj. För att använda en sliten klyscha så går denna spontana personlighet verkligen "genom rutan"! Fast nu vet vi väl snart inte vilket ben vi skall stå på: vi gläds med Sanna att hon kommit tillbaka och lätt gått vidare till semifinalen på 100 meter häck, och vi lider med henne för det pris hon får betala för framgången.

Läste något tänkvärt i facktidningen Travrondens ledare förra veckan. Där skriver redaktören Claes Freidenvall:
"Doping är doping även i vackra kläder och det kan vara lätt att förblindas av olympiska ringar i dessa tider. I veckan fick vi berättat för oss i ett flertal svenska dagstidningar att häcklöperskan Susanne Kallur behöver ta hjälp av smärtstillande sprutor för att kunna prestera på högsta nivå i de olympiska spelen i Peking."
- - -
"I svensk travsport är det strikt förbjudet att bedöva bort smärta för att starta en travhäst i ett lopp och vi ska vara oerhört tacksamma för att vi har så hårda dopingregler. I friidrottens stundom underliga värld är dopingreglerna mer liberala..."

Det finns två viktiga "men" i sammanhanget, nämligen för det första att Kallur och andra idrottsutövare inte gör sig skyldiga till något dopingbrott med nuvarande regler, och för det andra att det är självklart med dopingreglerna inom travsporten, eftersom en häst till skillnad från en människa inte själv kan ta ställning till smärtlindring i kombination med tävlandet. Med detta sagt så måste man ändå tycka att det faktiskt är prestationshöjande att ta smärtstillande sprutor - utan dem hade ju inte idrottsutövaren kunnat prestera optimalt eller ens kunnat starta!

Freidenvall avslutar sin ledare: "
Nu höjs röster om att släppa dopingen fri. I ett naivt inlägg på DN-debatt (8 augusti) skriver filosofen Torbjörn Tännsjö och forskaren Claudio M Tamburrini att kriget mot dopingen redan är förlorat och att det är bättre att dopingen sker öppet och med hjälp medicinsk expertis.
Det skulle verkligen se ut om läkare eller veterinärer fick arbeta med fria händer...ska i så fall två guldmedaljer delas ut? En till idrottaren och en till den främste medicinmannen?
Bara för att idrotten har lidit flera nederlag mot fuskarna betyder det inte att spelet är förlorat. Kriget mot doping måste alltid fortgå och allra helst med betydligt tuffare metoder än vad som används idag."

Tännsjö och Tamburrini å sin sida avslutar sitt dopingpositiva debattinlägg på följande sätt:
"Inför OS i Peking är det ingen som tvivlar på att idrott och politik hänger ihop. Många tror emellertid fortfarande på myten om den rena idrotten. Vi gissar att också den ska vara krossad då OS är till ända". Tänk det tror inte jag! Det behövs ingen dopingliberalism enligt T&T:s recept, innerst inne vet vi att den rena idrotten redan är en myt. Men vi vill förföras av tanken på Den Sunda Människan, till hälften gud nedstigen från de olympiska höjderna "There the inhabitants divine rejoice for ever", till hälften naturprodukt uppstigen ur Gunders mosse i Vålådalen.

P.S. Så har loppet gått, och det slutade dessvärre med en kraschlandning direkt. "Så olikt Susanna Kallur!" sa Jonas Karlsson i TV efter att Sanna kom fel och rev första häcken med skenbenet, inte tåspetsen, och Anders Lindblad på SvD instämmer: "
Jag kan inte minnas att jag sett henne krascha innan på det här sättet någon gång", säger han. Men de här tävlande är ju "rashästar", och Susanna Kallur har normalt en otrolig teknik. Jag kan inte frigöra mig från misstanken att detta var en följd av att hon genom bedövningssprutorna inte hade normal koordination, och att det var ett medicinskt experiment som inte höll. Antar att det är ungefär som att försöka spela munspel när man varit hos tandläkaren och fått en bedövningsspruta? Hoppas nu bara att hon låter kroppen få återhämta sig till nästa säsong utan medicinmännens alltför aktiva inblandning, för hon har mycket att ge ännu! D.S.

17 augusti 2008

"Citius, altus, fortius"

"Det öppnar väldiga perspektiv om man i framtidens idrott också får räkna med preparat, särskilt framställda för att gynna prestationen. "
Ivar Lo Johansson: "Jag tvivlar på idrotten" (1931).

Nej, jag vet - ingen besökare här är intresserad av OS! Snart är jag nog inte det heller: det enda den svenska truppen lyckats kasta på brottarmattan är en medalj, i simningen sprack såväl medaljförhoppningar som höghastighetsdräkter, och svenska aktiva som slagits ut slog upp öl på läktaren som tröst. Små pinsamheter, men det är inte det som fått mig att liksom Ivar Lo tvivla på idrotten. Nej, det var t.ex. igår när den unge Jamaicanen Usain Bolt utklassade motståndet och satte världsrekord på 100 meter, trots att han sista biten av loppet sprang sidledes som en krabba och dunkade sig själv i bröstet. Hur är det möjligt? Dessvärre smyger sig tankarna över en att han var dopad, och blotta misstanken är nästan lika förödande som om den senare besannas, för det visar hur intimt förknippad elitidrotten blivit med doping i vårt tänkande.

Eller som idag: när ryskan Gulnara Galkina Samitova vunnit guld på 3000 meter hinder och blivit den första kvinnan under nio minuter på distansen ville man ju så gärna glädjas med henne där hon stod på prispallen och blinkade bort glädjetårarna, men istället tänkte man på de tolv dopade ryska atleter som inte får vara med i OS på grund av dopingavstängningar, av vilka fem stoppades när de redan var på väg till Peking. Vilka vägar löper trådarna i det ryska kontaktnätet? Den frågan poppar upp även beträffande Valerij Bortjin, som trots att han är ung redan hunnit vara avstängd för doping, och experterna förklarar att han fortfarande är gynnad av de preparat han då intog. Bortjin vann 20 km gång för några dagar sedan.

Grekerna är alltid "pålitliga" i sådana här sammanhang, och har redan fått två av sina aktiva hemskickade för att de dopat sig. Idag tog en grekiska medalj i tresteg, och genast tyckte jag mig se märkliga maskulina drag hos henne. Men tänk om hon aldrig varit i närheten att dopa sig, utan tränat hårt och ärligt i hela sin karriär? Skall man då hytta finger åt oss som tänker "ingen rök utan eld", eller åt hennes lagkamrater som svikit sina kompisar genom att dopa sig?

Usch ja, listan över fuskare kan göras lång, listan av sådana man misstänker ännu längre. Och på en fångvårdsanstalt i Texas avtjänar femfaldiga OS-medaljören
84868/054 Marion Jones just nu ett fängelsestraff för sitt dopingfifflande.

Dessvärre kommer nog allt fler av oss sportfånar att vända elitidrotten ryggen, eftersom utvecklingen på något märkligt sätt alltid går snabbare på fuskarsidan än på forskarsidan. Själv avstod jag från en del av sändningarna från friidrottstävlingarna i eftermiddag för att istället titta på ett program om polarvargar. Det var mycket mer spännande!

9 augusti 2008

Där ingen spelat på länge

(Egna bilder.)

Var på besök på Sahlgrenska idag och passade på att titta till rivningsvillan på Apotekaregatan 17 som jag skrivit om tidigare. Den var avgjort mer till sin fördel omgiven av sommargrönska, och att klottrandet tilltagit känns inte så upprörande, för huset är ju bort om all räddning sedan länge.



"Det var en besynnerlig melodi

som man spelade nyss.
-Vem spelade nyss?
här har ingen spelat på länge.
Då spritter du till och är ensam kvar,
mol ensam kvar,
men jag vet ej var -
ty det finns ju otaliga gårdar och hus
under solens ljus
och månens glimriga hänge
där allt är förbi
och där ingen har spelat på länge."

Nils Ferlin: "Inför ett öga"




26 juli 2008

Under himlapällen

Stardust (fri bild från NASA)
" Än brinner de med stadigt sken
Än flammar de som bloss
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut
Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut"
(Jeremias i Tröstlösa)

Högsommarvärmen är över oss, och igår kväll beslöt jag mig för att sova på balkongen som står färdigrenoverad. Det såg ut att bli en tropisk natt, när jag lade mig vid midnatt var det 21 grader. Jag lyssnade en stund på musik på mp3-spelaren, men till slut lät jag nattens ljud ta över. Röster från nattvandrare, slagen mot skenorna från nattåget mot Malmö, bruset från långtradardäcken på motorvägen - allt vävdes samman till en rogivande ljudmatta. Uppe på himlen lyste stjärnorna, inte så distinkt som ute på landet när de befrias från stadens störande ljus, men ändå tillräckligt tydligt för att bilda ett vackert imaginärt alkovtak. Då drogs ett ljust pennstreck över himlavalvet - en meteorit trädde in i vår atmosfär! Fast i mina ögon är det ett stjärnfall, och jag kom att tänka på en vinterkväll i min barndom, när min mor tog med mig ut på gården och visade mig stjärnhimlen och de få stjärntecken hon kände igen. Plötsligt föll en stjärna, och mamma ropade "kvickt, önska dig någonting!" Jag förstod förstås ingenting, men hon förklarade att man skulle önska sig något när man såg ett stjärnfall, fast man skulle göra det tyst för sig själv och inte avslöja önskningen för någon. I många år kunde jag inte låta bli att önska något när jag såg en stjärna falla, men nu är det slut på önskningarna sedan länge.

Och den tropiska natten, hur gick det med den? Ja, när jag vaknade klockan kvart över fem var det tretton grader! Fast det var skönt det också, så det var inte därför jag gick in och lade mig. Nej, det var morgonljuset - vi troll tål ju inte dagsljus...

23 juli 2008

Det stora huset på prärien

Bearbetad bild


I Voorhies på amishfolkets territorium i Illinois ligger ett hus med en annorlunda historia. Mannen som bygde det, Nils Larsson, eller Nels Larson som han kom att kalla sig, föddes år 1840 i skånska Sörby. Nels kom till USA år 1867, och han framstår som sinnebilden av den amerikanska drömmen, där mannen med två tomma händer genom hårt arbete blir välbärgad och respekterad. Nels framgångssaga började när han arrenderade 60 tunnland mark av den välbärgade landägaren William Voorhies, och senare kunde han köpa ett större stycke mark av sin forne arbetsgivare. År 1872 hämtade Nels över sin fästmö Johanna Nilsdotter från Sverige, och i mars samma år gifte de sig. Äktenskapet resulterade så småningom i barnen George och Ellen.

Nels Larson fortsatte att lägga mark under sig, och hans ursprungliga markinnehav hade nu tiodubblats. Delar av ägorna lät han arrendera ut till sin personal mot andel av skörden. Staden Voorhies var numera i Larsons ägo, och många av hans anställda bodde i hus som han hyrde ut till dem. I staden fanns bl.a. en kyrka, en mataffär, raksalong, juvelerarbutik, postkontor och en smedja, samt förstås en mängd byggnader förknippade med jordbruksverksamheten. Larson var sedan länge sin stads patriark när han år 1900 beslöt kröna sitt imperium genom att bygga en herrgård, som han hämtade inspiration till från sin skånska hembygds slott och herresäten. Förmodligen hade Nels Larson bara beskådat dessa slott från utsidan, så hans version blev kanske inte helt stilren, utan mer ett monument över honom själv - utvandraren som lyckats. När delstaten år 1974 förklarade Voorhies Castle som lokalt byggnadsminne gjordes en ingående beskrivning av byggnaden, och den finns att ta del av på nätet för den intresserade.

Larsons herrgård innehöll 14 rum, och bland alla faciliteter kan nämnas vattentillförsel med hjälp av en luftkompressor placerad i källaren och ljus från en karbidgasinstallation som var så farlig, att Larsons försäkringsbolag var tvungen att godkänna anläggningen innan den fick tas i bruk. På gavlarna hade godsägaren låtit uppföra två höga torn för att kunna inspektera sina ägor, men efter en tid lät Larson korta ner dessa några meter, då de bröt av mot husets exteriör. Utvändigt omgavs huset av en prunkande trädgård med en stor springbrunn framför fastigheten.

Den mest spektakulära delen i jätteinvesteringen var kanske ändå klocktornsladan, en byggnad som det tog fem år att färdigställa, och som kröntes av ett tjugofem meter högt torn med en klocka vars urverk vägde två ton. Den iögonfallande byggnaden stod kvar ända till 1976, då den jämnades med marken av en tornado. Idag talas det om att starta ett projekt med mål att låta uppföra en kopia av ladan.

Att all denna brackighet kunde ge upphov till viss avundsjuka på den lyckosamma immigrantfamiljen säger sig själv, och nu uppstod ett rykte att familjen bestod av ytterligare ett barn, som var missbildat och hölls kedjat i ett lönnrum i huset. Kanske var det fastighetens något udda interiör som gjorde att vissa tolkade de vinklade prången som lönnrum, men något ytterligare barn fanns sannolikt inte. Ändå verkade skvallret som ett omen om att lyckan inte var beständig ens för Nels Larson och hans familj, och katastrofen kom år 1914 när hustrun Johanna dog. Vissa säger att hon återfanns liggande livlös nedanför en trappa, medan andra påstår att hon somnade in av en stroke vid frukostbordet. Nels tog hennes död så hårt att han lämnade huset som det var och flyttade till sin utflugna dotter, kvarlämnande möbler och kläder, och med bordet dukat för måltid. Det påstods till och med att maten stod kvar på den avstängda spisen! Nels vägrade att sätta sin fot i sitt slott ända till sin död 1923.

Att det övergivna godset redan under Nels livstid utgjorde en lockelse för både fantasifulla och oärliga är givet. Några talade om kvinnan som satt i ett av tornen och tittade dystert ut genom fönstret, andra viskade om den förmögenhet som skulle finnas gömd i herrgårdens innerväggar. Huset började redan vid den här tiden att utsättas för skadegörelse. När Nels avlidit tog påståendena om spökerier fart på allvar, klockan i tornet sägs t.ex. oförklarligt ha slagit tretton slag när han just avlidit och skulle fortsätta att slå på årsdagen efter hans död, till och med efter att tornet raserats av tornadon.

De efterlevande försökte att hyra ut byggnaden, men den hade nu blivit utsatt för väder och vind, och den teknik som låg i spets när den installerades var nu föråldrad. Hyresgäster kom och gick under en tid, men till slut fick huset stå och förfalla. Voorhies Castle fick nu fått den tvivelaktiga äran att bli utsett som ett av de värsta spökställena i Illinois. Man hörde pianospelande, rasslande kedjor och tunga steg i huset, och det erkända mediet Irene Hughes från Chicago som tagits dit för att undersöka fenomenen lämnade prompt byggnaden efter några minuter och vägrade att gå in igen.

År 1967 insåg Nels och Johannas barnbarn att något måste göras, så de donerade Voorhies Castle till Illinois Pioneer Center, med förhoppningen att det skulle bli ett museum över den svenska invandringen till Illinois. Pionjärerna drev anläggningen en tid och hade 30.000 besökare under ett år, men det förslog inte till att hålla verksamheten i drift. Återigen lades byggnaden i malpåse, och återigen rapporterade förskräckta tillsynsmän om skakande spökupplevelser vid underhållsbesöken.

Kanske hade allt slutat med att Nels Larsons skånska slottskopia ändat som en ruin, om inte en driftig Illinoisprofessor år 1999 köpt den hundraåriga byggnaden och med hjälp av lokala amishhantverkare fortsatt att återställa det i sitt forna skick, ett arbete som då hade påbörjats av en tillfällig ägare som inte klarade av att fortsätta det kostnadskrävande projektet. Nu skiner Voorhies Castle nästan som när det var nytt, men den nye ägaren gör ständigt fynd från Larsons tid. Ingen talar längre om mystiska händelser i den gamla byggnaden, och damen i fönstret verkar heller inte synas till längre - kanske är hon belåten över att äntligen ha fått sällskap igen?

10 juli 2008

Den diskreta hjälparen

"Ingen mening mä å prat!"


“Intuition becomes increasingly valuable in the new information society precisely because there is so much data.” ~ John Naisbitt.

Eftersom jag tror mig vara en intuitivt lagd person blev jag intresserad av att i ett pressmeddelande från Linköpings universitet läsa att intuition kan förklaras enligt en ny avhandling i didaktik. Forskaren Lars-Erik Björklund menar i den att det finns en neurobiologisk förklaring till hur erfarenhetsbaserad kunskap uppstår.

Det var för några år sedan som vetenskapsmännen upptäckte att vår hjärna använder sig av dubbla system när den tar emot och bearbetar sinnesintryck, ett medvetet och ett omedvetet. Det omedvetna systemet lagrar sina intryck i vad som kan jämföras med en bilderbok, där våra samlade erfarenheter infogas kontinuerligt. Till bilderna fogar det undermedvetna en liten kommentar av typen "bra" eller "dåligt". När det uppstår en situation som relaterar till någon av bilderna i "boken" bläddrar det omedvetna blixtsnabbt fram bilden och överlämnar den diskret till oss som ett tips om hur vi kan lösa problemet. Speciellt när vi ställs inför flera val och vid informationskorsningar är den här reaktionen oss till stor hjälp.

De här minnena ligger separerade från våra vanliga minnen, och vi kan inte berätta om dem för vi vet inte att vi har dem. Det är först när de känner igen någonting som vi får den där magkänslan eller den här idén hur vi ska hantera eller agera, förklarar Lars-Erik Björklund för Vetenskapsradion. En person som förlitade sig på sin intuition var enligt Björklund Ingemar Stenmark. ”Hä gå int å förklar för den som int begrip”, mina ben tänker fortare än jag”, kunde Stenmark säga, och han verkade faktiskt agera i enlighet med det. Satt i relation till det framstår "Dä ä bar´å åk" som något mer än en klyscha...

Som amatörtyckare i ämnet kan man ju spinna vidare och fundera över det välkända uttrycket att "livet passerar revy" när vi utsätts för en krissituation eller ligger på det yttersta. Kanske är det helt enkelt intuitionen som bläddrar febrilt i sitt album för att hitta något som passar för att lösa situationen, och som till slut slänger upp hela albumet i ren desperation? Prosaiskt lagda läkare hävdar förstås att det i det fallet rör sig om att syretillförseln till hjärnan stryps, så att det uppstår hallucinationsliknande tillstånd. Fast jag har själv upplevt den här "revyn" vid tre tillfällen, en gång i tidig barndom då jag ramlade ner från en tunna, och i det korta fallet såg jag mitt då så korta liv flimra förbi innan jag landade. Totalt oskadd, så någon syrebrist lär jag inte ha drabbats av! Något senare berättade en kamrat att han också haft en "revyföreställning", i hans fall tror jag att det hände i samband med en cykelvurpa, men det tog många år innan jag fick veta att det här är ett allmänkänt fenomen. Fast nu tror jag visst att jag kommit en bit O.T? Intuitionen säger mig åtminstone det...

Ruinturism

Fulkyrkan, Forsåkersgatan (Eget)

"Empty spaces - what are we living for?Abandoned places - I guess we know the score...On and on!Does anybody know what we are looking for?"(Queen: "The Show Must Go On")


Detta är tiden då vi vanliga amatörturister drar runt på jakt efter det vackra i tillvaron. Nu tillåter vi oss att bli tårögda över vita björkstammar, rultiga kullor och svarvitbrokig boskap på gröna ängar. Men det finns de som ser tillvaron ur andra perspektiv, sådana som kan falla i hänryckning över en fallfärdig transformatorstation eller ett gistet spökhotell. Den här rörelsen, som man väl får kalla det, har hämtad inspiration från sajter som Abandoned Places, och på svenska har detta blivit "övergivna platser", känt inte minst genom den "legitimerade ruinspanaren" Jan Jörnmark. Samma andas barn är herrar Lewén och Eriksson, namnen bakom sajten detsannasverige.com. Nu finns deras upptäcktsfärder även i bokform, "Sverige är fantastiskt", som presenteras som "en exposé över fula kommunhus, småstadskitsch och folkhemsförfall". Kanske är det delar av förklaringen till vår fascination av rudimenten, att det vi ser symboliserar något annat som har raserats? Jesper Lewén (NA 2008, länk utgått) verkar vara inne på det också när han säger: "Under välfärdsåren fanns en positiv framtidstro, en vision om att vi skulle bygga ett kollektivt samhälle. Det fanns ett hopp som inte finns längre. I dag står stora delar av det gamla Sverige och förfaller. I stället satsar vi på det individuella, till exempel privata bostäder, heminredning och konsumtion".
 "Does anybody know what we are looking for...?"


Att det finns lockelse i det fula märkte jag själv när jag i mars förra året skrev om rucklet på Apotekaregatan 17 i Göteborg. Det har varit många Googleträffar på det objektet, så nyfikenheten finns där, helt klart! Nog kan man förstå att en och annan lyfter på ögonbrynet inför det lite udda semesterupplägget att dra runt och beskåda ruckel och ruiner, men jag tycker allt att det är lite spännande. Dessutom kanske det är så att vi behöver se förfallet för att förstå skönheten?


Götaforsliden, Mölndal (Eget).

"My soul is painted like the wings of butterflies,
Fairy tales of yesterday, will grow but never die,
I can fly, my friends!"

(Queen: The Show Must Go On")


Fotnot: länkarna uppdaterade nov. 2013

8 juli 2008

Dit Arnbussarna inte letar sig

Den gamla ladugården. (Egen bild)
"Det tonar i blod och hjärtan
ur evigheten en sång,
det ropar långt bort genom seklen
från släkten som levde en gång.
Det spelar ur säden på åkern
och kyrkogårdens jord,
det klingar ur psalmer och vaggviselåt
och folkvisans vemodsackord."
(Carl Hesselgren)

Trots att vi bara är några kilometer från Västergötlands öppna slätter känns det som om vi befinner oss på en skogsväg i Värmland. Storskogen tränger ända fram till grusvägens dammiga dikesrenar, men efter någon mil upplöser sig skogen i en glänta och den gamla ladugården ligger framför oss. Den är nästan tvåhundra år gammal i sina äldsta delar, och därmed en av de mest ålderstigna i hela landskapet. Här ligger en av de återstående ensamgårdarna med anor från medeltiden som ännu finns ute i Falbygdens skogsmarker.

Länsstyrelsens rapport från 2004, "Västgötagårdar - en bebyggelsehistorisk översikt" (förf. Holmström/Odenbring Widmark), beskriver: "Skiftesverksladugården är en av de äldsta som finns bevarade i Västergötland. Loge och lador är byggda i skiftesverk med utskov på sidan. Virket är fur frånsett syllar och svallskift i återanvänd ek. Fähus och stall är knuttimrade, svinhuset byggt av stolpverk. Interiören från 1800-talet är föga förändrad med bl.a. svinstia med kätte, stall med krubbor och havrebinge, fähus med båsrader kring gödselrännan samt kalvkättar och i utskovet fårkätte. Taket täcks av vass på ett äldre halmtak. Vandringen är uppbyggd i sen tid, men är av samma typ som den som förr fanns här." (En vandring är en kuggaxel som drogs av hästar eller oxar och som användes till att driva tröskverk bl.a.)

Bara några kilometer härifrån ligger offerplatsen Finnestorp, där man från tiden för Kristi födelse och sex sekler framåt offrade krigstroféer i våtmarkerna från "strider då det skapades riken", som det står på Finnestorps förnämliga hemsida. Ytterligare några kilometer därifrån ruvar Larva Bäsing och Onsjö kullar på sina hemligheter från ungefär samma epok i vår historia, och där står runstenen från kristen tid som minner om den gode unge mannen Gunnar, Sigtryggs son. Här, på Larvs hed, samlades år 1529 en styrka underställd lagmannen Ture Jönsson Tre Rosor och biskop Magnus Haraldsson i Skara för att göra uppror mot Gustav Vasa, men sveket kom till kung Göstas kännedom, och Ture Jönsson och biskopen flydde till Danmark, medan några andra anstiftare hamnade under bödelsyxan.

Larvs hed var tidigt ett militärt övningsfält, och den hemsöktes vid flera tillfällen av härjande danska trupper, som använde den som läger. Idag härskar friden här - när inte idrottsklubben kallar till bingo på idrottsplatsen förstås, för då är det åter liv och rörelse på heden!

6 juli 2008

En kyrka i Svältorna

Fönster mot sommaren. Jällby, juli-08 (eget)
Så blev det ändå några små utflykter även den här semestern. Torsdagen ägnades åt besök hos "släkta"på idylliska platser i Västergötland. Svarthättesång till flädersaften i bersån på ena stället och hjortflockar och gäss synliga från gårdstunet på det andra - snacka om livskvalitet! Att dessutom få se älg, tranor och glada längs vägen livar förstås upp även den mest försoffade naturnisse...

På fredag blev det en tur i Arnfria områden i Västergötland, med inriktning på kyrkor i Svältorna. Dagens höjdare var den lilla träkyrkan i Jällby, som i sina äldsta delar faktiskt påstås härstamma från slutet av 1100-talet, vilket är närmast sensationellt om det stämmer! Nu har den förstås byggts till och renoverats under seklernas gång, bl.a. tillkom riktigt fina väggmålningar på 1700-talet. De gardinförsedda fönstren skapar en ombonad trivsel som man inte finner i de kala Tegnérladorna, och unik är ingången från vapenhuset, där dörrposten knappast kan vara mer än 165 cm hög. Vid renoveringen på 1700-talet fann man ett inmurat relikskrin som nu förvaras på Statens historiska museum. Enligt uppgift skall det innehålla en benskärva från den heliga Birgitta, vilket kanske skvallrar om att kyrkan en gång tillmättes en viss betydelse.

Att det är en åldrig bygd märks på att kyrkan ligger vid ett gammalt bronsåldersgravfält, och från sockenstugan utgår en fornpromenad som jag hoppas kunna återkomma till någon annan sommar. Man måste ju återbesöka sina nyfunna smultronställen!


Stugan i Jällby. Egen bearbetad bild.

25 juni 2008

Milda madonna!

Madonnan i Kungslena (egen bild)
Nej, det blir nog inte så mycket bevänt med semestertrippandet i år, men jag har i alla fall hälsat på min gamla bekant madonnan i Kungslena kyrka. Hon är tillkommen på 1200-talet, men orkar fortfarande se på oss med sitt milt överseende Monalisaleende.

Jag vet inte om det görs så många madonnabilder i våra dagar. Kanske går det inte att hitta några unga mödrar utan cigarrett, hästsvans och mobiltelefon fast placerad vid örat längre som kan stå modell? Men Madonnor finns det ju bevisligen ännu...

24 juni 2008

Långsökt

Preikestolen. Fri bild från Wikipedia
Det här blir långsökt, vänta bara! Läste nämligen på norska dagbladet.no att en ledare i beachvolleybollens World Event vill arrangera nästa års VM-final på den cirka 25x25 stora klippspetsen Prekestolen (predikstolen), belägen 604 meter ovanför Lysefjordens vatten i Norge. Snacka om långt till "beachen"!

Den vitsiga rubriken i tidningen är "fritt for å ikke hente bollen", d.v.s. på svenska "pax för att inte hämta bollen!". Det är då det långsökta börjar, för då kom jag in på ordet "pax"! Jag vet inte hur det var för er, men när jag var barn så sa vi alltid "pax för det" o.s.v. när vi ville ha "första tjing" (som det väl heter idag?) på något. Men nu läser jag att "pax" för vissa innebar "time out" om jag tolkar det rätt, d.v.s. ett avbrott i leken, och väl i så fall liktydigt med latinets "pax", som ju betyder "fred"? Det rubbade mina cirklar en aning, och jag tar gärna emot synpunkter på hur ni ser på paxets etymologi.

Förresten, om ni tyckte att detta var en långsökt koppling till beachvolleyn, vänta då bara när man skall börja leta efter bollarna under klippan - där kan man verkligen tala om "långsökt"! Man skulle ju, som någon föreslog, kunna hyra in frihoppare som bollkallar, men ännu bättra vore väl i så fall bungyhoppare, även om det skulle bli många gummisnoddar att knyta ihop. Bollen skulle i alla fall komma tillbaka snabbare!

För övrigt tror jag nog inte det blir något av med spelandet på Prekestolen, men idén skapar säkert värdefull publicitet. Som här...

(P.S. Jag hade kanske fel beträffande spelandet på Prekestolen! Idag, den 11 maj 2009, lutar det åt att det verkligen blir en match på hög nivå, när amerikanska OS-vinnarna i beachvolleyboll Roger/Dalhausser drabbar samman med Bjørn Maaseide och Iver Horrem på Prekestolen vid månadsskiftet juni-juli i år. Om arrangören World Event får som de vill så skall sanden först fraktas fram med en båt som ankrar upp under Prekestolen. Sedan kommer en helikopter att forsla upp sanden till toppen, vilket innebär c:a 100 helikopterturer för att få upp de 75 ton sand det rör sig om. Hoppas bara att sanden inte blåser bort innan det blir matchdags...)

19 juni 2008

Anslagstavlan: nu är det 1992

Svart på vitt, blåvitt!

Nere i vårt centrum finns ett tittskåp mot det förgångna. Det är den lokala blåvita stoltheten som har en anslagstavla för information om klubben, och det innehåller två bleknade blad från ett och samma år. Eftersom bilden här ovan kanske är lite suddig kan jag berätta att det som rubrik står: "Fotbollsintresserade flickor födda 1980 eller senare?", och där man inledningsvis bjuder in till lite roligt tillsammans. Så fortsätter det: "För närvarande är vårt yngsta lag flickor födda -78, men vi planerar för framtiden och tänker starta ett yngre lag".
"På tiden kanske?", undrar man en aning häpet. De yngsta flickorna är trots allt trettio år vid det här laget, och möjligen en smula slitna...

Det klarnar dock på slutraderna, där man kallar till informationsträff i klubbstugan lördagen den 11 januari 1992. I denna blåvita värld är det alltså 1992, året då Bingolotto fick dispens att sändas över hela landet, då Birgit Friggebo ville klämma i med "We Shall Overcome" i Rinkeby, då Riksbanken höjde marginalräntan från 75 till 500% för att stoppa valutaflödet, och samma år som Bill Clinton valdes till President i USA för första gången. Kan det här på något vis ha samband med att svensk fotboll känns en smula gammalmodig ute i Europa?

12 juni 2008

Till havs! (Offshore?)





"Båklandets vackra Maja, var du min hjärtans kär?
Grannare vimplar svaja snart vid ditt bruna skär.
Vågen för bort ditt spår på strand,
vågen bär annan tång i land."



Sjöfartsverket ställer in sig i ledet av myndigheter som vill dödförklara vårt språk, och under innevarande år lyfter man bort svenskan från alla sjökort, även om man i nåder låter de svenska ortnamnen leva kvar ytterligare en tid. Att "La" för lerbotten ersättes av ""Cy" för Clay, och att "Naturreservat" byts ut mot "Natur Reserve", är en sak, men när man också helt tar bort förkortningarna för kummel och båk innebär det kanske att dessa gamla fina ord är dömda att falla i glömska (liksom kobbe, grynna och skär?). Shame on you, Swedish Maritime Administration!

8 juni 2008

Minnesmästaren

Lösningen?
"Först glömmer man namn, sedan glömmer man ansikten, så glömmer man att dra upp blixtlåset och till sist glömmer man att dra ner det." (Okänd.)

Det är bara att konstatera att vägen tycks vara snitslad till hemmet, om man nu hänger med så länge. Mitt en gång så välsorterade namnminne blir allt sämre, och ännu tycks inte läkarvetenskapen kunna lösa det problemet. Hade man fötts några decennier senare kanske man hade kunnat hoppas på att få ett USB-minne inplanterat, så att man hade kunnat koppla upp hjärnan mot hårddisken på datorn? Nu är trots allt inte allt nattsvart, för när Gud började släcka ner mitt minne så var han så hygglo att han kastade till mig en liten livboj i form av Google. Med lite list kan man således googla sig fram till den där personen som man så väl vad hon heter, det är bara det att det är stopp i maskineriet...

Ja, vad är det hon heter nu igen? Hon som är gift med han... Han som är så rolig på Kanal Lokal! "Lycka Till" hette ju programmet, det söker jag på...Ja, Peter Apelgren! Vad är det med honom? Jo, han är ju gift med henne...Söker på det: "Apelgren", "gift". Javisst ja, Anna Mannheimer, det visste jag ju! Fast kommen så långt laget har jag glömt varför jag ville veta vad hon heter. Men jag drog i alla fall upp blixtlåset.

2 juni 2008

Då Mölndal låg i indianland

Bild från Wikipedia. (Klicka för större bild.)

Ännu under tidigt 1600-tal levde folket ur Lenni Lenapestammen i samklang med naturen längs strömmen Kara Kong, ett biflöde till Mochijirickhicken ("a large river where there are tides") , eller Delawarefloden som vi kallar den. Vid flodbädden hade de sedan otaliga generationer malt sin majs, men i början på 1640-talet lade svenska nybyggare under den nytillträdde hårdföre guvernören Johan Printz beslag på flodavsnittet, där man gjorde en bosättning som döptes till Mölndal. Enligt Family Search var det ett "blockhouse" i svensk besittning 1645-51. Man skriver:  "Molndal is better identified. It was long known as 'the Swedes mill.' It stood on Cobb's Creek, near the place where the old Darby road crosses the stream."
 
Att man här kom att uppföra den första vattendrivna kvarnen i Pennsylvania/Delaware gör att vi inte särskilt osökt anar ett samband med vårt eget Mölndal, där det vid denna tid redan hade funnits kvarnar i hundratals år. Att fortet "Nya Göteborg" låg längs samma flodarm visar också den västsvenska kopplingen.

Det blågula äventyret i Delaware blev varken särskilt lyckosamt eller långvarigt, och den svenska utposten med kvarnen föll så småningom i engelsk ägo. Kvarnen var dock ännu i bruk 1684, och senare uppfördes en ny i dess ställe som kom att vara i drift in på 1800-talet. Då fanns det för övrigt dussintals kvarnar längs vattendraget.

Råkar du besöka den lilla Philadelphiaförorten Yeadon och färdas på Woodland Avenue där den passerar Cobbs Creek vid det klassiska gästgiveriet Blue Bell Inn så kasta gärna en blick ner bland strandklipporna! Där sägs man ännu denna dag kunna se resterna av ett stycke Mölndal på amerikansk mark i form av kvarnrudiment. Ett mer konkret bevis på att man vårdar sina svenska rötter i bygden är The Swedish Cabin på Darby Creeks strand. Ett unikt och levande monument över en epok i våra länders gemensamma historia.

Fotnot: länkarna uppdaterade nov. 2013.

1 juni 2008

"Högt över marken svävar betongen"

Avveckling...

Någon kanske drar sig till minnes att jag för snart ett år sedan skrev ett inlägg om Sahlins Terrass hädanfärd. Nu tornar dess efterträdare upp sig emot skyn, och går man tillräckligt nära och tittar uppåt riskerar man att falla bakåt. De 62 kooperativa hyresrätterna sägs vara sluttecknade vid det här laget, för en trea på tolfte våningen har man fått hosta upp dryga 1,6 miljoner, och då rör det sig alltså inte om bostadsrätt.

Om nu uthyrningen av lägenheterna varit lyckosam så har debatten kring husets tillkomst inte varit lika positiv. Kritiken av förändringen av stadens skyline har inte varit nådig, och ilskna röster har faktiskt propsat på att byggnaden skall jämnas med marken! Ändå är det här "bara" ett tolvvåningshus, i den planerade förändringen av stadsbilden finns ett 39-våningarshus, och den debatten har förstås fått tändvätska i takt med att våning på våning lagts till på Sahlinshuset.

Man kan inte undgå att notera att de som fört debatten kan sägas tillhöra seniorlaget, medan de unga, som ju faktiskt skall leva i den nya staden, med få undantag tigit still. För egen del bryr jag mig inte så mycket om vad som händer - "Que Será Será"! Men, jag blir lite brydd när jag slår upp skriften med vår stads miljömål antagna av kommunfullmäktige så sent som förra året, och där under "god bebyggd miljö" läser: "Den byggda miljön och dess omgivning, som utgör vår dagliga närmiljö, ska förmedla skönhetsupplevelser och trevnad. Estetiska värden i den fysiska miljön från stadens struktur till detaljer i den enskilda byggnaden påverkar oss dagligen. Arkitektur och stadsplanering är viktiga ingredienser för vår upplevelse och vårt välbefinnande." Om stadens fäder anser att deras intentioner tagit sig fysisk gestalt i Sahlinshuset vet jag inte.




...utveckling?

16 maj 2008

Ett utplånat arv

Bildrouletten 1

Diabilder - någon som minns dem? Efter digitalkamerans genombrott börjar ju diaprojektorerna bli lika museimässiga som VHS-bandspelaren och kompaktdisketterna. Själv har jag åtskilliga hundra diabilder som bara ligger och samlar damm, och nu tänkte jag roa mig med att göra en "bildroulette", som går till så att jag då och då tar fram ett diamagasin i mängden och slumpmässigt rycker till mig en bild för att sedan dra mig till minnes vad den föreställer. Bilderna kommer inte att vara speciella eller utvalda på något sätt, utan det får bli en slumpens verk. Här kommer då den första bilden.



Det här objektet är rätt speciellt! Bilden är tagen en duggregnig sommardag år 2000. Lite hårddraget skulle den kunna ha varit tagen 700 år tidigare, men inte två år senare. Vi ser nämligen Södra Råda gamla kyrka, som hösten året efter bilden togs brändes ner av en vettvilling. Därmed försvann en av våra förnämligaste kulturskatter, med medeltida målningar av bl.a. Amund målare. Dessvärre fick mannen bakom dådet idén att bränna ner kyrkan efter att ha sett ett TV-program om vikten av att skydda gamla kulturbyggnader, och han nöjde sig tragiskt nog inte med det här brottet.

Riksantikvarieämbetet har en utmärkt sida som visar kyrkans historia och vad som hände åren efter att den utplånats. När de arkeologiska arbetena avslutats tog ett nytt projekt vid med syfte att uppföra en nutida kopia av kyrkan, något som blivit möjligt tack vare att byggnaden var synnerligen väl dokumenterad. Även om det inte är det samma som att se den ursprungliga kyrkan så kan man nu få besöka kyrkan och se hur kopian växer fram.

Till sist en liten kuriositet: när jag nu tittar på fotot ser jag en liten tvåbent "robot" t.h. om kyrkan. Alla förslag vad det är för ett föremål är välkomna! Nedan ses en förstoring.

4 maj 2008

Läs och begrunda!

För några månader skrev jag om vådan av att använda sig av automatprogram när man skall översätta texter på nätet. Idag letade jag efter ett program för att konvertera videoformat. Hittade en sida där texten börjar så här: "Med något knepen, dess’ nu möjlig till data överför den video så pass hospits och delat på online video tomten sådan som Ungdom och Google Video, i stället för rättvis vaktande den video bäddat in på det websites". Glasklart!

Den lika informativa fortsättningen kan läsas här , t.ex. "EN fri online FLV omformaren så pass hugg efter den video från Ungdom från bäddat in spindelväv sida och omvänd den på det fluga och låta du data överför den riktig omvänd video." Klarar ni det?

Sidan avslutas med den här klargörande informationen: "viktig: Du er läsande en maskin översätt sida vilken är försynt " så är" utan garantien. Tycka illa om mänsklig översättning, maskin översättning er icke förstå grammatiken, semantiken, syntax, idiomatiskt uttryck av naturlig språk, sålunda ofta produkter oriktigt och låg kvalitet text vilken för vilse och obegriplig. Sålunda, behaga hänskjuta tilloriginal Engelsk artikeln när i tvivel."

2 maj 2008

Okej då!


Häromdagen föll det sig så illa att vi satt fyra personer samlade i samma arbetsrum. Vad värre var, vi pratade alla i telefon samtidigt. Plötsligt insåg jag hur ofta vi sa "okej", så jag kladdade ner "OK" på en komihåglapp som jag hittade i byxfickan i morse.

Dagen är den 23 mars, och året är 1839. Vi befinner oss i Boston, som har en tidning som heter
The Boston Morning Post. Vid den här tiden finns det i Boston ett antal unga män, kanske dåtida brats, som roar sig med att hitta på förkortningar, gärna felformulerade, för allt möjligt. De flesta av förkortningarna dog ut direkt, men tidningens chefredaktör levererar just denna dag en liten hälsning till kompisarna i klubben (?) som var på resande fot. Han skriver att "they might be greeted by one of his rivals, the editor of that city's 'Journal,' who 'would have the 'contribution box,' et ceteras, o.k. -- all correct -- and cause the corks to fly, like sparks, upward." Vad man vet var det första gången "o.k." sattes på pränt, och det skulle då ha varit ett skämtsam förkortning av "oll korrect", i sin tur en förvrängning av "all correct".

OK , det här uttrycket hade väl också varit dömt till utplåning om det inte var så att presidentkandidaten Martin Van Burens valfunktionärer året därefter tagit till sig uttrycket. Van Buren hade nämligen smeknamnet "Old Kinderhook" efter sin hemstad, och därmed passade initialerna bra in, och det blev också en räddningsplanka för "o.k."

Under årens lopp har det gjorts diverse spaningar efter ordets ursprung, och det finns många fantasifulla uppslag. De flesta verkar dock lita på språkprofessorn Allen Walker Reads blomkvistande som ledde till Boston, och hittills har inte ordet återfunnits i någon källa före den 23 mars 1839.

I vårt land är ordet sedan länge accepterat (även i formen Okej) , fast i sanningens namn kanske lite hatälskat också! Rätt intressant är att det på Wikipedia står att "en konsekvens av förkortningen är att det inte behöver vara perfekt för att vara ok, utan att det räcker med tillräckligt bra (Good Enough)". Tillämpar man den bedömningen blir uttryck som "ganska OK" till ren tautologi. Kanske en humor i upphovsmännens anda?

Hur det var att sitta fyra i samma rum och prata i telefon? Tja, rätt OK faktiskt...