De vilda djuren närmar sig

För oss som skummar igenom nätavisorna är det ingen nytt med vissa parallella händelser inom någon nyhetskategori tycks uppstå oberoende av varandra "bara just så där", och min spaning idag gäller människa och djur. Bland annat verkar det ha inträffat ovanligt många konfrontationer med mellan rovdjur och människa på kort tid, med för människorna tragisk utgång. Drar mig rent spontant till minnes vargöverfallet i Kolmården, fallet med den tigerdödade ynglingen på Köpenhamns Zoo, djurvårdaren som dödades av en tiger på ett zoo i Köln för några dagar sedan, och likaså för några dagar sedan blev en vandrare dödad av en grizzlybjörn i Denali nationalpark i Alaska.

Som en liten tröst har vi dock under den senaste veckan även sett bevis på djur som har en mer förtroendefull och rent av lekfull inställning till människan. På en camping i Lidingö dök en räv upp för att vara deltagare i bollekande, Emil som spelade golf i Åmål fick plötsligt sällskap av en grävling på greenen, och i Australien simmade en koala ut till ett gäng paddlare och fick skjuts till en koloni med artfränder. Som om detta inte kunde vara nog gav sig igår några förrymda elefanter i Östergötland på en vägskylt med texten Jägarvallen...

Och där någonstans mitt emellan lek och allvar har vi då dessa engelsmän med sina my(s)tiska vilda kattdjur! I vintras ryktades det om en panter i Woodchester (vilken senare devalverades till en trolig räv), och nu i dagarna har man spanat efter ett påstått lejon i Essex. Även den efterforskningen har varit resultatlös - det pratas om att det rört sig om en ovanligt stor tam- eller vildkatt. Fast en och annan essexbo kanske ändå böjer sig ner och kollar misstänksamt under sängen innan bedtime i kväll. Man vet ju aldrig...

Gosedjur eller politisk infiltratör?

"P.g.a trafiken kunde jag inte hjälpa den gula nallen som låg på en avsats på Klarastrandsleden mot Solna. Kanske var det någons bästa vän?", skrev någon i dag på middagen i ett twitter som jag av en tillfällighet kom att läsa.

I tisdags morse när jag var på väg till jobbet gjorde jag en liknande reflektion, när jag såg en lealös nalle hänga på ett staket längs min väg. Det är något med borttappade kramdjur som triggar igång något hos många av oss; inte bara omtanke om barnet som tappat sin vän, utan vi lider även med tygdjuret som kommit på avvägar. Kanske är det vetskapen om alla känslor som impregnerat leksaken och alla hemligheter som viskats i förtroende i nallens tygöron som gör den så levande för oss?

Tittar du förresten närmare på någon sopbil som korsar din väg så är chansen ganska stor att du kommer att se ett eller flera kramdjur hänga på bilen, för sopåkarna verkar inte kunna förmå sig att skicka en vän i nöd på tippen.

En annan yrkeskår som inte tvekar att ingripa och förena åtskilda vänner är polisen. Vid midsommartid kom Tyra,1, och hennes nalle ifrån varandra. Det fick Södermalmspolisen att utfärda en efterlysning av kramdjuret på sin facebooksida, vilket genast utlöste reaktioner i landet - en del ansåg att det var en gest av medmänsklighet, medan andra tyckte att polisen minsann borde syssla med annat. Men inte i bara i vårt land blev det stor uppmärksamhet; stora tidningar utomlands skrev om fallet, och människor som sätter pris på allt uppskattade den PR som den svenska polisen fick till miljontals kronor. Men det viktigaste av allt var förstås att efterlysningen resulterade i att Tyras kompis kom till rätta!

Inte ens storpolitiken går fri från nalleinterventioner, vilket kanske inte är så konstigt, då teddybjörnen ju är uppkallad efter den amerikanske presidenten Theodor "Teddy" Roosevelt! Nu senast var det en svensk PR-byrå som släppte ner flera hundra fallskärmsförsedda nallebjörnar med ett politiskt budskap över Vitryssland, vilket orsakat en diplomatisk kris mellan Vitryssland och Sverige.

Så vem vet, kanske den gula nallen på Klarastrandsleden i sin tur jobbar för Lukasjenko? Dags att mobilisera björnskinnsmössorna, försvarsministern!

Om vår korta sommar drömde jag

 
Så blev det då en släng av något som liknar semesterväder i slutet av de fem veckornas ledighet, precis när det är dags att göra sig redo för att gå tillbaka till jobbet. Jag utnyttjade en av de sista dagarna i frihet genom att ta bussen en bit ut mot stadens utkanter i torsdags, och fick en härlig långpromenad hem. Det kändes att det börjat bli sensommar, fåglarna hade tystnat och det vilade en stilla ro över tillvaron.

Några tornseglare förvånade med att ha dröjt sig kvar, men några lyckade häckningar lär det inte ha blivit i år. Nu försvinner de från oss igen, för att inte återvända förrän i början av juni nästa år. Hoppas innerligt att de får en bättre sommar då!

Satt en stund i kvällskylan på balkongen igår kväll för att försöka se några "stjärnfall" när meteorsvärmen Perseiderna var tänkt att rita streck på kvällshimlen, men det hade jag inte mycket för. Fast det blev en stunds skönt kvällslugn ändå!

När jag återvänder till jobbet i morgon så gör jag det efter att under semestern ha slitit med frågan om det är dags att lämna arbetslivet till årsskiftet. Jag tror att jag har kommit fram till ett svar nu.  

Järtecken

Egen bild

I fjärran ylar vildhundarna, på stadskullen samlas svartalferna, vid horisonten hopas åskmolnen och ute i Kattegatt mullrar det i havsbotten. Ja, ungefär så i alla fall - det är ju så här det brukar kännas när man går in i sista semesterveckan...

Slölyssnade på P1 morgon en stund på morgonkulan. Där framträdde en stressforskare, som talade förstående till oss som står i begrepp att snart infinna oss på vår arbetsplats igen. Han påpekade vikten av att inte kasta sig över arbetet, utan först gäller det att fundera lite, typ peta sig i näsan och försöka komma ihåg sina lösenord. Därefter skall man planera, vilket väl i huvudsak innebär att ta ställning till var man skall äta lunch och vad man skall äta. Slutligen gäller det att prioritera, vilket kan vara att strunta i alla mail som hopat sig, låta bli att ladda mobilen och lägga internkuverten från inkorgen i en skrivbordslåda för eventuellt senare bruk. Nej, riktigt så var det nog inte han sa...

Jag har kollat på SR:s hemsida, och det är så här han vill att återfasningen skall ske: " Går man in och tänker sig att man ska vara mycket effektiv från första stund på jobbet, så kan man ibland bli besviken. Det är bättre att fasa sig in successivt. Och ju äldre man blir desto längre tid brukar det ta.
För de som har möjlighet är det också bra att ägna första dagarna till planering – att sätta upp mål och  prioritera.
– Det man inte ska göra är att bara slänga sig in i arbetet utan att fundera först. Konkret skulle det kanske handla om att i stället för att både rensa mejl och prestera något som man behöver prestera, kanske ägnar sig åt att bara rensa mejlen. Så att man väljer ut ett par tre uppgifter som man ska åstadkomma."

Jo, jo, så där kanske man har på kontoret om man är stressforskare, men jag kan lova att tillvaron för de mesta av oss "på golvet" är inte lika beviljad! Det blir nog till att hugga i där man var innan semestern, och samtidigt greppa det som lagts på hög sedan dess...

En "Sanna", som idag återvänt till sitt jobb inom försäkringsbranschen efter fem veckors semester, kommer också till tals i inslaget. Hon verkar också vara i den lyckliga situationen att hon kan ta en slow start, men jag gillar i alla fall hennes målsättning - att hålla sig flytande i väntan på nästa ledighet! Så här säger hon: " Ja, det är väl viktigt att man första veckan inte bokar in för mycket, vare sig på jobbet eller privat, så att man får den här lugna starten och samlar ihop sig så att man orkar fram tills nästa ledighet."

Fast ännu är det ingen riktig panik - det är ju en vecka kvar på semestern, så än behöver man inte rulla ihop hängmattan!

De dansade en vecka

Sedan en vecka tillbaka brinner OS-elden i London, men för många av oss startar nog inte OS förrän nu, när friidrotten tar sin början. Sverige har ju haft några framgångar, och jag gläds med de aktiva som lyckats pricka in formen i rätt ögonblick. Män ändå; trots att såväl fälttävlan, lerduveskytte och triathlon säkert är bra TV-sporter känner jag mig inte särskilt "storsvensk" för svenska medaljer. Jag tycker inte att jag har någon anledning att följa sådana grenar som jag annars är ointresserad av, men jag förstår att de finns de som tycker att det är nu man har chansen att bekanta sig med "nya" sporter.

Något som varit signifikant för den här olympiaden är hur de blågula bollspelarna i handboll och fotboll har misslyckats. Det är lite underligt, för just i lagidrotterna brukar svenska deltagare annars ha förmågan att växa med motståndet. Den berömda lagandan känns som bortblåst, alla tjusiga målgester till trots. Därför känns det lite märkligt när kolumnisten Jennifer Wegerup skriver i Aftonbladet att "Jag skulle älska att se en dam­spelare som springer ifrån alla lagkamraterna för att jubla så länge som möjligt själv framför tv-kamerorna." Det är ju just dit vi är på väg! Zlatan är en världsstjärna på många sätt, men han har åtminstone inte tidigare fått sina lagkamrater att växa - det har varit "allt ljus på mig!". Vårt landslag har inte förmått  förbättra sin position i världsrankingen med denna megastjärna i laget (där han givetvis ändå hör hemma), och den berömda lagandan är inte längre bättre i det svenska laget än i andra.

Jag tror därför inte alls det är rätt väg att gå med mer egocentrisk inställning hos spelarna. De svenska fotbollstjejerna övade in en målgest utan Dennerbys vetskap. "Vi får en väldig boost av den", förklarade lagkaptenen efter att man fått visa upp sin dominogest under första matchen mot dåligt motstånd. Nu när det visar sig att den där "boosten" inte blev så långvarig hör man inte av några självförebråelser från spelarna. Nej, Dennerby skall bort och Sundhage in  (varför inte tillsammans med en koreograf?) Sedan är man bäst i världen - till dess allvaret kommer ikapp danstruppen...

En liten uppdatering: svenska killarna har verkligen växt med uppgiften och visat fantastisk lagmoral! De kämpade till sista svettdroppen mot fransmännen, men hade inte riktigt marginalerna på sin sida.

Törnrosaslottet i Bäsksele

En person med insyn i bebyggelsen i våra trakter berättade för en tid sedan om en man som bott i rätt knappa omständigheter i ett hus i stadens utkanter. För en del år sedan vann mannen en stor summa pengar på Lotto, och då lär han ha knackat på hos grannarna och sagt att "nu slänger jag nyckeln och drar - mors!" Sedan dess skall huset ha stått obebott. Nu finns det ju flera bottnar i den historien - blev han t.ex. utsatt för ett brott, kanske är det bara en skröna? Egentligen spelar det ingen roll, för det är själva tanken på tidskapseln, huset, som lämnats i oförändrat skick som lockar. En ännu äldre tidskapsel har stått i Bäsksele i Västerbotten i form av ett hus som två äldre systrar lämnade i orört skick för fyrtio år sedan. Nu har huset övertagits av ett par där frun i huset turligt nog är släktforskare och har vett att ta tillvara husets historia. Den nya ägaren Ann-Kristin berättar för Västerbottensnytt att många har tyckt att många av inventarierna borde lämnas till något museum, men hon tycker att sakerna är där de hör hemma, och jag tror nog att hon därmed handlar så som de gamla ägarna önskat. Det som inte riktigt framgår av inslaget i lokalnyheterna är hur huset klarat sig så bra under dessa år. Inga fuktskador på tapeter, ingen skadegörelse eller andra synliga skador gör att man anar att någon tittat till huset under årens lopp. 

(P.S.Känner du för lite mer läsning med lokalfärg kan jag tipsa om att lagret är nyuppdaterat med en liten berättelse om vad som kan hända i en korvkö. Finns att läsa här!)

 

 

                                                                                                    

Min säng är min borg

Sedan igår står en ny säng på plats i sovrummet, och för mig är det om inte en himlasäng så dock en himla säng! Den gamla bädden blev mer eller mindre en fakirbräda på slutet, det stack upp fjädrar här och där, och det kändes som att sova på en popcornmaskin (kan jag tänka mig; jag har aldrig sovit på en popcornmaskin. Ännu...)


När jag köpte sängen råkade jag ut för en försäljare som jag då tyckte var lite för skicklig för min budget - hon fick mig att investera i en säng som var dyrare än jag tänkt mig, men så här i efterhand är jag bara tacksam för det, jag skulle ligga högt i den firmans "nöjd-kund-index" idag!

 Napoleon skrev på sin tid "Sängen har blivit min lyxplats. Jag skulle inte byta den mot någon tron i världen". Nu hade han förvisso en något lyxigare bädd än min, men jag känner ändå ungefär vad han menar. Tänk bara att stiga upp på morgonen utan att vara ledbruten - vilken lyx!