Ruinturism

Fulkyrkan, Forsåkersgatan (Eget)

"Empty spaces - what are we living for?Abandoned places - I guess we know the score...On and on!Does anybody know what we are looking for?"(Queen: "The Show Must Go On")

Detta är tiden då vi vanliga amatörturister drar runt på jakt efter det vackra i tillvaron. Nu tillåter vi oss att bli tårögda över vita björkstammar, rultiga kullor och svarvitbrokig boskap på gröna ängar. Men det finns de som ser tillvaron ur andra perspektiv, sådana som kan falla i hänryckning över en fallfärdig transformatorstation eller ett gistet spökhotell. Den här rörelsen, som man väl får kalla det, har hämtad inspiration från sajter som Abandoned Places, och på svenska har detta blivit "övergivna platser", känt inte minst genom den "legitimerade ruinspanaren" Jan Jörnmark. Samma andas barn är herrar Lewén och Eriksson, namnen bakom sajten detsannasverige.com. Nu finns deras upptäcktsfärder även i bokform, "Sverige är fantastiskt", som presenteras som "en exposé över fula kommunhus, småstadskitsch och folkhemsförfall". Kanske är det delar av förklaringen till vår fascination av rudimenten, att det vi ser symboliserar något annat som har raserats? Jesper Lewén (NA 2008, länk utgått) verkar vara inne på det också när han säger: "Under välfärdsåren fanns en positiv framtidstro, en vision om att vi skulle bygga ett kollektivt samhälle. Det fanns ett hopp som inte finns längre. I dag står stora delar av det gamla Sverige och förfaller. I stället satsar vi på det individuella, till exempel privata bostäder, heminredning och konsumtion".
 "Does anybody know what we are looking for...?"


Att det finns lockelse i det fula märkte jag själv när jag i mars förra året skrev om rucklet på Apotekaregatan 17 i Göteborg. Det har varit många Googleträffar på det objektet, så nyfikenheten finns där, helt klart! Nog kan man förstå att en och annan lyfter på ögonbrynet inför det lite udda semesterupplägget att dra runt och beskåda ruckel och ruiner, men jag tycker allt att det är lite spännande. Dessutom kanske det är så att vi behöver se förfallet för att förstå skönheten?

Götaforsliden, Mölndal (Eget).

"My soul is painted like the wings of butterflies,
Fairy tales of yesterday, will grow but never die,
I can fly, my friends!"

(Queen: The Show Must Go On")

Fotnot: länkarna uppdaterade nov. 2013

Dit Arnbussarna inte letar sig

Den gamla ladugården. (Egen bild)

"Det tonar i blod och hjärtan
ur evigheten en sång,
det ropar långt bort genom seklen
från släkten som levde en gång.
Det spelar ur säden på åkern
och kyrkogårdens jord,
det klingar ur psalmer och vaggviselåt
och folkvisans vemodsackord."
(Carl Hesselgren)

Trots att vi bara är några kilometer från Västergötlands öppna slätter känns det som om vi befinner oss på en skogsväg i Värmland. Storskogen tränger ända fram till grusvägens dammiga dikesrenar, men efter någon mil upplöser sig skogen i en glänta och den gamla ladugården ligger framför oss. Den är nästan tvåhundra år gammal i sina äldsta delar, och därmed en av de mest ålderstigna i hela landskapet. Här ligger en av de återstående ensamgårdarna med anor från medeltiden som ännu finns ute i Falbygdens skogsmarker.

Länsstyrelsens rapport från 2004, "Västgötagårdar - en bebyggelsehistorisk översikt" (förf. Holmström/Odenbring Widmark), beskriver: "Skiftesverksladugården är en av de äldsta som finns bevarade i Västergötland. Loge och lador är byggda i skiftesverk med utskov på sidan. Virket är fur frånsett syllar och svallskift i återanvänd ek. Fähus och stall är knuttimrade, svinhuset byggt av stolpverk. Interiören från 1800-talet är föga förändrad med bl.a. svinstia med kätte, stall med krubbor och havrebinge, fähus med båsrader kring gödselrännan samt kalvkättar och i utskovet fårkätte. Taket täcks av vass på ett äldre halmtak. Vandringen är uppbyggd i sen tid, men är av samma typ som den som förr fanns här." (En vandring är en kuggaxel som drogs av hästar eller oxar och som användes till att driva tröskverk bl.a.)

Bara några kilometer härifrån ligger offerplatsen Finnestorp, där man från tiden för Kristi födelse och sex sekler framåt offrade krigstroféer i våtmarkerna från "strider då det skapades riken", som det står på Finnestorps förnämliga hemsida. Ytterligare några kilometer därifrån ruvar Larva Bäsing och Onsjö kullar på sina hemligheter från ungefär samma epok i vår historia, och där står runstenen från kristen tid som minner om den gode unge mannen Gunnar, Sigtryggs son. Här, på Larvs hed, samlades år 1529 en styrka underställd lagmannen Ture Jönsson Tre Rosor och biskop Magnus Haraldsson i Skara för att göra uppror mot Gustav Vasa, men sveket kom till kung Göstas kännedom, och Ture Jönsson och biskopen flydde till Danmark, medan några andra anstiftare hamnade under bödelsyxan.

Larvs hed var tidigt ett militärt övningsfält, och den hemsöktes vid flera tillfällen av härjande danska trupper, som använde den som läger. Idag härskar friden här - när inte idrottsklubben kallar till bingo på idrottsplatsen förstås, för då är det åter liv och rörelse på heden!

En kyrka i Svältorna

Fönster mot sommaren. Jällby, juli-08 (eget)

Så blev det ändå några små utflykter även den här semestern. Torsdagen ägnades åt besök hos "släkta"på idylliska platser i Västergötland. Svarthättesång till flädersaften i bersån på ena stället och hjortflockar och gäss synliga från gårdstunet på det andra - snacka om livskvalitet! Att dessutom få se älg, tranor och glada längs vägen livar förstås upp även den mest försoffade naturnisse...

På fredag blev det en tur i Arnfria områden i Västergötland, med inriktning på kyrkor i Svältorna. Dagens höjdare var den lilla träkyrkan i Jällby, som i sina äldsta delar faktiskt påstås härstamma från slutet av 1100-talet, vilket är närmast sensationellt om det stämmer! Nu har den förstås byggts till och renoverats under seklernas gång, bl.a. tillkom riktigt fina väggmålningar på 1700-talet. De gardinförsedda fönstren skapar en ombonad trivsel som man inte finner i de kala Tegnérladorna, och unik är ingången från vapenhuset, där dörrposten knappast kan vara mer än 165 cm hög. Vid renoveringen på 1700-talet fann man ett inmurat relikskrin som nu förvaras på Statens historiska museum. Enligt uppgift skall det innehålla en benskärva från den heliga Birgitta, vilket kanske skvallrar om att kyrkan en gång tillmättes en viss betydelse.

Att det är en åldrig bygd märks på att kyrkan ligger vid ett gammalt bronsåldersgravfält, och från sockenstugan utgår en fornpromenad som jag hoppas kunna återkomma till någon annan sommar. Man måste ju återbesöka sina nyfunna smultronställen!

Stugan i Jällby. Egen bearbetad bild.

Milda madonna!

Madonnan i Kungslena (egen bild)

Nej, det blir nog inte så mycket bevänt med semestertrippandet i år, men jag har i alla fall hälsat på min gamla bekant madonnan i Kungslena kyrka. Hon är tillkommen på 1200-talet, men orkar fortfarande se på oss med sitt milt överseende Monalisaleende.

Jag vet inte om det görs så många madonnabilder i våra dagar. Kanske går det inte att hitta några unga mödrar utan cigarrett, hästsvans och mobiltelefon fast placerad vid örat längre som kan stå modell? Men Madonnor finns det ju bevisligen ännu...

Långsökt

Preikestolen. Fri bild från Wikipedia

Det här blir långsökt, vänta bara! Läste nämligen på norska dagbladet.no att en ledare i beachvolleybollens World Event vill arrangera nästa års VM-final på den cirka 25x25 stora klippspetsen Prekestolen (predikstolen), belägen 604 meter ovanför Lysefjordens vatten i Norge. Snacka om långt till "beachen"!

Den vitsiga rubriken i tidningen är "fritt for å ikke hente bollen", d.v.s. på svenska "pax för att inte hämta bollen!". Det är då det långsökta börjar, för då kom jag in på ordet "pax"! Jag vet inte hur det var för er, men när jag var barn så sa vi alltid "pax för det" o.s.v. när vi ville ha "första tjing" (som det väl heter idag?) på något. Men nu läser jag att "pax" för vissa innebar "time out" om jag tolkar det rätt, d.v.s. ett avbrott i leken, och väl i så fall liktydigt med latinets "pax", som ju betyder "fred"? Det rubbade mina cirklar en aning, och jag tar gärna emot synpunkter på hur ni ser på paxets etymologi.

Förresten, om ni tyckte att detta var en långsökt koppling till beachvolleyn, vänta då bara när man skall börja leta efter bollarna under klippan - där kan man verkligen tala om "långsökt"! Man skulle ju, som någon föreslog, kunna hyra in frihoppare som bollkallar, men ännu bättra vore väl i så fall bungyhoppare, även om det skulle bli många gummisnoddar att knyta ihop. Bollen skulle i alla fall komma tillbaka snabbare!

För övrigt tror jag nog inte det blir något av med spelandet på Prekestolen, men idén skapar säkert värdefull publicitet. Som här...

(P.S. Jag hade kanske fel beträffande spelandet på Prekestolen! Idag, den 11 maj 2009, lutar det åt att det verkligen blir en match på hög nivå, när amerikanska OS-vinnarna i beachvolleyboll Roger/Dalhausser drabbar samman med Bjørn Maaseide och Iver Horrem på Prekestolen vid månadsskiftet juni-juli i år. Om arrangören World Event får som de vill så skall sanden först fraktas fram med en båt som ankrar upp under Prekestolen. Sedan kommer en helikopter att forsla upp sanden till toppen, vilket innebär c:a 100 helikopterturer för att få upp de 75 ton sand det rör sig om. Hoppas bara att sanden inte blåser bort innan det blir matchdags...)

Anslagstavlan: nu är det 1992

Svart på vitt, blåvitt!

Nere i vårt centrum finns ett tittskåp mot det förgångna. Det är den lokala blåvita stoltheten som har en anslagstavla för information om klubben, och det innehåller två bleknade blad från ett och samma år. Eftersom bilden här ovan kanske är lite suddig kan jag berätta att det som rubrik står: "Fotbollsintresserade flickor födda 1980 eller senare?", och där man inledningsvis bjuder in till lite roligt tillsammans. Så fortsätter det: "För närvarande är vårt yngsta lag flickor födda -78, men vi planerar för framtiden och tänker starta ett yngre lag".
"På tiden kanske?", undrar man en aning häpet. De yngsta flickorna är trots allt trettio år vid det här laget, och möjligen en smula slitna...

Det klarnar dock på slutraderna, där man kallar till informationsträff i klubbstugan lördagen den 11 januari 1992. I denna blåvita värld är det alltså 1992, året då Bingolotto fick dispens att sändas över hela landet, då Birgit Friggebo ville klämma i med "We Shall Overcome" i Rinkeby, då Riksbanken höjde marginalräntan från 75 till 500% för att stoppa valutaflödet, och samma år som Bill Clinton valdes till President i USA för första gången. Kan det här på något vis ha samband med att svensk fotboll känns en smula gammalmodig ute i Europa?

Till havs! (Offshore?)

Styrsö (fri bild från nätet, lite bearbetad.)

"Båklandets vackra Maja, var du min hjärtans kär?
Grannare vimplar svaja snart vid ditt bruna skär.
Vågen för bort ditt spår på strand,
vågen bär annan tång i land."

(Arvid Mörne.)

Sjöfartsverket ställer in sig i ledet av myndigheter som vill dödförklara vårt språk, och under innevarande år lyfter man bort svenskan från alla sjökort, även om man i nåder låter de svenska ortnamnen leva kvar ytterligare en tid. Att "La" för lerbotten ersättes av ""Cy" för Clay, och att "Naturreservat" byts ut mot "Natur Reserve", är en sak, men när man också helt tar bort förkortningarna för kummel och båk innebär det kanske att dessa gamla fina ord är dömda att falla i glömska (liksom kobbe, grynna och skär?). Shame on you, Swedish Maritime Administration!

Minnesmästaren

Lösningen?

"Först glömmer man namn, sedan glömmer man ansikten, så glömmer man att dra upp blixtlåset och till sist glömmer man att dra ner det." (Okänd.)

Det är bara att konstatera att vägen tycks vara snitslad till hemmet, om man nu hänger med så länge. Mitt en gång så välsorterade namnminne blir allt sämre, och ännu tycks inte läkarvetenskapen kunna lösa det problemet. Hade man fötts några decennier senare kanske man hade kunnat hoppas på att få ett USB-minne inplanterat, så att man hade kunnat koppla upp hjärnan mot hårddisken på datorn? Nu är trots allt inte allt nattsvart, för när Gud började släcka ner mitt minne så var han så hygglo att han kastade till mig en liten livboj i form av Google. Med lite list kan man således googla sig fram till den där personen som man så väl vad hon heter, det är bara det att det är stopp i maskineriet...

Ja, vad är det hon heter nu igen? Hon som är gift med han... Han som är så rolig på Kanal Lokal! "Lycka Till" hette ju programmet, det söker jag på...Ja, Peter Apelgren! Vad är det med honom? Jo, han är ju gift med henne...Söker på det: "Apelgren", "gift". Javisst ja, Anna Mannheimer, det visste jag ju! Fast kommen så långt laget har jag glömt varför jag ville veta vad hon heter. Men jag drog i alla fall upp blixtlåset.

Då Mölndal låg i indianland

Bild från Wikipedia. (Klicka för större bild.)

Ännu under tidigt 1600-tal levde folket ur Lenni Lenapestammen i samklang med naturen längs strömmen Kara Kong, ett biflöde till Mochijirickhicken ("a large river where there are tides") , eller Delawarefloden som vi kallar den. Vid flodbädden hade de sedan otaliga generationer malt sin majs, men i början på 1640-talet lade svenska nybyggare under den nytillträdde hårdföre guvernören Johan Printz beslag på flodavsnittet, där man gjorde en bosättning som döptes till Mölndal. Enligt Family Search var det ett "blockhouse" i svensk besittning 1645-51. Man skriver:  "Molndal is better identified. It was long known as 'the Swedes mill.' It stood on Cobb's Creek, near the place where the old Darby road crosses the stream."
 
Att man här kom att uppföra den första vattendrivna kvarnen i Pennsylvania/Delaware gör att vi inte särskilt osökt anar ett samband med vårt eget Mölndal, där det vid denna tid redan hade funnits kvarnar i hundratals år. Att fortet "Nya Göteborg" låg längs samma flodarm visar också den västsvenska kopplingen.

Det blågula äventyret i Delaware blev varken särskilt lyckosamt eller långvarigt, och den svenska utposten med kvarnen föll så småningom i engelsk ägo. Kvarnen var dock ännu i bruk 1684, och senare uppfördes en ny i dess ställe som kom att vara i drift in på 1800-talet. Då fanns det för övrigt dussintals kvarnar längs vattendraget.

Råkar du besöka den lilla Philadelphiaförorten Yeadon och färdas på Woodland Avenue där den passerar Cobbs Creek vid det klassiska gästgiveriet Blue Bell Inn så kasta gärna en blick ner bland strandklipporna! Där sägs man ännu denna dag kunna se resterna av ett stycke Mölndal på amerikansk mark i form av kvarnrudiment. Ett mer konkret bevis på att man vårdar sina svenska rötter i bygden är The Swedish Cabin på Darby Creeks strand. Ett unikt och levande monument över en epok i våra länders gemensamma historia.

Fotnot: länkarna uppdaterade nov. 2013.

"Högt över marken svävar betongen"

Avveckling...

Någon kanske drar sig till minnes att jag för snart ett år sedan skrev ett inlägg om Sahlins Terrass hädanfärd. Nu tornar dess efterträdare upp sig emot skyn, och går man tillräckligt nära och tittar uppåt riskerar man att falla bakåt. De 62 kooperativa hyresrätterna sägs vara sluttecknade vid det här laget, för en trea på tolfte våningen har man fått hosta upp dryga 1,6 miljoner, och då rör det sig alltså inte om bostadsrätt.

Om nu uthyrningen av lägenheterna varit lyckosam så har debatten kring husets tillkomst inte varit lika positiv. Kritiken av förändringen av stadens skyline har inte varit nådig, och ilskna röster har faktiskt propsat på att byggnaden skall jämnas med marken! Ändå är det här "bara" ett tolvvåningshus, i den planerade förändringen av stadsbilden finns ett 39-våningarshus, och den debatten har förstås fått tändvätska i takt med att våning på våning lagts till på Sahlinshuset.

Man kan inte undgå att notera att de som fört debatten kan sägas tillhöra seniorlaget, medan de unga, som ju faktiskt skall leva i den nya staden, med få undantag tigit still. För egen del bryr jag mig inte så mycket om vad som händer - "Que Será Será"! Men, jag blir lite brydd när jag slår upp skriften med vår stads miljömål antagna av kommunfullmäktige så sent som förra året, och där under "god bebyggd miljö" läser: "Den byggda miljön och dess omgivning, som utgör vår dagliga närmiljö, ska förmedla skönhetsupplevelser och trevnad. Estetiska värden i den fysiska miljön från stadens struktur till detaljer i den enskilda byggnaden påverkar oss dagligen. Arkitektur och stadsplanering är viktiga ingredienser för vår upplevelse och vårt välbefinnande." Om stadens fäder anser att deras intentioner tagit sig fysisk gestalt i Sahlinshuset vet jag inte.

...utveckling?

Ett utplånat arv

Bildrouletten 1

Diabilder - någon som minns dem? Efter digitalkamerans genombrott börjar ju diaprojektorerna bli lika museimässiga som VHS-bandspelaren och kompaktdisketterna. Själv har jag åtskilliga hundra diabilder som bara ligger och samlar damm, och nu tänkte jag roa mig med att göra en "bildroulette", som går till så att jag då och då tar fram ett diamagasin i mängden och slumpmässigt rycker till mig en bild för att sedan dra mig till minnes vad den föreställer. Bilderna kommer inte att vara speciella eller utvalda på något sätt, utan det får bli en slumpens verk. Här kommer då den första bilden.



Det här objektet är rätt speciellt! Bilden är tagen en duggregnig sommardag år 2000. Lite hårddraget skulle den kunna ha varit tagen 700 år tidigare, men inte två år senare. Vi ser nämligen Södra Råda gamla kyrka, som hösten året efter bilden togs brändes ner av en vettvilling. Därmed försvann en av våra förnämligaste kulturskatter, med medeltida målningar av bl.a. Amund målare. Dessvärre fick mannen bakom dådet idén att bränna ner kyrkan efter att ha sett ett TV-program om vikten av att skydda gamla kulturbyggnader, och han nöjde sig tragiskt nog inte med det här brottet.

Riksantikvarieämbetet har en utmärkt sida som visar kyrkans historia och vad som hände åren efter att den utplånats. När de arkeologiska arbetena avslutats tog ett nytt projekt vid med syfte att uppföra en nutida kopia av kyrkan, något som blivit möjligt tack vare att byggnaden var synnerligen väl dokumenterad. Även om det inte är det samma som att se den ursprungliga kyrkan så kan man nu få besöka kyrkan och se hur kopian växer fram.

Till sist en liten kuriositet: när jag nu tittar på fotot ser jag en liten tvåbent "robot" t.h. om kyrkan. Alla förslag vad det är för ett föremål är välkomna! Nedan ses en förstoring.

Läs och begrunda!

För några månader skrev jag om vådan av att använda sig av automatprogram när man skall översätta texter på nätet. Idag letade jag efter ett program för att konvertera videoformat. Hittade en sida där texten börjar så här: "Med något knepen, dess’ nu möjlig till data överför den video så pass hospits och delat på online video tomten sådan som Ungdom och Google Video, i stället för rättvis vaktande den video bäddat in på det websites". Glasklart!

Den lika informativa fortsättningen kan läsas här , t.ex. "EN fri online FLV omformaren så pass hugg efter den video från Ungdom från bäddat in spindelväv sida och omvänd den på det fluga och låta du data överför den riktig omvänd video." Klarar ni det?

Sidan avslutas med den här klargörande informationen: "viktig: Du er läsande en maskin översätt sida vilken är försynt " så är" utan garantien. Tycka illa om mänsklig översättning, maskin översättning er icke förstå grammatiken, semantiken, syntax, idiomatiskt uttryck av naturlig språk, sålunda ofta produkter oriktigt och låg kvalitet text vilken för vilse och obegriplig. Sålunda, behaga hänskjuta tilloriginal Engelsk artikeln när i tvivel."

Okej då!

Häromdagen föll det sig så illa att vi satt fyra personer samlade i samma arbetsrum. Vad värre var, vi pratade alla i telefon samtidigt. Plötsligt insåg jag hur ofta vi sa "okej", så jag kladdade ner "OK" på en komihåglapp som jag hittade i byxfickan i morse.

Dagen är den 23 mars, och året är 1839. Vi befinner oss i Boston, som har en tidning som heter
The Boston Morning Post. Vid den här tiden finns det i Boston ett antal unga män, kanske dåtida brats, som roar sig med att hitta på förkortningar, gärna felformulerade, för allt möjligt. De flesta av förkortningarna dog ut direkt, men tidningens chefredaktör levererar just denna dag en liten hälsning till kompisarna i klubben (?) som var på resande fot. Han skriver att "they might be greeted by one of his rivals, the editor of that city's 'Journal,' who 'would have the 'contribution box,' et ceteras, o.k. -- all correct -- and cause the corks to fly, like sparks, upward." Vad man vet var det första gången "o.k." sattes på pränt, och det skulle då ha varit ett skämtsam förkortning av "oll korrect", i sin tur en förvrängning av "all correct".

OK , det här uttrycket hade väl också varit dömt till utplåning om det inte var så att presidentkandidaten Martin Van Burens valfunktionärer året därefter tagit till sig uttrycket. Van Buren hade nämligen smeknamnet "Old Kinderhook" efter sin hemstad, och därmed passade initialerna bra in, och det blev också en räddningsplanka för "o.k."

Under årens lopp har det gjorts diverse spaningar efter ordets ursprung, och det finns många fantasifulla uppslag. De flesta verkar dock lita på språkprofessorn Allen Walker Reads blomkvistande som ledde till Boston, och hittills har inte ordet återfunnits i någon källa före den 23 mars 1839.

I vårt land är ordet sedan länge accepterat (även i formen Okej) , fast i sanningens namn kanske lite hatälskat också! Rätt intressant är att det på Wikipedia står att "en konsekvens av förkortningen är att det inte behöver vara perfekt för att vara ok, utan att det räcker med tillräckligt bra (Good Enough)". Tillämpar man den bedömningen blir uttryck som "ganska OK" till ren tautologi. Kanske en humor i upphovsmännens anda?

Hur det var att sitta fyra i samma rum och prata i telefon? Tja, rätt OK faktiskt...

Den urgamla familjen på fjällheden

Fulufjället. Bearbetad fri bild från Wikipedia.

I Kalifornien växer gigantiska Sequoiaträd, de största träden i världen, och de äldsta exemplaren är dessutom över 2000 år gamla. I dagarna har världen fått veta att det på svenska Fulufjället i Dalarna finns en granfamilj som i storlek mer påminner om Bonsaiträd än om Sequoian, men som i ålder är fyra gånger så gamla som jätteträden.

Det äldsta exemplaret på Fulufjället är enligt en forskargrupp under ledning av professor Leif Kullman hela 9550 år, vilket gör det till världens äldsta nu kända träd. Detta kullkastar förstås med besked de teorier som funnits att granen skulle vara en sentida immigrant i fjällvärlden, och att den skulle ha invandrat österifrån. Detta granbestånd av ett tjugotal exemplar äldre än 8000 år tros istället ha sitt ursprung i landområden som nu är hav väster om Norge.

Dessa tuktade minigranar som förr kröp längs marken på Fulufjället har i takt med temperaturhöjningen börjat att räta på stammarna. Ett tecken på de ändrade livsbetingelserna såg vi f.ö. 1997, då det här området utsattes för stora mängder regn vilket resulterade i förödande erosionsskador. Lyckligtvis klarade sig dock det gamla granbeståndet helskinnat ur denna naturkatastrof.

Några små nedslag i tiden som visar hur gammalt trädet ungefärligen är:

9550 år sedan, granen börjar växa på Fulufjället.
Vid samma tid följer jägargrupper i inlandsisens reträtt upp över nuvarande Sverige.
När granen blivit 5000 år gammal hade det börja uppträda jordbrukare på våra breddgrader.
När trädet var 7500 år gammalt skall det ha skett en speciell tilldragelse i Betlehem.
Då Gustav Vasa blev riksföreståndare hade granen hunnit bli 9000 år.
Vid tiden för de första människostegen på månen var granen 9500 år gammal.
Idag har trehundra människogenerationer passerat sedan granen slog rot på fjället.

Kohandel

Bearbetad fri bild från Wikipedia.

Varje gång jag hör uttrycket "kohandel" kommer jag att tänka på Kott-Maja från torpet Kotterud i Järnerud, Botilsäter. "Kohandel" är enligt Wikipedia en mer vardaglig benämning på att köpslå, och på den punkten har nog Kott-Maja inte mycket att lära ens av dagens marknadsguruer, eftersom hon på sin tid såg till att befrämja omsättningen helt på egen hand.

Maja föddes någon gång i mitten av 1800-talet, och jag hittade hennes berättelse i korta drag från vad min släkting Per Olsson återgav i ett tunt men läsvärt häfte från en torpinventering i Botilsäter utgivet i början på 1990-talet. Det har fått mig att försöka rekonstruera vad som hände, och så här tror jag att det gick till...

Vem vet väl idag vad det var som gav Kott-Maja ingivelsen att dra läderremmen runt halsen på kossan och bege sig iväg på sexmilavandringen från Järnerud på Värmlandsnäs till marknaden i Karlstad för att göra sig av med henne. Kanske var Maja helt enkelt trött på rutinerna, kanske hade Maja och kon råkat ha en dålig dag samtidigt, vilket givit Maja ingivelsen att göra sig av med sin kossa? I alla fall måste Maja och kon gett sig iväg minst någon dag före marknaden för att på dammiga vägar ta sig ända till Karlstad -Maja gick väl f.ö. barfota som hon var känd för att göra. Man kan ju föreställa sig hur slitna såväl säljare som försäljningsobjekt måste ha varit vid ankomsten till Karlstad, så det var nog något av en säljbragd av Kott-Maja som gjorde att hon lyckades kränga av sin kossa. Möjligen gjorde Maja några inköp på marknaden, men säkerligen återvände hon tämligen snart hemåt, kanske i sällskap med andra näsbönder - hade hon tur kanske hon rent av fick skjuts på någon hästkärra åtminstone en bit av sträckan hemåt.

Väl hemma greps nog Kott-Maja av lite längtan efter sin kossa trots allt. Om hon på egen hand fattade beslutet att ge sig iväg de fyra milen till Åmål för att kolla på affärsobjekt på marknaden där, eller om hon blev övertalad av andra marknadsresenärer att följa med får vara osagt. Men bara någon vecka efter Karlstadsfärden befann sig Maja på marknaden i Åmål, och lyckan var nog stor när hon till rimligt pris fann ett kreatur som skulle fylla den sålda kollegans plats i båset.

Vandringen hem gick säkert lätt, förmodligen i glatt sällskap av folk hemifrån byn. Först framåt morgontimmarna kom Maja hem till torpet igen med kon, och hon blev väl lite förundrad över hur fogligt kossan gick in i båset utan att hon behövde kôlle värst mycket på henne. Och det var antagligen då Kott-Maja insåg att hon hade köpt tillbaka sin gamla ko! Kanske ingen lysande affär, men å andra sidan fick ju både hon och kon se sig om lite i världen.

"Räcker fram korgen - se där, smaka på!"

Vem lufsar där? (Fria bilder från nätet.)

På Johannes Hevelius bild från 1690 ser vi hans illustration av stjärnbilden Stora Björn. Visserligen lufsade inte Hevelius björn omkring på chipspåsar, men jag klämde dit dem i en känsla av att nalles bistra uppsyn kan ha något med chips att göra.

Det är nämligen så att vår civilisation den 12 juni i år sänder ut ett viktigt budskap mot stjärnan 47 Ursae Majoris i stjärnbilden Stora Björnen, dit det kommer att nå fram om 44 år. Budskapet som är 29 sekunder långt består av reklam för tortillachips...

Man skulle kunna tro att det rör sig om ett aprilskämt, om det inte vore så att historien publicerades redan den 8 mars i år i Daily Mail. Det hela är ett reklamjippo där allmänheten inbjudes till en tävling om att göra bästa rymdreklamen för ett chipsföretag som ägs av Pepsi. Det är rymdorganisationen EISCAT – European Incoherent Scatter Facility - som upplåter sändningstid för chipsreklamen hos sin sändare på Svalbard, och man gör det billigt, eftersom EISCAT inte är en vinstdrivande organisation. Därmed behöver Pepsi endast betala samma timpris som forskarna för att använda radarn.

Eiscats chef heter Tony van Eyken, och han förklarar att vi jordbor hittills i huvudsak har lyssnat efter signaler som tecken på liv i rymden, utan att själva sända ut egna kontaktförsök. När van Eyken påminns om filmen Contact, baserad på astronomen Carl Sagans bok i vilken utomjordiska signaler med våra egna tidiga tv-sändningar inbakade returneras till jorden, svararar han, citat: "Ungefär så skulle det kunna vara. Poängen är inte vad som sänds, utan att meddelandet visar en bakomliggande intelligens." Om man i det skall se något samband med Eiscats budskap är det väl upp till oss att fundera över...

Ett pikant detalj är att Stora Björnens sju ljusstarkaste stjärnor bildar Karlavagnen. På engelska heter Karlavagnen "Big Dipper", så man kan ju föreställa sig nästa reklambudskap från Eiscat till björnfolket där ute!

Till senapens lov

Brassica Nigra
(för vänner av det mer grovkorniga)

-En mä brö å möe senap!
-Ketchup og?
-Nä, inge sånt jål!

Jag minns fortfarande lukten av korvspad och primusspislågans magiska blåa sken i Tores korvkiosk. Hemma på bruket fanns det inte mycket till nöjesliv när jag var barn, och jag tror inte det finns mer där nu. Att gå ner till korvkiosken på lördag middag var därför en riktig högtidsstund. Livet var lite enklare då, innan grillen kommit. En korv med bröd var liktydigt med en kokt korv med bröd, hvergang! Att det sedan fanns korvfundamentalister som valde bort senapen, det var obegripligt...

Minnena kom till mig när jag läste i DN att Unilever bommar igen Slottssenaps fabrik i Uppsala och drar till Polen. Det innebär att det ännu använda tyska originalreceptet på Slottsenap lämnar landet efter att funnits här sedan 1920, då Herrn Ingenieur Bruno Knebel hade det med i kappsäcken från sitt hemland.

Var ett tag benägen att klättra upp på barrikaderna och ropa på köpbojkott och efterlysa det klimatsmarta i att köpa senap som körts med långtradare från Polen. Fast det var innan det slog mig att Dijonsenapen i mitt kylskåp färdats lite längre, och inte blir det bättre när man får veta att bortemot 90% av alla senapsfrön som finns i den senapen i sin tur är importerade, huvudsakligen från Kanada...

Nej, tacka vet jag då Hans Svensson, som tårögd sitter och rullar sin egenodlade senap på gården Petersborg utanför Tomelilla! Hans säger till DN:s utsände senapsreporter att det troligen bara finns han och en östgöte som odlar senap yrkesmässigt i vårt land. Han inser det lönlösa i att konkurrera med jättarna i branschen, och ser sin insats mer som en kulturgärning, vilket är lätt att hålla med om.

Hans berättar så lustfyllt om olika senapsvarianter att man får senapshallucinationer i smaklökarna, men det är ändå hans slutord som jag fastnar mest för.
-Korv med senap är alltid rätt och man tröttnar aldrig på det.
De orden skulle Tore i korvkiosken ha gillat!

Fotnot: den som vill fördjupa sig ytterligare i senapen och dess historia har mycket att hämta på Skånska Senapssällskapets hemsida.

Bifrost

Fallen, 23 mars. (Klicka för större bild.)

Fallen var på sitt vresigaste humör idag! De dånade och de larmade, de kastade sig rytande nedför loppet och de virvlade och de for! Men en ljusstråle som sökt sig ner mellan husväggarna bröts av istappar till en regnbåge och lade bro.

Kynonomastikon

Egen.

Hunden är människans supernanny, som med aldrig sviktande tålamod försöker få oss att uppföra oss som det anstår en hund, eller, om det inte går, så åtminstone som en människa. Idag finns det fyrahundra olika hundraser i världen, och en oräknerliga massa blandningar från möten dem emellan. Faktum är att trots att hunden funnits i människans närhet i 15000 år så är det först för 130 år sedan som hundens rasbiologi tog fart på allvar, dessförinnan existerade faktiskt inte åttio procent av dagens hundraser!

Enligt Johanna Othén, amanuens vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala, innebar det även att när hunden tog steget från bruks- till sällskapshund så inlemmades den i våra traditionella könsrollsmönster, åtminstone vad gäller namnen. Hanhundarna får namn som skall framstå som tuffa och kraftfulla, medan tikarna får namn som signalerar traditionell kvinnlighet enligt artikeln i Aftonbladet. Fast studerar man namnlistan så tycker jag att jyckarna heter som folk gör mest. Idag kan sålunda de fyrbeningar som väter våra lyktstolpar heta t.ex. Nisse och Hugo, medan de som hukar lite diskretare i buskaget lystrar till namnen Ebba eller Kajsa.

Tittar man på vilka de populäraste namnen är bland "tjejerna" (för det är ju så vi säger, "tik" är snudd på ett fall för jämo...) så är det Ronja, medan det populäraste namnet bland hundkillarna är det lite mer machobetonade "Bamse" (förmodligen inte så många herrchihuahuor med det namnet dock?). Den svenska namnlistan toppas av Ronja, Molly, Wilma, Bamse och Ludde, medan norrmännen oftast lockar på Mira, Ronja, Kira, Tinka och Balder.

Den amerikanske komikern Steven Wright påstår att "I named my dog 'Stay'... so I can say 'Come here, Stay. Come here, Stay", men annars döper de sina hundar däröver ungefär som vi gör här, även om man är lite mer unisex: Lucky, Bear och Shadow finns med såväl på han- som på honlistorna. Det finns flera listor i USA, men veterinärernas husdjursförsäkringars lista toppas av kvartetten Max, Molly, Buddy, Bella och Lucy. Även kattlistan toppas av Max, och inte nog med det - de två vanligaste babynamnen i USA för tillfället lär också vara Max och Molly! Därmed är det kanske inte så svårt att gissa hur den brittiska hundnamntopplistan ser ut? Visst, även den toppas av namnen Molly och Max, före Charlie, Holly och Poppy. På den mänskliga sidan ligger dock Molly och Max lite längre ner där, 24:a respektive 29:a. För att runda av den här internationella hundnamnskollen utanför vår kultursfär så beger vi oss till Japan. Där hittar vi också namn som är korta och kärnfulla i topp: Momo, Koro, Lucky, Nana och Hana står det på många av matskålarna på de japanska golven.

Till sist en koll i de kungliga slottens hundkojor. Karl XII var så förtjust i namnet Pompe att han hade tre kamrater som hette så ( och därutöver bl.a. en som hade det mer personliga tilltalsnamnet Snushane). Idag heter den nuvarande kungliga hunden Jambo (som i sin tur tycks ha blivit upphov till en del bastarder. Ja, Jambo alltså.)

Johanna Othéns uppsats i sin helhet kan läsas här.

Konsten att avsluta ett brev i störfisk

En störig text? Fri bild från mongabay.com

Jag har just svettat mig igenom ett mail till min cousin (tremänning) Kathie i USA, och jag blir alltid lika pinsamt medveten om min bristande och allt mer sinande engelska varje gång jag skriver till henne.

Då kan det skönt att veta att man inte är ensam om liknande problem! På en mycket fyllig sida om regnskogar har någon varit ambitiös nog att översätta en bildtext om störar till svenska - "med hjälp av computer", som man något övertydligt förklarar det. Bildtexten lyder "fotografien: Besökande det att avsluta ett brev i störfisk till den Shanghai akvarium". Därefter står det lite kryptiskt "Porslinet", och om man trycker på den länken klarnar det, eftersom länken leder till lika halsbrytande texter om - Kina, eller "China" (=porslin) med andra ord. Där följer så femtiofem mycket ambiösa bildsidor om "Porslinet" på väldigt nyskapande computersvenska, eller vad sägs om "Yunnan snäsa-störtdyka apan naturlig hemvist in yunnan"? Ett par ankor kallas obekymrat för "byxor av segelduk", en märklig fisk blir till "Dunkel sovvagn (Odontobusis oanständig)", och en floddal blir "sektion om Mekong fakta åt vill vara överflödande av en vattenkraft projekten pressande bofasthet enligt rörelse". Titta in själv, och du kommer att möta en svenska som du inte hade en aning om att den fanns! Dock, visst tål väl sidan att skrattas åt, men mera hedras ändå när skrattkramperna gett med sig. På sidorna finns fantastiska bilder från ett Asien få av oss har sett, och att man därtill gjort sig omaket att översätta bilderna till vårt lilla språk, det är värt en varm applåd! Och, handen på hjärtat: nog låter t.ex. bildtexten "väg med stoppförbud för kotlett upp börjar den smutsig Yangtze" under en bild på floden fullständigt naturlig, bara man vant sig? Men bilden "you tryckande i kon" vet jag inte om jag vill veta mer om...