Ormarna i paradiset

Den som läst ett par inlägg i den här bloggen anar väl att jag är en skogsflanör. Ja, jag älskar att ströva omkring i skogen, njuta av fågelsång men även av tystnaden, sjunka in i ensamheten men ändå gilla att kunna byta ett ord någon gång med andra vandrare.

Ibland man man nog känna sig lite resignerad över någon vårdslös crosscountrycyklist som sveper förbi i farlig närhet trots att man stigit av stigen, men på det hela taget klarar väl de flesta av oss att leva upp till de enkla skrivna och oskrivna regler som hör samman med vistelsen i skog och mark.

Dessvärre finns det dock ett antal skogsbesökare som saknar förståelse för de mest fundamentala reglerna. Jag talar om dem som släpar med sig kassar fyllda av engångsgrillar, ketchupflaskor, gurkburkar, drickflaskor och annat, och som lämnar skräpet kvar efter sig på rastplatser och utsiktspunkter, trots att de tomma emballagen bör vara lättare att bära hem. Park Rangers som finns i USA lär vi aldrig kunna få, men vårt grannland Finland verkar en väg att gå genom att aktivera frivilliga unga och gamla i projektet Europarc som naturvårdare och -värdar. Även  Sverige är medlem i den organisationen, men i vårt land verkar det mer intressant att sitta runt ett bord och diskutera än att jobba praktiskt...

Inte bara skräppellarna är ett otyg. När jag igår kom gående längs stigen vid en vacker liten tjärn möttes jag av en skällande stor jycke av "kamphundstyp" och med "arttypiskt" nithalsband. Jag stod stilla, och fick hunden nosande på mig i hälsenshöjd. Även om jag normalt inte är hundrädd kändes situation obehaglig.
"Hon vaktar bara!", ropade hundens fulltatuerade matte från stranden trettio meter bort, utan att göra någon ansats att kalla till sig hunden. "Vaktar mot vad?", tänkte jag. "Fredliga skogsfilosofer, familjer med barn på pakethållaren på cykeln och flåsande joggare?" Tillsammans med matte satt en man som blickade ut över tjärnen med ett försmädligt leende, och jag insåg att situationen inte var den rätta att ta upp en diskussion med paret. Kommen lite längre fram hörde jag hur nästa passerande fick sig en utskällning...

I lagen står att under perioden 1 mars till 20 augusti skall "hundar ska hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt". Att de springer lösa där det finns människor verkar inte så viktigt...
I rättvisans namn måste jag tillägga att en mycket stor majoritet av hundägarna man möter i skogen har mycket bra pli på sina hundar, det är ju tyvärr avarterna som man märker.

Ja, nog finns det ormar i vårt paradis alltid...

Veckans stolpskott

Svenska Fotbollsförbundet gav i  förra veckan lilla Mallbacken i Sunne kommun en kravlista på 44 punkter som man måste genomföra bland annat på säkerhetssidan om man vill spela i damallsvenskan nästa säsong. Klubbledningen beräknar att det skulle kosta dem mellan 25 och 30 miljoner att rusta upp lilla Strandvallen - pengar som föreningen inte har, och kommunen ser heller inga möjligheter att skjuta till några pengar. Vi talar alltså om en klubb som kanske har 3-400 åskådare på sina matcher.

Ställda inför beskedet att det knappt finns en arena i Värmland som klarar sådana krav bortsett från Degerfors tyckte förbundet helt kallsinnigt att "ja, då får väl Mallbacken spela sina matcher där då". 
 
I helgen anordnade SFF final i Svenska Cupen i Friends Arena, ett bygge som kostat nära 2,8 miljarder att uppföra. Detta till trots kunde inte arrangörerna förhindra att det gästande lagets supportrar tog sig in på planen efter slutsignalen. Fotbollsförbundets säkerhetsansvariga säger att supportrarna bröt mot vad man kommit överens om innan matchen. Men ärligt talat - borde man inte i en anläggning som kostat så mycket ha en inbyggd säkerhet som gör att man inte måste göra "överenskommelser" med dem som utgör en säkerhetsrisk? "Sila mygg och svälja kameler" finns det uttryck som heter. Det är precis vad jag tycker att SFF håller på med i sina riskbedömningar...

Trovärdighetens rike?

Göran Persson må ha varit burdus, men i många stycken var han en sanningssägare och visionär, som när han år 2005 förutspådde svenska folkets reaktion när effekterna av pensionsuppgörelsen kommer att stå klar för dem.

En annan förutsägelse lade den dåvarande statsministern fram två år tidigare, där han varnade för en social turism i EU-samarbetets spår. Persson förespråkade då ett krav på heltidsarbete för arbetstagare från de nya EU-länderna för att förhindra missbruk av de svenska trygghetssystemen. Perssons utspel fick moderaternas dåvarande vice ordförande Gunilla Carlsson, numera biståndsminister, att den gången skriva följande: "Genom att agera och uttala sig om såväl nya som gamla EU-medlemsländer på ett mästrande och negativt sätt har han skadat Sveriges trovärdighet."

Nu, tio år senare, går fyra ansvariga ministrar inom EU, däribland tungviktare som Storbritannien och Tyskland, ut och förespråkar möjligheten att neka nyanlända EU-medborgare rätt till socialbidrag "om de aldrig har haft ett jobb eller betalat skatt i det nya hemlandet", och att "vissa invandrare orsakar en `avsevärd belastning´ på deras välfärdssystem, som sjukvård och skolor". Icke oväntat ställer sig Sveriges EU-minister i spetsen för att motarbeta förslaget. "Sverige måste nu vara pedagogiskt och bygga allianser med andra regeringar för att försöka värna den fria rörligheten i Europa", säger hon. Detta utspel går helt i linje med den svenska linjen, där t.ex. Göteborgs stad medverkar i verksamheter riktade till, citat, " tiggare och gatumusikanter". Det senaste projektet är fri förskola för barnen till utövare av dessa yrken. Man kan tryggt utgå från att alliansen inom ramarna för EU-samarbetet kommer att tillrättavisa sina europeiska partikamrater på den borgliga sidan för deras mästrande och negativa åsikter, som uppenbarligen sammanfaller med vad Persson uttryckte i sina farhågor 2003.

"Fritt" eller "förbud"?

För några dagar sedan skrevs det i tidningarna om en kaféägare på Kungsholmen i huvudstaden som tröttnat på föräldrar som låter sina barn leka fritt bland borden medan de själva ägnar sig åt sina egna bekanta, per pad eller IRL.  "En dag kunde personalen räkna till 18 barnvagnar inne i lokalen samtidigt", konstaterade innehavaren. Så i lördags satte han helt sonika upp en skylt med texten "För allas trevnad råder barnförbud i lokalen"  på dörren, vilket inte helt oväntat lett till en veritabel ström av "för- eller emot"-åsikter. En tidning har frågat sina läsare om man ska kunna förbjuda barn på fik och restauranger, och av 37002 hittills inkomna svar har 77% svarat "ja" på den frågan, och liknande svarsbild blev det när SR ställde samma fråga till sina lyssnare.

Nu spelar det ingen roll vad allmänheten tycker, för nu har DO yttrat sig om att det inte är "tillåtet att ha åldersgräns av kommersiella skäl", och ställd inför hot om saftiga böter valde kaféägaren att rent bokstavligt "ta ner skylten". Frågan är dock om förbudet verkligen är upprättat av "kommersiella skäl" - ägaren berättade att en ur personalen blev bränd av spillt kaffe när hon snubblade över ett barn. Vad skulle t.ex. huvudskyddsombudet säga om olycksriskerna - och än värre: vad hade hänt om det gått så illa att barnet hade fått det heta kaffet över sig? Hade ägaren drivit ärendet som en skyddsfråga kan man ju fundera över hur myndigheterna sett på saken. Eller vad händer vid en utrymningssituation när det står 18 barnvagnar mellan bord och i gångar? Hur som helst, något säger mig att Nellys Café kan räkna med en ökad tillströmning av föräldrar med barn den närmaste tiden - det brukar ju fungera så...

Som av en ren händelse (?) kunde man på radionyheterna i morse höra om hur "hotell med lägsta åldersgräns 16 år är charterbranschens nyaste snabbväxare både i Sverige och utomlands", och sedan tidigare vet vi att undersökningar har visat att nästan 75% av resenärerna på flyget stör sig på barn ombord (vilket ju väl överensstämmer med procentsatsen för alla som vill kunna förbjuda barn på fiket!). Återstår att se om DO:s långa arm även når ända till Platanias och Kamalas beacher...

Till sist är väl den springande frågan - "var kommer barnen in"? De som en dag tvingas ta ansvar för sina latteföräldrar...

P-kategorier på export

Collage av Wikimediabilder

Senior Traveller 
***

Är Kommandoran och Krösa-Maja våra nästa exportprodukter om sockenstugan åter kommer till heders, nu i Indien?

***

Trots den starka kronkursen finns det glädjande nog exportgrenar som det går bra för. I pensionärspärlan Nora i Bergslagen har t.ex. ett förslag väckts om att skicka sina åldringar på export till Thailand. Kommunals lokala organisation i Nora säger: "Vi är positiva till förslaget. Det finns ett skriande behov av vårdplatser samtidigt som få unga vill jobba inom vården." Som den nyblivna pensionär jag är kan jag väl säga att inte heller jag ställer mig avvisande till en sådan utveckling, om den skulle bli aktuell för min del...

I Tyskland, där man redan satt planerna i verket och skickar sina äldre utomlands, verkar det dock finnas en annan syn på denna hantering, där talar man om "deportation". "Vi kan inte låta dessa människor, som byggde upp Tyskland till vad det är i dag, att bli deporterade", säger Ulrike Mascher på Sozialverband Deutschland enligt DN. Utlev(er)ade tyskar finns idag på boenden i Tjeckien, Polen, Ungern, Slovakien och Thailand. Kanske läge för Norapolitikerna att göra något studiebesök innan de skickar iväg sina seniormedborgare? 

En annan aktuell exportartikel är patienter. På grund av brist på vårdplatser och grasserande influensaepedemi bland personalen på redan tidigare underbemannade sjukhus skickas nu svårt sjuka människor utomlands för att få nödvändig vård. "Patienter med livshotande tillstånd tvingas inte bara åka mellan de svenska sjukhusen – utan även ut i Europa för att få rätt vård", skriver Expressen idag.

Samtidigt är uttrycket "sjukvårdshandel" redan ett begrepp. Moderata riksdagsmän har motionerat i riksdagen för ökad sjukvårdshandel, år 2011 lämnade två riksdagsmän  in en motion där de entusiastiskt beskriver fördelarna med sitt förslag. "Man kan handla med sjukvård genom att antingen tjänsten, patienten,personalen eller ett vårdföretag korsar gränsen. Idag är den globala vårdhandeln liten, även om det finns stort utbyte i vissa regioner, som mellan Tyskland och Schweiz eller Norrbotten och Finland".(>) "Drivkrafterna bakom den ökande rörligheten för patienter är köer i hemlandet, fallande resekostnader och stora prisskillnader. Behandlingen kan vara 70 procent billigare i Indien jämfört med USA eller Europa – inklusive resa och uppehälle." Man avslutar motionen: "Våra stora företag hade aldrig kunnat utveckla sådana produkter, anställa så många eller bli så viktiga för Sverige med bara hemmamarknaden att sälja till. Fördelarna med ökad vårdhandel blir bättre använda resurser, att vi köper den vård andra gör bättre och säljer den vi gör bäst, intäkter till vårdföretag som kan skapa nya jobb samt utländska investeringar som ger bättre vårdinfrastruktur och bättre tillgänglighet.” Detta fick PJ Anders Linder att utbrista på Svenska Dagbladets ledarblogg : "I torsdags avslog riksdagen motionen. I morgon eller i värsta fall övermorgon kommer den att betraktas som ett pionjärdokument." Kanske får förslagsställarna draghjälp av den påbörjade akuta patientexporten?

Samtidigt som olönsamma svenska patienter på sikt kan deponeras i Indien (Moder Teresas efterträdare, nu kommer vi!) så erbjuds förmögna utländska patienter redan nu kvalificerad vård i Sverige. Västerbottens läns landsting har siktat in sig på den ryska marknaden. "Utländska patienter kommer inte att tränga undan vare sig västerbottningar eller regionpatienter, dels för att det finns en möjlig överkapacitet inom dessa områden och dels för att man räknar med endast ett hundratal patienter totalt per år", försäkrar man där. (Hur ofta hör man talas om "överkapacitet" i samband med sjukvården annars?).

Pensionärer och patienter är alltså populära produkter för export. När vi kan skicka en tredje "P-produkt", politikerna på export är en annan fråga man kan fundera över. Någon överdriven avsättning finns nog tyvärr inte. Det får väl räcka med dem vi tvingat på omvärlden via EU-parlamentet...

Näthatare utan nät (1960)

I februari 1960 spårade jag ur för en dag och blev som nybliven 12-åring den kanske första näthataren. Eftersom det varken fanns persondator eller nät på den tiden fick jag dock i stället hålla mig till blyertspenna, och lika bra var det...

De senaste veckorna har näthatet varit ett hetare debattämne än kanske någonsin tidigare. Inte bara mediapersonligheter träder fram och berättar om hur de kränkts i olika sammanhang, utan även idrottare vittnar om hur de råkat ut för nedsättande kommentarer och t.o.m. dödshot. För den tyska skidskytten Magdalena Neuner gick det så långt att hon valde att avsluta sin karriär som 25-åring. Inga hyllningar i världen uppvägde det faktum att hon upplevde känslan av att "det finns någon därute som hatar mig".  Den amerikanske basketbollspelaren Royce White beskriver liknande upplevelser. Han skriver "Även om vi försöker intala oss att det bara handlar om människor vid en datorskärm så är de våra grannar. De sitter vid datorskärmar på skolor och sjukhus, de jobbar i Washington. Det är riktiga människor. Hur länge måste detta hålla på innan vi erkänner att här händer nåt väldigt oroväckande. Jag tycker det är oroväckande om en enda person skriver 'Dra åt helvete, gå och dö'. Men det handlar om hundratals tweet, tusentals. Jag ser många som är mentalt störda utan att få hjälp. Jag läser deras tweet och ser att dom inte bara skriver till mig, dom skriver till alla möjliga. Om nån hotar mig fem gånger på sju minuter för att jag spelar för ett lag som dom inte håller på... det är inte okej. Det tyder på mentalsjukdom. Och även om dom säger 'men jag älskar mitt lag in i döden' betyder det bara att dom lägger för stor vikt vid underhållning. Man mår inte bra av det."

Skidstafett är en spännande gren, som ofta kan innebära snabba omkastningar i ställningen om någon av lagmedlemmarna har en sämre dag. Inte minst kan detta hända om loppet avgörs på hög höjd, som fallet var 1960, då OS gick av stapeln i Squaw Valley, USA när jag var tolv år gammal. Allt hade börjat så bra när Lars Olsson hade hemfört första sträckan. Den tystlåtne "Finnskoga-Lasse" var något av idol bland grabbarna där hemma i samhället, inte minst förstås för att han var värmlänning liksom vi. Men så på andra sträckan hände något; den svenske deltagaren klappade ihop totalt och tappade över tre minuter på sträckan, och sedan hjälpte inte fenomenala svenska insatser på de återstående sträckorna, Sverige fick knappt stryk av Ryssland i striden om bronsmedalj.

Jag minns fortfarande skamset hur jag i ilskan rev ner skolschemat på väggen och skrev "jävla NN (namnet)" med blyertspenna. Min far (själv gammal elitidrottare för övrigt) hörde att jag var upprörd, så han kom in på mitt rum och såg lappen jag skrivit. "Hördu du, så där skriver man inte!", förklarade han strängt. "Killen försökte göra sitt bästa, och han är säkert mer förkrossad än någon annan att det inte höll."  Efter en stund insåg jag hur dumt jag burit mig åt, så jag suddade ut min kommentar och satte upp schemat på väggen igen. Men varje gång en idrottsman misslyckas och jag läser alla hånfulla och bittra kommentarer på nätet (av personer ofta betydligt äldre än tolv år) så tänker jag att om det funnits Internet 1960 så hade jag nog skrivit av mig där i stället för på en papperslapp. Så vad man skulle kunna önska idag är att även personerna bakom dagens elaka kommentarer liksom jag den gången hade någon som konfronterade dem med deras intolerans. Det kan bli en lärdom för livet!       

Om hästar och annat ätbart

"Det hängde hästkött på vägga, det var så färskt så det gnägga" heter det i gammal dänga som fortfarande är populär i nubbevisesammanhang. Plötsligt börjar den kännas aktuell igen, nu när hästköttskandalen rullar vidare i Europa. Att omfattningen kan vara vida större än vad man först trott anar man av det faktum att länsstyrelsen i Skåne konstaterat att inte mindre än 9000 hästar försvann spårlöst i Sverige förra året, och att hela 100.000 svenska hästar försvunnit under 2000-talet. Detta trots att alla hästar i EU numera faktiskt har ett hästpass, och att en hästsporten frysmärker trav- och galopphästar med ett väl synligt identitetsnummer. Det borde ju underlätta för att förhindra en svart hästköttmarknad, men för bara några dagar sedan kunde vi läsa uppgifter i tidningarna om att familjehästar gått till slakt via ombud, utan papper från hästägaren. Kanske dags för ett "Missing Horses Sweden"?

Det finns f.ö. många märkligheter i den här hanteringen. I USA lades de sista hästslakterierna ner 2007, vilket inneburit ökad slaktdjursförsäljning till grannländerna för vidare export av köttet till Europa. Nu höjs röster från hästägare och andra i USA om att man åter skall ta emot hästar på slakterierna, för att få en koll på att hästarna avlivas under kontrollerade former (man skall kanske inte använda ordet "humant" i sammanhanget).

Upprinnelsen till hästköttskandalen var att man hittade hästkött i hamburgare i England och på Irland, och att man då kunde konstatera att det rörde sig om importerat kött. Detta känns så mycket märkligare när det visar sig att irländska hästägare under den rådande ekonomiska krisen helt enkelt släppt sina hästar "på skogen", eftersom det inte finns någon efterfrågan från slakterierna. Det talas om att inte mindre än 20.000 hästar lämnats vind för våg, och djurskyddsorganisationer försöker att hålla hästarna vid liv, eller avliva de där det gått för långt.

Själv har jag ätit hästkött vid några tillfällen, bl.a. hos en charkuterist och på sin tid storstallsägare inom travet. I det hemmet fanns bl.a. hästkött på det rikliga frukostbordet för stallpersonal och gäster, utan att det gjordes någon affär av det - det var en naturlig del av mathållningen. Och under sådana förhållanden kändes det OK att äta hästkött. Däremot avskyr jag att inte själv få veta vad det är jag proppar i mig, jag är verkligen ingen vän av överraskningar av typen "Vet du vad du åt nyss? Det var skallerorm - visst är det gott!" Nej, finns det hästkött i lasagnen så skall det stå på kartongen också, så att man själv får ta ställning till om man vill äta rätten eller ej!

 En av mina bröder var f.ö. en stor vän av Gustafskorven, som är tillverkad av hästkött. "Gustafsröra i tunnbrödskorg" lär ha lanserats i något matlagningsprogram på TV, så nog finns det hästkött ute även på den svenska matmarknaden. Då under sitt rätta namn...

"Lat, latare - Wolfgang?"

 "Today I don't feel like doing anything
I just wanna lay in my bed
Don't feel like picking up my phone
So leave a message at the tone
'Cause today I swear I'm not doing anything

Nothing att all"

Bruno Mars: "The Lazy Song"

Så har arbetslättjan äntligen fått ett ansikte, tack vare den offentligt anställde ingenjören Wolfgang i Tyskland som satte punkt för sitt arbetsliv genom att skriva ett mail till sina arbetskamrater, där han berättade att han faktiskt inte gjort ett skapandes grand de sista 14 åren av sin karriär. Här i Göteborg har nog många hört talas om varvsarbetaren på Götaverken som ständigt höll sig undan allt jobb genom att gå omkring med en planka under armen och se målmedveten ut. Det är förstås lite av en vandringssägen, för på andra håll kan det t.ex. ha varit en pappersarbetare som drog på en skottkärra, vilket låter onödigt jobbigt i jämförelse med en av mina bekanta, som säger sig ha hittat ett bra cirkulationskuvert att bära omkring på i korridorerna hela dagen.

Men tittar man på "fallet Wolfgang" så har det nog fler bottnar än ren lättja. Wolfgang berättar själv att han hamnade "mellan stolarna" genom flera omorganisationer. Omorganisationer förväntas ju leda till effektiviseringar, men tyvärr är det inte ovanligt att det som såg så bra ut på papperet inte fungerar när det skall tillämpas i praktiken. Det finns ett känt citat som tillskrives den romerske författaren Gaius Petronius död år 66 e Kr som lyder: " Vi tränade hårt - men varje gång vi började få fram fungerande grupper skulle vi omorganiseras. Jag lärde mig senare i livet att vi är benägna att möta varje ny situation genom omorganisation och även vilken underbar metod detta är för att skapa illusionen av framsteg, medan den åstadkommer kaos, ineffektivitet och demoralisering." Källforskning tyder dock på att det här citatet i själva verket myntades i Tyskland under andra världskriget, men att man tillskrev det den gamle romaren för att inte misshaga rikets egna ledare.

Det må vara hur det vill med den saken, för träffande är det, och det är väl i en sådan omorganisationssoppa som Wolfgang hamnade. Därefter tycks han och arbetsgivarna ha talat förbi varandra; arbetsgivaren beklagar att Wolfgang inte berättade om sin situation för dem, medan han själv säger att han "alltid erbjöd sin arbetskraft, och att man inte ville ha den var det inte hans problem".

Nu är det inte bara Wolfgangs bittra mail som är intressant -  tidningarnas kommentarsrutor fylls med åsikter om Wolfgang och hans moral, eller brist på sådan. Vissa kallar W.  för "kung", andra ser honom som en parasit. Påfallande ofta drar kommentatorerna jämförelser med vårt egna kungahus och våra politiker, vilket väl inte var så oväntat. 

Fast handen på hjärtat, visst har vi väl alla våra svackor i arbetslusten, även om det förhoppningsvis hör till undantagen att de blir 14 år långa? Det vi kallar "flit" har för resten kanske inte så sällan drag av rent ögontjäneri. Jag kom att tänka på historien om gubbarna på ett bruk i Värmland, som skulle gräva ett dike. Nu var det bara så att det fanns så mycket att prata om, så det blev nog inte så mycket bevänt med arbetet - till dess någon ropade att bruksingenjören var i antågande. I ett huj slet gubbarna åt sig spadar och hackor och skottade för glatta livet, men till en av dem blev det inget redskap över.
"Jaså", sa ingenjören sarkastiskt, "här står Johansson utan att ha något att jobba med?" Gubben plirade mot honom och svarade stilla: "om ingenschenjörn vänter te ingenschenjörn gått, så ska han få se att det nog blir reskap över te mej å".

Blev det så mycket bättre?

Är det din hand man vill styra? (Bild: Fotothek)

För några månader sedan rasade debatten om "näthatet", något som bl.a. utmynnade i att tidningarna vidtog en rad nedskärningar i allmänhetens möjligheter att tycka till i kommentarfunktionen under artiklar och krönikor på tidningarnas hemsidor på nätet. En del tog helt sonika bort kommentarsmöjligheten, andra begränsade den och införde förhandsmoderering, medan vissa valde att tvinga dem som hade något på hjärtat att registrera sig på Facebook för att "legitimera sig". Nu är frågan - blev det så mycket bättre? För att besvara den frågan tror jag att man måste spalta upp "hatet" i åtminstone två grupper, den "onda och olönsamma" respektive den "fräcka och kommersiella". I den förra gruppen rörde det sig mycket om rasism och rabulism, medan det i den andra gruppen mera handlar om mobbning, avundsjuka och effektsökeri i "den ironiska generationens" anda.

Att tidningarna lyckats begränsa utrymmet för det politiska och "icke partibundna hatet" är uppenbart, en biverkan av det är att man genom sin ängslighet närmat sig ett censursamhälle som vi annars förknippar med totalitära stater. Men när det gäller det lönsamma hatet är läget oförändrat, det rasar vidare främst på nöjes- och sportsidorna, och det verkar inte ha funnits någon avsikt att begränsa den. Orsaken till detta är att den är lönsam - elakhet säljer helt enkelt!

"Kvällstidningsprofilen" Alex Schulman som, tillsammans med bl.a. Marcus Birro, hör till dem som oftast hörts klaga på elaka kommentarer sällar sig till dem som nu är med och sätter gränserna för vilken mobbning som är etablerad. I sin "Schulman show" i fredags, där han utser sina "fem skönaste" den gångna veckan skriver Schulman så här om sin tvåa Kajsa Ingemarsson: "Roligt att se henne programleda "Svagaste länken" på Sjuan. Hon är så förfinat elak, så elegant nedsättande att man förstår att hon måste ha det i sig. Det är inget man spelar - det där är något man i grund och botten är! Och jag älskar henne för det."

Schulmans kvällstidningskollega Fredrik Virtanen skrev ungefär samtidigt så här om ett aktuellt och populärt program på TV: "Lismande, kommersiell cynism och skivbranschens kris skiner igenom i årets `Så mycket bättre´. Artisterna spelar charmiga apor.” Vidare: "Programmet var så kletigt, ryggdunkigt och så sött att om man hade brett programmet på smörgås så skulle man ha fått diabetes typ 2, akut."

De här etablerade och godkända tyckarna må tjusas av elakhet och äcklas av oförarglighet, men de följs i kölvattnet av de näthatare som tidningarna givit sin välsignelse. När Aftonbladet slog upp stort att artisten Laleh vägrat att ikläda sig en kanindress i "Så mycket bättre" så var det snabbt någon som "hade hört" att hon "visst lär vara väldigt dryg", och andra lät också sitt förakt och skvallerbehov flöda fritt. Samma sak i "Idolprogrammen", där Alexander Bard och andra tycks ha upphöjt skolgårdsmobbningen till "skön konst". (Jag har aldrig sett programmen, men inte kunnat undgå att läsa om höra om dem.) Senast var det en 16-årig tjej som utsattes för förakt, vilket direkt följdes upp med för kränkande kommentater om henne på nätet, till stor del av personer som uppenbarligen "representerar" skolor på något vis enligt sin presentation (Högskolor tycks vara en speciell mobbningshärd.) Visst, "den som givit sig i leken får leken tåla" heter det ju, men den njutningsfyllda mobbningen känns faktiskt olustig!

På Idrottssidorna gör man nu flersidesreklam för Zlatans bok, som uppenbarligen är fylld av föraktfulla och nedsättande åsikter om hans gamla med- och motspelare och ledare. Flera av dem som råkat ut för kränkningarna från Zlatan (och hans medförfattare) har valt att vända andra kinden till, vilket tyder på storhet. Detta i sin tur tycks dock ha mottagits med viss irritation av sportjournalister som sett fram emot polemik och returnerade spydigheter, men "tji fick de"!

Strax före Aftonbladets inskränkningar i kommentarsfunktionen skrev en debattör från ett medieföretag på Aftonbladets debattsida att man borde "skapa funktioner som ger mer kvalitativ läsarmedverkan än innehållslöst skitprat." Det är bara att konstatera att skitpratet består, eftersom den nya tidningsandan aldrig var avsedd att inskränka det lönsamma skvallret och mobbning av skolgårdskaraktär.