Stråtrövarnas återkomst

"Gott var där om tiggare, som vid tillfälle kunde förvandla sig till stråtrövare, gott om lekare och spelmän, som drogo omkring från borg till borg, från marknad till marknad."
~ Carl Grimberg berättar om besökare på en medeltida vägkrog i"Svenska folkets underbara öden: I. Forntiden och medeltiden intill 1521"

"Allt går igen" heter det ju, och kanske är det då snart dags att väcka liv i kung Albrekts fridsstadga av 1375, den som bl.a. säger att den vägfarande som är ute i rättmätigt ärende skall färdas i fred. För dessvärre verkar vi åter ha fått tillbaka stråtrövarna i vårt land efter flera hundra år, eller vägpirater som den nutida benämningen är. Dagligen kan vi läsa om hur godtrogna människor som stoppat för vinkande "nödställda" vid vägkanten blivit avlurade och t.o.m. rånade av laglösa.

P-A Nilsson, med god kännedom om denna typ av brott från sin tid inom Polisen säger till Expressen om rövarna:  "De har ändrat sitt beteendemönster och har aldrig varit så påflugna som nu, de är mer desperata. Troligtvis för att folk inte är lika godtrogna längre". Nilsson säger vidare att det inte är fattigdom som skapat detta sätt att försörja sig, utan att det rör sig om en kriminell livsstil. "Det är deras sätt att leva och ofta är det lönsamt. Vägpiraterna är väldigt mobila och åker över hela Europa för att begå den här typen av brott. Börjar det hetta till i ett område åker de till ett annat", säger Nilsson.Det märkliga är att det enligt Polisen inte tycks vara möjligt att komma åt denna typ av verksamhet såvida det inte kan konstateras att det rör sig om trafikrelaterad brottslighet. I övrigt tycks det bara vara "schas och fy" som gäller. "De flyttar sig så snabbt. Vi jagar upp dem till Västra Götaland och de jagar tillbaka dem till oss", säger ett vakthavande befäl vid Hallandspolisen resignerat.

Uppenbarligen hade den vägfarande på slutet av 1300-tal större stöd i lagen än vad vi som färdas på dagens vägar har, idag finns inget som talar om vår rätt att färdas i fred. Men vi behöver inte gå så långt tillbaka till 1375 för att finna lagar som skulle kunna ha varit tillämpbara. I lösdriverelagen av 1875 och avskaffad så sent som 1964 fanns ett avsnitt som idag skulle ha kunnat användas på sådana människor som enligt vad som ovan sägs har en kriminell livsstil. I lagen talas om att "den som för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet och ordning" skall kunna bestraffas. Och det är väl just detta som vägpiraterna sysslar med?

Variationer på att "gå genom rutan"

Det har ju varit kravaller i vissa förorter utanför Stockholm, där mer än femtio bilar satts i brand, en mängd rutor har krossats och poliser och brandmän utsatts för stenkastning. Svaret på vad det hela beror på varierar med vem man frågar, så det är lika bra att lämna den frågan utanför den här gången. (Fast om jag skall tillåta mig att ha en egen teori så visst händer väl sådana här saker tillräckligt ofta i vissa områden just när de första varma kvällarna infunnit sig för att det skall vara mer än en tillfällighet? Kan det ha uppstått en tradition av något slags lokala valborgsmässoliknande firanden?)

Våra kvällstidningar, som ju numera producerar egna direktsändningar av minst sagt varierande kvalitet på webben, kunde förstås inte motstå frestelsen att "sända direkt" från oroshärdarna, och i takt med att rubrikerna blev allt fetare gjorde jag några nedslag i de två stora drakarnas bataljmålningar. Vad var det då man fick se? Jo, upphetsade reportrar som stod i trapphusen och intervjuade varandra, lika upphetsade bomberuniformerade trettonåringar som drog runt och kände samma spända förväntningar som journalisterna inför att något kunde hända, och däremellan instick från förvirrade "redaktioner" som förtvivlat försökte krama ut det hetaste från varje bränd bil som inrapporterats. Efter en stund  insmög sig känslan av att man beskådade något slags ungtuppsdans i koreografi av de stora drakarna, där de senare välvilligt spred information till upprorsmakarna om var det var stökigast för tillfället.

Det värsta av allt var dock den reporter som ihärdigt upprepade ett rykte från en en kollega som påstod sig hört någon spoling yttra att "i natt skall en polis dö". Att på så lösa boliner sprida detta rykte är omdömeslöst, det känns som om det gränsar till anstiftan av brott! Alla kan nog dessutom tänka sig vilken oro ett sådant uttalande kan skapa hos webbtittande anhöriga till de utkommenderade poliserna...  
     
 Självklart skall medierna skildra oroligheterna, men det är illa om de inte kan eller vill skilja på att rapportera nyheter och vara medskapare till dem...

Nyföretagandet blomstrar...

Som någon eventuell återfallsbesökare kanske känner till så är jag relativt nybliven pensionär, och jo tack, det knallar på! Bland de första råden jag fick som SC (Senior Citizen) om uppförandekod för äldre människor var att bara man ler och ser allmänt fåraktig ut så är det ingen som bryr sig om en. Verkar det som om någon förväntar sig ett svar så är det bara att köra med någon fras om vädret, det kan få vem som helst att ledsna.

Genom självstudier har jag hunnit lära mig lite om min nya omvärld som pensionär, och jag skall försöka dela med mig tips om vad som kan vänta bakom hörnet för oss gamlingar. Kolla länkarna för exempel på verkliga fall!

Hemtjänsttricket. Någon ringer på, visar en falsk legitimation och vill in och städa. Plocka fram dammsugaren, städa själv och låt inkräktarna stjäla i lugn och ro. Som gamling vill du ju inte vara till besvär!

Bankomathjälpen. Du försöker ta ut din pension men får inte ut några pengar ur bankomaten. När du vänder dig till den som står bakom dig och säger att du tror något sitter i vägen sticker han fram handen, plockar bort en kartongbit som var fasttejpad, tar pengarna och försvinner. Ropa ett "tack för hjälpen" och ta ut nya pengar i stället för dem som hjälparen tog. Lite svinn på ålderns höst får man räkna med...

Telefonknepet. Du sitter på kaféet och kladdar med pulverkaffet och det torra wienerbrödet med din mobiltelefon på bordet. En man stiger in på fiket och ber dig hjälpa honom att läsa vad det står på en lapp. Du sätter på dig glasögonen och talar om att det verkar stå "QWMJTY" i tunn blyerts på lappen. Mannen tackar för hjälpen och tar tillbaka papperet och verkar inte märka att han råkat ta med din mobil när han går. Du kan trösta dig med att din telefon blir ett tillskott för exportindustrin.  

Kartvarianten. Du står åter vid bankomaten, och just som dina pengar matas ut kommer det fram en förtjusande kvinna och brer ut en karta och ber om hjälp att hitta till Knasplatsen. Du har bott i stan i 50 år men har aldrig hört talas om Knasplatsen, och du ser heller inte platsen på kartan. Kvinnan tackar leende för hjälpen, och råkar visst få med sig dina pengar i den hopvikta kartan. Konstigt...

De fuskhandikappade. Två personer håller fram en lapp där det står att de är dövstumma. De vill att du skänker en summa pengar till dem, och vill dessutom ha dina personuppgifter. Du tar upp plånboken, och de sliter till sig mer än du tänkt ge. I det läget kan du känna tacksamhet om de inte dessutom kör på dig med sin bil när de sticker.

Hembärarna. Du har handlat lite mer än du orkar bära hem, när två hjälpsamma personer uppenbarar sig och ger dig ett handtag med att komma hem med det du köpt. När de lämnat din lägenhet märker du senare att du fått betala på ett sätt som du inte riktigt tänkt dig.

Insamlarna. Två personer ber dig skriva på en lista till välgörande ändamål och skänka en slant. Du letar fram plånboken och ger dem en sedel, och samtidigt som du sedan skriver på listan försvinner din plånbok högst oväntat. Ja ja, du får väl klara dig utan matpengar ett par dagar då...

Sjukhjälparen. Du faller ihop på gatan. När du ringer 112 kommer en man fram och tar över telefonen för att, som du tror, hjälpa dig. Istället tar han telefonen och sticker. Alternativt blir du muddrad när du ligger utslagen.

Insamlarna, variant 2. Du skriver på en insamlingslista till förmån för något okänt men påstått vällovligt syfte. Det står 20:- i kolumnen för summan, men när du skrivit på tar insamlaren bort tummen från listan och oops så står det en nolla till efter. 200 spänn, ja, har man skrivit på så har man, även om det svider...

 Butiksspecialisterna. Om du själv (ännu) inte råkat ut för att bli av med plånboken i butiken känner du säkert någon som gjort den erfarenheten. Tillvägagångssättet är ganska likartat: någon knuffar till dig, eller också kommer en person och ber dig läsa ett pris på en förpackning. Resultatet är i alla fall det samma: ett ögonblicks ouppmärksamhet, och vips så innehar någon annan din plånbok.  

OK, det var några av de nya företagare som man som äldre kan räkna med att få göra bekantskap med, och jag är säker på att du hört om minst lika många andra metoder som dessa driftiga personer använder sig av. Mina "råd" här ovan är ju lätt sarkastiska, men i grund och botten känner jag förstås sorg och resignation i kombination med vrede över att det tillåtits bli så här i vårt land. Hur man som äldre kan gardera sig mot alla dessa lurendrejare kan man få bättre hjälp av på en sida som BRÅ har lagt upp just för äldre (och sådana som är sårbara av andra skäl). Glöm inte att du som gamling faktiskt ses som lovligt villebråd av ständigt vakande ögon när du rör dig utomhus, och att försiktighet kan vara din bästa försäkring mot att bli ytterligare ett offer under rubriken "brott mot äldre". Slutligen: nej, jag är inte rädd för egen del, men det finns ingen anledning att uppträda övermodigt i vissa omgivningar. 

Om hästar och annat ätbart

"Det hängde hästkött på vägga, det var så färskt så det gnägga" heter det i gammal dänga som fortfarande är populär i nubbevisesammanhang. Plötsligt börjar den kännas aktuell igen, nu när hästköttskandalen rullar vidare i Europa. Att omfattningen kan vara vida större än vad man först trott anar man av det faktum att länsstyrelsen i Skåne konstaterat att inte mindre än 9000 hästar försvann spårlöst i Sverige förra året, och att hela 100.000 svenska hästar försvunnit under 2000-talet. Detta trots att alla hästar i EU numera faktiskt har ett hästpass, och att en hästsporten frysmärker trav- och galopphästar med ett väl synligt identitetsnummer. Det borde ju underlätta för att förhindra en svart hästköttmarknad, men för bara några dagar sedan kunde vi läsa uppgifter i tidningarna om att familjehästar gått till slakt via ombud, utan papper från hästägaren. Kanske dags för ett "Missing Horses Sweden"?

Det finns f.ö. många märkligheter i den här hanteringen. I USA lades de sista hästslakterierna ner 2007, vilket inneburit ökad slaktdjursförsäljning till grannländerna för vidare export av köttet till Europa. Nu höjs röster från hästägare och andra i USA om att man åter skall ta emot hästar på slakterierna, för att få en koll på att hästarna avlivas under kontrollerade former (man skall kanske inte använda ordet "humant" i sammanhanget).

Upprinnelsen till hästköttskandalen var att man hittade hästkött i hamburgare i England och på Irland, och att man då kunde konstatera att det rörde sig om importerat kött. Detta känns så mycket märkligare när det visar sig att irländska hästägare under den rådande ekonomiska krisen helt enkelt släppt sina hästar "på skogen", eftersom det inte finns någon efterfrågan från slakterierna. Det talas om att inte mindre än 20.000 hästar lämnats vind för våg, och djurskyddsorganisationer försöker att hålla hästarna vid liv, eller avliva de där det gått för långt.

Själv har jag ätit hästkött vid några tillfällen, bl.a. hos en charkuterist och på sin tid storstallsägare inom travet. I det hemmet fanns bl.a. hästkött på det rikliga frukostbordet för stallpersonal och gäster, utan att det gjordes någon affär av det - det var en naturlig del av mathållningen. Och under sådana förhållanden kändes det OK att äta hästkött. Däremot avskyr jag att inte själv få veta vad det är jag proppar i mig, jag är verkligen ingen vän av överraskningar av typen "Vet du vad du åt nyss? Det var skallerorm - visst är det gott!" Nej, finns det hästkött i lasagnen så skall det stå på kartongen också, så att man själv får ta ställning till om man vill äta rätten eller ej!

 En av mina bröder var f.ö. en stor vän av Gustafskorven, som är tillverkad av hästkött. "Gustafsröra i tunnbrödskorg" lär ha lanserats i något matlagningsprogram på TV, så nog finns det hästkött ute även på den svenska matmarknaden. Då under sitt rätta namn...

Ett tolerantare samhälle - fast kanske inte för alla?

Vi läser dagligen om vikten av att skapa ett tolerantare samhälle, och då tycker man ju att rätten till ett värdigare liv även borde omfatta våra äldre och handikappade. Dessa gruppers rätt att gå oantastade på gator och torg verkar dock inte alltid vara något som är värt att tala om i offentliga sammanhang. Här är tre enskilda brottsfall som inträffat de senaste dagarna, var och ett exempel på ett svek som förtigs, eftersom det inte ger några pluspoäng att tala om i de kretsar som har inflytande och makt över samhällsutvecklingen.

 Stockholmstjejen Jing var i torsdags kväll ute och shoppade i innerstan. Eftersom hon är blind hade som vanligt sin ledarhund med, och som sällskap hade hon även sin pojkvän Fredrik, som liksom Jing är synskadad.

Vid ett övergångsställe på Vasagatan kände Jing att någon eller några stötte emot henne, vilket hon tyckte var lite märkligt, eftersom hennes ledarhund normalt är duktig på att undvika att människor kommer i hennes väg.

Strax därefter upptäckte Jing att såväl hennes Iphone som plånboken med konto- och färdtjänstskort saknades. Jing bor i Solna men jobbar med kulturprojekt för ungdomar i centrum. På grund av stölden fick hon jobba hemifrån i väntan på att alla handlingar spärrats och förnyats.

I går fick Polisen i Helsingborg in en anmälan om att en 87-årig kvinna låg skadad i sin lägenhet efter ett överfall som ägde rum redan förra söndagen. Upprinnelsen till misshandeln var att ett gäng på fem killar i övre tonåren sparkade på en liten hund som stod bunden utanför en affär. Damen blev upprörd och sade till killarna, som svarade med att ge henne ett knytnävsslag i ansiktet så att hon föll till marken. När hon låg ner utsattes hon för en serie sparkar från fyra killar som pratade sinsemellan på ett språk hon inte förstod. Den femte killen som inte deltog i misshandeln sade några ord på danska.

Efter misshandeln lyckades kvinnan ta sig hem och blev liggande med blödningar i underlivet, och hennes belägenhet upptäcktes först under fredagen, då kvinnans anhöriga anade oråd och åkte hem till henne.

En 102-årig kvinna var i torsdags ute och handlade i Karlskrona. När hon tagit sig hem till bostaden tog två yngre kvinnor kontakt med den gamla och erbjöd sig att hjälpa henne att bära in varorna i lägenheten, där  kvinnorna bestal åldringen på 500 kronor. Turligt nog hade en övervakningskamera registrerat förövarna redan när de utsåg sitt offer i butiken, och därför sitter de båda, 21 respektive 16 år gamla, nu i förvar hos polisen. De kommer att begäras häktade, inte bara för den här stölden, de är även misstänkta för liknande brott i Malmö och Kristianstad.

Urban Fernquist är intressepolitisk chef på Synskadades riksförbund. Han säger att han tyckt sig märka hur  brottsligheten i form av rån tar sig allt primitivare former. "För ett antal år sedan fanns ändå någon slags hederskodex, att man inte gav sig på äldre och handikappade. Den spärren känns inte som den finns längre", säger han till Aftonbladet. Han tror att utvecklingen beror på att utanförskapet och utsattheten för många grupper i samhället har ökat.

"Då tappar man hela den sociala koden och det blir råare. Man ger sig på dem som är enklast att ge sig på: de svagaste."

Misantropins dag

Nej, San Gerolamo var ingen misantrop vad jag vet,

men Caravaggios målning passade bra här.

(Från Wikipedia.)

Idag ,och kanske inte bara idag, känner jag för att odla mina misantropiska drag. Kanske är det så att ett flertal negativa nyheter hopat sig just denna dag, eller också har jag i min svartsyn sökt upp dem. Men här är de då, några av skälen till min temporärt (?) förlorade tillit till mänskligheten:

Alla vi som någon gång uppsöker en kvällstidnings hemsida på nätet är vana att varje gång något dramatiskt inträffat mötas av de hetsande tillropen "Är du på plats?" eller "Har du bilder"? Igår var ett sådant tillfälle när ett antal läsarbilder slogs upp på nyhetsplats i Expressen och Aftonbladet i samband med en tragisk drunkningsolycka utanför Göteborg. Hur personer på plats reagerade över denna hyeneliknande nyhetsjakt berättade ett vittne i GP: "Det var förfärligt att se alla människor som plockade fram sina mobiler för att filma. Respektlöst", tyckte hon.Vad kan man annat än instämma?

Nästa skäl till nedslagenhet blir läsningen som berättar om den 29-åriga kvinna som lurade av sin 83-åriga granne 1,6 miljoner genom att falskeligen uppge att hon drabbats av bröstcancer, att hennes make och barn avlidit samt att hon saknade pengar till hyran.

För att fortsätta eländesvandringen läser vi om det polska par som skulle resa på utlandssemester med sin tvååriga dotter. När det uppdagades vid incheckningen att dotterns biljett var ogiltig lämnade paret helt sonika sitt gråtande barn i flygplatsbyggnaden, där hon slutligen plockades upp av sin farmor, medan paret själva redan satt i planet mot semesterdestinationen. 

En annan rubrik för dagen handlar om en man som körde omkring flera mil med sin hund släpande efter i dragkroken flera mil, innan han till sist kastade den då döda hunden längs vägkanten. "Bilen som användes för att släpa ihjäl hunden sågs tidigare under dagen krocka med en annan i Växjö och körde på en person i Kosta", kan vi läsa.

Som om allt detta inte skulle vara nog kan vi idag ta del av nyheten om hur långfingrade tjuvar inte drar sig för att stjäla metaller från gravar i Borås och andra orter. "Ansgars kyrkogård är helt rensad. Det finns inget kvar", berättar kyrkogårdsavdelningschefen Lars Öhrn. Bl.a.  har tjugo meter staket av koppar stulits, och nu rekommenderar kyrogårdsansvariga att man inte använder stöldbegärliga metaller vid utsmyckning av sina anhörigas sista vilorum. Inte ens de små duvorna får längre vara i fred...

Kanske förstår du en gammal misantrop något bättre nu?

Gustavs grabb på djupt vatten?

Vi är många som gillar den godmodigt buttre kriminologiprofessorn Leif GW Persson. Just nu läser jag f.ö. hans minnesanteckningar, "Gustavs grabb", med stor behållning. Men GW har en något påfrestande förmåga att ha synpunkter om "precis allt" som Polisen gör och inte gör. Kanske gör han det för att vara schysst mot media, kanske inbringar det en slant, eller kanske är han helt enkelt mikrofonkåt - det må vara hur det vill med den saken. Men när nu den frivilliga organisationen Missing People hittat vad som väl antagligen är den försvunna Marinas kropp i Svartedalen hugger GW direkt. Tyvärr blandar han in det först rapporterade fyndet av benrester och kläder i sjön Härsvattnet.

Aftonbladet skriver: "Fyndplatserna, i skogen ­nära hennes hem och i en intilliggande sjö, har tidigare pekats ut som intressanta av kriminologiprofessorn Leif GW Persson.
– Jag har varit ganska ­säker på att hon ligger i vatten, det sa jag redan i ett­­ ­tidigt stadium. Ofta söker sig gärningsmän till ställen de är förtrogna med sedan ­tidigare, säger han." (Låter inte slutsatsen "hon ligger i vatten" lite Saida?)
Samtidigt kan man läsa i GP: "Damkläder och skelettbitar som hittades i sjön var också intressanta i ett första skede. Polisen spärrade av på två ställen vid sjön, men efter teknikernas undersökning verkar det finnas naturliga förklaringar.
– Vi bedömer att det rör sig om djurben och kläderna tror vi kommer från badplatsen, säger (poliskommissarie) Haraldsson".

Dessvärre ställde en biträdande vakthavande vid Polisen i västra Götaland till det när han under lördagskvällen påstod om sjöfynden att "nu har man tittat närmare på det (fyndet) och kan säga att det sannolikt är kvarlevorna efter en människa." Detta dementerades alltså senare.

Just nu tyder det mesta på att kroppen istället dumpats invirad i en madrass vid en vändplats en mil från Marinas bostad. Och när kriminologiprofessorn tycker att "det är rent åt helvete" att Polisen körs över av en ideell organisation i eftersöket har han förstås helt rätt. Men vad hade vi att vänta oss, efter att Polisen missat att Marinas sängbotten var full av blod, och att det fanns ett skotthål i väggen bakom sängen? Först fem månader efter dådet upptäcktes detta av de nya hyresgästerna i villan. Nog är det "rent åt helvete" - det också...

"Skottlossning i lokalen undanbedes"

Carl Fredrik Reuterswärd: "Non Violence". (Den här upplagan står i Malmö.) Wiki.

Det hör till vardagen att det skjuts på krogar och öppna gatan numera. I går kväll t.ex. blev en man skjuten i axeln på en krog i Malmö. Ett talande bevis för hur långt det är gått är kanske polisens talesmans rubricering av det som skett. Han säger att förfarandet att skjuta någon i en tätbesatt krog är "respektlöst". Låter som om den som höll i puffran närmast begått ett etikettsbrott - att det är OK att skjuta bara man gör det i rätt omgivning. Precis som när man snyter sig.

Den googlande detektiven

Mystiska försvinnanden både fascinerar och skrämmer nog många av oss! Här är ett fall där en fiffig amerikansk detektiv tog okonventionella sökmetoder till hjälp för att återfinna en till synes spårlöst försvunnen person.

Klockan var halv elva på kvällen den 1 februari 1993 när en bilist på River Road i Yakima County, Washington, observerade något som låg mitt i vägbanan. Fylld av farhågor vände han tillbaka och såg att byltet han sett verkligen var en människa. Samtidigt som mannen hejdade de första fordonen som närmade sig såg han i ögonvrån vad han uppfattade vara en Chevrolet Camaro lämna olycksplatsen. Tillkallad räddningspersonal som snabbt var på plats kunde endast konstatera att offret var bortom all hjälp, nu återstod det endast att identifiera den döde och ta reda på vem som dödat honom - något som dock blev lättare sagt än gjort! Offret som vid provtagning visade sig ha varit odrogad och nykter saknade varje form av legitimationshandlingar i den kamoflagefärgade klädsel han var iförd, och de efterlysningar som sändes ut av den lokala polisen blev resultatlösa. Akten med uppgifterna om det oidentifierade offret hade alla förutsättningar att bli ett hopplöst cold case.

Elva år senare satt Pat Ditter, utredare på Washington State Patrol, och bläddrade i en artikelserie från Seattle Post Intelligencer från 2003. Artiklarna innehöll kritik mot myndigheternas sätt att följa upp fall med spårlöst försvunna personer. Man påpeka hur lågprioriterade dessa fall tycktes vara, och hur illa det fungerade med de databanker över de saknade personer som fanns att tillgå. Detektiv Ditter med tretton års rutin och med omvittnad uthållighet och ett utpräglat sinne för detaljanalyser, tänkte att "om det är så illa ställt i Seattle så är det väl inte bättre här?" Han beslöt sig för att söka sig utanför de gängse ramarna. Varför inte testa Google?

Efter att Ditter bläddrat igenom ett antal polisakter fastnade han för smitningsolyckan på River Road 1993. Han tog fram de uppgifter om offret som fanns tillgängliga, såsom vikt och längd, och gjorde en avancerad sökning på nätet. Inom en vecka hade han lyckats med det som hans kollegor gått bet på tidigare - han hade fått ihop en lista på saknade personer som kunde vara hans "John Doe" från Yakima. På Doe Network fann han ett foto på en man med drag som var påfallande lika offret, med ett undantag: han hade glasögon med lite ovanlig design. I materialet om offret som Ditter hade tillgång till nämndes att denne hade haft glasögon, men de fanns inte avbildade. Pat Ditter rekvirerade ut bevismaterialet, och i kartongen med kläder låg det ett par glasögon som stämde in med dem som den saknade personen bar på efterlysningsfotot. "Nu kör vi!", tyckte Ditter.

Den 31 januari 1993, tvåhundra mil från Yakima County, återvände Karen Lewis hem till Amarillo i Texas efter en tredagars shoppingtur till Dallas. Villan var tom, men videobandspelaren var igång, så hon förmodade att hennes make var hos kompisar och tittade på den Super Bowlmatch som han spelade in. På köksbänken låg hans ring och armbandsur, vilket hon tyckte var lite märkligt. När hennes make inte återvänt hem påföljande morgon, den 1 februari, anmälde Karen hans försvinnande, och en efterlysning av den 39-årige advokaten och tidigare domaren David Glen Lewis utfärdades. Enligt hustrun var han en omtänksam make, och hon såg inga skäl till att han skulle ha givit sig av självmant. Till yttermera visso förelåg det en viss hotbild mot honom.

Påföljande dag, den 2 februari 1993, återfanns Lewis röda Ford Explorer parkerad utanför Potter County domstol inne i Amarillo. Såväl bilnycklar som bostadsnycklarna låg gömda under bilmattan, och både checkhäfte och kreditkort låg där han brukade förvara dem i bilen. I hemmet saknades heller inga av Lewis tillhörigheter. Teknikerna kunde konstatera att videon inte varit förinställd utan hade startats manuellt, uppenbarligen med avsikten att den skulle stoppas på samma sätt efter matchen. Av de upplysningar som samlades in från kollegor, grannar och vänner framgick det att sista gången någon sett Lewis var den 30 januari.Ett genombrott fick polisen då man kontaktade olika flygbolag. Det visade sig att det fanns biljetter utställda på Lewis personligen. Den ena, från Dallas (!) till Amarillo hade köpts den 31 januari, dagen då matchen hade spelats in på videon. En andra biljett, från Los Angeles till Dallas, hade använts samma dag som Lewis hade anmälts som försvunnen. Polisen antog därför att Lewis höll sig undan frivilligt, trots att hans närmaste enträget påstod att det var en omöjlighet. Att en mystisk man hittats död på vägen i Yakima County i Washington samma dag som Lewis enligt biljetten företagit sin andra resa var förstås okänt för Amarillopolisen vid den tidpunkten, och även om man känt till det hade man knappast få det offret att passa in i mordbilden.

Åter till 2004 och Paul Ditter, som nu beslöt sig att kontakta Amarillopolisen och få mer uppgifter om David Glen Lewis. Man fann det lämpligt att Lewis nu försåg Amarillokollegorna med DNA-analyser på det oidentifierade offret. Amarillopolisen i sin tur lät matcha prover tagna på Lewis mor vid en analys hos University of North Texas. Analysresultatet gav vid handen att den okände person som elva år tidigare begravts i Yakima County med 99,91 procents sannolikhet var identisk med den saknade David Glen Lewis. Detta fick Lewis familj att omedelbart misstänka att han hade blivit bortförd, inte minst eftersom han saknade anknytning till Washington state.

Advokat Lewis bror hyllade detektiv Ditters hängivna efterforskningar. "Om han inte hade undersökt vårt fall hade vi fortfarande stått på ruta ett, och ännu väntat på att få höra av min bror", sade han i en intervju. Efter att David Glen Lewis slutligen under sitt rätta namn kunde begravas i sin hemstad den 30 oktober 2004 återstår dock flera frågor att besvara. Vem hade startat videon i Lewis bostad, vem befann sig samtidigt på flygplanet mellan Los Angeles och Dallas, och hur kom det sig att Lewis själv då befann sig i Washington state, där hans liv tragiskt ändades?