Okej då!

Häromdagen föll det sig så illa att vi satt fyra personer samlade i samma arbetsrum. Vad värre var, vi pratade alla i telefon samtidigt. Plötsligt insåg jag hur ofta vi sa "okej", så jag kladdade ner "OK" på en komihåglapp som jag hittade i byxfickan i morse.

Dagen är den 23 mars, och året är 1839. Vi befinner oss i Boston, som har en tidning som heter
The Boston Morning Post. Vid den här tiden finns det i Boston ett antal unga män, kanske dåtida brats, som roar sig med att hitta på förkortningar, gärna felformulerade, för allt möjligt. De flesta av förkortningarna dog ut direkt, men tidningens chefredaktör levererar just denna dag en liten hälsning till kompisarna i klubben (?) som var på resande fot. Han skriver att "they might be greeted by one of his rivals, the editor of that city's 'Journal,' who 'would have the 'contribution box,' et ceteras, o.k. -- all correct -- and cause the corks to fly, like sparks, upward." Vad man vet var det första gången "o.k." sattes på pränt, och det skulle då ha varit ett skämtsam förkortning av "oll korrect", i sin tur en förvrängning av "all correct".

OK , det här uttrycket hade väl också varit dömt till utplåning om det inte var så att presidentkandidaten Martin Van Burens valfunktionärer året därefter tagit till sig uttrycket. Van Buren hade nämligen smeknamnet "Old Kinderhook" efter sin hemstad, och därmed passade initialerna bra in, och det blev också en räddningsplanka för "o.k."

Under årens lopp har det gjorts diverse spaningar efter ordets ursprung, och det finns många fantasifulla uppslag. De flesta verkar dock lita på språkprofessorn Allen Walker Reads blomkvistande som ledde till Boston, och hittills har inte ordet återfunnits i någon källa före den 23 mars 1839.

I vårt land är ordet sedan länge accepterat (även i formen Okej) , fast i sanningens namn kanske lite hatälskat också! Rätt intressant är att det på Wikipedia står att "en konsekvens av förkortningen är att det inte behöver vara perfekt för att vara ok, utan att det räcker med tillräckligt bra (Good Enough)". Tillämpar man den bedömningen blir uttryck som "ganska OK" till ren tautologi. Kanske en humor i upphovsmännens anda?

Hur det var att sitta fyra i samma rum och prata i telefon? Tja, rätt OK faktiskt...

Den urgamla familjen på fjällheden

Fulufjället. Bearbetad fri bild från Wikipedia.

I Kalifornien växer gigantiska Sequoiaträd, de största träden i världen, och de äldsta exemplaren är dessutom över 2000 år gamla. I dagarna har världen fått veta att det på svenska Fulufjället i Dalarna finns en granfamilj som i storlek mer påminner om Bonsaiträd än om Sequoian, men som i ålder är fyra gånger så gamla som jätteträden.

Det äldsta exemplaret på Fulufjället är enligt en forskargrupp under ledning av professor Leif Kullman hela 9550 år, vilket gör det till världens äldsta nu kända träd. Detta kullkastar förstås med besked de teorier som funnits att granen skulle vara en sentida immigrant i fjällvärlden, och att den skulle ha invandrat österifrån. Detta granbestånd av ett tjugotal exemplar äldre än 8000 år tros istället ha sitt ursprung i landområden som nu är hav väster om Norge.

Dessa tuktade minigranar som förr kröp längs marken på Fulufjället har i takt med temperaturhöjningen börjat att räta på stammarna. Ett tecken på de ändrade livsbetingelserna såg vi f.ö. 1997, då det här området utsattes för stora mängder regn vilket resulterade i förödande erosionsskador. Lyckligtvis klarade sig dock det gamla granbeståndet helskinnat ur denna naturkatastrof.

Några små nedslag i tiden som visar hur gammalt trädet ungefärligen är:

9550 år sedan, granen börjar växa på Fulufjället.
Vid samma tid följer jägargrupper i inlandsisens reträtt upp över nuvarande Sverige.
När granen blivit 5000 år gammal hade det börja uppträda jordbrukare på våra breddgrader.
När trädet var 7500 år gammalt skall det ha skett en speciell tilldragelse i Betlehem.
Då Gustav Vasa blev riksföreståndare hade granen hunnit bli 9000 år.
Vid tiden för de första människostegen på månen var granen 9500 år gammal.
Idag har trehundra människogenerationer passerat sedan granen slog rot på fjället.

Kohandel

Bearbetad fri bild från Wikipedia.

Varje gång jag hör uttrycket "kohandel" kommer jag att tänka på Kott-Maja från torpet Kotterud i Järnerud, Botilsäter. "Kohandel" är enligt Wikipedia en mer vardaglig benämning på att köpslå, och på den punkten har nog Kott-Maja inte mycket att lära ens av dagens marknadsguruer, eftersom hon på sin tid såg till att befrämja omsättningen helt på egen hand.

Maja föddes någon gång i mitten av 1800-talet, och jag hittade hennes berättelse i korta drag från vad min släkting Per Olsson återgav i ett tunt men läsvärt häfte från en torpinventering i Botilsäter utgivet i början på 1990-talet. Det har fått mig att försöka rekonstruera vad som hände, och så här tror jag att det gick till...

Vem vet väl idag vad det var som gav Kott-Maja ingivelsen att dra läderremmen runt halsen på kossan och bege sig iväg på sexmilavandringen från Järnerud på Värmlandsnäs till marknaden i Karlstad för att göra sig av med henne. Kanske var Maja helt enkelt trött på rutinerna, kanske hade Maja och kon råkat ha en dålig dag samtidigt, vilket givit Maja ingivelsen att göra sig av med sin kossa? I alla fall måste Maja och kon gett sig iväg minst någon dag före marknaden för att på dammiga vägar ta sig ända till Karlstad -Maja gick väl f.ö. barfota som hon var känd för att göra. Man kan ju föreställa sig hur slitna såväl säljare som försäljningsobjekt måste ha varit vid ankomsten till Karlstad, så det var nog något av en säljbragd av Kott-Maja som gjorde att hon lyckades kränga av sin kossa. Möjligen gjorde Maja några inköp på marknaden, men säkerligen återvände hon tämligen snart hemåt, kanske i sällskap med andra näsbönder - hade hon tur kanske hon rent av fick skjuts på någon hästkärra åtminstone en bit av sträckan hemåt.

Väl hemma greps nog Kott-Maja av lite längtan efter sin kossa trots allt. Om hon på egen hand fattade beslutet att ge sig iväg de fyra milen till Åmål för att kolla på affärsobjekt på marknaden där, eller om hon blev övertalad av andra marknadsresenärer att följa med får vara osagt. Men bara någon vecka efter Karlstadsfärden befann sig Maja på marknaden i Åmål, och lyckan var nog stor när hon till rimligt pris fann ett kreatur som skulle fylla den sålda kollegans plats i båset.

Vandringen hem gick säkert lätt, förmodligen i glatt sällskap av folk hemifrån byn. Först framåt morgontimmarna kom Maja hem till torpet igen med kon, och hon blev väl lite förundrad över hur fogligt kossan gick in i båset utan att hon behövde kôlle värst mycket på henne. Och det var antagligen då Kott-Maja insåg att hon hade köpt tillbaka sin gamla ko! Kanske ingen lysande affär, men å andra sidan fick ju både hon och kon se sig om lite i världen.

"Räcker fram korgen - se där, smaka på!"

Vem lufsar där? (Fria bilder från nätet.)

På Johannes Hevelius bild från 1690 ser vi hans illustration av stjärnbilden Stora Björn. Visserligen lufsade inte Hevelius björn omkring på chipspåsar, men jag klämde dit dem i en känsla av att nalles bistra uppsyn kan ha något med chips att göra.

Det är nämligen så att vår civilisation den 12 juni i år sänder ut ett viktigt budskap mot stjärnan 47 Ursae Majoris i stjärnbilden Stora Björnen, dit det kommer att nå fram om 44 år. Budskapet som är 29 sekunder långt består av reklam för tortillachips...

Man skulle kunna tro att det rör sig om ett aprilskämt, om det inte vore så att historien publicerades redan den 8 mars i år i Daily Mail. Det hela är ett reklamjippo där allmänheten inbjudes till en tävling om att göra bästa rymdreklamen för ett chipsföretag som ägs av Pepsi. Det är rymdorganisationen EISCAT – European Incoherent Scatter Facility - som upplåter sändningstid för chipsreklamen hos sin sändare på Svalbard, och man gör det billigt, eftersom EISCAT inte är en vinstdrivande organisation. Därmed behöver Pepsi endast betala samma timpris som forskarna för att använda radarn.

Eiscats chef heter Tony van Eyken, och han förklarar att vi jordbor hittills i huvudsak har lyssnat efter signaler som tecken på liv i rymden, utan att själva sända ut egna kontaktförsök. När van Eyken påminns om filmen Contact, baserad på astronomen Carl Sagans bok i vilken utomjordiska signaler med våra egna tidiga tv-sändningar inbakade returneras till jorden, svararar han, citat: "Ungefär så skulle det kunna vara. Poängen är inte vad som sänds, utan att meddelandet visar en bakomliggande intelligens." Om man i det skall se något samband med Eiscats budskap är det väl upp till oss att fundera över...

Ett pikant detalj är att Stora Björnens sju ljusstarkaste stjärnor bildar Karlavagnen. På engelska heter Karlavagnen "Big Dipper", så man kan ju föreställa sig nästa reklambudskap från Eiscat till björnfolket där ute!

Till senapens lov

Brassica Nigra
(för vänner av det mer grovkorniga)

-En mä brö å möe senap!
-Ketchup og?
-Nä, inge sånt jål!

Jag minns fortfarande lukten av korvspad och primusspislågans magiska blåa sken i Tores korvkiosk. Hemma på bruket fanns det inte mycket till nöjesliv när jag var barn, och jag tror inte det finns mer där nu. Att gå ner till korvkiosken på lördag middag var därför en riktig högtidsstund. Livet var lite enklare då, innan grillen kommit. En korv med bröd var liktydigt med en kokt korv med bröd, hvergang! Att det sedan fanns korvfundamentalister som valde bort senapen, det var obegripligt...

Minnena kom till mig när jag läste i DN att Unilever bommar igen Slottssenaps fabrik i Uppsala och drar till Polen. Det innebär att det ännu använda tyska originalreceptet på Slottsenap lämnar landet efter att funnits här sedan 1920, då Herrn Ingenieur Bruno Knebel hade det med i kappsäcken från sitt hemland.

Var ett tag benägen att klättra upp på barrikaderna och ropa på köpbojkott och efterlysa det klimatsmarta i att köpa senap som körts med långtradare från Polen. Fast det var innan det slog mig att Dijonsenapen i mitt kylskåp färdats lite längre, och inte blir det bättre när man får veta att bortemot 90% av alla senapsfrön som finns i den senapen i sin tur är importerade, huvudsakligen från Kanada...

Nej, tacka vet jag då Hans Svensson, som tårögd sitter och rullar sin egenodlade senap på gården Petersborg utanför Tomelilla! Hans säger till DN:s utsände senapsreporter att det troligen bara finns han och en östgöte som odlar senap yrkesmässigt i vårt land. Han inser det lönlösa i att konkurrera med jättarna i branschen, och ser sin insats mer som en kulturgärning, vilket är lätt att hålla med om.

Hans berättar så lustfyllt om olika senapsvarianter att man får senapshallucinationer i smaklökarna, men det är ändå hans slutord som jag fastnar mest för.
-Korv med senap är alltid rätt och man tröttnar aldrig på det.
De orden skulle Tore i korvkiosken ha gillat!

Fotnot: den som vill fördjupa sig ytterligare i senapen och dess historia har mycket att hämta på Skånska Senapssällskapets hemsida.

Bifrost

Fallen, 23 mars. (Klicka för större bild.)

Fallen var på sitt vresigaste humör idag! De dånade och de larmade, de kastade sig rytande nedför loppet och de virvlade och de for! Men en ljusstråle som sökt sig ner mellan husväggarna bröts av istappar till en regnbåge och lade bro.

Kynonomastikon

Egen.

Hunden är människans supernanny, som med aldrig sviktande tålamod försöker få oss att uppföra oss som det anstår en hund, eller, om det inte går, så åtminstone som en människa. Idag finns det fyrahundra olika hundraser i världen, och en oräknerliga massa blandningar från möten dem emellan. Faktum är att trots att hunden funnits i människans närhet i 15000 år så är det först för 130 år sedan som hundens rasbiologi tog fart på allvar, dessförinnan existerade faktiskt inte åttio procent av dagens hundraser!

Enligt Johanna Othén, amanuens vid Institutionen för nordiska språk i Uppsala, innebar det även att när hunden tog steget från bruks- till sällskapshund så inlemmades den i våra traditionella könsrollsmönster, åtminstone vad gäller namnen. Hanhundarna får namn som skall framstå som tuffa och kraftfulla, medan tikarna får namn som signalerar traditionell kvinnlighet enligt artikeln i Aftonbladet. Fast studerar man namnlistan så tycker jag att jyckarna heter som folk gör mest. Idag kan sålunda de fyrbeningar som väter våra lyktstolpar heta t.ex. Nisse och Hugo, medan de som hukar lite diskretare i buskaget lystrar till namnen Ebba eller Kajsa.

Tittar man på vilka de populäraste namnen är bland "tjejerna" (för det är ju så vi säger, "tik" är snudd på ett fall för jämo...) så är det Ronja, medan det populäraste namnet bland hundkillarna är det lite mer machobetonade "Bamse" (förmodligen inte så många herrchihuahuor med det namnet dock?). Den svenska namnlistan toppas av Ronja, Molly, Wilma, Bamse och Ludde, medan norrmännen oftast lockar på Mira, Ronja, Kira, Tinka och Balder.

Den amerikanske komikern Steven Wright påstår att "I named my dog 'Stay'... so I can say 'Come here, Stay. Come here, Stay", men annars döper de sina hundar däröver ungefär som vi gör här, även om man är lite mer unisex: Lucky, Bear och Shadow finns med såväl på han- som på honlistorna. Det finns flera listor i USA, men veterinärernas husdjursförsäkringars lista toppas av kvartetten Max, Molly, Buddy, Bella och Lucy. Även kattlistan toppas av Max, och inte nog med det - de två vanligaste babynamnen i USA för tillfället lär också vara Max och Molly! Därmed är det kanske inte så svårt att gissa hur den brittiska hundnamntopplistan ser ut? Visst, även den toppas av namnen Molly och Max, före Charlie, Holly och Poppy. På den mänskliga sidan ligger dock Molly och Max lite längre ner där, 24:a respektive 29:a. För att runda av den här internationella hundnamnskollen utanför vår kultursfär så beger vi oss till Japan. Där hittar vi också namn som är korta och kärnfulla i topp: Momo, Koro, Lucky, Nana och Hana står det på många av matskålarna på de japanska golven.

Till sist en koll i de kungliga slottens hundkojor. Karl XII var så förtjust i namnet Pompe att han hade tre kamrater som hette så ( och därutöver bl.a. en som hade det mer personliga tilltalsnamnet Snushane). Idag heter den nuvarande kungliga hunden Jambo (som i sin tur tycks ha blivit upphov till en del bastarder. Ja, Jambo alltså.)

Johanna Othéns uppsats i sin helhet kan läsas här.

Konsten att avsluta ett brev i störfisk

En störig text? Fri bild från mongabay.com

Jag har just svettat mig igenom ett mail till min cousin (tremänning) Kathie i USA, och jag blir alltid lika pinsamt medveten om min bristande och allt mer sinande engelska varje gång jag skriver till henne.

Då kan det skönt att veta att man inte är ensam om liknande problem! På en mycket fyllig sida om regnskogar har någon varit ambitiös nog att översätta en bildtext om störar till svenska - "med hjälp av computer", som man något övertydligt förklarar det. Bildtexten lyder "fotografien: Besökande det att avsluta ett brev i störfisk till den Shanghai akvarium". Därefter står det lite kryptiskt "Porslinet", och om man trycker på den länken klarnar det, eftersom länken leder till lika halsbrytande texter om - Kina, eller "China" (=porslin) med andra ord. Där följer så femtiofem mycket ambiösa bildsidor om "Porslinet" på väldigt nyskapande computersvenska, eller vad sägs om "Yunnan snäsa-störtdyka apan naturlig hemvist in yunnan"? Ett par ankor kallas obekymrat för "byxor av segelduk", en märklig fisk blir till "Dunkel sovvagn (Odontobusis oanständig)", och en floddal blir "sektion om Mekong fakta åt vill vara överflödande av en vattenkraft projekten pressande bofasthet enligt rörelse". Titta in själv, och du kommer att möta en svenska som du inte hade en aning om att den fanns! Dock, visst tål väl sidan att skrattas åt, men mera hedras ändå när skrattkramperna gett med sig. På sidorna finns fantastiska bilder från ett Asien få av oss har sett, och att man därtill gjort sig omaket att översätta bilderna till vårt lilla språk, det är värt en varm applåd! Och, handen på hjärtat: nog låter t.ex. bildtexten "väg med stoppförbud för kotlett upp börjar den smutsig Yangtze" under en bild på floden fullständigt naturlig, bara man vant sig? Men bilden "you tryckande i kon" vet jag inte om jag vill veta mer om...

Eremiten

Grubblaren

Mars, januari 2008:

"Ensam och lycklig jag här vill vara

och slippa närgångna frågor besvara."

Oss vardagshjältar emellan

"Sopmaja", egen bildlek

Läser med stigande förtjusning i dagens GP om egoartisten Esmeralda Valencia Lindström i Göteborg. Under den välfunna rubriken "att hitta sin inre orkester" kan man läsa om hur hon kommit fram till att när man kastar soporna eller lägger ett brev på brevlådan utför man egentligen en storslagen handling. För att manifestera detta har Esmeralda Valencia hyrt in Mölndals Paradorkester, som idag kommer att följa henne på hennes ärenderunda runt Haga och Annedal.

"Det finns något heroiskt i att göra det här repetitiva; tömma soporna, posta ett brev, handla mat - igen och igen - och tro att det finns en utveckling i det...tro att det leder framåt", säger Esmeralda till GP:s reporter Jan-Åke Noresson. Esmeralda förklarar att hon ofta när hon väl lyckats frammana sin inre dådkraft och fått något vardagligt uträttat så känner hon som om hon backas upp av en hel blåsorkester. Hon fortsätter: "Jag är inte religiös eller så, men jag kan sakna det där tecknet som visar att man är på rätt väg: en stjärna som lyser klarare, ett hav som delar sig..." Det är väl i brist på denna bekräftelse som hon bokstavligen materialiserar den där paradorkestern idag.

Vilken tröst för oss handlingsförstenade att vi inte är ensamma om vår åkomma, att andra också lider av samma syndrom! Som kompensation för att vi aldrig följde i sir Edmunds och Tenzing Norgays fotspår upp på begstoppen eller inte blev några Fuglesänger räcker det ju så bra att vi blir våra egna egoartister och upptäcker vardagens storslagenhet!

Nu närmast skall jag brygga mitt morgonté och äta min ostmacka med en innerlighet som jag aldrig tidigare lyckats uppbringa, och sedan kan det hända att jag kollar om Mölndals Paradorkester har något särskilt för sig nästa lördag. Bara utifall att...

Uppdatering:  Här finns en skildring av den högtidliga processionen. Min egen högtidliga bortforsling av soporna klockan 11 blev dessvärre inte dokumenterad.

"Mottager ej mera arbete"

Egen bild

"Mannen som gjort sitt vandrade sakta i ljusblå skjorta och mörka byxor med hängslen och i nyputsade snörkängor stillsamt ner mot sjön och brevlådan". Vilket anslag till en berättelse, det är inte utan att man känner samma startblocksberusning som inför Selmas "Äntligen stod prästen i predikstolen"!

Plockade fram mitt tummade exemplar av "Vem älskar Yngve Frej" ikväll, efter att ha läst att Slas, författaren och konstnären Stig Claesson har dött. Som jag älskar den boken - blotta tanken på den kan göra mig upprymd en lång stund! Den handlar om en skomakare som beslutat sig att upphöra med verksamheten. Han får bryderi över vad som skall stå på skylten nere vid brevlådan, nu när han blivit titellös. Men så kommer han på att det ju skall stå Fornminne, eftersom det är precis vad han anser att de alla är, de som fortfarande lever sitt liv i denna avkrok av världen. Snart uppenbarar sig turisten Pettersson och hans tjej, och det är då ruinen efter Yngves undantagsstuga förvandlas till Yngve Frejs forntidsgrav, och en underbar skröna om utflyttningsbygden och dess folk har tagit sin början.

Slas skrev själv, med den drastiska stillsamhet som var hans signum, följande om Yngve Frej:

”Jag skrev en bok som hette ’Bönder’ som en hyllning till vårt lands bortrationaliserade eller rättare sagt utkonkurrerade småbönder. Sen skrev jag i slutet av sextiotalet 'Vem älskar Yngve Frej' som handlar om fyra gamla människor som fortfarande går kvar på sina ägor av ren kärlek till tjugofyra hektar skog och öppen jord. Det kom sedan brev från läsare i varje landskap som precis visste var Bråten och Östentorp som jag kallar de små gårdarna låg. Och alla hade rätt. Gårdarna ligger där man i minnet kan placera dem, de av oss som vill minnas. Jag har anklagats för att som Stockholmare egentligen inte veta något om det gamla Bondesverige eller svenskt liv på landet över huvud taget. Att jag romantiserat några sommarlov. Att jag praktiskt taget hittat på ett eget Bondesverige som jag påstått mig ha bott i. Det finns bara ett svar på detta: Far åt helvete!

Våra skogar betas inte och snårar igen. Hagarna betas inte och växer igen. Kalhyggena kallas föryngringsytor vilket är en förskönande omskrivning för vanvård för vinnings skull. Nu ska även storjordbruken läggas ned och då får månskensbönderna smyghålla nån liten hage, nån liten åkerbit öppen med några får. En tid i alla fall. Sen växer Sverige igen.
Denna utställning innehåller bilder av det lilla som finns kvar och som man kan se inom gångavstånd från ett lärkträd just vid gamle Yngve Frejs påhittade grav.
Ingenting annat.

Det är mycket nog för vi håller på att förlora det".

(Ur ett förord från en annan av Claessons böcker.)

"Yngve Frej - the movie" (den hade kunnat heta så!) kom till 1973 i regi av Leif Lennart Forsberg, med Allan Edwall, Janne "Loffe" Carlsson och en ung Christina Stenius ("Hem till byn") i rollerna, och den var näst intill lika bra som boken. Kanske kan man hoppas att få se den på TV nu igen, som en hyllning till Stig Claesson?

Jo förresten: rubriken är lånad av skomakaren.

"Bockens" barn

Bockestôva (egen bild)

Vissa människor kommer någon gång i livet till Säffle, medan andra, mindre lyckligt lottade får nöja sig med Samarkand t.ex. Om Du nånsin kommer fram till Säffle vill jag gärna rekommendera ett besök i det hus där min morfars farmors morfar "Bocken" bodde i tidigt 1800-tal. Nu hette han förstås inte "Bocken" utan Olof Andersson, men han bodde i huset. Fast aldrig i Säffle, utan i Kila några mil bort.

Krångligt? Nja, det är så att huset flyttats från Kila till Säffle, vilket skedde c:a 1930. I juni 1931 stod det tidigare rucklet från Kila klart att återinvigas i närvaro av ingen mindre än den dåtida landshövdingen. "Bockestôva" hade nämligen blivit Säffles hembygdsgård, något den är än i denna dag.

Någon gång runt 1993 var vi några stycken som, medvetna om våra släktskap med "Bocken", slog oss samman för att ta reda på vilka andra som hade några DNA-strängar från samme urfader. Det resulterade 1996 i ett tryck som hette "Bockerudsättlingar", omfattande 484 tabeller med ättlingar till Olof, snabbt följd av en andra upplaga med kompletteringar och rättelser. Därefter har min egen forskariver falnat betydligt, men en av oss tre, Carl-Johan Ivarsson, har oförtröttligt kämpat vidare och har t.o.m. varit över i USA några gånger för att hitta Bockerudare. Han har varit så framgångsrik att när boken nu kommer ut i en tredje upplaga så har tabellerna utökats till hela 1125. Boken kom med ett brak genom mitt brevinkast häromdagen, vilket räddar min helgläsning när jag tröttnat på julevangeliet...

Vad kan vi då säga om oss Bockerudare? Ja, vi är nog som folk är mest, oavsett om vi bor i Sioux Falls eller i Mölndal. Några världskändisar har det väl inte blivit av oss, möjligen med undantag av Gene Amdahl, som rent av kan sägas ha haft ett finger med i möjliggörandet för mig att skriva dessa rader. Doktor Amdahl var en pionjär på IBM, och bl.a. i högsta grad involverad i att skapa kompabilitet mellan olika datorsystem. Tidskriften Computerworld har utnämnt Gene Amdahl som hörande till en grupp av 25 personer som har förändrat världen, och The Times utnämnde honom 1991 till "en av de tusen personer som skapat det tjugonde århundradet".

För egen del blev jag minst lika glad över att i senaste upplagan hitta min gamla orienteringskamrat Lars-Erik, som jag träffat på travstallbackar då och då under senare år utan att veta att vi är "släkt". Världen är liten, även utanför Kila...

"Boka!"

P.S. Vill Du veta mer om Olof Anderssons anor så finns de på Gunnar Jonssons hemsidor. Gunnar, välkänd Kilaforskare och medlem i ursprungstrojkan från 1993, har nämligen lagt ut "Bockens" ansedel på nätet. Klicka här!

En förunderlig dag 1914

År 1914 är ett årtal som många av oss har lätt att associera till. Personligen minns jag väl året mest för att då föddes min mor i den värmländska småstaden. Tekniskt intresserade kanske kommer ihåg detta år för att Henry Ford borta i USA blev den förste som började bygga bilar enligt löpandebandprincipen, medan troende tillhöriga Jehovas Vittnen hävdar att just detta år tillträdde Jesus "hemligen" som kung i Guds rike. Men för de flesta leder tankarna säkert till skotten i Sarajevo, då Österrikes kronprins Franz Ferdinand och hans gemål föll offer för en attentatsmans kulor och världen kastade in i det första av seklets två förödande världskrig.

Den 23 december samma år låg tyskar och engelsmän nedgrävda i sina skyttegravar i Flandern. Inte bara det vidriga vädret gjorde förhållandena olidliga - det är lätt att ana hur krigströttheten bredde ut sig bland soldaterna, och att tankarna gick till dem där hemma och julefriden där. Plötsligt stämde en röst upp "Stilla natt, heliga natt" på tyska, och så skedde det oerhörda: sången togs upp av allt fler och den spreds över slagfältet, nästlade sig igenom taggtrådshinder och över vattenfyllda grandkratrar över till fiendelägret där frusna händer värmdes upp av spontana applåder. Snart syntes små stearinljus kanta de nyss mörklagda skyttegravarna, och soldaterna vågade räta på ryggarna och lova varandra ett eld upphör. Inom kort skakade de mest våghalsiga från vardera sidan hand, och så var isen bruten i ett vapenstillestånd som varade ända till den 15 januari 1915.

Samma dag vandrade en flicka vid namn Alma i Nebraska ner till poststationen för att skicka ett julkort till sin kusin Ethel Martin i Oberlin, Kansas. Det fina kortet på tomten som lyfter en liten flicka tog dock tid på sig att leta sig fram till Oberlin - först 93 år senare kom det fram! Då var Ethel sannolikt död sedan snart tio år, vakna amerikanska genealoger har letat fram uppgifter om en kvinna som stämmer in på uppgifterna. Istället blev det Ethels svägerska Bernice som fick ta emot julkortet, som för säkerhets skull levererades från Iillinois i ett nyfrankerat kuvert - inte bara för att encentsfrimärket inte längre var tillräckligt...

Med detta lilla vittnesmål om under i juletid vill jag passa på att önska mina vänner från nätet

P.S. Julkortet är inte det som Alma lade på lådan, men är troligen samtida, fast ryskt. D.S.

Förgrömmade Albert?

Midvinterdröm i fattighuset (egen bildbearbetning av gammalt foto)

Av en ren tillfällighet snubblade jag in på Lärarnas Tidnings hemsida idag, och där kan man läsa om hur en femteklass besöker Skånes Arkivförbund i Lund. Arkivpedagogen håller upp en bild ur en av Astrid Lindgrens Emilböcker och skolbarnen identifierar snart fattighuset. Man kan ju undra hur många av dagens barn som skulle haft något begrepp om fattighusen om det inte, som vanligt, varit för den välsignade Astrid?

Fast när pedagogen styr över barnens uppmärksamhet på en interiörbild av fattighuset i Lund visar det sig att förståelsen för denna boendeform trots allt kanske inte är så djup hos dem. "Ser det fint ut?", frågar ciceronen. "Ja", blir svaret, "hemtrevligt! De är uppklädda och det är städat."

Det ger förstås pedagogen en chans att berätta om livsvillkoren för de boende i sockenstugan, och de unga får till och med veta namnen på några av de som inhystes där, i en del fall var det barn i deras egen ålder. Ungarna undrar förvånat hur arkivpedagogen kan veta var huset låg, plus allt det andra. "Har du hittat någon gammal karta?", frågar en lite misstänksamt.

Astrid, ja - även om sagotanten för dagen väl heter J.K. Rawling så lär inte Astrid falla i glömska under de närmaste seklerna! Bara ett mått på hennes storhet var då hemsidan för de många Astrid Lindgren-skolorna i Tyskland stolt tillkännagav att de tyska och svenska postverken gjort en samutgåva av ett frimärksblock för att uppmärksamma hennes hundraårsdag. Hur många svenska akademiledamoter har rönt samma uppvaktning? Tji fick de till sist!

Apropå sockenstugan: vad vi som inte är från Astrids trakter kanske inte tänker så ofta på är att Albert Engström, Astrids pappas syssling, faktiskt föddes i Lönneberga (men växte upp i Hult utanför Eksjö). Redan 1912 skildrade Albert sin egen hembygds fattigstuga med "Kommandora" och allt, även om hon i hans bok kallades "Regentan" - det senare lär ha varit en allmän benämning på de fattigstugornas "first ladies" som hade till uppgift att sköta den dagliga driften. På vägen dit fantiserade Albert lite över några som verkar ha varit Rumpnissarnas förfäder: "När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenröd". Gissningsvis stiftade Astrid bekantskap med Alberts novell långt innan hon hon lät Emil lysa upp julen för sin trakts sockenhjon!

F.ö. fann en intresserad Engströmsforskare ganska nyligen att Astrids berättelse om Emil och soppskålen (också?) lär ha varit skildrad av Albert innan den fann vägen till Astrids penna. Världen är liten, t.o.m. i Småland...


Länktips: på cykelfrämjandets hemsida finns i "Cykling 2007-1" en trevlig skildring av en pedaldriven färd i Albert Engströms hembygd. (Pdf-format).

Det intellektuella ofredandet

Medial härdsmälta, 14 november 2007

"Allt är rejält och fakta.
Kom och se och beakta.
Intet rosas och risas.
Allt bara förevisas."

-Nils Ferlin

Ännu en dag i världen. Minor briserar, människor dör i jordskred, barn svälter ihjäl. I vårt västra grannland är det val till folketinget, här hemma blir hundratals människor insnöade i sina bilar i snöoväder.

I Expressens värld är en hel nations medborgare insnöade. De informeras med löpsedlar som den här ovan. Värj dig, Du som orkar...

Flicka på drift!

En splittrad trio... (Egen bild)

Vågen av kopparstölder fortsätter, och egoistiska tjuvar och samvetslösa metallhandlare håller sig inte för goda att plundra det allmänna på sådant som är tänkt att förgylla våra omgivningar. I februari stals en skulpturgrupp med två hästar i brons från Stadshusparken i vår stad, och i dagarna var det dags igen, då den vänstra av de tre glada jäntorna på bilden ovan sågats bort från sin sockel utanför simhallen.

Jag tycker att det är otroligt att inte Polisen lyckas gripa fler koppartjuvar och knappast ens några kriminella skrothandlare alls! Man skyller gärna på dåliga resurser, men ibland känns det som om man bara är ointresserade. I dagens tidning kan vi läsa att Polisen äntligen, efter ett års planerande, slagit till mot en del av de illegala pokermaskiner som vi, "allmänheten", inte kunnat undgå att se uppställda sedan åratal i våra närbutiker och på mackar där vi tankat. Det är bara att hoppas att myndighetens energi räcker till att göra hembesök hos en del skrotupplag nästa gång man känner behov av att visa handlingskraft...

P.S. Här kan man se några statyer som finns kvar på sin plats. Ännu... D.S.

Vikingar och veklingar

Vikingaskepp i Hönö Klåvas hamn.
( Propellern i bakgrunden hör inte till fartyget...)

Kommer Du ihåg stunderna från barndomen när Du låste in dig på ditt rum och sträckläste de hårresande berättelserna om våra förfäder vikingarna, som käkade flugsvamp och överföll fredliga munkar? De stackars munkarnas böner om att "För nordmännens raseri bevare oss milde Herre Gud" hjälpte föga, och på den tiden kunde huliganerna dyka upp när som helst - idag har de i regel plitat ner kommande slagsmål i sin filofax.

Kanske är det sådana som tyckte extra mycket om vikingahistorierna som idag följer i förfädernas spår och ger sig ut på härnadståg till främmande kuster för att samlas och dricka mjöd ur kohorn med likasinnade? Fast när jag läste Tønsbergbladet idag fick sig nog min beundran för dessa vikingaättlingar en liten törn! Det visade sig nämligen att den holmgång mellan vikingar som var aviserad till klockan 11.30 fick inställas, eftersom det enligt konsulenten (och huvudskyddsombudet?) kunde vara farligt. "Tofter og dekk om bord er blitt glatte i regnværet, og det er av hensyn til sikkerheten for mannskapene at vi dropper sjøslaget denne gang", konstaterade han frankt.

Tänk om munkarna på Lindisfarne hade haft vett att istället för skyddshelgonet S:t Cuthbert hålla sig med ett skyddsombud, då kanske de hade sluppit bli överfallna! Skyddsombudet hade bara behövt upplysa vikingarna om att det är farligt att käka flugsvamp och att man kan halka på hala däck, för att därefter kolla att deras tidsjournaler för att se om de fått tillräckligt med dygnsvila under seglatsen. För övrigt lär det där om att vikingarna käkade flugsvamp vara en faktoid, påhittad av Linnélärjungen Samuel Ödmann. Han verkade inte ha varit någon riktig viking själv heller, han trivdes bäst när han "fick ligga påklädd på sin säng och ha en rumstemperatur som inte understeg 24 grader"...

Okej, det finns trots allt de som verkar ha kvar några trådar gemensamt med vikingarna i sitt DNA-nystan! Jag tänker på de 45 män och 20 kvinnor i åldrar mellan 16 och 64 på Havhingsten fra Glendalough, som i 44 dagar färdats mellan Roskilde och Dublin - kanhända som en dansk motsvarighet till Götheborg? Skeppets resa har inte varit utan strapatser, fyra besättningsmän fick evakueras på grund av "søsyge, kulde og en knæskade" rapporterar Ekstrabladet, men nu är hon lyckligt i hamn.

Havhingsten lär vara den största vikingtida farkost som någonsin återuppbyggts, och skall nu bli en av huvudattraktionerna under en vikingautställning på National Museum of Ireland i Dublin. När skeppet stävade ut från Danmark var den irländske EU-ministern på plats. Hans hälsning till besättningen var: snälla, bränn inte ner stället! Han kan nog vara lugn - jag har hört att det varit ont om flugsvamp i Danmark i år..

Sic transit gloria Mölndal

Gammalt vykort av härligheten

I den låga byggnaden t.v. på vykortet invigdes 1951 Gunnars restaurang. Vykortet är gissningsvis ganska samtida med tanke på bussmodellen (observera även hästekipaget i backen framför bussen!) Runt 1970 övertogs rörelsen av konditorn Rune Sahlin och restaurangen fick då sitt namn Sahlins Terrass, ett namn som blev outplånligt förknippad med krogen, trots några halvhjärtade försök av senare ägare att döpa om den. Jag kom själv till Mölndal ungefär vid tiden när Sahlin övertog rörelsen, och minns med en lätt darrning på smaklökarna alla gamla wienerschnitzlar, pepparstekar och stora starka man konsumerat här under årens lopp. Ändå är det inte för maten och drycken som Sahlins Terrass kommer att bli ihågkommen ,utan för att här skapades industrihistoria!

Rune Sahlin var ingen nykomling när han startade sin terrass, utan hade öppnat bageri redan 1953. Jag minns ännu besök efter hans övertagande av restaurangen då man fick trycka på en knapp på en väggmeny, och så rullade det ner en kula till kökspersonalen med en särskild färg för den rätt man beställt - restauranger med det systemet kvar bör vara k-märkta vid det här laget! Efter en mellanperiod med handskrivna turnummer började Sahlin experimentera fram ett sinnrikt system, där man istället tryckte fram en nummerlapp och sedan fick upp lappens nummer på en display när kockarna gjort sitt. Idén visade sig vara ett genidrag - 1981 startade Sahlin det företag som än idag heter Q-matic, och som grundaren 1987 övergick till att driva på heltid. Om jag inte minns fel var postkontoret eller systembolaget i Mölndal den första externa kund som prövade på turlappsystemet, redan året därefter var man ute på exportmarknaden. Idag finns turlappssystemet inte bara på de flesta apotek, systembolag och banker i vårt land, utan företaget har gjort mer än 25.000 installationer i över 85 länder världen över, omsätter bortåt 400 miljoner och har över 200 anställda - inte illa för något som började som en service åt hungriga lunchbesökare!

Terrassen då? Ja, den har inte haft en lika lyckosam historia sedan blomstringstiden. Andra ägare har försökt att driva krogen vidare, bland annat var den kinarestaurang en kort period. Sista gången dörrarna öppnades för gäster var i våras, då den under några veckor tjänstgjorde som bokrealokal. Nu när dess historia är all går den i graven med skylten "Nouveau Sahlins terrass" ovanför entrén. Rivningsarbetet har påbörjats, och så småningom skall här resa sig ett högt bostadshus. Detta är samtidigt startskottet för tilltänkta stora förändringsarbeten i stadskärnan.

Men för att återknyta till namngivaren av huset, varje gång jag trycker fram min turlapp någonstans så är det inte solklart att det är min plats i kön jag kommer att tänka på i första hand, utan kanske på pepparsteken på Terrassen. Och möjligen den kalla ölen...

När skopan gjort sitt...(Egen bild från 21 juni)

Fotnot: Mera om byggnadens tillkomst kan läsas här här. Tilläggas kan att Rune Sahlin avled den 10 augusti 2008.

Fotnot 2: Vid efterläsning (november 2013) av inlägget kan konstateras att de tilltänkta förändringarna av stadskärnan ännu inte blivit av, med undantag av att ett parkeringsgarage har tillkommit.  

Skräcködlan poserar igen!

Plesiosaurus, tecknad av Adam Stuart Smith

Lagom till säsongens början har Nessie dragit sitt strå till stacken för den skotska turistnäringen genom att ta en tur över sjön inför yorkshirebon Gorden Holmes videokamera. Denna gången är monstervännerna extra lyckliga, eftersom filmen inte bara är ovanligt tydlig utan dessutom visar den bakomliggande stranden. Förutom att detta gör det mindre troligt att det rör sig om en bluffilm innebär det också att man kunnat taxera Nessies marschfart till cirka 10 km/tim.

Skeptikerna låter sig dock inte övertygas (om nu någon trott det?), utan det förekommer teorier om att filmen visar en säl eller jätteål, och faktum är att filmaren själv är inne på ålteorin. Räkna dock med att Svanödlefalangen också studerar filmen med stort intresse och kommer att göra sin stämma hörd i debatten! (Den som sympatiserar med denna gruppering hittar nog en del av intresse på sajten plesiosauria.com)

Jag hörde själv till en liten vänkrets som spanade efter Nessie per webkamera för några år sedan, men vi övergick med tiden att istället rapportera om fåren Sheeba och Mavies förehavanden, eftersom de hade sin hage strax nedanför kameran. (Fantastiskt nog lever fåren ännu och kan beskådas på sajten! Dock är sidan dessvärre numera så nedsolkad med skräpreklam att jag avstår från att länka dit.) Vid en av monsterspaningarna såg jag f.ö. något märkligt som rörde sig i vattnet längs med stranden, men tyvärr kände jag då inte till att man kunde spara bilderna, så där kanske mitt Nessiescoop rök all världens väg...

Drar mig i sammanhanget till minnes historien om en annan som råkade ut för Nessie. Det var en skotte som varken trodde varken på det ena eller andra, så han var givetvis även ateist. Nu satt han på Loch Ness och prövade fiskelyckan, och det bar sig faktiskt inte bättre än att hans eka plötsligt angreps av sjöodjuret. Både skotten och hans båt kastades högt upp i luften för att sedan försvinna in i monstrets gap, och mannen kunde inte låta bli att förtvivlat ropa "Käre Gud, hjälp mig, snälla!"

I det samma hostade monstret upp mannen och hans båt och försvann ner i djupet! Mannen kravlade sig ombord, fiskade upp årorna och började ro mot land. Då hördes plötsligt en rungande stämma från himlen.
"Jag visste faktiskt inte att du trodde på mig!", dånade rösten lite spydigt.
"Äh lägg av", "fnös ateisten, "för fem minuter sedan trodde jag inte på monstret i sjön heller!"

Grodhavsperspektiv

"Christine af Bro" (eget foto)

Jag är uppvuxen vid det vatten de saltstänkta lite spydigt kallar för "Grodhavet", alltså Vänern. Till belackarna hörde Harry Martinsson, som i sin klassiker "Kap Farväl" berättar den lite gulliga historien om ett möte på innanhavet mellan två fartyg, där skepparen på det mindre käckt signalerade "S/S Liten, på väg till söndagsskolan i Säffle. Allt väl".

Nu skall dock till Martinsson heder sägas att han enligt sina egna ord blev rörd av detta lilla hav, en erfarenhet han kallade en "slagghivarläxa". Andra har fått en mer dyrköpt läxa - det finns gott om gamla vrak på Vänerns botten...

Stormvindarna kan gott och väl nå orkanstyrka ute på öppet vatten, men minst lika förrädiska är de snabba vindkantringarna - jag minns än från barndomen hur jag och båtbyggarns son fick rädda oss och ekan in i närmast ogentränglig vass när sjön förvandlades från spegelblank idyll till vredgat hav på bara några minuter.

I Värmlands Folkblads nätupplaga idag kan man läsa om två nyligen upptäckta vrak utanför Grums. Det ena är uppenbarligen ett mindre fraktfartyg med något sekel på nacken, men det andra verkar mer gåtfullt. En person berättar för tidningen att "det är en liten båt som ser väldigt annorlunda ut, det ser ut som typ en djonk". Även om jag långt ifrån är någon båtexpert kommer jag dock på beskrivningen att tänka på en bojort, en skeppstyp ursprungligen från Holland, men i en något annorlunda version under lång tid även populär i Vänersjöfarten. Bojorten var ett koggliknande fartyg, med en flat och rätt bred botten och dess akter var högre än fören, vilket väl även stämmer in på en "djonk"?

En nutida kopia av Vänerbojorten kan man beskåda i Kristinehamn, där "Christine af Bro" har sin hemmahamn. De ideella krafterna bakom fartyget har dock stora planer på att segla henne till Frankrike 2008, för deltagande i den stora festivalen i Brest - kanske inspirerade av ostindiefararen Götheborgs långsegats? Hoppas verkligen att de slipper missöden liknande det, som drabbade sjömännen i följande historia! Det började med att det knastrade till på skeppsradion, följt av ett meddelande: "får vi be er vara vänliga att gira 15 grader babord, ni är på kollisionskurs!" Den hetlevrade sjökaptenen slet till sig mikrofonen och skrek: "det är faktiskt ni som skall gira, inget snack om saken!" Rösten svarade lugnt: "tyvärr, det är uteslutet..." Kaptenen blev högröd i ansiktet och vrålade: "gosse, en sak skall du ha väldigt klar för dig - det här är ingen vanlig liten allmogebåt, utan faktiskt hangarfartyget Abraham Lincoln, näst störst i den amerikanska flottan! Jag står på kommandobryggan, och vi deltar i en stor eskader, där såväl tungt bestyckade jagare som korvetter ingår för att garantera vår säkerhet. Så hur är det nu, tänker du flytta på dig eller inte?" Nytt knaster, och så återkommer samma lugna stämma: "Abraham Lincoln, det är uppfattat. Själv sitter jag i fyren som ni fortfarande håller kurs mot".

(Det här är en historia som cirkulerat på nätet sedan 1996 som påstått sann. Att den visat sig vara en "hoax" gör den varken mindre rolig eller mindre intressant...)