Tobleroneberget

Bergsbestigning har jag sedan barnsben känt en skräckblandad fascination inför, och när jag gick i folkskolan var Everestbesegrarna Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay pojkhjältar fullt i klass med Indiana Jones.

Trots, eller kanske tack vare, att jag är så höjdrädd att jag knappt törs gå upp på en stol följer jag än idag klättringsäventyr på TV och nätet med stort intresse, även om folkvandringarna upp till topparna numera verkar ha blivit lite av sällskapsresor. Dock kräver bergen fortfarande sin tribut, och senast nu i helgen förolyckades fyra klättrare när de rasade en kilometer utför bergssidan på Aiguille du Midi nära Mont Blanc.

Det fantastiska berg som Gordon McMillen filmat här ovan är dock inte Mont Blanc utan Matterhorn, av många ansett som världens vackraste berg, med en höjd av 4478 m.ö.h. Visst är det väl underbara bilder när bergstoppen färgas i guld av den uppstigande solen, medan spegelbilden i sjön glöder som eld!

En annan sorts "avbild" av Matterhorn påstås chokladen Toblerone vara. Om nu Theodor Tobler verkligen hade bergstoppen som inspiration när han gjorde sin berömda choklad är väl inte helt bevisat, men åtminstone något decennium senare hade hans företag knutit an till Matterhorn i sin reklam. Berget finns f.ö. även i skala 1:100 på Disneyland i Anahem, Kalifornien, och var när det uppfördes 1959 den högsta "byggnaden" i Orange County.

Men Matterhorn är inte bara en idyll och sött "chokladberg". Sedan det först besegrades år 1865 av en grupp klättrare har berget krävt över femhundra dödsoffer bland dem som utmanat det, antalet offer ligger på runt tolv människor per år i genomsnitt. Många dör vid nerfärden, bland dessa tre av dem som först besegrade berget.

Tur att misstagen man gör på släta marken inte brukar bli så ödesdigra som de kan bli där uppe på berget, även om det förstås finns äventyr med lycklig utgång också - som i detta fall! Så nej, det är allt skönare att njuta på avstånd av anblicken av den solbelysta bergstoppen än dra på sig klättrarskorna och utmana Matterhorn...

Västerhav

Bildrouletten 2:

I maj förra året startade jag något jag kallade "bildrouletten". Avsikten var att jag skulle köra en liten serie med slumpmässigt valda bilder som jag tänkte plocka fram genom att sticka ner handen i ett diamagasin och dra fram en bild som jag sedan skulle berätta något om. Det enda förbehållet jag tänkte ha var att det inte fick vara bilder på några som inte givit sitt medgivande, i övrigt var det fritt fram - hade jag tänkt...

Tyvärr började min dator att krångla strax efter det första försöket, men nu tar jag upp idén på nytt, så dags alltså för det andra snurrandet på bildrouletten!

"Fri ifrån skymmande ting är din buktiga blånande linje." (Alf Hambe)

På Onsalahalvöns sydspets ligger Hållsundsudde och Mönster, och en bit därutanför kan man se Nidingen, en välkänd fyrplats vid rev som blivit fruktad skeppskyrkogård för fartyg i sjönöd då havet piskat vredgat mot bogen och stormen slitit i tackel och tåg.

Ute vid Mönster har jag tidigare i livet (och i gynnsammare väderleksförhållanden!) tillbringat många vårmorgnar i väntan på våra flyttfåglar, liksom jag när höstarna kommit stått och sett dem lämna oss. Jag kan fortfarande rysa av välbehag över alla sköna minnen, som när storspoven jublande drog in över land, eller när jordugglan tog en lov in till udden från Malö. Ett annat oförglömligt minne är när jag tillbringade en midsommarnatt ensam härute i väntan på soluppgången. Att sitta i sommarnatten och lyssna på vågskvalpet mot strandhällarna och se lanternorna från fartyg långt bort mot horisonten var en upplevelse för livet!

Den här bilden har kanske trettio år på nacken. Solen bröt igenom försommardimman och speglade sig i Kattegatt, och till vänster i bilden rör sig två personer. Man fick gå ganska långt från parkeringen, och det var sällan man såg några människor på land. Men när man kom ut till havet märkte man av båtlivet, från husbehovsfiskaren i sin eka till stora tankers långt därute.

Nu är det rätt många år sedan jag var ute på Mönster senast, och förmodligen kommer jag aldrig dit igen. Men minnena kan ingen ta ifrån mig...

Egen bonusbild från Hållsundsudde.

"Det flög en fågel rakt genom berget
genom mil av frusen sten
vingarna slog i graniten
ett förunderligt fenomen
så kom den ut över öppet vatten
och nådde fram till ett skepp till slut
som hade sargats i många stormar
innan ovädren ebbade ut"

(Kjell Höglund: Lugnare vatten)

Leve rödhaken!

Erithacus rubecula (Gnubild)

"Vi har skjutit en gök
med luftvärnskanon
det var vårt första försök
med ammunition
och alla fjädrarna rök
i en svår explosion..."
(Ulf Peder Olrog)

Så här års när nattmörkret fortfarande råder när man släpar sig till jobbet är det alltid lika uppiggande att få höra rödhakens glada tillrop ur något buskage längs vägen. "Fågeln är nyfiken och kommer gärna framhoppande ur snåren och sätter sig att stillsamt ta människan i betraktande", skriver Erik Rosenberg. Det borde den inte göra, för det kan gå som för den norska rødstrupen som råkade avlägga ett studiebesök i en matuvarubutik i förra veckan. Det hela slutade med skottlossning, polisutryckning och, dessvärre, med att den lilla fågeln till himlen for. Norge hade fått sin motsvarighet till vår gökmassaker...

Upptakten till all uppståndelse var att den intet ont anande rödhaken råkade förirra sig in i en livsmedelsaffär i Gausel utanför Stavanger, och som aftenbladet.no säger i sin bataljmålning: "Da en fugl fløy inn i Kiwi-butikken i Heddeveien på Gausel, var det bare en ting å gjøre: Få fuglen ut, død eller levende." Den uppskakade affärsföreståndaren kontaktade ISS skadedjursbekämpning, som sände ut en prickskytt med luftvärnskanon...nåja, med luftgevär i alla fall. När en rödhake möter en prickskytt slutar det sällan med vinst för den lille, så heller ej nu: snart låg rödhaken död på golvet, och där kunde den sorgliga historien ha tagit slut. Men nu tyckte de fridsamma stamkunderna att det var mindre trevligt att ha en gevärsförsedd prickskytt smygande omkring bröddisken, så de tillkallade förstås politi - "ransalarmen var gått!" Polis i skottsäkra västar ryckte ut och omringade kvarteret och lyckades etablera kontakt med människorna inne i butiken. "Skademannen og de ansatte på Kiwi forsto lite av situasjonen, men gjorde som politifolkene med maskinpistoler ba om og gikk frivillig ut av butikken med armene i været", meddelar aftenposten.no. Snart var missförståndet uppklarat, en gissningsvis omtumlad skademan åkte tillbaka till högkvarteret, butikspersonalen återgick till att höja priser (som de brukar göra), och polisen körde in till stationen för att skriva en rutinrapport.

Nu var väl i alla fall allt frid och fröjd, för alla utom för rödhaken? Nej, inte riktigt! Någon råkade bläddra i ett meddelande från direktoratet for naturforvaltning, och där stod det ju tydligt att "I Norge er alle viltlevende landpattedyr, fugler, amfibier og krypdyr fredet med hjemmel i lov om viltet av 29. mai 1981, med mindre det er åpnet for jakt på arten." Polisen fick kontakt med direktoratets seniorrådgivare, som snabbt greppade läget. "De burde ha varslet viltmyndighetene, og sørget for at de fikk fanget fuglen og fått den ut i frihet. En må regne med at fuglen ikke ønsket å være i butikken", sade han allvarligt. (Han kände väl inte till rödhakens stillsamma glädje över att skåda människor!)

Den skakade företrädaren för matkedjan invände förtvivlat att man riskerat utryckning från mattillsynet, ett öde långt värre än att ställas inför ett piketstyka från politiet! Skadedjursbekämparna å sin sida utbrast förtrytsamt att, jo visst, rødstrupen var kanske totalfredad, "men når fuglen flyr fire-fem, noen ganger ti, meter oppe i luften, er det ikke lett å se om brystet er rødt, lyserødt eller hva", och att det inte gick att rusa runt och vifta med någon löjlig håv- "der Vogelfänger bin ihn nicht". Nej, luftgeväret var den bästa lösningen (för alla utom för rödhaken)! "Vi kan ikke gå inn i en butikk og skyte med hagle. Eller med en salongrifle, som kan ha en rekkevidde på to kilometer", tillade han, och butikens vid det här laget vettskrämda kundkrets är troligen djupt tacksamma för det beskedet. "Vis ikke fuglen flyr ut frivillig, er avlivning den eneste løsningen", avslutade skadedjursbekämparnas insatschef med bestämdhet till aftenbladet.no. No prisoners alltså!

Sedan drog sig parterna tillbaka till skyttegravarna, och om inte den nödvändiga anmälan om brott mot jaktlagen har inkommit så trycker de väl där fortfarande! Som Olrog skrev redan på sin tid: "djupt inne i djupa skogen vi döljer oss, djurskyddsföreningen förföljer oss".


P.S: Läs gärna kommentarerna under artikeln i avisen! Det är inlägg med gott humör, till skillnad från allmogens griniga kommentarer i svenska kvällstidningar...

De obefintliga

1931 får tidningen Socialdemokraten ett brev från Gertrude Brady, en ung irländska i USA, som på bristfällig svenska berättar att vänskapen med svenskar lett till att hon kommit att intressera sig för den svenska arbetarrörelsen. Snart börjar den unga kvinnan förse redaktionen med reportage om svenska invandrare och om arbetarledare i det stora landet i väster. På Socialdemokratens redaktion häpnar man över hur snabbt hennes språk förbättras.

Redan året därefter kommer Gertrude Brady ut med en bok skriven på svenska, "Tokdårar är vi allihopa", som blir något av en litterär sensation i Sverige. Biblioteksbladet skriver: " En amerikanska som lärt sig svenska så, att hon kan skriva en roman på över 500 sidor, mot vars språk inga allvarligare anmärkningar kunna riktas — bara det är ju värt respektfylld beundran. Har hon så -— som förordet anger — aldrig varit i Sverige, tyder första avdelningens skildring av ett svenskt brukssamhälle från 1890-talet på en mindre vanlig konstnärlig intuition. Senare delens framställning av ett par emigranter från detta bruk och deras vedermödor i det nya landet, bär även den vederhäftighetens prägel."

Redaktionsledningen på Tidens förlag tycker att ms Bradys språkliga utveckling är så anmärkningsvärd att de frågar henne rent ut om det verkligen är hon som har skrivit boken. Gertrudes svar visar inte på någon osäkerhet när hon talar om sitt djupa intresse för svenska språket, samt att det heller inte skulle ha varit några problem för henne att skriva på tyska eller franska. När förlagschefen accepterar hennes förklaring men önskar att ändra titeln får han en flammande protest till svar, och det inkluderar även ett intyg från notarius publicus, som styrker att hon faktiskt författat boken.

När boken kommit ut och fått välvilliga men misstänksamma recensioner avslutar Gertrude Brady snabbt sin anställning på en försäkringsbyrå på Manhattan. Hon lämnar inga spår efter sig i lägenheten på East 36th Street - efter den 16 december 1932 är hon som uppslukad av jorden! Pengarna som hennes bok inbringade sattes in på ett bankkonto i Stockholm som aldrig blev rört.

En amerikansk detektivbyrå som fick i uppdrag att söka efter Gertrud kom fram till att hon möjligen hade haft kontakt med en svenskamerikansk journalist, Egon A Lundquist, men det dröjer ända till att Arbetarbladet år 1945 intresserar sig för fallet som man får fram mer konkreta uppgifter om Gertrude - och Egon! En av artikelförfattarna som undersökte historien berättade nämligen att han faktiskt var släkt med Egon, och avslöjade att Lundquist i själva verket gifte sig med Gertrude. Släktingen sade vidare att Egon Lundquist i ett brev 1929 till sin släkt hemma i Sverige hälsat från sin fru, och där beklagat att hon inte kunde skriva något själv på svenska.

Den svenske släktingen var övertygad om att det i själva verket varit Egon som svarat för den lovordade boken, dels på grund av att den var skriven i hans stil, dels för att den ingående beskrev människor och miljöer i Hofors, där Egon faktiskt var född och uppväxt. År 1923, tjugosex år gammal, emigrerade Egon till Kanada. Vid samma tid som hustrun försvann även han spårlöst, utan att någonsin låta höra av sig till släkten där hemma igen.

Den här märkliga historien återupplivades av den utmärkte journalisten Ulf Ivar Nilsson i Arbetarbladet i våras. Nilsson efterlyste där uppgifter om författarparet, utan att så vitt jag vet få några avgörande efterlysningar.

Eftersom jag vet att det finns duktiga släktforskare som besöker Tjavvel så agnar jag kroken med den här historien, och blir inte förvånad om det resulterar i napp! Själv har jag funnit en ytterst knapphändig uppgift från Worcester County Memorial Park, som endast låter meddela att en Egon Holmquist begravdes där den 23 november 1987. Kan det ha varit "vår" Egon?

Fotnot: enligt artikeln i Arbetarbladet föddes Egon i Hofors 27 september 1897 som yngst av de fem barnen till hyttarbetaren Jan-Erik Lundkvist o.h.h. Emma Kristina. Gertrude Brady bör vara född omkring 1906, sannolikt på Irland, men uttrycket irländska kan även betyda amerikafödd av irländsk härkomst.

Uppdatering 090105.

Har fått en del spännande uppslag om Gertrude från släktforskaren Chris Bingefors. Här följer en sammanfattning av hennes funderingar från Anbytarforum.

"En kandidat som är ett långskott, men som verkar ha den typ av liv som den mystiska Gertrude Brady hade. I Manhattan och i de "artistiska kretsarna" finns i slutet av 20-talet och början av 30-talet en Gertrude McBrady, född 23 sept 1906 i Evanston, Illinois av irländsk-kanadensiskt ursprung (enligt passagerarlista när hon anländer till NY från Paris 1927). Evanston är en svenskbygd av stora mått.

Gertrude försvinner sedan från New York för att senare dyka upp i Paris i mitten av 30-talet som naivistisk konstnär under namnet Gertrude O´Brady (Min anm.: "she changed her name because the pronunciation of "Mc" stumps the French", enligt Time Magazine.) Gertrude McBrady, amerikan, 32 år, landstiger i Dublin 27 juni 1937. Enligt biografier om henne ska hon sedan åka mot Spanien för att delta i inbördeskriget men kommer aldrig dit. Gertrude har istället vistats på sjukhus länge för en allvarlig anemisjukdom.

Hon interneras i ett naziläger under kriget och kommer sedan tillbaka till Paris och blir en firad konstnär. I biografierna anges hon ofta vara född 1901, men det ska alltså vara 1906, Dödsdatum anges växlande till 1983 eller 1985.

Anledningen till att jag misstänker Gertrude McBrady är att hon enligt en artikel i The Times 1949 försvinner spårlöst från New York på 30-talet och sedan inte återvänder förrän 1949. Då ska hon överraska sina artistvänner i NY samt fadern. Hon var självlärd som målare och började inte med det förrän strax före krigsutbrottet. Hennes liv verkar passa in på det förmenta författarskapet och försvinnandet.Hon är spårlöst försvunnen för familj och vänner tills efter kriget. Detektivbyrån som letade efter henne gjorde det ca 1941.

Jag har letat efter Brady, McBrady etc men inte hittat henne, däremot hennes familj i Evanston 1930. Även Lundquist har jag försökt med samt vigselregister i NY. Det är ju inte säkert att de förblev gifta speciellt länge. Den irländska härkomsten kan vara i tidigare generationer - man ser sig som irländare i alla fall i USA eftersom den stora emigrationen inte var frivillig."

Slocknade stjärnor

Fri bild från Nasa

Som en kluven passionsfrukt ser den ut, den stjärna som Tycho Brahe såg från sitt Ven redan år 1572. Tycho trodde då att det var en ny stjärna, "Stella Nova", som han såg födas, men i själva verket var det en döende stjärna han upptäckt. Nu har astronomerna genom "rymdarkeologi" lyckats återskapa hur det såg ut den där gången när Tycho knappt kunde tro sina egna ögon.

En helt annan stjärna har slocknat här på jorden. Den fine skådespelaren John Harryson har gått bort i en ålder av 82 år, och tidningarna profilerar honom genom sonen Peter, "Peters pappa". Jag insåg hur gammal jag själv är när jag pratade med några yngre, mycket begåvade arbetskamrater idag. De har aldrig aldrig hört talas om John Harryson, lika lite som t.ex. TV-serien "Hedebyborna" där han spelade den sluge handelsmannen. Men Idol-Johan har de koll på, och Jesper Blomqvist vet de vem det är, även om de tror att han är konståkare. Ja, jag vet, jag börjar bli gammal och bitter! Ett tecken på det är f.ö. att jag inte bryr mig om att dra upp julpyntet från källaren i år heller. Apropå det: någon som gitter gissa vilka som är etta respektive tvåa på min jullåtslista?

Talekonstens arkitekter

Barack Obamas segertal har väckt entusiasm i omvärlden. Steve Schmidt, chefsstrateg på den förlorande sidan, betecknar i New York Times den blivande presidenten för en ”once-in-a-generation orator”, och den svenske retorikprofessorn Anders Sigrell fyller på, enligt SvD (under rubriken "Mästare i klassisk retorik"): "Den som skulle vilja lära sig klassisk retorik skulle gott och väl kunna studera Obamas tal. De är oerhört genomarbetade, varenda mening är en stilfigur, konstaterar retorikprofessorn och radar, nej rabblar, upp dem i raskt takt: Tretal, parallellismer, stegringar, anaforer, antiteser, metaforer, retoriska frågor", och vidare: "Han bygger upp hela sitt tal antitetiskt, i motsatspar, förklarar Anders Sigrell."

SvD fortsätter: "Som retoriker finner Anders Sigrell det mycket intressant att Obama håller sina tal med enastående bravur. Vältaligheten ger budskapets en estetisk aspekt. Det är inte en slump att Obama använder rim och parallellismer, han spelar sitt instrument till fulländning."

Givetvis inser vi att det måste ligga noggranna förberedelser bakom ett tal i mästarklass, och i Aftonbladet kan man idag läsa: "Obamas tal på valnatten kändes så spontant och avslappnat. Det var det inte". Det visar sig att bakom talet står, tillsammans med Obama, talskrivaren Jon Favreau, 27, och dennes två medarbetare. "Vi sitter ner en halvtimme. Han pratar på och jag antecknar allt. Utifrån samtalet skriver jag ett första utkast. Han ändrar och lägger till. Så får vi fram en slutprodukt", förklarar Favreau enligt tidningen.

All heder åt Obama, som medverkat till talets utformande och som framförde det på ett mästerligt sätt! Men samtidigt är det lite rörande att även vetenskapsmän och journalister blir så fångna av ögonblickets förtrollning att de inte ser spelet bakom kulisserna. Det mesta som politiker och artister säger offentligt är ju nedskrivet av manusförfattare! När vi sitter och njuter av den otvungna dialogen i vissa pratshower t.ex. så vill vi inte riktigt ta till oss att gästernas framföranden ofta är noga nedskrivet i förhand av samma typ av skribenter som skriver manus till filmer och TV-serier. Konsten är bara att få dialogen fram till "the punch line" att framstå som spontan! Eller som man uttrycker det på sajten www.museum.tv: "Television talk is almost always anchored or framed by an announcer or host figure, and may be defined, in Erving Goffman's terms, as "fresh talk," that is, talk that appears to be generated word by word and in a spontaneous manner. Though it is always to a degree spontaneous, television talk is also highly structured. It takes place in ritualized encounters and what the viewer sees and hears on the air has been shaped by writers, producers, stage managers and technical crews and tailored to the talk formulas of television." Som Winston Churchill konstaterade: "Det finns inte mycket som kräver så noggranna förberedelser som ett improviserat tal".

Sändningsuppehåll?

Vi var ett gäng äldre herrar på jobbet idag som vid förmiddagsfikat kom att prata om TV, och vi mindes alla med häpnad den tid då det var sändningsuppehåll på TV alla onsdagar (någon som minns när det upphörde?). B., som varit med några år äldre än jag, konstaterade att han idag får in mer än 700 kanaler med sin parabol! Tiderna då hela Sverige diskuterade gårdagens TV-program nästa morgon är förbi för länge sedan, hur mycket tidningarnas nöjessidor än kämpar för att göra skridskoåkande halvkändisar , målbrottsoffer och modeikonerna Larz Kristerz till riksangelägenheter.

Det måste väl låta som rena stenåldern för yngre generationer med bara en TV-kanal, som inte ens ens sände veckans alla dagar? Och då skulle de bara veta att vissa av oss är så vansinnigt gamla att vi hann komma upp i tioårsåldern innan vi fick TV hemma! Jag hittade en TV-tablå från den tiden, så här såg TV-programmet ut en julafton i slutet av 1950-talet:

Måndag 24 december - julafton

19.00: För er som fått tv i jul: Betlehems stjärna
Siluettfilm av Lotte Reiniger med sång av Glydebourne Festival Chorus

20.00: Andy Pandy

20.35 - 21.10: Chaplinfilmer
Hälsobrunnen och Äventyraren

Det var det hele! Ännu ingen Arne Weise i sikte, men han hade i alla fall börjat höras i radio.

Själv har jag för länge sedan resignerat inför mångfalden, och ju fler program och kanaler det blir, desto mindre tittar jag på TV. Fast hatkärleken Lost blir det väl till att titta på även i nästa omgång - same presidier as last year! I övrigt kämpar jag mig febrilt igenom gamla videoband med inspelningar av program som jag missat att titta på för sådär fem år sedan. Det händer att man stundtals känner en viss upptäckarglädje över oväntade fynd, och bättre sett än aldrig!

Ett upp men inget i minne

Sol ute, sol inne,
sol i hjärta, sol i sinne
om det regnar, töm ditt minne!

Forskare vid Georgia School of Medicine tror sig ha funnit ett sätt att blockera minnesintryck som hjärnan försöker plocka fram. Ännu är man bara på försöksstadiet, men om man lyckas utveckla metoden att användas på människor kan det t.ex. användas att blockera traumatiska minnen hos krigs- och brottsoffer, lindra fobier och liknande.

Risken är väl som vanligt att det förmodligen även kan användas i negativa syften. När någon idag säger "glöm vad du har sett!", kanske man i framtiden även i praktiken kan blockera minnet för någon som är obekväm.

Sedan kan man ju även tänka sig lättsammare användningsområden! Den som på kemisk väg tömt hjärnan under en blöt lördagkväll och långsamt känner hur minnet börjar rada upp alla pinsamma detaljer fram på söndag förmiddag måhända en dag bara behöver trycka "ctr alt delete" för att få lite sinnesro?

För egen del är jag i den åldern att jag inte längre behöver hjälp att glömma, utan att minnas. Den dagen man inte längre minns adressen till Google lär man inte heller längra hitta genvägarna till att utveckla ett superminne. Det vill jag ändå inte ha - tänk bara att minnas alla klavertramp! Var är avstängningsknappen?

Vargavinter

Den 18 oktober 1888 skrev en bekymrad lokalkorrespondent till Aftonbladet: "I norra delen av Norrland är tillståndet redan nu riktigt betänkligt. Vi har nu i tre veckors tid haft fullständig vinter med rik nederbörd av snö, väldiga stormar och ett par gånger har det varit 13 grader kallt. Som jag förut nämnt blev det mycket svår missväxt här i år, varför många ser den långa och så tidigt började vintern an med bekymmer, ja med förtvivlan." Korrespondenten berättar vidare att lokalbefolkningen bakar nödbröd på islandsmossa och agnar, med den lakoniska kommentaren att "detta bröd inte är av den allra sämsta sorten". Med brevet bifogas ett stycke av brödet, som får betyget att "det påminner inte mycket av människoföda och smaken är mycket kärv". Kanske är det i skenet av detta man skall se det faktum att innevånarna i Storsjö kapell enligt Sundsvalls Tidning samma år faktiskt önskade sig en varginvasion mot "skadedjuren", som då var renarna. Något säger mig att den gästfriheten mot vargen inte gäller idag...

Läxor för livet

Ett klipp ur Svensk läraretidning 1893, från tiden långt innan flum- och disciplindebatten: "En ledsam händelse har, enligt hvad berättas i tidningen Värmlandsberg, inträffat i Gåsbornshyttans folkskola. I lärarens hem hade en guldring bortkommit, och läraren riktade sina misstankar på en skolgosse, hvilken vid annat tillfälle gjort sig skyldig till oärlighet. Då läraren icke med vänliga föreställningar kunde få gossen att bekänna, öfvergick han till stränghet, hvarpå gossen för att undgå vidare kroppslig aga påtog sig stölden. Med anledning af bekännelsen verkställde skolrådet en undersökning i skolan, i följd af hvilken sex af gossarne erhöllo strängare bestraffning. En af dem (icke den för stölden misstänkte) kunde icke bära skammen utan afhände sig lifvet. Det uppdagades sedan, att lärarens egen dotter tagit ringen. Saken har nu blifvit föremål för rättslig undersökning."

Fortsättning samma källa senare samma år: »Folkskofetragedien» i Gåsbornshyttan, Vrml., hvarom vi förut haft meddelande, har nu slutbehandlats vid häradsrätten, hvars utslag har följande lydelse: »Som annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än att svaranden skolläraren S. A. Lönnqvist, såsom han uppgifvit, dels tilldelat kärandens son Karl Oskar, hvilken ostridigt är minderårig, aga för ett af honom begånget tillgrepp af en klocka, dels ock uppmanat nämde gosse att bekänna sig skyldig till tillgrepp af en ring, med tillsägelse tillika, att han borde veta, att han eljest finge stryk, samt Lönnqvist härigenom, oaktadt sedermera blifvit kändt, att ringen tillgripes af annan person, icke kan anses hafva missbrukat den rätt, som honom i egenskap af gossens lärare tillkommit att utdela aga och undersökning anställa, förty finner häradsrätten käromålet icke kunna bifallas; och varda med afseende å hvad i målet förekommit rättegångskostnaderna parterna emellan kvittade, liksom Lönnqvists anspråk på vedergällning och yrkande om ansvar å vederparten för obefogad rättegång af häradsrätten ogillas.»

Med andra ord så fann häradsrätten att skolläraren hade sin fulla rätt att dela ut aga och hota med mer stryk, trots att pojken ju var oskyldig i fallet med ringen. Att läraren dock inte fick igenom igenom sitt anspråk på skadestånd känns även så här 115 år senare åtminstone som en liten tröst...

Att skoltukten var en mycket brännande fråga framgår av en annan artikel i Svensk Läraretidning, också från april 1893:

"Lärarinnan Maria Olsson, som var anställd vid mindre folkskolan i Åsbo, Valbo församling af Gäfleborgs län, afled natten till den 5 d:s under mera säregna förhållanden. O., som var en mycket begåfvad och intelligent kvinna, hade gjort sig känd såsom en ovanligt framstående och nitisk lärarinna icke blott uti kunskapers meddelande utan också med afseende på ordning och tukt inom skolan. Detta senare vann dock mindre genklang bland barnens föräldrar, hvilka i afseende på föräldratukten stå på en allt annat än hög ståndpunkt. Detta hade till följd, att en skolrådssuppleant jämte ett par andra personer uppträdde brutalt och ohyfsadt mot lärarinnan, uppeggade barnen till olydnad samt, då detta ej hjälpte, klagade inför inspektören och skolrådets ordförande, hvilket dock ej ledde till annat resultat, än att skolrådssuppleanten blef skild från sitt förtroendeuppdrag och föräldrarna erhöllo tillrättavisning af skolrådets ordförande.

Men för dylika intriger samt en mängd ohyggliga historier, som hennes antagonister förstodo att sätta i omlopp, var fröken Olsson ej stark nog. Hon blef dyster till sinnet, isolerade sig mer och mer, ådrog sig något slags hjärtlidande och den 5 d:s på morgonen kom ingen lärarinna in i skolsalen. Barnen sprungo muntert omkring på lekplatsen till middagstiden, då en förbigående kvinna väckte grannarnas uppmärksamhet på saken. Lärarinnan fanns då liggande död och kall i sin bostad. Hon hade dött utan någon människas närvaro. Den aflidna var blott 28 år.

Förhållandet har väckt stort uppseende för att icke säga upphetsning inorn orten, skrifves till Svensk Läraretidning."


Från samma tidningssida som artikel 1:

"Till anskaffande af trägevär att användas vid folkskolegossarnes i Hudiksvall exercis har fabrikör E. Frisk därstädes skänkt 30 kronor".

"Betänkliga rubbningar i skolgången på landsbygden förorsakas af den stränga vintern. Så meddelas från södra Uppland, att i flera skolor är ofta mer än halfva antalet barn frånvarande. Många hafva lång väg till skolan, och om de i den stränga kölden och genom de hopade snömassorna icke kunna taga sig fram, så måste nog detta räknas som giltigt förhinder. Äfven från många andra delar af landet ingå liknande underrättelser, och på åtskilliga ställen har man t. o. m. ansett sig böra stänga åtminstone småskolorna".

¡Buen provecho!

Världens äldsta restaurang (fri bild)

Det ser ödsligt ut i frysen för dagen, så jag funderar på att trotsa busvädret och röva hem en cochinillo asado från krogen. Nej, den sortens traktering finns förstås inte här - det blir väl till att låta nöja sig med en sipan...

Hade jag däremot befunnit mig i Madrid kanske det hade varit läge att besöka Sobrino de Botín, vilket lär vara världens äldsta i drift varande restaurang. Fransmannen Jean Botin, som egentligen hade tagit sig till Madrid med förhoppningen att få anställning som kock hos någon välbärgad arbetsgivare, kom istället att år 1725 öppna en egen servering tillsammans med sin asturianska hustru, och ännu idag ligger restaurangen där på Cuchilleros, 17. Redan år 1882 skrev den spanske författaren Ramón Gómez de la Serna: "det känns som Botin alltid har funnits, och att det var just här som Adam och Eva åt sin första cochifrita..."

Botins syskonbarn övertog på sin tid etablissemanget, men idag heter ägaren Emilio Gonzales, och han är den tredje generationen i sin släkt att driva Sobrino de Botín. En av Botins specialitéer ända från början är just cochillino asado, helstekt spädgris tillredd på den vedeldade 1700-talsugnen. Den andra paradrätten är cordero asado, kastiliansk lammstek.

En så gammal restaurang är förstås inbäddad i sin egen historia. Bland annat sägs att Francisco Goya arbetade här medan han väntade på att bli antagen på konstakademien, och Ernst Hemmingway var på sin tid en av stammisarna här. Hemmingway blev så förjust i cochillino asadon att han lät den figurera på en av de avslutande sidorna i "Och solen har sin gång".

Sobrino de Potíns atmosfär, historia och dess mat har gjort att den blivit en riktig turistmagnet, vilket gör att mer avancerade gastronomer numera gör ett pliktskyldigt besök för att sedan söka sig till andra vattenhål. Men har du vägarna förbi så titta gärna in, fast glöm inte att beställa bord först! Priset för en standardrätt lär ligga på 18€, medan en trerättersvariant går lös på 40€. Själv får jag nöja mig med min sipan (pizza förstås; skinka, champ, köttfärs och kebabsås), vilken betingar ett pris av 70:- på favoritpizzerian. Och inte behöver jag bekosta flyg till Madrid heller!

Mer broar

Esfahanbron, foto Shahab Maghami

Återkommer till ämnet broar, med anledning av omröstningen i kanten t.v. Kanske borde Högakustenbron (eller hur, Smulan?), bron i Esfahan (ovan) och Svinesundsbron (Eivor!) ha varit med också, men annars är jag rätt nöjd med urvalet. En del av broarna att välja på finns att beskåda här eller här.

Pont du Gard, akvedukt från omkr. år 100 e. Kr. (fri bild från Wikipedia)

Utsikt från en bro

Brooklyn Bridge (fri bild)

Det internationella resemagasinet Travel and Leisure har gjort en inofficiell lista över världens mest fantastiska broar. Bland dessa finns en riktigt outsider, nämligen den så kallade Leonardobron i norska Akershus.

Som namnet väl antyder ritades bron ursprungligen av Leonardo da Vinci. Han gjorde det år 1502 på beställning av sultanen Bajazet den andre, och avsikten var att den skulle bli ett spann över Bosporen, men sultanen backade ur projektet. Istället blev det norrmannen Vebjørn Sand som realiserade planerna genom att placera den 108 meter långa bron över E18 i Akershus, och invigningen skedde 2001.

Så här ser Travel and Leisures topplista över broarna ut i sin helhet:

Langkawi Sky-Bridge, Malaysia.
Hangzhou Bay Bridge, Kina.
Leonardo's Bridge, Akershus, Norge.
The Bosphorus Bridge, Istanbul, Turkiet.
Gateshead Millennium Bridge, England.
Royal Gorge Bridge, USA.
Millau Viaduct, Frankrike.
Ponte dei Sospiri, Venedig, Italien.
Khaju bridge, Iran.
Alamilla Bridge, Spanien.

Nog saknar man en del broar, som den i ingressen t.ex., och för att inte tala om den här! Fast om jag själv på rak arm och stående fot får göra en lista över mina tre favoritbroar blir nog ordningen den här (klicka!):

Trea
Tvåa
Etta

Svårsmälta forskningsrön ett minne blott?

Fria bilder från Wikipedia.

"Eat it, eat it, eat it, eat it
If it's gettin' cold, reheat it
Have a big dinner, have a light snack
If you don't like it, you can't send it back
Just eat it, eat it, eat it, eat it"
WEIRD AL YANKOVIC

Någon som minns pådraget om akrylamid i livsmedel för fem-sex år sedan? Livsmedelsverket drog i gång stora larmet och kallade till en presskonferens som slogs upp stort i hela den chipsberoendedelen av världen. Aftonbladet skrev t.ex: " Chips, pommes frites och annan stärkelserik mat innehåller skyhöga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid. Samma ämne som läckte ut och orsakade stor skandal vid tunnelbygget i Hallandsåsen. Upptäckten presenteras på en presskonferens i dag och tros påverka livsmedelsindustrin över hela världen".

Nio månader senare, när vi satt och knaprade på moroten som vi förstås ersatt chipsen med, kunde vi i SvD läsa följande: "Den första undersökningen av akrylamidens effekt på människor ger inga belägg för att nervgiftet påverkar någon av de fyra stora cancersjukdomarna: tumörer i tjock- och ändtarm, njure och urinblåsa. Tvärtom finns vissa antydningar om att hög konsumtion av akrylamid skulle kunna minska risken för tarmcancer".

Det här är bara ett av många förvirrande larm om våra livsfarliga livsmedel som vi utsatts för de senaste åren, något som inverkat menligt på vårt välbefinnande. Säkert har larmen istället varit en bra födkrok för forskare av olika fack - toxikologerna har fått anslag när de hittat något skadligt i vår mat, medan epidemiologerna fått en slant när de bevisat att man lugnt kan käka vidare utan fara för livet. Men nu vill en forskargrupp bestående av de olika forskarkategorierna på Karolinska institutet försöka att förhindra onödiga larm genom att helt enkelt forska först och eventuellt larma därefter, när man vägt riskerna mot tänkbara nyttofaktorer. "I slutändan handlar det om att kunna balansera upp de olika budskapen. Till exempel att man inte ska äta fisk för att den innehåller gifter, men att man ska äta fisk för att det är så nyttigt å andra sidan", som Marika Berglund på Karolinska Institutet säger till Vetenskapsradion. Bara att hålla tummarna för att de lyckas med sitt projekt...

Apropå morötter förresten, så läste jag på nätet att EU-kommissionen i januari nästa år har tänkt komma med ett förslag om maxnivåer för vitaminer och mineraler i kosttillskott. För betakaroten föreslås maxhalten bli bli 7 mg, vilket tydligen motsvarar innehållet i en och en halv morot. Kanske har man kommit fram till att morötter är skadliga? Tur att man gick tillbaka till chipsen då...

Ättlingen från älven

"Jag är människa, intet mänskligt är mig främmande", är ett bevingat ord som tillskrivs en viss Terentius (c:a 195-159 f. Kr.) I vad mån kryptozoologi kan kategoriseras som något mänskligt låter jag vara osagt, men kan professorerna syssla med sådant som är kul så kan väl även vi pseudovetenskapare göra det?
För några veckor sedan nåddes vi av nyheten att självaste Storsjöodjuret kan ha fångats på film. När jag såg TV-filmen här ovan kom jag att tänka på en notis i Sundsvalls-Tidning i juni 1888 som jag råkat få ögonen på en gång. Har nu återfunnit klippet från Bergeforsen vid Indalsälven, en sjöled som ju tar sig genom Storsjön. Så här står det i klippet: "Från Indal skrifves till oss den 18 dennes: Härmed får meddela, att två unge män härifrån orten, som för omkring en vecka sedan förde en timmerflotte utför älfven, ofvanför Bergeforsen varsnade ett djur, till utseende och rörelser liknande en orm och af betydlig längd och tjocklek, som kom simmande mot dem, samt gjorde en lof om deras flotte och gick sedan före dem utför forsen. Flottförarne, som berättat händelsen, äro fullt trovärdige personer och sedan flera år absolut nyktre, så att man icke behöfver befara, att den är beroende af några dille-fantasier hos dem. Det ligger för öfrigt icke någon osannolikhet i händelsen, då man ju vet, att dylika varelser blifvit iakttagna af Åtskilliga andra personer; själfva Lissen såg ju för några år sedan en dylik i Siljan".
Vad jag kan se saknas den här observationen bland övriga fynd på odjurets hemsida, men visst ser väl beskrivningen på sjöormen ut att stämma väl överens med filmen?

Fotnot: det ursprungliga inslaget från YouTube har utgått och ersatts med ett annat, samtidigt som länkarna setts över (140114). 

Inte så kul?

"Jag ringer upp Mats Danielsson. Han är professor i fysik på KTH i Stockholm. Berätta vad som är viktigt med det här Cern-projektet. -Varför man gör det här? För att det är kul!"

(Aftonbladets ledarbloggare 080412)

Dags att redovisa svaren på frågan om vad vi känner inför Cernexperimentet. Det kom hela sexton svar, vilket är rekord för den här sidan (varav tio stycken redan dag ett). Helt klart var det en polariseringsfråga: nio ser fram emot experimenten som kan ge oss svar om Big Bang, medan sex röstande känner obehag inför proven. Endast en person tyckte varken eller.

Vetenskapsmännen har inte riktigt haft turen med sig med LHC efter den lyckade starten den 10 september. För någon vecka sedan var det någon/några som hackade sig in i datorn, och så nu, bara någon dag innan experimenten skulle börja på allvar, inträffade ett allvarligare tillbud. Det var vid lunchtid igår som en felaktig elkoppling mellan två magneter troligen orsakade att det läckte ut "mycket helium" i den 27 km långa underjordiska tunneln, enligt vad som sägs i ett pressmeddelande. Det innebär att ett driftstopp på cirka två månader nu väntar. Vad som säkerhetsmässigt hade hänt om utsläppet skett under full drift och bemanning framgår inte av meddelandet.

Så sent som för en dryg vecka sedan uttryckte Vetenskapsrådets svenske representant i CERN:s styrelse sin belåtenhet över utvecklingen för det kostsamma projektet.
"Det är minst sagt imponerande att man har lyckats genomföra detta komplexa och dyra projekt med trots allt begränsade förseningar och ökade kostnader", sade han då. Nu är läget alltså redan förändrat på den punkten.

Fotnot: ingressanimation Sandra Egidio (YouTube).

En färdighoppad och en hopplös (?)

Foto: E. Pichler

Även om idrottsintresset inte är så översvallande stort bland läsarna här så tror jag ändå att de flesta har hört talas om Stefan Holm. Förutom att han varit en av våra bättre friidrottare genom tiderna har han ju gjort sig känd även utanför idrottsarenorna genom sin medverkan i På Spåret och genom sin blogg. Där har Stefan bevisat att idrottsmän visst kan ha ett register som omfattar mer än det egna idrottandet.

När Stefan Holm igår satte punkt för den egna karriären gjorde han det på ett mycket värdigt och personligt sätt. I en tid när vi nästan dagligen kan läsa om egotrippade fotbolls- och ishockeystjärnor som bråkar på krogar och kör rattfulla så valde Stefan att avsluta med ett restaurangbesök efter tävlingarna med pappa (han hade väl videokameran med sig?) och kompisarna. En stor blodig biff och pommes frites, vanlijglass med chokladsås och några glas vin till maten, mer blev det inte enligt Aftonbladet, som kostade på sig att ironisera (?) över sitt schablonmässiga rubriksättande genom att skriva "Holms 'vilda' fest i natt", med "vilda" inom citattecken.

I bakgrunden på bilden ovan (med 470 på nummerlappen) står en kille som är förvillande lik Zlatan Ibrahimovic, en annan av våra stora idrottsmän (det är förstås inte han på bilden). Givetvis mäste även Stefan Holm som utövare av en individuell idrott vara en smula egocentrisk, men upp till Zlatans nivå lär han aldrig nå. Zlatan är en gudabenådad spelare i sina bästa stunder, men hans divafasoner blir ibland riktigt påfrestande. Som i VM-kvalet mot Ungern, då han slog ut med armarna och himlade med ögonen över lagkamraternas felpass, trots att han själv gjorde minst lika många fel utan att medspelarna för den sakens skull gjorde liknande demonstrativa gester. Jag tror inte att lagledningen skulle acceptera att någon annan förstörde sammanhållningen på samma sätt, det skulle vara förödande för lagmoralen med en massa teatraliska semaforer springande omkring på planen! Alltså gör man ett avsteg från de principer som kännetecknar svensk lagidrott på toppnivå - lagkänslan, och låter Zlatan hållas, "Zlatan är Zlatan". När en av våra största och samtidigt mest anspråkslösa fotbollsprofiler, Ralf Edström, hade fräckheten att kritisera Ibras inställning så svarade Zlatan som det anstår honom med ett uttalande i Anita Ekberg-klass: "Edströms nivå är att jobba i min trädgård, det är allt han kan". Att förbundsbasen genast ryckte ut för att försvara sin guldtupp var tämligen väntat, men Ralf gjorde ett snyggt motlägg.

Kanske skulle man kunna hoppas att Zlatan som tack för allt svassande för honom i gengäld kunde bjuda på en helgjuten insats i landslaget och åter visa att han inte bara kan snacka ? Det var ett tag sedan Ibra var magisk i blågult (även om insatsen mot Albanien var skaplig)! Dags att bevisa vem "Who´s da Man" snart...

Vi hänger med...

En av journalisternas våta drömmar upplever vi nästan varje gång en politiker eller annan makthavare fastnat med skägget i brevlådan och skall rådbråkas på en presskonferens. Efter en inte alltför lång stund är det alltid någon som ställer den magiska frågan: "när tänker du avgå, X X?", följd av ett hysteriskt fnissande av den samlade presskåren. (Ställs frågan av en outsider från Dalslands-Tidningen eller annat provinsblad och inte av K-G eller någon annan av de stora elefanterna blir munterheten ännu större - roligare kan nog inte en politisk reporter ha än när ett sådant flagrant brott mot den hiarkiska ordningen sker!)

Motsvarande lustupplevelse för en rubriksättare lär vara att få skriva att "I morgon går jorden under", så man förstår att det var fest på Expressens nätredaktion igår! Exakt så stod det nämligen i den första rubriken, följt av underrubriken "Det här kan vara din sista dag i livet". Sedan grep dock herr Ågren in, dock tyvärr inte den gamle redaktionsräven Sigge - han som myntade uttrycket "skriv kort, helst inte alls". (Han hade behövts på sin gamla tidning igår!) Man ändrade i alla fall motvilligt sin drömrubrik till halvgarderingen "Forskare: nu kan jorden gå under", men då hade man fått vara euforiska en stund i alla fall...

Det hela gällde förstås det påbörjade experimentet i Cern, där ett stort antal av jordens klonade ättlingar till Dr Strangelove (kallade the Strangelets) samlats under mottot "How I Learned to Stop Worrying and Love the LHC". Där sitter man nu och skall försöka baka ihop några svarta hål i världens största mixer. Aftonbladet tar kanske ut segern lite i förväg när man, förmodligen lätt överraskade över att man hinner ge ut en upplaga till, moraliserar över Expressens skrämselrubrik. För de är väl bara lite sura över att det inte var de själva som fick skriva den magiska rubriken: tro mig, de har lika få skrupler som sitt syskon i hyenaflocken!

Vad som skett är ju att Cernfolket idag släppt ut sina protonknippor på uppvärvningsvarv i samma riktning, det är först om man några veckor som man tänker dra igång kulspelet på allvar och låta dem krocka med varandra. Att vetenskapsmännen applåderade över det lyckade försöket verkar lika desperat befriat som när charterresenärer klappar händer för piloten när han lyckas få ner dem i helt skick på marken...

En proteströrelse mot LHC har lämnat in en stämningsansökan mot projektet till Europadomstolen, där de hävdar att det finns risk för att experimentet kan leda till jordens undergång. Förhoppningsvis hoppas de väl inte ens själva att de får rätt, men deras frågeställning är intressant. Vilka bestämmer över hur långt man får driva sådana här experiment? När nordkoreanerna pratar om att provspränga atombomber visar stormakterna musklerna och hotar med bestraffning, men när de stora själva är inblandade i tvivelaktiga experiment som detta, då kan inte jordborna lämna in sitt veto. Våra liv är i vetenskapsmännens händer, och de tycks njuta över sin ryska roulette. Som New York Times uttrycker det: "But nobody really knows for sure, which is part of the fun".

Omskakande nyheter

Har ägnat mig åt lyxen att tidningssurfa så här en stund på söndagsmorgonen, och hittar till att börja med på Boston Herold historien om lille John Paul Stevens, en tre månader gammal kille som verkar ha lika många liv som katten. I juli räddades han ur ruinerna av farföräldrarnas hus efter att det raserats av en tornado (hans farmor dog under sina försök att skydda John Paul).

Så häromdagen tappade John Pauls mor kontrollen över sin Van som saknade bromsolja efter ett verkstadsbesök. Det bar sig inte bättre än att färden slutade med att bilen med mamman, John Paul och hans syskon plus familjehunden i plöjde rakt in i en affärslokal efter att med nöd och näppe undgått att krocka med andra bilar, bland annat en lastbil. Den vådliga resan som slutade mot ett elskåp fångades av en övervakningskamera. Hoppas nu att lille John Paul inte slösar med sina återstående sju liv!

Bläddrade vidare i mina virtuella tidningar till Nevada och North Lake Tahoe Bonanza, som meddelade att San Francisco drabbades av ett mindre jordskalv på fredagskvällen. Några större skador har inte inrapporterats, men åskådarna på baseballmatchen mellan San Francisco Giants och Pittsburgh Pirates kände skakningarna i marken. Detta är ju ett aktivt jordskalvsbälte där sådant här händer då och då, och epicentret är beläget nära Calveras, där en serie av jordskalv registrerades under en treveckorsperiod våren 1990. Kanske dags igen? Bara att hoppas att det inte är ett förebud om the Big One...

Den tredje omskakande nyheten hittar jag i norska Morgenbladet, där fysikern Heidi Sandaker berättar att hon skall resa tillbaka till the Big Bang. Ja, inte kroppsligen förstås, men hon skall närvara nu på onsdag i Cern, när vetenskapsmännen tänker avlossa en protonsvärm i den 27 kilometer långa accelatorn Large Hadron Collider. 40 miljoner "protonbuntar" släpps loss i detektorn var sekund och bringas att kollidera inbördes. Syftet är att återskapa ögonblicken efter Universums skapelse, "hvis strålen grejer å gå helt rundt uten problemer", som det står i avisen. Låter inte helt betryggande - vad händer om protonsvärmen tar en genväg? Men Heidi är fylld av tillförsikt. " Vi er på oppdagelsesreise inn i det ukjente", säger hon glatt. Alex Read, professor vid Universitetet i Oslo gör mig inte lugnare direkt. "Det er som å bestige et fjell. Det kan hende det ikke er der lenger når du har kommet over en bakketopp", säger han. Verkar som om de inte har någon karta? Återstår väl att se var vi befinner oss när vi passerar krönet på onsdag...

Där står tomheten öde och kal

(Egen bild)

"Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.

Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd en munter bit
av en visa med käck melodi".
(Gustaf Fröding)

Frödings diktrader föll mig i tanken när jag läste att den tomma villan på Apotekaregatan 17 i Göteborg blivit lågornas rov. Någon kanske minns att fastigheten förekommit några gånger i den här bloggen, senast för någon månad sedan? Men nu är alltså sista kapitlet i dess historia uppenbarligen skrivet, för efter branden i onsdags (sannolikt anlagd) återstår bara förkolnade rester av byggnaden. Trots att den attraktiva tomten länge varit i Wallenstams ägo har man inga planer för den, utan dagen efter branden spånar man om "kontor, konferens, utbildningslokal, hotell eller kyrka" som möjlig nybyggnation där. Kanske finns det anledning att återkomma till den saken, men jag kommer i alla fall att sakna anblicken av den vita byggnaden på kullens topp varje gång jag åker förbi Sahlgrenska.