En aha-upplevelse

Också en upplevelse... (Fri bild från Wikipedia)

Att investera i upplevelser gör människor lyckligare än att köpa saker", meddelar Vetenskapsradion apropå en pinfärsk psykologistudie från San Fransisco State University. "Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades", för att citera byrådirektör H.K. Bergdahl! Detta innebär att de som lyssnade på Handelns utredningsinstituts julklappstips förra året troligen gjorde en klokare affär än de som köpte den redan omoderna julklappsslipsen.

Här skulle jag dock pilla in en liten brasklapp! Är det inte positiva upplevelser man avser? En "upplevelse" kan också vara att sitta i bilkö vid Tingstadstunneln i rusningstrafik, eller ligga på spikmatta (alla kan väl inte gilla det?), men i så fall tar jag nog hellre en pryl, tack!

Det visade sig i alla fall att studieobjekten tyckte sig få bättre utdelning av att t.ex. äta ute (en halv special på Heden?) än av att köpa på sig prylar, vilket väl skall ses som ett uttryck för att Karl-Bertil Jonssons anda fortfarande vilar över vårt avlånga land. Adressaterna fick ju uppleva hur K-B gav bort deras prylar, och nog verkade de enbart lyckliga över det, so shame on you, Ms Löwengrip!

Som Vetenskapsradion så vackert får till det på slutet: "Enligt forskarna bakom studien kan förklaringen vara att upplevelser tillfredställer behov av social samhörighet och av att känna sig vital och levande på ett sätt som materiella ting inte gör". Kör till slumkvarteren!

Ljus i mörkret

"Jag vill resa bort från snö och is" sjöng Sven-Ingvars en gång, och vem vill inte det? OK, snö och is går väl trots allt an, men mörkret...
Fredagen den 13 februari  2009 borde man i enlighet med detta förslagsvis befinna sig i Venedig! Då skall det nog gå att få fart på livsandarna under den färgsprakande karnevalen, som varar fram till den 24. Inte minst är det spännande med de fantastiska maskerna, som traditionellt spelar en central roll under festligheterna. Lokalbefolkningen hade på sin tid särskilt tillstånd att bära mask mellan starten vid festivalen till Santo Stefano den 26 december och fram till fettisdagen. Det är lätt att tro att maskerna var ännu pråligare då, men faktum är att det ursprungligen var enkla masker av papper som mest täckte ögonpartiet, och det var först när en maskmakare på 1980-talet släppte loss sin sin kreativa förmåga som den nya traditionen uppstod.
Själva karnevalen har förstås äldre anor: den finns nämnd redan 1268, men på 1930-talet förbjöds den av fascisterna och återhämtade sig egentligen fullt ut först i och med den nya masktraditionen. Temat för 2009 heter "Sensation: 6 sense for 6 sestiere".

Fotnot: Äldre inslag från YouTube som inte längre fungerade byttes ut 140114, samtidigt som länkarna sågs över.


 

Husesyn

Vi har väl lite olika förväntningar på hur hus skall vara, Nätsajten Village of Joy har  rankat världens femtio till exteriören mest märkliga hus. Det är inte klokt vilken skapelselusta man hittar hos de arkitekter och byggmästare som ligger bakom dessa byggnadsverk, och det är hopplöst att hitta en favorit bland alla upplagor av villa villekulla och lustiga hus! Som stenmänniska gillar jag huset i Guimarães (nr 18) mycket, men det ryska kråkslottet (nr 31) ligger också bra till. En byggnad som saknas är "jättevalen" i Graz, som istället återfinns på VG:s lista över "verdens rareste hus".

Fotnot: inslag från YouTube som illustrerade detta inlägg fungerade inte längre utan togs bort 140114 samtidigt som inlägget reviderades. Det blev ju inte så mycket kvar...

Nä, gå och bada!

I början på året sa Jennifer Figge, 56, hej då till sin hund Hank för att ta en simtur. Den 12 januari vadade hon ut i Atlanten i Kap Verde för att den 5 februari, 24 dagar senare, stiga i land på en ö utanför Trinidad & Tobago som den första kvinnan som simmat över Atlanten, något hon drömt om att göra sedan hon var liten flicka. (Hold on tight to your dreams!)

Efter lite vila väntar nu en fortsättning mot British Virgin Islands, dit Figges beräknas anlända i slutet av månaden. Därefter kommer hennes stab summera ihop hur lång sträcka hon avverkat totalt.

Den preliminärt 112 mil långa simturen över Atlanten uppdelades i etapper på mellan 21 minuter och åtta timmar. Meningen var att Figges skulle stiga i land på Bahamas, men havsströmmarna förde henne lite ur kurs. Förutom en assisterande styrka på en segelbåt fick Jennifer sällskap av valar, havssköldpaddor, jättemaneter och en mängd delfiner, men som tur var inga hajar (hon simmade i hajbur för säkerhets skull). Badvädret var inte allt igenom perfekt, uppgifter talar om att man bl.a. utsattes för upp till nio meter höga vågor.

Av någon anledning tillbringar inte Jennifer tiden i väntan på nästa etapp i hotellpoolen, utan håller sig hellre i gymmet. När hon klivit i land berättade Jennifer att hon längtade hem till Hank. Vad hon inte vet är att Hank ligger i hårdträning för att bli först att ta sig över Atlanten med hundsim...

Bild från Wikipedia. (Inte Hank - tror jag...)

• Den förste som simmade över Atlanten var fransmannen Benoit Lecomte, som 1998 tog sig från Massachusetts till Bretagne, alltså en bra bit längre än den Figges har avverkat. Lecomte tog sig dock en vilovecka på Azorerna på vägen, vilket väl inte ligger i simriktningen? Lecomtes bravad gav för resten upphov till sökbegreppet "Swim across the Atlantic Ocean" på Google Map. Mer om rekordsimmare här!
  

Tummen upp för fingerforskningen!

En engelsk hand (Wikipedia).

Ursäkta, men hur långt ringfinger har du? Ja, anledningen till att jag undrar är att man vid Cambridge säger sig ha funnit bevis för att bland dem som sysslar med penninghandel i London så har de med längre ringfinger på en tjugo månader lång period tjänat upp till sex gånger mer än de kollegor som haft oturen att födas med kortare ringfingrar. Den ansvarige forskaren, en matematikprofessor, säger sig närapå ha trillat av stolen när han såg resultatet vid fingermätningarna på de 44 män som deltog i undersökningen. "Undersökningen öppnar för att finansmarknaden kanske påverkas av biologisk konstitution, och inte bara av rationella förväntningar", skriver forskarna enligt Science, som i sin tur återges på forskning.no.

Märkligt nog hittar man på samma sajt andra forskningsrön som får en att titta på sina händer med uppspärrade ögon. "Balansen mellom østrogen og testosteron bestemmer fingerlengden allerede før fødselen, viser tidligere forskning. Mennesker som har kortere pekefinger enn ringfinger har hatt mest testosteron i omløp på fosterstadiet, mens en overvekt av østrogen lager lange pekefingre", skriver forskning.no i en artikel från 2004 ursprungligen publicerad i British Journal of Psychology. Vid en studie av 100 vetenskapsmän har man händelsevis konstaterat att manliga forskare inom de typiska naturvetenskapliga områdena verkar att ha begåvats med forbluffande stora mängder av det kvinnliga hormonet östrogen, vilket då framgår av deras långa pekfingrar.

Analogt med detta citerade forskning.no förra året om en artikel från Journal of Nonverbal Behavior där det slås fast att kvinnor med röster som låter dominerande har ett avvikande längdförhållande mellan pekfinger och ringfinger i jämförelse med andra kvinnor. Fast det har ni väl redan anat, va? Jag gjorde det i alla fall genom att sträcka upp mitt knoddiga pekfinger för att känna åt vilket håll forskarvinden blåser.

Hur forskarna fått sin utbildning kan man f.ö. se här.

Uggleflykt

Snöuggla (Wikipedia)

I höst och förvinter har vi i sydsverige haft invasion av såväl lappugglor, slagugglor (såg mina första i november) som pärlugglor, vilket vi väl oftast gärna tolkar som ett uttryck på näringsbrist i deras ordinarie uppehållsområden. "Nu verkar tillgången på gnagare ha kraschat och då tvingas de i väg", som någon uttrycker det.

Ser att det råder ett liknande förhållande i USA, där fjällugglor dragit sig ner till Long Island, ja längre än så: ända nere i Alabama och Georgia har man siktat de vita ugglorna, vilket för den senare staten är första gången på 22 år. Sådana här invasioner brukar kunna ske i en femårscykel i samband med att lemmeltillgången är nere i botten, och så långt stämmer tolkningen med den som görs här hos oss. "Men", säger en biolog, "den här gången är faktiskt lemmeltillgången riktigt bra i fåglarnas hemmamarker". Man tror därför att överlevnaden varit så god att unga hanar fått ge sig iväg för att söka sig egna nya revir: "Biologists say an increase in snowy owl sightings across northern states suggests that the arctic species did so well on its northern breeding ground last year that competition is driving the young ones south", som det heter i en rapport på Newsday.com. Dessvärre är inte utsikterna så goda för dessa flyttare, de faller lätt offer för elkablar eller antenner. Vissa tar samma väg som jultomten brukar ta, d.v.s. ner i skorstenar, medan andra hotar att sugas in i jetmotorer på flygplatserna.

Man tröstar sig med att förhållandena nog är normaliserade nästa år, för då tros lemmeltillgången ha nått sin kulmen i denna cykel. Fast då flyttar väl ugglorna också - men då på grund av svält. Eller?

Låt det säga klick!

C:a 5 mil NO från Göteborg, i Risveden som ligger i Ale kommun, finns Verles gammelskog. Det är ett mycket vackert äldre 82 ha stort barrskogsområde uppblandad med olikåldrig blandskog, lättframkomlig för det rörliga friluftslivet. I över 20 år har den lokala SNF-gruppen i Ale jobbat för att bevara detta skogsområde, som till stor del är klassad som naturvärdesobjekt av skogsstyrelsen, och vissa delar uppfyller dessutom kraven för nyckelbiotop enligt såväl Skogsstyrelsen som Länsstyrelsen. Vidare uppger Ale kommun i sin naturvårdsplan från 2007 att skogen är ett särskilt värdefullt naturområde med höga och unika naturvärden.

Verle gammelskog hyser många fågelarter typiska för biotopen. Här finns orre, större hackspett, mindre hackspett, tretåig hackspett, talltita, tofsmes, gök, storlom, ormvråk och stjärtmes. Här spelar tjädern, fiskgjusen bygger bo, och i skymningen hörs sparvugglan och pärlugglan ropa.

Bland de skyddsvärda växtarterna återfinns glansfläck, rostfläck papillav, barktrapelia, grynig blåslav, havstulpanlav, brunpudrad nållav, spindelblomster, klockpyrola, nålstarr, granspira, korktaggsvampar och rödgul trumpetsvamp.

Nu pågår en intensiv kamp att försöka rädda denna miljö. Stiftelsen som driver frågan har tid på sig fram till den 19 mars 2009 med att få ihop nog med pengar för att rädda gammelskogen från avverkning. Organisationen "Ett klick för skogen" har lyckats utverka en respit för förhandlingar med markägaren, annars skulle skogen ha blivit fälld redan i vintras - detta eftersom inga myndigheter har nog medel för att kunna bevara den avverkningsanmälda skogen.

Ett övertag av Verles gammelskog kommer att kosta 7 450 000 kronor, inklusive lagfart och övriga kostnader. Om inte kampanjen lyckas samla in nog med pengar innan tiden löper ut kommer Ett klick för skogen att bli av med sin sin handpenning (ca 10%), samt att skogen kommer att återgå till skogsägaren som då avser att avverka den omgående.

Hur kan vi då hjälpa till med att stötta räddningsprojektet? Jo, genom sponsoravtal får Ett klick för skogen bidrag efter antalet klick på hemsidan. Ett klick för skogen per dag är vad det är tillåtet för oss besökare att göra, vilket inte kostar oss något, men som betyder mycket för skogen. Vill man sedan bidra ytterligare genom att köpa träd eller produkter kan man förstås även göra det, men det är alls inget "krav". Hoppas nu att du liksom jag trycker på för Verles gammelskog! Vi är inte ensamma - igår gjordes 25020 tryck från sådana som liksom oss vill engagera sig för detta skyddsvärda naturområde. Men ännu är man långt från målet - i kassan finns för dagen c:a 2,3 miljoner. Man önskar lite grann att man kunde trycka sedlar istället för knappar...

Facit: när insamlingstiden löpt ut hade den givit givit tre miljoner. Bra i och för sig, men långt ifrån de 6,4 miljoner som det skulle kosta att köpa in Verle gammelskog. Så då gick det alltså åt "skogen"? Icke! Ale kommunfullmäktige röstade ja till att vara med att delfinansiera köpet genom att skjuta till ca 1 miljon kronor. Västkuststiftelsen går in med ca 1 miljon kronor, Naturvårdsverket ger ca 1.9 miljoner kronor och Ett klick för skogen avdelar 2.4 miljoner kronor. Dessutom ger Fältbiologerna 400 000 kronor i bidrag till Ale kommun och Västkuststiftelsen för skötseln. Snipp, snapp snut... så har den sagan precis börjat! Men fortsätt att klicka - det finns många skogsområden kvar att rädda!

Mästaren har lämnat ringen

Bild: Wikipedia

Så ljöd då det sista gonggongslaget för Ingemar Johansson, men legender dör som bekant aldrig, de bara bleknar bort, och så också med Ingo. Hans sjukdom gjorde ju att han redan satt i dödens karantän sedan länge, vilket vi dessvärre kunde konstatera i Tom Alandhs TV-program för några år sedan. Det finns många boxningsvänner som hävdar att hans alzheimer inte var sviter av skadorna, men det är nog dessvärre ingen slump att Ingo, liksom Mohammed Ali, Floyd Patterson och Bosse Högberg bland många andra, fått betala ett högt pris för sin karriär.

Dagens unga som är bortskämda med svenska idrottsframgångar förstår nog inte vilken ikon Ingo verkligen var! När Ingemar i dubbel bemärkelse slog igenom var det i en boxningsvärld där det bara fanns en tungviktsklass, idag kan det finnas flera tungviktsmästare från olika organisationer. Att han var vit spelade stor roll i det dåtida USA som fortfarande var otäckt rassegregerat, och hans roll som "the White Hope" förstod nog vi naiva svenskar inte riktigt fullt ut.

Till legendbildningen bidrog förstås också radioutsändningen på Radio Luxemburg från första titelmatchen 1959. Sveriges Radio hade inga nattsändningar och kunde inte tänka sig att göra ett undantag, och TV var ju bara på blöjstadiet på den tiden. (SR håller fortfarande på att revanschera sig, det finns en hel del Ingo på SR minnen nu!) Fortfarande är vi veteraner som minns exakt vad vi gjorde den natten, det år de stora idolerna hette Rock-Olga och Rockande Samen. Aftonbladet skriver "raggarna satt stilla i sina bilar utanför sta'n, busarna lämnade tunnelbanan eftersom det inte gick att höra radio där, och nattklubbarna stängde före klockan 3 för att folk skulle hinna hem till radioutsändningen" (hade verkligen nattklubbarna öppet så länge då?). I Göteborg hade 15.000 personer ringt Telia och beställt väckning, vilket säkert inte var helt lätt att lösa, då väckningarna var manuella!

För egen del purrades jag mitt i natten av mina föräldrar för att få följa matchen tillsammans med dem. Själva hade de förstås vakat in evenemanget i goda vänners lag - det var ju faktiskt midsommardagens morgon, så de hade liksom legitimt skäl att hålla sig uppe! Klockan 03.47 slog "Tors hammare" ner för sjätte gången på Floyds käke, och resten är historia. Ingo kom inte att bli någon av de stora mästarna (Floyd tog ju tillbaka titeln "direkt"), men det förringar inte hans prestation.

Ingemar Johansson var en outspoken person, som kom att medverka i ett tiotal filmer och pröva lyckan som grammofonartist (svågern får fortfarande något vått i ögonvrån när han hör "Västkustens vals" i Ingos version). Massor av lycksökare hängde förstås på, jag nöjer mig med att nämna den illasmakande läskedrycken "Ingo". Själv såg jag Ingemar i ringen en gång, när han i karriärens slutskede uppvisningsboxades mot "Silver-Gunnar" Nilsson vid idrottsmässan på Strandvallen i Slottsbron. Ingen dramatisk fight direkt, om man säger så...

När skribenter idag ställer sig frågan om varför en fiktiv figur som Rocky Balboa kan bli en större legend än boxare av kött och blod kan vi svenskar nog hävda att vi faktiskt ändå har vår egen legend att hylla. Tack för väl genomförd match, och för kämpainsatsen in i det sista Ingemar!


Den här biljetten hittade jag i ett ärvt album. Den 4 juli 1959 landade Ingemar Johansson som nybliven nationalhjälte med helikopter på ett fullsatt Ullevi, och det hela finns dokumenterat på en journalfilm (tyvärr utan ljud).

Tobleroneberget

Bergsbestigning har jag sedan barnsben känt en skräckblandad fascination inför, och när jag gick i folkskolan var Everestbesegrarna Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay pojkhjältar fullt i klass med Indiana Jones.

Trots, eller kanske tack vare, att jag är så höjdrädd att jag knappt törs gå upp på en stol följer jag än idag klättringsäventyr på TV och nätet med stort intresse, även om folkvandringarna upp till topparna numera verkar ha blivit lite av sällskapsresor. Dock kräver bergen fortfarande sin tribut, och senast nu i helgen förolyckades fyra klättrare när de rasade en kilometer utför bergssidan på Aiguille du Midi nära Mont Blanc.

Det fantastiska berg som Gordon McMillen filmat här ovan är dock inte Mont Blanc utan Matterhorn, av många ansett som världens vackraste berg, med en höjd av 4478 m.ö.h. Visst är det väl underbara bilder när bergstoppen färgas i guld av den uppstigande solen, medan spegelbilden i sjön glöder som eld!

En annan sorts "avbild" av Matterhorn påstås chokladen Toblerone vara. Om nu Theodor Tobler verkligen hade bergstoppen som inspiration när han gjorde sin berömda choklad är väl inte helt bevisat, men åtminstone något decennium senare hade hans företag knutit an till Matterhorn i sin reklam. Berget finns f.ö. även i skala 1:100 på Disneyland i Anahem, Kalifornien, och var när det uppfördes 1959 den högsta "byggnaden" i Orange County.

Men Matterhorn är inte bara en idyll och sött "chokladberg". Sedan det först besegrades år 1865 av en grupp klättrare har berget krävt över femhundra dödsoffer bland dem som utmanat det, antalet offer ligger på runt tolv människor per år i genomsnitt. Många dör vid nerfärden, bland dessa tre av dem som först besegrade berget.

Tur att misstagen man gör på släta marken inte brukar bli så ödesdigra som de kan bli där uppe på berget, även om det förstås finns äventyr med lycklig utgång också - som i detta fall! Så nej, det är allt skönare att njuta på avstånd av anblicken av den solbelysta bergstoppen än dra på sig klättrarskorna och utmana Matterhorn...

Västerhav

Bildrouletten 2:

I maj förra året startade jag något jag kallade "bildrouletten". Avsikten var att jag skulle köra en liten serie med slumpmässigt valda bilder som jag tänkte plocka fram genom att sticka ner handen i ett diamagasin och dra fram en bild som jag sedan skulle berätta något om. Det enda förbehållet jag tänkte ha var att det inte fick vara bilder på några som inte givit sitt medgivande, i övrigt var det fritt fram - hade jag tänkt...

Tyvärr började min dator att krångla strax efter det första försöket, men nu tar jag upp idén på nytt, så dags alltså för det andra snurrandet på bildrouletten!

"Fri ifrån skymmande ting är din buktiga blånande linje." (Alf Hambe)

På Onsalahalvöns sydspets ligger Hållsundsudde och Mönster, och en bit därutanför kan man se Nidingen, en välkänd fyrplats vid rev som blivit fruktad skeppskyrkogård för fartyg i sjönöd då havet piskat vredgat mot bogen och stormen slitit i tackel och tåg.

Ute vid Mönster har jag tidigare i livet (och i gynnsammare väderleksförhållanden!) tillbringat många vårmorgnar i väntan på våra flyttfåglar, liksom jag när höstarna kommit stått och sett dem lämna oss. Jag kan fortfarande rysa av välbehag över alla sköna minnen, som när storspoven jublande drog in över land, eller när jordugglan tog en lov in till udden från Malö. Ett annat oförglömligt minne är när jag tillbringade en midsommarnatt ensam härute i väntan på soluppgången. Att sitta i sommarnatten och lyssna på vågskvalpet mot strandhällarna och se lanternorna från fartyg långt bort mot horisonten var en upplevelse för livet!

Den här bilden har kanske trettio år på nacken. Solen bröt igenom försommardimman och speglade sig i Kattegatt, och till vänster i bilden rör sig två personer. Man fick gå ganska långt från parkeringen, och det var sällan man såg några människor på land. Men när man kom ut till havet märkte man av båtlivet, från husbehovsfiskaren i sin eka till stora tankers långt därute.

Nu är det rätt många år sedan jag var ute på Mönster senast, och förmodligen kommer jag aldrig dit igen. Men minnena kan ingen ta ifrån mig...

Egen bonusbild från Hållsundsudde.

"Det flög en fågel rakt genom berget
genom mil av frusen sten
vingarna slog i graniten
ett förunderligt fenomen
så kom den ut över öppet vatten
och nådde fram till ett skepp till slut
som hade sargats i många stormar
innan ovädren ebbade ut"

(Kjell Höglund: Lugnare vatten)

Leve rödhaken!

Erithacus rubecula (Gnubild)

"Vi har skjutit en gök
med luftvärnskanon
det var vårt första försök
med ammunition
och alla fjädrarna rök
i en svår explosion..."
(Ulf Peder Olrog)

Så här års när nattmörkret fortfarande råder när man släpar sig till jobbet är det alltid lika uppiggande att få höra rödhakens glada tillrop ur något buskage längs vägen. "Fågeln är nyfiken och kommer gärna framhoppande ur snåren och sätter sig att stillsamt ta människan i betraktande", skriver Erik Rosenberg. Det borde den inte göra, för det kan gå som för den norska rødstrupen som råkade avlägga ett studiebesök i en matuvarubutik i förra veckan. Det hela slutade med skottlossning, polisutryckning och, dessvärre, med att den lilla fågeln till himlen for. Norge hade fått sin motsvarighet till vår gökmassaker...

Upptakten till all uppståndelse var att den intet ont anande rödhaken råkade förirra sig in i en livsmedelsaffär i Gausel utanför Stavanger, och som aftenbladet.no säger i sin bataljmålning: "Da en fugl fløy inn i Kiwi-butikken i Heddeveien på Gausel, var det bare en ting å gjøre: Få fuglen ut, død eller levende." Den uppskakade affärsföreståndaren kontaktade ISS skadedjursbekämpning, som sände ut en prickskytt med luftvärnskanon...nåja, med luftgevär i alla fall. När en rödhake möter en prickskytt slutar det sällan med vinst för den lille, så heller ej nu: snart låg rödhaken död på golvet, och där kunde den sorgliga historien ha tagit slut. Men nu tyckte de fridsamma stamkunderna att det var mindre trevligt att ha en gevärsförsedd prickskytt smygande omkring bröddisken, så de tillkallade förstås politi - "ransalarmen var gått!" Polis i skottsäkra västar ryckte ut och omringade kvarteret och lyckades etablera kontakt med människorna inne i butiken. "Skademannen og de ansatte på Kiwi forsto lite av situasjonen, men gjorde som politifolkene med maskinpistoler ba om og gikk frivillig ut av butikken med armene i været", meddelar aftenposten.no. Snart var missförståndet uppklarat, en gissningsvis omtumlad skademan åkte tillbaka till högkvarteret, butikspersonalen återgick till att höja priser (som de brukar göra), och polisen körde in till stationen för att skriva en rutinrapport.

Nu var väl i alla fall allt frid och fröjd, för alla utom för rödhaken? Nej, inte riktigt! Någon råkade bläddra i ett meddelande från direktoratet for naturforvaltning, och där stod det ju tydligt att "I Norge er alle viltlevende landpattedyr, fugler, amfibier og krypdyr fredet med hjemmel i lov om viltet av 29. mai 1981, med mindre det er åpnet for jakt på arten." Polisen fick kontakt med direktoratets seniorrådgivare, som snabbt greppade läget. "De burde ha varslet viltmyndighetene, og sørget for at de fikk fanget fuglen og fått den ut i frihet. En må regne med at fuglen ikke ønsket å være i butikken", sade han allvarligt. (Han kände väl inte till rödhakens stillsamma glädje över att skåda människor!)

Den skakade företrädaren för matkedjan invände förtvivlat att man riskerat utryckning från mattillsynet, ett öde långt värre än att ställas inför ett piketstyka från politiet! Skadedjursbekämparna å sin sida utbrast förtrytsamt att, jo visst, rødstrupen var kanske totalfredad, "men når fuglen flyr fire-fem, noen ganger ti, meter oppe i luften, er det ikke lett å se om brystet er rødt, lyserødt eller hva", och att det inte gick att rusa runt och vifta med någon löjlig håv- "der Vogelfänger bin ihn nicht". Nej, luftgeväret var den bästa lösningen (för alla utom för rödhaken)! "Vi kan ikke gå inn i en butikk og skyte med hagle. Eller med en salongrifle, som kan ha en rekkevidde på to kilometer", tillade han, och butikens vid det här laget vettskrämda kundkrets är troligen djupt tacksamma för det beskedet. "Vis ikke fuglen flyr ut frivillig, er avlivning den eneste løsningen", avslutade skadedjursbekämparnas insatschef med bestämdhet till aftenbladet.no. No prisoners alltså!

Sedan drog sig parterna tillbaka till skyttegravarna, och om inte den nödvändiga anmälan om brott mot jaktlagen har inkommit så trycker de väl där fortfarande! Som Olrog skrev redan på sin tid: "djupt inne i djupa skogen vi döljer oss, djurskyddsföreningen förföljer oss".


P.S: Läs gärna kommentarerna under artikeln i avisen! Det är inlägg med gott humör, till skillnad från allmogens griniga kommentarer i svenska kvällstidningar...

De obefintliga

1931 får tidningen Socialdemokraten ett brev från Gertrude Brady, en ung irländska i USA, som på bristfällig svenska berättar att vänskapen med svenskar lett till att hon kommit att intressera sig för den svenska arbetarrörelsen. Snart börjar den unga kvinnan förse redaktionen med reportage om svenska invandrare och om arbetarledare i det stora landet i väster. På Socialdemokratens redaktion häpnar man över hur snabbt hennes språk förbättras.

Redan året därefter kommer Gertrude Brady ut med en bok skriven på svenska, "Tokdårar är vi allihopa", som blir något av en litterär sensation i Sverige. Biblioteksbladet skriver: " En amerikanska som lärt sig svenska så, att hon kan skriva en roman på över 500 sidor, mot vars språk inga allvarligare anmärkningar kunna riktas — bara det är ju värt respektfylld beundran. Har hon så -— som förordet anger — aldrig varit i Sverige, tyder första avdelningens skildring av ett svenskt brukssamhälle från 1890-talet på en mindre vanlig konstnärlig intuition. Senare delens framställning av ett par emigranter från detta bruk och deras vedermödor i det nya landet, bär även den vederhäftighetens prägel."

Redaktionsledningen på Tidens förlag tycker att ms Bradys språkliga utveckling är så anmärkningsvärd att de frågar henne rent ut om det verkligen är hon som har skrivit boken. Gertrudes svar visar inte på någon osäkerhet när hon talar om sitt djupa intresse för svenska språket, samt att det heller inte skulle ha varit några problem för henne att skriva på tyska eller franska. När förlagschefen accepterar hennes förklaring men önskar att ändra titeln får han en flammande protest till svar, och det inkluderar även ett intyg från notarius publicus, som styrker att hon faktiskt författat boken.

När boken kommit ut och fått välvilliga men misstänksamma recensioner avslutar Gertrude Brady snabbt sin anställning på en försäkringsbyrå på Manhattan. Hon lämnar inga spår efter sig i lägenheten på East 36th Street - efter den 16 december 1932 är hon som uppslukad av jorden! Pengarna som hennes bok inbringade sattes in på ett bankkonto i Stockholm som aldrig blev rört.

En amerikansk detektivbyrå som fick i uppdrag att söka efter Gertrud kom fram till att hon möjligen hade haft kontakt med en svenskamerikansk journalist, Egon A Lundquist, men det dröjer ända till att Arbetarbladet år 1945 intresserar sig för fallet som man får fram mer konkreta uppgifter om Gertrude - och Egon! En av artikelförfattarna som undersökte historien berättade nämligen att han faktiskt var släkt med Egon, och avslöjade att Lundquist i själva verket gifte sig med Gertrude. Släktingen sade vidare att Egon Lundquist i ett brev 1929 till sin släkt hemma i Sverige hälsat från sin fru, och där beklagat att hon inte kunde skriva något själv på svenska.

Den svenske släktingen var övertygad om att det i själva verket varit Egon som svarat för den lovordade boken, dels på grund av att den var skriven i hans stil, dels för att den ingående beskrev människor och miljöer i Hofors, där Egon faktiskt var född och uppväxt. År 1923, tjugosex år gammal, emigrerade Egon till Kanada. Vid samma tid som hustrun försvann även han spårlöst, utan att någonsin låta höra av sig till släkten där hemma igen.

Den här märkliga historien återupplivades av den utmärkte journalisten Ulf Ivar Nilsson i Arbetarbladet i våras. Nilsson efterlyste där uppgifter om författarparet, utan att så vitt jag vet få några avgörande efterlysningar.

Eftersom jag vet att det finns duktiga släktforskare som besöker Tjavvel så agnar jag kroken med den här historien, och blir inte förvånad om det resulterar i napp! Själv har jag funnit en ytterst knapphändig uppgift från Worcester County Memorial Park, som endast låter meddela att en Egon Holmquist begravdes där den 23 november 1987. Kan det ha varit "vår" Egon?

Fotnot: enligt artikeln i Arbetarbladet föddes Egon i Hofors 27 september 1897 som yngst av de fem barnen till hyttarbetaren Jan-Erik Lundkvist o.h.h. Emma Kristina. Gertrude Brady bör vara född omkring 1906, sannolikt på Irland, men uttrycket irländska kan även betyda amerikafödd av irländsk härkomst.

Uppdatering 090105.

Har fått en del spännande uppslag om Gertrude från släktforskaren Chris Bingefors. Här följer en sammanfattning av hennes funderingar från Anbytarforum.

"En kandidat som är ett långskott, men som verkar ha den typ av liv som den mystiska Gertrude Brady hade. I Manhattan och i de "artistiska kretsarna" finns i slutet av 20-talet och början av 30-talet en Gertrude McBrady, född 23 sept 1906 i Evanston, Illinois av irländsk-kanadensiskt ursprung (enligt passagerarlista när hon anländer till NY från Paris 1927). Evanston är en svenskbygd av stora mått.

Gertrude försvinner sedan från New York för att senare dyka upp i Paris i mitten av 30-talet som naivistisk konstnär under namnet Gertrude O´Brady (Min anm.: "she changed her name because the pronunciation of "Mc" stumps the French", enligt Time Magazine.) Gertrude McBrady, amerikan, 32 år, landstiger i Dublin 27 juni 1937. Enligt biografier om henne ska hon sedan åka mot Spanien för att delta i inbördeskriget men kommer aldrig dit. Gertrude har istället vistats på sjukhus länge för en allvarlig anemisjukdom.

Hon interneras i ett naziläger under kriget och kommer sedan tillbaka till Paris och blir en firad konstnär. I biografierna anges hon ofta vara född 1901, men det ska alltså vara 1906, Dödsdatum anges växlande till 1983 eller 1985.

Anledningen till att jag misstänker Gertrude McBrady är att hon enligt en artikel i The Times 1949 försvinner spårlöst från New York på 30-talet och sedan inte återvänder förrän 1949. Då ska hon överraska sina artistvänner i NY samt fadern. Hon var självlärd som målare och började inte med det förrän strax före krigsutbrottet. Hennes liv verkar passa in på det förmenta författarskapet och försvinnandet.Hon är spårlöst försvunnen för familj och vänner tills efter kriget. Detektivbyrån som letade efter henne gjorde det ca 1941.

Jag har letat efter Brady, McBrady etc men inte hittat henne, däremot hennes familj i Evanston 1930. Även Lundquist har jag försökt med samt vigselregister i NY. Det är ju inte säkert att de förblev gifta speciellt länge. Den irländska härkomsten kan vara i tidigare generationer - man ser sig som irländare i alla fall i USA eftersom den stora emigrationen inte var frivillig."

Slocknade stjärnor

Fri bild från Nasa

Som en kluven passionsfrukt ser den ut, den stjärna som Tycho Brahe såg från sitt Ven redan år 1572. Tycho trodde då att det var en ny stjärna, "Stella Nova", som han såg födas, men i själva verket var det en döende stjärna han upptäckt. Nu har astronomerna genom "rymdarkeologi" lyckats återskapa hur det såg ut den där gången när Tycho knappt kunde tro sina egna ögon.

En helt annan stjärna har slocknat här på jorden. Den fine skådespelaren John Harryson har gått bort i en ålder av 82 år, och tidningarna profilerar honom genom sonen Peter, "Peters pappa". Jag insåg hur gammal jag själv är när jag pratade med några yngre, mycket begåvade arbetskamrater idag. De har aldrig aldrig hört talas om John Harryson, lika lite som t.ex. TV-serien "Hedebyborna" där han spelade den sluge handelsmannen. Men Idol-Johan har de koll på, och Jesper Blomqvist vet de vem det är, även om de tror att han är konståkare. Ja, jag vet, jag börjar bli gammal och bitter! Ett tecken på det är f.ö. att jag inte bryr mig om att dra upp julpyntet från källaren i år heller. Apropå det: någon som gitter gissa vilka som är etta respektive tvåa på min jullåtslista?

Talekonstens arkitekter

Barack Obamas segertal har väckt entusiasm i omvärlden. Steve Schmidt, chefsstrateg på den förlorande sidan, betecknar i New York Times den blivande presidenten för en ”once-in-a-generation orator”, och den svenske retorikprofessorn Anders Sigrell fyller på, enligt SvD (under rubriken "Mästare i klassisk retorik"): "Den som skulle vilja lära sig klassisk retorik skulle gott och väl kunna studera Obamas tal. De är oerhört genomarbetade, varenda mening är en stilfigur, konstaterar retorikprofessorn och radar, nej rabblar, upp dem i raskt takt: Tretal, parallellismer, stegringar, anaforer, antiteser, metaforer, retoriska frågor", och vidare: "Han bygger upp hela sitt tal antitetiskt, i motsatspar, förklarar Anders Sigrell."

SvD fortsätter: "Som retoriker finner Anders Sigrell det mycket intressant att Obama håller sina tal med enastående bravur. Vältaligheten ger budskapets en estetisk aspekt. Det är inte en slump att Obama använder rim och parallellismer, han spelar sitt instrument till fulländning."

Givetvis inser vi att det måste ligga noggranna förberedelser bakom ett tal i mästarklass, och i Aftonbladet kan man idag läsa: "Obamas tal på valnatten kändes så spontant och avslappnat. Det var det inte". Det visar sig att bakom talet står, tillsammans med Obama, talskrivaren Jon Favreau, 27, och dennes två medarbetare. "Vi sitter ner en halvtimme. Han pratar på och jag antecknar allt. Utifrån samtalet skriver jag ett första utkast. Han ändrar och lägger till. Så får vi fram en slutprodukt", förklarar Favreau enligt tidningen.

All heder åt Obama, som medverkat till talets utformande och som framförde det på ett mästerligt sätt! Men samtidigt är det lite rörande att även vetenskapsmän och journalister blir så fångna av ögonblickets förtrollning att de inte ser spelet bakom kulisserna. Det mesta som politiker och artister säger offentligt är ju nedskrivet av manusförfattare! När vi sitter och njuter av den otvungna dialogen i vissa pratshower t.ex. så vill vi inte riktigt ta till oss att gästernas framföranden ofta är noga nedskrivet i förhand av samma typ av skribenter som skriver manus till filmer och TV-serier. Konsten är bara att få dialogen fram till "the punch line" att framstå som spontan! Eller som man uttrycker det på sajten www.museum.tv: "Television talk is almost always anchored or framed by an announcer or host figure, and may be defined, in Erving Goffman's terms, as "fresh talk," that is, talk that appears to be generated word by word and in a spontaneous manner. Though it is always to a degree spontaneous, television talk is also highly structured. It takes place in ritualized encounters and what the viewer sees and hears on the air has been shaped by writers, producers, stage managers and technical crews and tailored to the talk formulas of television." Som Winston Churchill konstaterade: "Det finns inte mycket som kräver så noggranna förberedelser som ett improviserat tal".

Sändningsuppehåll?

Vi var ett gäng äldre herrar på jobbet idag som vid förmiddagsfikat kom att prata om TV, och vi mindes alla med häpnad den tid då det var sändningsuppehåll på TV alla onsdagar (någon som minns när det upphörde?). B., som varit med några år äldre än jag, konstaterade att han idag får in mer än 700 kanaler med sin parabol! Tiderna då hela Sverige diskuterade gårdagens TV-program nästa morgon är förbi för länge sedan, hur mycket tidningarnas nöjessidor än kämpar för att göra skridskoåkande halvkändisar , målbrottsoffer och modeikonerna Larz Kristerz till riksangelägenheter.

Det måste väl låta som rena stenåldern för yngre generationer med bara en TV-kanal, som inte ens ens sände veckans alla dagar? Och då skulle de bara veta att vissa av oss är så vansinnigt gamla att vi hann komma upp i tioårsåldern innan vi fick TV hemma! Jag hittade en TV-tablå från den tiden, så här såg TV-programmet ut en julafton i slutet av 1950-talet:

Måndag 24 december - julafton

19.00: För er som fått tv i jul: Betlehems stjärna
Siluettfilm av Lotte Reiniger med sång av Glydebourne Festival Chorus

20.00: Andy Pandy

20.35 - 21.10: Chaplinfilmer
Hälsobrunnen och Äventyraren

Det var det hele! Ännu ingen Arne Weise i sikte, men han hade i alla fall börjat höras i radio.

Själv har jag för länge sedan resignerat inför mångfalden, och ju fler program och kanaler det blir, desto mindre tittar jag på TV. Fast hatkärleken Lost blir det väl till att titta på även i nästa omgång - same presidier as last year! I övrigt kämpar jag mig febrilt igenom gamla videoband med inspelningar av program som jag missat att titta på för sådär fem år sedan. Det händer att man stundtals känner en viss upptäckarglädje över oväntade fynd, och bättre sett än aldrig!

Ett upp men inget i minne

Sol ute, sol inne,
sol i hjärta, sol i sinne
om det regnar, töm ditt minne!

Forskare vid Georgia School of Medicine tror sig ha funnit ett sätt att blockera minnesintryck som hjärnan försöker plocka fram. Ännu är man bara på försöksstadiet, men om man lyckas utveckla metoden att användas på människor kan det t.ex. användas att blockera traumatiska minnen hos krigs- och brottsoffer, lindra fobier och liknande.

Risken är väl som vanligt att det förmodligen även kan användas i negativa syften. När någon idag säger "glöm vad du har sett!", kanske man i framtiden även i praktiken kan blockera minnet för någon som är obekväm.

Sedan kan man ju även tänka sig lättsammare användningsområden! Den som på kemisk väg tömt hjärnan under en blöt lördagkväll och långsamt känner hur minnet börjar rada upp alla pinsamma detaljer fram på söndag förmiddag måhända en dag bara behöver trycka "ctr alt delete" för att få lite sinnesro?

För egen del är jag i den åldern att jag inte längre behöver hjälp att glömma, utan att minnas. Den dagen man inte längre minns adressen till Google lär man inte heller längra hitta genvägarna till att utveckla ett superminne. Det vill jag ändå inte ha - tänk bara att minnas alla klavertramp! Var är avstängningsknappen?

Vargavinter

Den 18 oktober 1888 skrev en bekymrad lokalkorrespondent till Aftonbladet: "I norra delen av Norrland är tillståndet redan nu riktigt betänkligt. Vi har nu i tre veckors tid haft fullständig vinter med rik nederbörd av snö, väldiga stormar och ett par gånger har det varit 13 grader kallt. Som jag förut nämnt blev det mycket svår missväxt här i år, varför många ser den långa och så tidigt började vintern an med bekymmer, ja med förtvivlan." Korrespondenten berättar vidare att lokalbefolkningen bakar nödbröd på islandsmossa och agnar, med den lakoniska kommentaren att "detta bröd inte är av den allra sämsta sorten". Med brevet bifogas ett stycke av brödet, som får betyget att "det påminner inte mycket av människoföda och smaken är mycket kärv". Kanske är det i skenet av detta man skall se det faktum att innevånarna i Storsjö kapell enligt Sundsvalls Tidning samma år faktiskt önskade sig en varginvasion mot "skadedjuren", som då var renarna. Något säger mig att den gästfriheten mot vargen inte gäller idag...

Läxor för livet

Ett klipp ur Svensk läraretidning 1893, från tiden långt innan flum- och disciplindebatten: "En ledsam händelse har, enligt hvad berättas i tidningen Värmlandsberg, inträffat i Gåsbornshyttans folkskola. I lärarens hem hade en guldring bortkommit, och läraren riktade sina misstankar på en skolgosse, hvilken vid annat tillfälle gjort sig skyldig till oärlighet. Då läraren icke med vänliga föreställningar kunde få gossen att bekänna, öfvergick han till stränghet, hvarpå gossen för att undgå vidare kroppslig aga påtog sig stölden. Med anledning af bekännelsen verkställde skolrådet en undersökning i skolan, i följd af hvilken sex af gossarne erhöllo strängare bestraffning. En af dem (icke den för stölden misstänkte) kunde icke bära skammen utan afhände sig lifvet. Det uppdagades sedan, att lärarens egen dotter tagit ringen. Saken har nu blifvit föremål för rättslig undersökning."

Fortsättning samma källa senare samma år: »Folkskofetragedien» i Gåsbornshyttan, Vrml., hvarom vi förut haft meddelande, har nu slutbehandlats vid häradsrätten, hvars utslag har följande lydelse: »Som annat förhållande icke blifvit i målet ådagalagdt, än att svaranden skolläraren S. A. Lönnqvist, såsom han uppgifvit, dels tilldelat kärandens son Karl Oskar, hvilken ostridigt är minderårig, aga för ett af honom begånget tillgrepp af en klocka, dels ock uppmanat nämde gosse att bekänna sig skyldig till tillgrepp af en ring, med tillsägelse tillika, att han borde veta, att han eljest finge stryk, samt Lönnqvist härigenom, oaktadt sedermera blifvit kändt, att ringen tillgripes af annan person, icke kan anses hafva missbrukat den rätt, som honom i egenskap af gossens lärare tillkommit att utdela aga och undersökning anställa, förty finner häradsrätten käromålet icke kunna bifallas; och varda med afseende å hvad i målet förekommit rättegångskostnaderna parterna emellan kvittade, liksom Lönnqvists anspråk på vedergällning och yrkande om ansvar å vederparten för obefogad rättegång af häradsrätten ogillas.»

Med andra ord så fann häradsrätten att skolläraren hade sin fulla rätt att dela ut aga och hota med mer stryk, trots att pojken ju var oskyldig i fallet med ringen. Att läraren dock inte fick igenom igenom sitt anspråk på skadestånd känns även så här 115 år senare åtminstone som en liten tröst...

Att skoltukten var en mycket brännande fråga framgår av en annan artikel i Svensk Läraretidning, också från april 1893:

"Lärarinnan Maria Olsson, som var anställd vid mindre folkskolan i Åsbo, Valbo församling af Gäfleborgs län, afled natten till den 5 d:s under mera säregna förhållanden. O., som var en mycket begåfvad och intelligent kvinna, hade gjort sig känd såsom en ovanligt framstående och nitisk lärarinna icke blott uti kunskapers meddelande utan också med afseende på ordning och tukt inom skolan. Detta senare vann dock mindre genklang bland barnens föräldrar, hvilka i afseende på föräldratukten stå på en allt annat än hög ståndpunkt. Detta hade till följd, att en skolrådssuppleant jämte ett par andra personer uppträdde brutalt och ohyfsadt mot lärarinnan, uppeggade barnen till olydnad samt, då detta ej hjälpte, klagade inför inspektören och skolrådets ordförande, hvilket dock ej ledde till annat resultat, än att skolrådssuppleanten blef skild från sitt förtroendeuppdrag och föräldrarna erhöllo tillrättavisning af skolrådets ordförande.

Men för dylika intriger samt en mängd ohyggliga historier, som hennes antagonister förstodo att sätta i omlopp, var fröken Olsson ej stark nog. Hon blef dyster till sinnet, isolerade sig mer och mer, ådrog sig något slags hjärtlidande och den 5 d:s på morgonen kom ingen lärarinna in i skolsalen. Barnen sprungo muntert omkring på lekplatsen till middagstiden, då en förbigående kvinna väckte grannarnas uppmärksamhet på saken. Lärarinnan fanns då liggande död och kall i sin bostad. Hon hade dött utan någon människas närvaro. Den aflidna var blott 28 år.

Förhållandet har väckt stort uppseende för att icke säga upphetsning inorn orten, skrifves till Svensk Läraretidning."


Från samma tidningssida som artikel 1:

"Till anskaffande af trägevär att användas vid folkskolegossarnes i Hudiksvall exercis har fabrikör E. Frisk därstädes skänkt 30 kronor".

"Betänkliga rubbningar i skolgången på landsbygden förorsakas af den stränga vintern. Så meddelas från södra Uppland, att i flera skolor är ofta mer än halfva antalet barn frånvarande. Många hafva lång väg till skolan, och om de i den stränga kölden och genom de hopade snömassorna icke kunna taga sig fram, så måste nog detta räknas som giltigt förhinder. Äfven från många andra delar af landet ingå liknande underrättelser, och på åtskilliga ställen har man t. o. m. ansett sig böra stänga åtminstone småskolorna".

¡Buen provecho!

Världens äldsta restaurang (fri bild)

Det ser ödsligt ut i frysen för dagen, så jag funderar på att trotsa busvädret och röva hem en cochinillo asado från krogen. Nej, den sortens traktering finns förstås inte här - det blir väl till att låta nöja sig med en sipan...

Hade jag däremot befunnit mig i Madrid kanske det hade varit läge att besöka Sobrino de Botín, vilket lär vara världens äldsta i drift varande restaurang. Fransmannen Jean Botin, som egentligen hade tagit sig till Madrid med förhoppningen att få anställning som kock hos någon välbärgad arbetsgivare, kom istället att år 1725 öppna en egen servering tillsammans med sin asturianska hustru, och ännu idag ligger restaurangen där på Cuchilleros, 17. Redan år 1882 skrev den spanske författaren Ramón Gómez de la Serna: "det känns som Botin alltid har funnits, och att det var just här som Adam och Eva åt sin första cochifrita..."

Botins syskonbarn övertog på sin tid etablissemanget, men idag heter ägaren Emilio Gonzales, och han är den tredje generationen i sin släkt att driva Sobrino de Botín. En av Botins specialitéer ända från början är just cochillino asado, helstekt spädgris tillredd på den vedeldade 1700-talsugnen. Den andra paradrätten är cordero asado, kastiliansk lammstek.

En så gammal restaurang är förstås inbäddad i sin egen historia. Bland annat sägs att Francisco Goya arbetade här medan han väntade på att bli antagen på konstakademien, och Ernst Hemmingway var på sin tid en av stammisarna här. Hemmingway blev så förjust i cochillino asadon att han lät den figurera på en av de avslutande sidorna i "Och solen har sin gång".

Sobrino de Potíns atmosfär, historia och dess mat har gjort att den blivit en riktig turistmagnet, vilket gör att mer avancerade gastronomer numera gör ett pliktskyldigt besök för att sedan söka sig till andra vattenhål. Men har du vägarna förbi så titta gärna in, fast glöm inte att beställa bord först! Priset för en standardrätt lär ligga på 18€, medan en trerättersvariant går lös på 40€. Själv får jag nöja mig med min sipan (pizza förstås; skinka, champ, köttfärs och kebabsås), vilken betingar ett pris av 70:- på favoritpizzerian. Och inte behöver jag bekosta flyg till Madrid heller!

Mer broar

Esfahanbron, foto Shahab Maghami

Återkommer till ämnet broar, med anledning av omröstningen i kanten t.v. Kanske borde Högakustenbron (eller hur, Smulan?), bron i Esfahan (ovan) och Svinesundsbron (Eivor!) ha varit med också, men annars är jag rätt nöjd med urvalet. En del av broarna att välja på finns att beskåda här eller här.

Pont du Gard, akvedukt från omkr. år 100 e. Kr. (fri bild från Wikipedia)