Tillkännagivande: "Ja, det är jag!"

"Solsidan fångar vår tid på ett helt unikt sätt, och det är tydligt att svenska folket tagit serien till sitt hjärta. Det är helt makalöst underbart!"
Programdirektör Åsa Sjöberg, TV4, i ett pressmeddelande.

"Jag tror svenska folket visat sin kärlek till Solsidan, de vill inte missa en minut."
Åsa Sjöberg igen, nu i Dagens Media.

Om ni läser någonstans att det bland svenska folket finns en person som aldrig sett ett enda avsnitt av "Solsidan" så skall ni veta att det är jag. Bara så att det inte kommer som en chock, menar jag...

Proportioner?

I kväll har vi varit lite irriterade i Sverige, åtminstone om man med "vi" talar om den del av befolkningen som är idrottsintresserade. Det har var faktiskt de fyra första rubrikerna jag såg på Sportbladet i kväll:

EM-brons för besviken Lindberg "Så jävla irriterande"
”Är en åt helvete dålig bedömning” Johan Davidsson rasande efter matchstraffet på Falk
”Jag tycker att det är åt helvete” Bremberg frågande till petning
Vadsmo: "Riktigt jävla förbannad"

Trycker man sig fram till första sidan på Aftonbladet står det om den i dubbel bemärkelse skakande jordbävningen i Japan, och den efterföljande tsunamin som drar fram med förödande kraft mot Stilla Havets stränder.

Ibland är det lättare än annars att stämma in i invektivet "sportfånar"...

Spring Time!

Redan för två månader sedan investerade jag i ett medlemskort i vår motionsförening. För det facila priset av 100:- om året får man därigenom tillgång till ett riktigt välutrustat gym. Ändå dröjde det ända till idag innan jag lite motvilligt letade mig dit, och lite förvånade ögonkast från andra tränande (plus ett rått men hjärtligt skratt från samma häcklande skara) ökade väl inte träningsviljan direkt. Men det dröjde inte länge innan jag testat både löpband, stavgångsmaskinen och en träningscykel, för att avsluta med ännu ett pass på löpbandet. Och gissa vad: det kändes otroligt skönt att jogga ett trekilometerspass i lugnt tempo och lätt lutning! Är jag fast nu?

Bäst i övrigt just nu: Downtown Abbey på SvT. En toppenserie, och så läckert filmad!
Sämst just nu: kvällstidningarnas Northuggande.

Tala är silver, tiga är guld!

Dags för en liten tidningskrönika med tonvikt på märkliga uttalanden, och mottot blir "hellre tiga och låta folk tro att man är en idiot, än att tala och undanröja varje tvivel". Först till kvarn är en talesman för polisen i Värmland. Vi har ju alla hört talas om den kvinnliga präst som försvann utanför Årjäng för några veckor sedan. Bilen med den döda kvinnan i återfanns den här veckan stående på en skogsväg i det som tidigare angavs som sökområde. På en reporters berättigade fråga om hur en bil kan stå mitt på en väg utan att upptäckas svarade polisspråkröret: "Ni stockholmare kör på stora vägar, här har vi mindre vägar, och ännu mindre vägar. Det kanske är svårt att förstå för folk som inte varit på landet". Man kan ju tänka sig vilket snack om "arrogans" det hade blivit om en reporter från låt oss säga Värmlands Folkblad hade ringt till Polisens presstalesman i Stockholm om något brott och han/hon hade svarat att "ni på landet kör på byvägar - vi har stora gator, mindre gator och smågator. Det är svårt att beskriva för någon som inte varit i stan." Den där talesmannen borde få patrullera småvägar det närmaste halvåret för att samla tankarna, tycker jag...

Och så var då Gudrun Schyman, som lämnar sin post som ordförande för Feministiskt Initiativ. Hon kommenterar det med att "det är svårt för någon att växa i skuggan av mig", ett uttalande värdigt någon av Angela Merkels kaliber möjligen. Men leder man ett parti som fick 0,4% i senaste riksdagsvalet så har man kanske inte en så stor skugga som man själv tror?

Vad såg du på förra året?

Förra året blev det nog mindre TV-tittande än någonsin för min del. Detta säger jag inte i något anfall av kultursnobberi, det är väl bara så att för oss i min generation så blir man endera övermätt på TV eller burkslav, något där emellan existerar inte. Inbillar jag mig...

Dock tänkrt jag trots det göra en liten anspråkslös lista på mina favoritprogram det gångna året, så håll till godo! (Observera att de inte är rankade inbördes.)

Mästarnas mästare har på ett lekfullt och trivsamt sätt lirkat fram egenskaper hos elitidrottare som visar varför just de blivit framgångsrika. Fjolårsfyndet var förstås Louise Karlsson, i år är Ingemar Stenmark kanske den mest spektakulära deltagaren på förhand, men ofta dyker det upp någon oväntad profil som blir favorit. Varför inte Robert Prytz t.ex?

Vem tror du att du är (och dess utländska förlagor) engagerar inte bara släktforskningsintresserade, vem minns t.ex. inte Christer Sjögrens tårar över en ännu saknad mormor? Risken är att nytända genealoger tror att det står en Ted Roswall till förfogande på alla landsarkiv. Tjänstvillig personal finns det förvisso, men det mesta jobbet får man vackert göra själv!

Skavlan - så nära en nordisk Michael Parkinson man kan komma!

Babel har jag inte sett så mycket på, men det har givit mig en ny och positiv syn på Bob Hansson, och dessutom har man i Daniel Sjölin en programledare som inte står Skavlan långt efter i konsten att småprata trivsamt med sina gäster.

Sverige! Apropå trivsamma programledare hör även Ann-Marie Rauer definitivt till den kategorin. Hoppas fler upptäcker det när programmet flyttas från söndagar till lördag nu i januari. Listan på besökare ur vår artistlist är imponerande!

Landet Runt har efter flytten till Göteborg fått en programledare i Henrik Kruusval som kanske inte går hem hos alla programmets vänner, men själv tycker jag att hans kluriga framtoning har givit LR en nytändning.

Stjärnorna på Slottet har förvisso inte de mest lyskraftiga stjärnorna i den nuvarande upplagan, men programidén är rätt kul.

TV4 har ju ett liknande koncept i Så mycket bättre, och de hade ju lyckats bra med sin premiäromgång. Som för så många andra var Plura den stora behållningen för min del.

Sommarpratarna stiftade jag bekantskap med i år, och missade inte ett avsnitt. En påläst redaktion hade gjort ett bra förarbete med att plocka ihop intressanta gästlistor och spännande ämnen.

Hur mycket "pottery" finns det egentligen i den engelska myllan? Mycket mer hoppas jag, för Tidsresnärerna på TV9 får åtminstone jag aldrig nog av! Historia och lättsam småtorr engelsk humor i skön förening!

Vinterstudion är ett perfekt program att titta in hos på helgförmiddagarna så här års. André Pops är suverän i ledarfåtöljen, och sitter Magda i soffan så inte mig emot...

Jaha, nu har jag säkert glömt en hel del annat (Antikrundan och Svinarps starke man t.ex., och Simpsons förstås!), men det får räcka så här. Om någon har tips på vad man skall se i år är det bara att höra av sig!

Nu lyfter vi på hatten för Per

(Bild ur filmen "Sult")

I fjolårets sista skälvande timmar nåddes vi av den sorgliga nyheten att Per Oscarsson och hans hustru med stor sannolikhet har omkommit när boningshuset på deras lantgård utanför Skara brann ner till grunden natten mot nyårsafton. Sina 84 år och sjukdom till trots var Per Oscarsson fortfarande aktiv, även om han i en intervju i Aftonbladet för ganska precis ett år sedan sa apropå sin publik att "tänker de på Per Oscarsson i dag, så är det väl att han ska dö snart". Givetvis var det inte så, men tyvärr fick han ändå delvis rätt.

Vi är många som kommer att minnas Per Oscarsson med tacksamhet, och det känns trist när en stor tidning som SvD har rubriken "folkkär nakenkuppare" i sin minnesteckning. Per Oscarsson verkade generad när hans insats i Hylands Hörna kom på tal, och jag tycker nog att det finns annat att fokusera på. För min del minns jag med särskilt välbehag hans roll som polischefen i Strömstad i sommardeckarna därifrån, och som låtsasmorfar i "Kan Du vissla Johanna", filmen som numera är lika mycket "måste" som Karl Bertil på julafton (kan ses på SvT Play t.o.m. den 23 januari).
Jag såg Per Oscarsson "civil" i Göteborg några gånger, men fick aldrig se honom framträda. En före detta arbetskamrat var däremot statist i en film där Per Oscarsson hade en stor roll, och han berättade att när man skulle fika eller äta så kom den firade skådespelaren alltid och slog sig ner hos statisterna och småpratade och förvissade sig om att de hade det bra. Just den där vänligheten och anspråkslösheten är det många som vittnar om idag. En hedersman är borta, men hans rollgestaltningar lever länge än.

Istället för snigelpostkort

(Källa för bilden)

Tänkte sluta året lite högtravande (även utöver bilden), så här kommer därför dikten "Nyår" av Dan Andersson.

"Du nyår som susar med vingar av glänsande snö,
som blandar med glittrande solljus den bittraste vind
och tänder mer flammande rosor på jungfrulig kind
och kramar än hårdare bröstet på den som skall dö -
jag hälsar dig nyår med glänsande vingar av snö!

O giv att all världen till slut måtte bliva som då
när Herren ej ännu befallt någon gräns mellan vatten och land,
när ännu ej djurögat stirrat mot rymdernas blå
och ännu en svagling ej rivits av tass eller hand,
och kärleken ännu ej kommit att locka och slå -
O giv att all världen till slut måtte bliva som då!"

Som en service till alla internationella besökare har jag använt sajten WorldLingo för att översätta dikten till engelska, och då blir resultatet detta:

"You New Years that murmur with wings of brilliant snow,
that intermixes with glistening sunlights the most bitter distorted
and teeth more flaming roses on jungfrulig cheek
and embraces even the harder breast on it that will die -
I hälsar you New Years with brilliant wings of snow!

O deal that all world to ends måtte bliva that then
when the gentleman not still commanded some boundary average waters and country,
when still not the animal eye stared against rymdernas blue
and still one svagling not been stripped paw or hand,
and the eroticism still not come to tempt and to hit -
O deal that all world to ends måtte bliva as then!"

Verkar inte översättningen en aning "fri"? För att vara på den säkra sidan har jag därför låtit samma sajt översätta den engelska texten tillbaka till svenska, så här kommer åter Dan Anderssons dikt efter sin engelska utflykt:

"Dig nya år, som mumla med påskyndar av briljant snow,
blandar det med att glittra sunlights den mest förvridna bitterheten
och tänder mer flammande ro på jungfruligkind
och omfamningar, även som det mer hårda bröst på den, som ska matris -
hälsar I dig nya år med briljant, påskyndar av snow!

Nolla-avtalet, som all värld avslutar måtteblivaen, som, då
den inte stilla gentlemannen befallde något gränsgenomsnitt bevattnar därefter, och landet,
när de är stilla inte djur, synar stirrat mot rymdernas slösar
och stillar en som svagling inte avrivet, tafsar eller räcker,
och erotismstillbilden som inte komms för att fresta och slå -
nolla-avtalet den all värld avslutar måttebliva som därefter! "

Well, happy nytt år then!

Oväntad vintergäst

Sädesärla i vinterdräkt (Wikipedia)

När jag gick hem från jobbet på lunch idag korsades min väg av en sädesärla i vinterdräkt. Normalt borde den så här års befinna sig nere vid Nilens stränder, men något har gjort att den här individen aldrig kommit iväg. Helt ovanligt med vinterobservationer av sädesärlor är det inte, jag såg själv ett exemplar i december för en del år sedan. Men som väderläget är just nu ser tyvärr inte framtidsutsikterna så goda ut för just den här ärlan. På återvägen till jobbet tog jag med lite ost, och sädesärlan, som faktiskt var kvar på samma plats, åt med god aptit innan den blev bortkörd av en snöskata.

Uppdatering: sädesärlan var fortfarande kvar i centrum den 10 december, då jag såg den i gatljusets sken när den letade föda i sällskap med en rödhake i den tiogradiga kylan. Bara att hålla tummarna för att den lyckas ta sig igenom vintern!


P.S. En smart artfrände till den här fågeln övervintrade i fågelhuset i Slottsskogen under flera vintrar i senare delen av förra seklet. Den lät sig frivilligt "buras in" på hösten tillsammans med pingviner, flamingo och andra exotiska arter för att pigg och glad släppas ut när vårsolen återkommit. Det finns även uppgifter om sädesärlor som stannat kvar över vintern i ladugårdar, bl.a. två exemplar som övervintrat i Nora socken i Västernorrland. Synd att den här stackaren inte kommit på samma knep... D.S.

Berättelsen om ett parti

I den politiska världen finns det vissa modeord och uttryck som dyker upp och idisslas till leda, några exempel är "signaler" och "titta på". I den socialdemokratiska villervallan har nu ordet "berättelse" dykt upp, röda politiker, samhällsjournalister och bloggare tycks ha förälskat sig i det ordet. "Berättelse" används ju sedan tidigare i krassare sammanhang som styrelseberättelser etc., men den nygamla användningen verkar mera söka sig till den fria berättarkonsten, inte utan fluminslag.

Claes Mikael Jonsson på LO-bloggen har också hört de senaste "signalerna" (· · · - - - · · ·) och funderar över varifrån den röda förtjusningen över ordet "berättelse" kommer. Han skriver bl.a.: "Ett ord som verkligen ligger i tiden (inte minst det senaste numret av den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden) är ”berättelsen”. ”Ropen skalla, ny berättelse för alla” ekar det genom svensk socialdemokrati. Överallt pratas det om en behovet av en ny socialdemokratisk berättelse - som dessutom måste vara modern och relevant."

Vad är då en berättelse? Wikipedia gör denna tolkning: "Berättelse, en skriftlig eller muntlig skildring av ett händelseförlopp, som kan skildra både verkliga händelser eller fiktiva händelser, eller en blandning av båda.

Berättelsen är en av hörnstenarna i all skönlitteratur och dramatik, men även i vanliga samtal, och till viss del även i mer vetenskapliga sammanhang, såsom referat av experiment. Den byggs upp av en rad sekvenser som ofta hänger ihop på ett logiskt sätt till en klimaktisk avslutning, enligt olika narratologiska regler. De första beskrivningarna för hur man ska skriva en berättelse nertecknades av Aristoteles i hans poetik Om diktkonsten (Ars Dramatica).

Skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren."

"Fiktiva händelser", "referat av experiment", "variationer beroende på mottagare" - berättelserna kan m.a.o. anpassas i det oändliga, beroende på vem som är berättaren. Irene Wennemo på Sydöstran uttrycker det så här: "Under förra mandatperioden upprepade folk kring den socialdemokratiska partiledningen regelbundet att det krävdes en berättelse för att vinna valet. Vad denna berättelse skulle gå ut på var lite mera oklart." ..."I brist på bra berättelse blev den politik som socialdemokraterna gick till val på obegriplig." (Irene Wennemo är också kvinnan bakom artikel i Tiden, se ovan. Hon verkar vara en sann vän av den politiska berättarkonsten!)

Som sagt - "skickliga berättare varierar berättelsen med hänsyn till vilken publik som är den tänkta mottagaren", och för många av oss i väljarbåset känns det lite förvånande med den påstådda bristen på politiska berättare, med tanke på alla de sagor dessa folkvalda drar för oss gång på gång...

"H C Andersen i Roligheds trädgård, i närheten av Köpenhamn, 1869 (Wikipedia)".
När anammar sossarnas hans berättelser? "Flickan med svavelstickorna" kan partiets socialberättare lägga beslag på, "den ståndaktige tennsoldaten" kan väl försvarsberättaren hitta något av värde i, o.s.v.

Kungajakten

Från Wikipedia

Inte för att jag är rojalist, tvärtom - men någon måtta på upphetsningen över kungens påstådda snedsteg får det väl ändå vara! Gemene man har ju i åratal hört skvaller över fikabord på jobbet eller läst på Flashback och andra skvallersajter på nätet om kungens eskapader, men tidningarna har tigit still. Fast när boken alla talar om kommit ut verkar det som 0m ketchupflaskan öppnats på alla tidningsredaktioner norden runt, Aftonbladet exempelvis fyller sidorna 6,7,8,9,10,11,12,13,13 samt ledare- och kultursidorna med det gamla drängstugeskvallret (det är väl en tidsfråga innan det hamnar på sporten också...) Plötsligt har vår snart åldrade monark förvandlats till en tjur värdig en plats hos kollegorna kungarna av Tylösand! OK, för mig får man gärna avskaffa kungahuset, men inte av den här anledningen. Tjejerna som kungen sägs ha rumlat om med har säkert inte varit nödbedda - det enda som förvånar är att de hållit tyst under alla år. Åtminstone i våra dagar brukar det ju höra till att man går ut och skryter om sina jakttroféer i skvallerpressen...

"Skottlossning i lokalen undanbedes"

Carl Fredrik Reuterswärd: "Non Violence". (Den här upplagan står i Malmö.) Wiki.

Det hör till vardagen att det skjuts på krogar och öppna gatan numera. I går kväll t.ex. blev en man skjuten i axeln på en krog i Malmö. Ett talande bevis för hur långt det är gått är kanske polisens talesmans rubricering av det som skett. Han säger att förfarandet att skjuta någon i en tätbesatt krog är "respektlöst". Låter som om den som höll i puffran närmast begått ett etikettsbrott - att det är OK att skjuta bara man gör det i rätt omgivning. Precis som när man snyter sig.

Överjordisk glädje

Modifierad bild från chilensk gruva (Wikimedia.)

I morse klockan 05.10 svensk tid (strax efter midnatt lokal tid) steg den 31-årige tvåbarnspappan Florencio Ávalos ur kapseln Fenix II som den förste räddade av de trettiotre gruvarbetare som varit instängda i San Joségruvan under Atacamaöknen i Chile i mer än två månaders tid. Enligt uppgift skall en miljard människor följa dramats upplösning på TV eller per Internet, vilket är fler än de som följde den första månlandningen på TV 1969.

Jag har också hunnit titta när några av de räddade (17 just nu) tagits emot av hustrur, mödrar, andra släktingar och räddningspersonal. Den som kunnat följa sändningarna från alla återföreningar utan att få något vått i ögonvrån måtte ha ett hjärta av gråsten...

Döden i starka färger

Vår egen lilla "Central Park" i höstskrud

"Det berättas från Guatemala att bergens indianer om kvällarna smyger ut på de åkrar som under dagen besprutats med kemiska bekämpningsmedel. På huk över marken, vid små oljelampor, samtalar de viskande med jorden och ber henne om förlåtelse för den våldtäkt ´civilisationen` begår." (Stefan Edman: "Jordens Sång.")

Igår infann sig plötsligt en släng av brittsommar, då det gick att sitta på balkongen och läsa så länge dagsljuset räckte. Att samtidigt lyssna på lite avkopplande musik gjorde förstås inte eftermiddagen mindre angenäm, och "Solöga" kändes som den perfekta avrundningen på en bra dag.

När jag gick in och stängde dörren kastade jag en blick mot de fantastiska färgskiftningarna i lövverket på kullen och då kom plötsligt en annan nyans av brunt och rött för mig. De senaste dagarna har vi ju sett mardrömsbilderna från Ungern, där murar till en damm med aluminiumslam brustit och 700 000 kubikmeter runnit ut och och den röda döden har ödelagt allt i sin väg - även Donau har drabbats. Och vad värre är: hela dammen hotar att kollapsa med ytterligare död och förintelse som en följd när resterande slam läcker ut.

Först oljeläckan i Mexikanska golfen och så nu det här - vi människor är inte snälla mot Moder Jord! Och vi är inte fria från synd heller på våra breddgrader! I fredags berättade en bekant att han varit på hembygdsträff kvällen innan, där man avhandlat ett område i kommunen. Han talade om att han och kompisarna lekte mycket på ett industriområde i de kvarteren för ett halvsekel sedan, och bland annat hade man "snöbollskrig" med naftalen, som fanns där i stora mängder. Jag vet inte mycket om naftalen mer än att det fanns i det malmedel som jag kommer ihåg att min mor sprutade i garderoberna där hemma en gång i tiden, och jag frågade om det inte var giftigt. Min bekant ryckte på axlarna och menade att man tänkte ju inte på sådana saker när man var tio år, och det är väl sant. Men nu kommer det märkliga: när jag några timmar senare slog på datorn fann jag en nyutlagd tidningsartikel som berättade att en grupp skolelever på torsdagen varit vid sjön nedanför den gamla industrin och lyft upp en stor vit sten ur vattnet. "Stenen" visade sig vara just en naftalenklump som uppenbarligen blivit kvar efter att industrin lagts ner, och två av de elever som kommit i kontakt med ämnet blev så illa däran att de fick uppsöka sjukhus. Av artikeln framgår att ingen tycks ha en aning om någon förekomst av naftalen i sjön, trots att det bl.a. går att googla fram uppgifter om förhöjda halter av det ämnet i sjösystemet från en rapport från Länsstyrelsen för några år sedan. Även om det förvisso inte hotar en miljökatastrof av ungerska mått så känns det i alla fall olustigt när sådant här bokstavligen "poppar upp" inpå den egna knuten...

Hellre bryta med svenskan än bryta på svenska?

Senvåren 2010 skedde den oljeolycka i mexikanska golfen som kommer att få svåröverskådliga konsekvenser under årtionden framåt. Svensk press rapporterade utförligt om händelserna, men någon större debatt blev det inte här hemma, förrän den svenske styrelseordföranden Carl-Henric Svanberg gjorde sitt olyckssaliga och numera närmast klassiska uttalande om att "We care about the small people". I USA och andra engelskspråkiga länder reagerade man på Svanbergs närmast koloniala syn på vilka människor som betyder något, medan debatten här hos oss till största delen kom att handla om hans dåliga engelska, och det visade sig att en väldigt stor mängd svenskar satt därhemma i TV-soffan och skämdes i första hand över att den svenska intonationen sken igenom i Svanbergs uttalande. Kritiken var inte nådig; det vimlade av utlåtanden som "Vilken hopplös lantis Svanberg är, han måste bara ut ur BP. Att inte ha brytt sig om att träna upp engelskan är oförlåtligt nonchalant. Den svenska satsmelodin nåt så erbarmlig, han talar engelska på svenska så går det bara inte till" (hur bra var den svenskan då?)

Kom att tänka på det här när jag hörde Hans Rosling i ett reprisprogram på TV i kväll. Rosling åker runt i världen och talar om världsutvecklingen för ledare, forskare och andra, och han gör det på engelska med tydlig svensk accent. Och folk skrattar när de hör Rosling, men inte åt honom, utan med honom! Ingen bryr sig om att det på diktionen hörs var han kommer ifrån, man rycks med av hans budskap och hans engagemang. Rosling finns att se och höra bl.a. på YouTube, och det vimlar av entusiastiska kommentarer där. Fast även där dyker det upp kommentarer om hans uttal från svenskar, här är några exempel: "As a Swede, his accent makes me cringe a bit", "His english makes me ashamed of being swedish" och "Hans Rosling represent a typical older Swedish generation's way of speaking the English language, but it has changed tremendously with the younger generations as the English culture has had an increased influence on the Swedish society at large". Till slut får det en sansad person att reagera. Han/hon skriver: "Who cares about his accent? You understood what he said, right? What is correct english then? The british? The american? It's all accents. I think germans should be allowed to have german accents, and a swede should "sing" away, just like an american is allowed to talk like doesnt have a tongue ;) It makes the english more varied and adds character."

Tidigare idag såg vi den svenske golfspelaren Richard S. Johnson vinna årets spännande upplaga av Scandinavian Masters i golf. Flera gånger under sändningen berättades att Johnsons farfar är amerikan, och på bl.a. Wikipedia får vi veta att "his grandfather is an American (New Jersey) who married a Swede and settled in Sweden." Om Richards mormor hade varit estniska, hade man nämnt det? Knappast, men att en amerikan väljer att slå sig ner i Sverige, det gör oss uppenbarligen så förtjusta att det tycks vara en merit i golf bl.a. Vår beundran för det stora landet i väster verkar vara gränslös, inte bara på språkets område...

Tankar inför en sorts tidtabell

(Förlaga gammalt vykort)

Att nöjen är högst relativa
jag lärde mej tidigt förstå.
I Nykroppa mente man så:
- Vi har en och annan begravning
och tåget att titta på.
(Nils Ferlin)

I dagens Aftonbladet står det saker att läsa om medellivslängden som vi nog redan visste. Det är nämligen så, att medan männen i Överkalix i genomsnitt lever till dess de blir 75, så kan herrarna i Danderyd i genomsnitt hänga med till dess de fyller 83. Damerna är ännu segare, och föga oväntat håller sig även oldgirlsen från Danderyd i topp - de står ut tills de är 86 i snitt (liksom medsystrarna från Waxholm och Ekerö). Men i Vansbro och Älvdalen är det godnatt lite tidigare för tjejerna, för där är medellivslängden 80, d.v.s. kortare än vad männen i Danderyd i allmänhet lever. Vad det är som gör att de lever så länge i Danderyd kan ni räkna ut själva...

Men sedan kommer det mer svåranalyserade. Folkhälsoinstitutet, som står för undersökningen, meddelar nämligen även att
a/ "Att livet är kortare i glesbygden kan bero på att fler lever i ekonomisk utsatthet och att ohälsotalen är höga. Männen har en hög självmordsfrekvens..."(o.s.v.)
Å andra sidan
b/"Däremot säger glesbygdsborna att de mår bra psykiskt.– Det är helt klart så att man mår psykiskt bättre i glesbygden. Det kan ju bland annat bero på att de är mindre stressade. Dessutom tyder mycket på att den sociala samvaron är bättre i glesbygden och att sammanhållningen är bättre. Man gör lite fler saker tillsammans." Som vad? Kollektivt självmord? Ursäkta om jag är lite ambivalent, men jag har svårt att se att någon som lever i ohälsa och ekonomisk utsatthet i en självmordsvänlig omgivning "mår bra psykiskt"! Men det rör sig ju förstås om statistik, och jag tror mig minnas att någon statistiker har sagt att den som har ena handen på en varm platta och den andra i en ishink genomsnittligt sett har det rätt okej. Det är nog han som gjort den här undersökningen.

En turistfälla jag undviker!

Prekestolen/Preikestolen (bild från Wikimedia Commons)

Du står i blåsten på klippan och får stålsätta dig att inte ta de fem snabba stegen och vräka dig över kanten. Då plötsligt hör du ett dovt muller, och ser att den breda spricka du nyss hoppat över har vidgat sig betydligt. Med uppbådande av alla dina krafter rusar du tillbaka, men förgäves - du faller handlöst och skriker ända till dess du landar på golvet bredvid sängen. Kallsvettig inser du att det är dags att sluta äta kryddad mat så sent på kvällen.

Det finns många platser jag skulle vilja se under min semester. Och så finns det andra som jag inte skulle vilja se - åtminstone inte på mindre avstånd än sådär 200 meter! Dit hör bergshyllan Prekestolen (Predikstolen), 604 meter över Lysefjorden i norska Rogaland. Det finns de som har en annan uppfattning - förra året besöktes platån av 125.000 dödsföraktande människor.

För två år sedan skrev jag ett hahainlägg om en planerad Beachvolleymatch på Prekestolen, och så gick det som det gick - visst blev matchen av! När jag nu tittar in på VG:s nätsida ser jag en bild som får det att pirra i benen långt ut i tårna - en kille sitter på kanten av Prekestolen och tittar obekymrat ner i det sugande djupet. En talesman för det lokala Röda Korset tar helt avstånd från det här tillvägagångssättet. Om man nödvändigtvis vill kolla ner från kanten så skall man krypa fram och kika, inte gå dit och sätta sig, menar han. Samtidigt säger han att han inte har hört talas om några olycksfall (i dubbel bemärkelse) på platån med människor som uppträtt oansvarigt. Det går dock att hitta uppgifter på nätet om olyckor med dödlig utgång på berget, liksom man kan finna uppgifter om rena självmordshopp från klipputsprånget, men det kanske inte är riktigt rumsrent att nämna det i tidningen? Och så har vi förstås dessa galenpannor som sysslar med base jumping och liknande övningar - ett i mitt tycke något krångligare sätt att beröva sig livet än att hoppa utan skärm. Fast de flesta kommer faktiskt ner levande, oavsett om de hoppar med skärm eller går till fots den trygga vägen. Själv hade jag nog blivit kvar på parkeringen...

PVSD?

(Egen bearbetad bild från Flensburg Juli 2010)

Bra arbetskamrater och ett omväxlande jobb, man kan ju inte önska så mycket mer! Ändå känns det så här med en vecka kvar av semestern som om jag inte vill tillbaka till arbetslivet, som om att jag har gjort mitt. "Semesternoja"? Kanske, men jag har aldrig haft den känslan förut, och jag har haft funderingar på att försöka hålla igång till dess jag blir 67. Men nu...

Fast OK, om man ändå ser det som en reaktion på den så snopet upphörande semestern så finns det en hel del erfarenheter att ta del av. Läser sålunda i en färsk undersökning som genomförts i nio länder att 19% av svenskarna tycker att det är tungt att börja jobba igen efter ledigheten, vilket är ganska lågt i jämförelse med andra länder. Fransmännen har värsta ågren över att stämpla in på nytt - 36 % tycker att det är tjorvigt att infinna sig på jobbet efter semestern.

Svenskarna är faktiskt sämst på att ta ut sina semesterdagar, ändå återvänder 48% av svenskarna och svenskorna till jobbet med en känsla av att vara utvilade, och 39% av oss känner sig mer produktiva och mer positivt inställda till sina jobb efter ferien (vilket väl tyder på att ganska många inte är fullt så entusiastiska?). En forskare menar dock, att av de få undersökningar som gjorts så framgår det att de positiva effekterna av semestern förbleknar ganska snabbt, och att vi snart är inne i vardagslunken igen.

Amerikanerna vore inte amerikaner om de inte givit chockkänslan efter den flyktade semestern en egen förkortning. PVSD, eller Post-Vacation-Stress Disorder, är det vi skall skylla på när vi sjunker ner på första lediga stol och gråter ut när vi återvänt till kneget. En tröst kan ju då faktiskt vara att undersökningar visar att dödligheten är som lägst över en stor del av världen månaden efter att semesterperioden upphört. "Livet tar inte slut med semestern", tröstar oss mycket riktigt en som vet. Alltså kommer vi troligen inte att avlida när vi är i tjänst igen. Vi bara bleknar bort, i takt med solbrännan...

P.S. Har faktiskt hunnit med fler strandhugg än Flensburg och Skärhamn under semestern! Det här, t.ex. D.S.

Var fanns Johans svenska värld?

(Egen bearbetning av fotografi.)

"In the portraits of that house, the windows are eyes or pieces of the soul, almost. To me, each window is a different part of Christina's life." -Andrew Wyeth.

Blev i förmiddags överraskad med en inbjudan till att hänga med upp till akvarellmuséet i Skärhamn för att beskåda en utställning med verk av den amerikanske konstnären Andrew Wyeth, som f.ö. avled förra året i en ålder av 91 år. Utställningen, som är exklusivt inlånad från Marunuma Art Park i Japan, är baserad på det flera decennier långa förtroendefulla samarbetet mellan konstnären och syskonen Christina (1893-1968) och Alvaro Olson (1894-1967) i Cushing, Maine. Wyeth fick mot alla odds komma och gå som han ville för att dokumentera deras liv och hem, och en bieffekt blev att det med tiden skänkte lite stjärnsatus åt syskonparet, vilket en aning oväntat livade upp den till ytan kärva Christina. Alvaro däremot var mer reserverad inför kändisskapet. Till saken hör att Olsons hem var minst sagt nedgånget, utan att vara elak kan man väl säga att det idag utan problem skulle platsa bland Jan Jörnmarks "övergivna platser". Wyeth har skildrat huset och dess innevånare med en blandning av realism och ömsint närhet, utan att göra avkall på modellernas integritet.

Christina Olson var gravt invalidiserad. Detta till trots gjorde hon utflykter i hemmets omgivningar genom att krypa, eftersom hon vägrade att använda rullstol. Wyeth fångade ett av dessa tillfällen i "Christina´s world" år 1948, och den tavlan har kommit att nämnas som ett av de mest betydande amerikanska konstverken från förra seklet. Tavlan finns permanent utställd på Museum of Modern Art i New York. Många har förvånats över att den 55-åriga kvinnan hade en sådan ungdomlig kropp, men Wyeth har senare medgivit att han i själva verket använde sin betydligt yngre hustru som modell för torsodelen av målningen. Wyeths konstnärliga frihet tycktes därvidlag inte känna några gränser, lika lite som Christina verkade göra det i utforskandet av sin värld...

Modellernas svenskklingande efternamn fick mig att forska lite i deras bakgrund när jag kom hem. Det visade sig att deras far var en svensk sjöman som hette Johan Olausson, vilket han sedan ändrade till John Olson. 1892 gifte han sig med sjökaptensdottern Katie Hathorn, med vilken han fick fyra barn, bland dem alltså Christina och Alvaro. Längre bakåt i tiden än till Johan har jag inte lyckats komma, men jag hoppas på lite hjälp på en släktforskningssajt - uppdatering kanske följer!

Nu är syskonen Olson borta sedan mer än fyrtio år, men de lever vidare i Wyeths konst. Och även deras hem har överlevt - som museum är det rent av i bättre skick än det var då det var avsett som bostad. Däremot skingrades en hel av inventarierna vid en auktion efter Christinas död.

Grillmästaren vs snabbköpsmystikern

Många trädgårdar tycks så här i sommartid förvandlas till hemvist för rituella handlingar. Vid grillen mumlar pappa Ben besvärjelser över glödande kol, medan Knota sitter på en spikmatta med mango och banan i håret och läser mantran. (Och på gräsmattan leker Sten och Flisa med Urax?) Grottfolket har fått en renässans - åtminstone om man skall tro vissa kolumnister!

"Jag har en oseriös teori om att detta upphöjda grillande bland män handlar om att de vill ha kött: djur, och att mannen genom att ta makten över grillen skaffar sig kött.

Hela året står man ut med lättare rätter, sallader och grönsaker, men när sommaren kommer inträder köttets heliga tid. Även om bytet nedlägges ur charkdisken i varukorgen är det något med allt detta bökande med grillen, kol och eld och akter av tillredelse som förefaller rituellt.

I vår familj slängdes grillen efter alltför många nära-slasken-upplevelser (ett förkolnat helsilke att laga mat ute och inne på en gång). Men vad händer? En ny generation grillvirtuoser uppstår. Var kom de ifrån? Så i kväll står en son vid den nya präktiga grillen, en annan manlig grillmästare håller i såserna och en dotter står för tillbehören. Och vi vet att det blir fantastiskt. Inget bränt, inget glömt. Därefter är det helt ok att ta disken."

Maria Schottenius, DN 23 juni 2010.

"Vi inbillar oss att vi lever i en upplyst tidsålder, men i stugorna på landet och i städernas anonyma lägenheter hänger sig kvinnorna åt snabbköpsmysticism. Det kostar bara några hundralappar att inhämta flertusenåriga banaliteter, perfekt hälsa får man på köpet. Kittlande tofflor, spikmatta och blomsterolja. Yantra kit endast 349 kronor, ordinarie pris 799.

Vägen till ett bättre liv underlättas med mango och banan i håret, tipsar Hälsa, före detta Solvikingen."

Peter Kadhammar, Aftonbladet 30 juni 2010.

Blågul kändis i vimlet

Igår när jag i regnet gick hem från jobbet hördes några skorrande rop från bilparkeringen nere i centrum. Där på ett biltak satt Amazonpapegojan Timmy och beskådade nyfiket passerande människor, som i sin tur tittade minst lika nyfiket tillbaka. Nioårige Timmy är en lokal kändis, som släpps ut av husse då och då för att röra på sig lite. En gång flög han till travbanan och medverkade vid en prisutdelning, en annan gång dök han upp under en fotbollsturnering, vilket kanske har sin förklaring i att husse är fotbollsdomare. Timmy återvänder alltid hem så småningom, men när fiskmåsarna har jagat honom brukar han ta en omväg som tar lite längre tid, berättade husse i en tidning för något år sedan. Just den här dagen när jag fångade Timmy på bild med min mobil verkade det mest vara folklivet och bilmodellerna som fångade Timmys intresse.