Döden i pannan

"Döden i grytan" minns jag som en gammal Rönblomdeckare, men jag har nu inhämtat att uttrycket har rötter ända bort i Gamla Testamentet. Efter alla larm om farlig mat fick jag för min del lite kalla fötter när jag träffade på "döden i stekpannan" i stekmargarinet när jag skulle brassa nötfärs häromdagen. Allt gick dock bra, min NötfärsTandoori åts med god aptit och utan några upptäckta sviter. 

Också en recension...

(Eget bakverk som inte har med texten att göra)

"Jag har gått här förr men jag märkte då

inget särskilt med de smulor som jag trampat på"

(Fritt ur My Fair Lady)

En städerska i Bari upptäckte lite utspridda kakbitar på golvet och gjorde vad som väl föll sig naturligt i den situationen - hon sopade helt enkelt upp bitarna och slängde dem i sopsäcken. Problemet var att kakbitarna var en del av ett konstverk som förvarades i lokalen i väntan på att ställas ut vid en större konstutställning i staden. Nu krävs hennes arbetsgivare på i runda slängar 100.000 kronor för de kastade kakbitarna. Inga småsmulor direkt!

"Hon gjorde bara sitt jobb" säger hennes chef, som uppenbarligen inte är något kakmonster. Kostnaderna (gissningsvis inräknat kostnader för smör, sirap, socker och jäst) lär täckas av försäkringen, så allt verkar sluta lyckligt.

Personligen är jag tacksam över att ha fått en bra motivering  nästa gång jag får besök och det visar sig att städningen slagit lite fel ut. Då är det ju bara att hävda att smulorna på golvet inte alls är skräp, utan delar av en konstnärlig installation.   

Lite på sniskan

Föregående inlägg handlade ju om "världssömndagen", vilket får mig att tänka på den relaterade p-dagen. P-dagen eller Påskebrygdagen är den dag då de danska bryggerierna avtäcker årets kollektion av påsköl. Detta sker den första fredagen i mars, vilket i år lämpligt nog inföll den 1 mars. Enligt danska Wikipedia har man tradition att "på universiteter, hjere læreanstalter og andre undervisningsinstitutioner fejre P-dag, når denne bryg lanceres". Något sådant skulle väl inte kunna komma ifråga här i Sverige, inte ens på Chalmers? Där har studenterna nog aldrig helt lagt ner tanken på en pipeline mellan Pripps och kårpuben, men en påskebrygpipeline från Danmark skulle väl bli lite mer svårgenomförbar, om än inte omöjlig.

För att detta inlägg inte skall tas som ohöljd reklam för dansk ölkultur vill jag genast inflika att jag inte är någon anhängare av danskt påsköl. Numera. Annat var det i ungdomen, då jag likt många andra unga på den tiden var ölromantiker, där man i triumf hemförde full ranson (vilken då var betydligt blygsammare än i dag)  paaskebryg från Danmark. Enda inköpsskälet var att den var starkare än vanlig dansk luxusøl. "Heliga enfald" säger jag idag (vilket inte hindrar att jag faktiskt har två Three Hearts påskebrygd på kylning...). I Danmark fortsätter man dock med att hylla sitt paskebryg, och försäljningen har ökat med hela 19% i jämförelse med fjolåret, enligt danska källor. "Højtidsbryg i almindelighed bliver mere og mere populært, fordi det jo stikker ud i forhold til almindelige hverdagsting. Den almindelige frikadellepilsner, altså øl, der har fin kvalitet, men ikke tænder festlysene i ret manges øjne, vinder ikke længere ret mange hjerter, "säger ölkännaren Ole Madsen en smula poetiskt till foodculture.dk.

När vi ändå är inne på det detta skadliga ämne ser jag i dagens NA exempel på vad alkoholen kan ställa till med. Det så pampigt lanserade Bergslagens Destilleri i Nora hotas nu med vräkning, en inte helt ovanlig följd där alkohol varit inblandat. Destilleriet, som tänkt sig tillverka whisky, har haft en motig uppstart. Nyckelpersoner har slutat, och för en månad sedan hotades man av konkurs. Nora kommun, som satsat tjugo miljoner av skattebetalarnas pengar för att skapa lämpliga lokaler för verksamheten, lär ha huvudvärk idag på grund av spritproblemen. På frågan om man gjort rätt som som satsat så mycket pengar på att anpassa sig efter destilleriets behov svarar vd för Nora fastigheter "I det här skedet så kan man ju ställa sig den frågan förstås. Men det här affärsprojektet har fängslat många, och vårt fastighetsbolag har varit berett att göra de här investeringarna för att få till den här attraktionen." Ja, nog kan projektet fängsla många, men om det är en "attraktion" värd pengarna, det kan väl bara noraborna svara på.

I Norge har man däremot lagt krut på annat! Där tänker försvaret handla sprit för sextio miljoner enligt vg.no. Inte för att supa fienden under bordet, utan för att man tagit kontroll över spritförsäljningen på landets militära mässar. Det norska försvaret tänker spara in på utgifterna genom att själva köpa in och potionera ut spriten. Skönt ändå med vår nordiska militär - andra länders militär tar kontroll över regeringsbyggnader och liknande, här tar man kontroll över spritförsäljningen på mässarna! Att militären inte spottar i glasen kan man utläsa i att det på en enskild norsk mäss såldes dryckjom för 1,2 miljoner förra året, och då kostar ändå ölen, vinet och brännvinet bara ungefär hälften av vad det skulle kosta ute i en bar på byn. "Årsaken er at messene drives som medlemsklubber, alkoholen selges til selvkostpris, og ingen av dem går med overskudd", konstaterar VG. Enda oroshärden i sammanhanget tycks vara att spriten är reserverad för officerare, vilket det länge grymtats över ute i leden. De värnpliktiga tycker att även de borde "få nyte en kald pils når arbeidsdagen er over". Någon revolution som hotar deras kaptenlöjtnant lär dock inte de norska officerarna behöva frukta, utan bassarna får nog fortsätta att smyghutta på luckan. Drar mig i sammanhanget till minnes en manöver i Kilsbergen i slutet på sextiotalet, där vi hade en kompaniafton som blev riktigt blöt, från befäl och ner till oss beväringar. En av mina kompanikompisar blev så full och glad att han knallade in på fältmässen, som händelsevis var tom för tillfället. Där satt han och spelade grammofon, drack konjak och rökte cigarr till dess fienden (=befälen) kom på honom. Vi hälsade på honom i arresten veckan efter.  

My mind is my laboratory

Jag brukar lyssna på vetenskapsnyheterna på morgonen med visst intresse, men det är ju inte riktigt som när man ser Leila fixa ihop Pots de crème au chocolat på TV och man tänker att det där skall jag också göra. Vetenskaparna håller ju att meka med möss eller skicka strålar på måfå i någon underjordisk tub hit och dit utan att riktigt veta vad de söker (det får de visst veta först när de hittat det). Ett citat som exempel i sammanhanget: "Forskare med sinne för pedagogik säger att Higgs-partikeln förklarar varför det inte bara är att andas på bilen för att få den att röra sig." De är väl lite grann som Roy och Roger, fast med vita rockar. "Dä årnar sej vettu!"
  
 Men så hörde jag om en laboration som verkade mer i min smak; det är forskare på universitetet (eller var det någon pub?) i Bristol som kommit fram till att kurviga glas gör oss fullare än raka. Vem kan väl motstå att testa det i hemmamiljö? Inte jag i alla fall! Eftersom vädret var det rätta satte jag mig på balkongen med två identiska blandningar av drinken Thunderstroke, och det enda som skiljde dem åt var just glaset. 

Jag började med glaset i figur A, det raka. Innehållet smakade läskande där jag satt i solväggen, men jag kan inte säga att jag märkte någon effekt direkt, hade jag inte blandat själv hade jag nog trott att det var någon form av placebo. Jag avverkade alltså glas A ganska snabbt, och gick därefter över till glas B, se bild ovan. Redan vid första provsmakningen kände jag att det började snurra till, och effekten var varaktig och ökande (förmodligen inte helt olikt en åktur i acceleratorn i Cern).  

Experimentet övertygade mig om att teorin om de svängda glasens betydelse för ökad alkoholpåverkan är riktig. Tyvärr är dock resultatet något osäkert, eftersom jag inte kan tyda de anteckningar jag gjorde i laborationens slutskede.

Fotnot: rubriken lånad av kollegan Einstein.    

Vårt dagliga bröd

                                                                                                                                                                

"En hundra meter lång kö slingrar sig längs ett par rosafärgade byggnader vid huvudgatan i Nalout, en stad högt upp i Nafusabergen i västra Libyen.
Om en liten stund ska dagens utdelning av bröd börja. Kön fylls på bakifrån hela tiden av män, pojkar och några få flickor, medan bilar ilar förbi på gatan.

Här i Nalout delas bröd ut en gång om dagen. Nu under fastemånaden ramadan levereras det första brödet vid femtiden på eftermiddagen, två timmar innan fastan bryts.
Men trots att invånarna bara får tag i färskt bröd en gång om dagen hör vi ingen som klagar.
– Jag kommer hit två gånger i veckan. Bröd är lyx för oss äldre, vi klarar oss på annan mat. Jag ger brödet till mina barnbarn, säger Khalifa Shoumi, en äldre man som tålmodigt väntar i kön.
– När det är krig blir allt annorlunda, konstaterar han."
(DN 110824)

När jag, genomsvettig efter en fotbollsmatch på Flygarns gärde, öppnar dörren känner jag den direkt - doften av min mors nybakade kaka.
"Nu kommer du lagom!", säger hon och ler. På matsalsbordet framför henne breder skatten ut sig - tolv ångande, ovala brödkakor!
Min mor försvinner ut i koket och återvänder med en skiva bröd med smör på, och till det ett glas mjölk.
"Varsågod", säger hon. "Väl bekomme!"
Jag sjunker ner på en köksstol, glömsk om att skjortan är genomblött av svett.
Duschen kan vänta, men aldrig en bit färsk kaka!

Det har gått 55+ år sedan den dagen, men ännu kan jag när jag vill återkalla den där doften av nybakat, och maken till min mors hembakade brödkakor, det har jag aldrig träffat på! Nu skall jag snart bege mig ut på stan för att handla det nödvändigaste inför helgen. Jag är långt ifrån någon brödsnobb, men jag gillar ett gott bröd. Butiken jag handlar i har ett stort utbud av bröd, men jag måste medge att jag baxar inför det det allra lyxigaste utbudet, med limpor som kostar fyrtio kronor och mer. Det får nog bli några tékakor...

När man lyssnar på nyheterna nuförtiden kan man inte undgå att höra hur bröduppror blossar upp på många håll i världen. Det är ingen ny företeelse i sig, självaste den franska revolutionen sägs ha startat på grund av ohemula brödpriser. Dagslönen 1789 var för parisaren 18 sous, varav 14,5 sous gick till bröd. Och när den ryska revolutionen senare ägde rum var det samlande stridsropet "fred, jord, bröd".

Idag, när världsproduktionen på vete faktiskt närmar sig nya rekordhöjder så fortsätter världsmarknadspriserna på spannmål att stiga, och med det följer nya bröduppror i de fattiga länderna. Här hemma har brödet blivit en klassmarkör, och gör vi brödrevolt så handlar det på sin höjd om surdegsrevolution...
 
"Den som en gång satt tänderna i ett krispigt, nybakat surdegsbröd  av levaintyp med vresig och lite mjöldammig skorpa och samtidigt känt doften av det fuktiga, saftiga innanmätet, vill förmodligen inte äta annat bröd. 
En skiva surdegsbröd, bredd med gott smör och kanske en skiva smakrik ost är en gudaspis i sig. 
En  ugnsgrillad skiva, ihärdigt "gnodd" med färsk vitlök, ringlad med gräsig, fin olivolja och strödd med grovt havssalt är en delikatess; prova det till några goda ostar, lite lufttorkad skinka och en krispig, dressad grönsallad.
Vad mer kan man begära av en till synes oansenlig liten måltid med alla strukturer, smaknoter och dofter i skön komposition.
Den nya matlyxen."

GP, Två Dagar, 120505.

Du minns väl vad du lovade?

Foto: credit localfitness.co.au

Var det du som med champagnebubblorna brusande i näsan strax efter midnatt lovade sluta röka, motionera mera eller läsa de där böckerna som ligger oöppnade och tynger ditt samvete? Då skall du veta att du inte var ensam, de vanligaste nyårslöftena är att leva ett hälsosammare liv, dricka mindre, äta bättre och träna mer. Den goda nyheten för dig som valde just de löftena är att de faktiskt går att hålla - under förutsättning att man sätter realistiska mål. Den dåliga nyheten är att det är på just detta som de flesta stupar.

En dietist på en större vårdinstitution i USA säger att det är viktigt att nyårslöftena mer omfattar allmänhälsan än vikten och storleken. Man skall fokusera på en förändring i taget istället för att låta sig förföras av söndagsbilagornas alla lockande förslag om mirakelmetoder och snabba kurer. Man måste våga vara tålmodig och långsiktig, som att nöta trapporna upp till arbetsplatsen eller lägenheten i stället för att ta hissen, eller att äta några sallader mer och några snabbmatsportioner mindre i veckan.

Städernas gym blomstrar som mest månaden efter nyår, gymägarna kan konsten att påminna oss om att nu är det dags att omsätta våra löften till konkret handling. "Fast vi ser ju varje vinter hur nyårslöftesavläggarna faller ifrån efter någon månad eller två", säger en tränare på ett större amerikanskt gym. "Människor tappar helt enkelt sugen när de inte når de snabba resultat de förväntat sig. De tror att de klarar av att sköta sin träning själva, trots att de saknar begrepp om hur viktigt det är att lägga upp ett effektivt träningsprogram."

Ett enkelt grepp att öka motivationen är att ta hjälp av släkt och vänner i sitt tränande. De kan driva på de gånger man plötsligt får lust att slappa i soffan i stället för att köra ett träningspass. Eller varför inte ta samhället till hjälp? De flesta kommuner har idag hemsidor med uppgifter om motionsspår, träningsanläggningar och friskvårdsaktiviteter som man kan infoga i sitt träningsprogram. Så kom igen nu - idag är första chansen att visa att du menade allvar med ditt nyårslöfte! Jag? Nej, jag har lovat mig själv att inte avge några fler nyårslöften. Men skål - och lycka till!

Full fågel finkad

Sidensvans (bild från Wikipedia)

Vid middagstid idag var det lite av högtidsstämning, eftersom säsongens första sidensvansar gjorde vår gård den äran för att kalasa på de rönnbär som björktrastarna inte hunnit smaska i sig.

Sidensvansen är ju begiven på jästa rönnbär och äpplen, och nästan varje höst hör man om hur berusade exemplar ankrar på gräsmattor, eller ännu värre, i berusat tillstånd flyger ihjäl sig mot fönster och fasader. Trots det görs det varje höst affär av det bland rubriksättare och bloggare, med nödtvingade lustiga rubriker som "Fyllkaja har man hört om! Men fyllsvans?" (Och min egen är väl inte bättre den...)

Smått tragikomiskt är det dock att läsa i tidningarna idag om hur en person i Västerås tog hand om en redlös sidensvans i tron att det var en nymfparakit, och hur en tillkallad polis gick på samma linje, varför man helt sonika lämnade in fyllot i en zooaffär för tillnyktring. Innehavaren av butiken visste dock lyckligtvis bättre och kunde identifiera pippin, som så småningom kunde återfå friheten, förmodligen lätt bakis.

Det betänkliga i historien är ju att vilda fåglar kan föra med sig såväl "fågelinfluensa" som newcastlesjuka (i västsverige t.ex. har tamhönsen just fått utegångsförbud för att inte bli smittade av den senare åkomman). Att då lämna in en upphittad vild fågel i en zooaffär tyder på att polisen inte riktigt är uppdaterade på smittskyddsriskerna, så jag skulle vilja ge SOF ett litet tips: varför inte ge en fågelbok till alla polisstationer i vårt land, så att de kan identifiera fyllona de burar in? Åtminstone de bevingade exemplaren...

Skål och tack?

Original: Henry Singleton, "The Ale-House Door" omkr. 1790

Kan inte påstå att jag varit någon frekvent besökare av engelska pubar - av naturliga skäl, eftersom jag bara varit i England en gång. I och för sig håller sig ju varenda svensk tätort med självaktning numera med en engelsk pub, men det känns inte särskilt genuint. "The Old Inn" i Xköping låter inte lika lockande som "Carpenter Arms" någonstans i öriket! Hur som helst, vid mitt Londonbesök hann jag avverka några pubar som absolut levde upp till mina förhoppningar. På det första stället vi kom till dröjde det inte många minuter innan jag, med mina bristfälliga engelska språkkunskaper, fann mig involverad i en diskussion om engelsk ligafotboll, och fast mina grannar vid disken höll på Arsenal och jag på Queens Park Rangers skiljdes vi så småningom åt med största högaktning.

Nu läser jag att Storbritanniens pubverksamhet blivit en krisbransch, det stängs 25 ställen per vecka nu, och även om det finns uppskattningsvis 50000 att ta av anses det som alarmerande siffror. En talesman för "Campaign For Real Ale" (CAMRA) säger bedrövat till express.com.uk att det nu förmodligen finns fler platser i Storbritannien utan pub än det gjort sedan Domesday Book, och då skall vi veta att därmed vi talar om år 1085, när Vilhelm Erövraren hade makten! Camramannen säger att när ortsborna protesterar mot att deras stampub läggs ner så är det så dags - hade de varit flitigare besökare hade det aldrig hänt. "Men folk går helt enkelt inte så ofta på puben numera", konstaterar han. Det finns flera faktorer som spelar in. Lågkonjunkturen har förstås betydelse, liksom rökförbudet som inträdde 2007, plus det billiga spritutbudet på stormarknaderna.

Det finns huvudsakligen tre olika sorters pubar: de privatägda, de som ingår i ett större företagsnät, samt "Pubcos". Det senare är en sorts säljrättskedjor, där den som driver puben blir uppbunden till att servera öl från vissa bryggerier. De två största rättighetsinnehavarna styr vardera över 7000 pubar i Storbritannien. Säljrättstagarna klagar nu på oskäliga hyror och produktpriser, det sägs att de betalar mer för sina varor än vad dessa kostar i allmän handel.

"Den lokala puben är otroligt viktig som en samlingspunkt", påpekar talesmannen från Camra. "Och den som hävdar att pubarna bidrar till spritmissbruket bör känna till att på den tiden som 90% av spriten serverades över pubdiskarna så var missbruksproblemen mindre än de är nu, då 50% av all alkohol saluförs av butikskedjor och "off-licenses". Det är viktigt att våra pubar får leva!", avslutar han.

Så kommer du till England så se till att knô dig in på närmaste pub innan den hinner stänga. För gott...

Fotnot: The Lost Pubs Project som dokumenterar nedlagda pubar anger något annorlunda siffror än express.co.uk över antalet pubar och i vilken takt de läggs ner. Svenska Expressen har tidigare skrivit om pubkrisen i England.